Om mitt arbete med Hotellet
för P3 Serie

Jag har fått några frågor om hur det här med att Hotellet bygger på en originalhistoria av mig fungerar – betyder det att jag har skrivit serien eller inte?

Både ja och nej, är väl svaret. Det är min historia, skriven som en så kallad storyline, som sedan Lola Zackow har skrivit det slutliga radiomanuset utifrån (och hon har sedan även regisserat serien).

Gången var så här: Jag fick en fråga tidig vår 2020 från Sveriges Radio Dramas konstnärliga ledare Moa Gammel om jag var intresserad av att skriva en serie för dem baserad på en idépitch hon hade om en klassåterträff som minst sagt slutar i ond bråd död. Jag skrev en rätt utförlig synopsis som jag lämnade in i maj i fjol, och fick före sommaren en beställning på en så kallad storyline, som är en utbyggd synopsis där historien beskrivs mer i detalj och där rollfigurer och miljöer beskrivs mer utförligt. När denna sedan var klar efter sju sorger och åtta versioner efter närapå ett halvårs utveckling där även producent, dramaturg och blivande regissör var med och gav feedback på historien som växte fram, togs kring jul beslut om grönt ljus för slutproduktion, och då gick bollen vidare till Lola Zackow som skrev själva radiomanuset utifrån min storyline, och i den fasen bytte jag plats till manusredaktör och blev en av dem som gav feedback på manuset hon utvecklade. Den sista versionen av detta var klart någon gång i maj i år, sedan skedde inspelningen under sommaren och därefter följde under hösten arbetet med klippning, ljudläggning och skapande av musik.

En lång resa, och inte minst en stor och annorlunda resa jämfört med hur det brukar gå till när jag skriver mina böcker.

Jag tror att de flesta brukar skriva hyfsat korta och summerande storylines, men det jag lämnade ifrån mig i vintras hade längden av ett halvt romanmanus med i princip alla repliker jag tänkte mig utskrivna, så även delar av dialogen som hamnade i det slutliga verket fanns med redan i mitt synopsis.

Vissa partier av den slutliga historien är dock helt Lolas skapelse – nollningen som spelar en viktig roll i handlingen har ändrats rätt ordentligt från hur jag skrev den, likaså är slutuppgörelsen delvis annorlunda och mycket av bakgrundshistorien som jag hade skrivit om gruppens tid på gymnasiet försvann av utrymmesskäl (min storyline var på åtta avsnitt, men serien komprimerades i slutänden ner till sju). Men karaktärernas personligheter och inbördes relationer, siffermystiken, ordningen bilan faller på och sättet som historien vecklas ut följer min originalhistoria, om än inte alla gånger min slutliga storyline (mer om det nedan), utan delar från olika stadier i utvecklingsarbetet har plockats samman för att få en helhet som fungerar att presentera audiovisuellt. Jag är en person som lätt ser mina historier som filmer framför mig, och det låter sig av naturliga skäl inte göras här.

Det var mycket jobb med den här berättelsen. Många vägar testades under processens gång, och med facit i hand känner jag såväl glädje som matthet gällande hur slutupplägget kom att bli – nämligen att dramats huvudperson Ines (som i min version hette Saga) som enda överlevare från hotellet förhörs av en polis på sjukhuset, och att lyssnaren får historien uppspelad för sig genom detta förhör. Det var så jag skrev den första versionen av storylinen som var klar i augusti i fjol (och i den versionen utspelade sig för den delen hela historien på en avlägsen ö i en ytterskärgård i enlighet med den ursprungliga pitchen och inte som i min andra version på en exklusiv ”off the grid”-fjällresort här uppe i mina hemtrakter), men sedan väckte någon tanken om att polisförhörsmodellen kanske blev för likt upplägget i Sviten, den P3 Serie som Denise Rudberg och Mikaela Bley skrev för Sveriges Radio för några år sedan, och de bad mig testa en annan riktning.

Detta blev att skriva om delarna på sjukhuset så att det i stället skulle vara en psykolog som genom terapi försökte hjälpa den minnesskadade (och kanske inte helt igenom pålitliga) Ines att minnas vad som hänt, något jag brottades med rejält under hösten. När det så slutligen var dags för Lola att skriva själva radiomanuset efter nyår och de valde att gå tillbaka till polismodellen från den första synopsisen och landade väldigt nära min ursprungstanke, blev jag glad eftersom jag tyckte att det var en bättre lösning. Men som sagt – också lite matt, för jag lade många timmar på den där satans psykologen. Håhåjaja.

Var det kul att jobba så här då, jämfört med det ensamvargande jag vanligen ägnar mig åt? Absolut! Det var tveklöst utvecklande och jag gör det gärna fler gånger. Men det var också ansträngande på ett helt annat sätt än att skriva en roman, och det gäller att inte ha för mycket personlig prestige när det inkommer drösvis med notes på förslag till ändringar vecka efter vecka. Jag inbillar mig dock att jag är rätt enkel att ha och göra med på det sättet, så det blev mig veterligen aldrig några konflikter.

Hur som helst – in och lyssna på Hotellet och bilda er en egen uppfattning om ni inte redan gjort det, det är i mina öron en otroligt maffig och imponerande produktion. Jämfört med mina ”vanliga” ljudalster är lyssningen dessutom snabbt gjord, den totala speltiden är bara cirka 2,5 timme, att jämföra med de 10-13 som mina Virus– och Nära gränsen-böcker bruka kräva. Hotellet finns dels via Sveriges Radios webb eller app, och kan även lyssnas på via exempelvis Spotify.

Premiär i P3 Serie i dag: Min originalhistoria Hotellet

Ja men kolla! Förra hösten slet jag som ett djur med berättelsen till en skräckhistoria förlagd till Kirunatrakten, som Sveriges Radio hade beställt av mig. Och nu är det äntligen dags för premiär av slutresultatet! In och lyssna på Hotellet i Sveriges Radios app eller på webben vetja. Här följer pressmeddelandet som gick ut i morse:

P3 Serie bjuder på skräck i lyxig hotellmiljö

Idag är det premiär för Hotellet – en ryslig poddserie i sju delar inspirerad av skräckfilmsklassiker som The Shining och Scream. Järngänget från gymnasiet återförenas under en klassåterträff på ett lyxigt fjällhotell utanför Kiruna när kusliga saker plötsligt börjar hända.

I rollen som den populära tjejen Ines hörs Amanda Jansson från Tunna blå linjen. Hon överraskades av hur kul det var med både skräck och ljuddrama.
– Mardrömslika händelser och stora känslor! Det har varit otroligt roligt att spela in det här. Även om det är ljuddrama har vi spelat in serien på ett sätt som snarare liknar en filminspelning bara det att ingen filmat det vi gjort. Jag har verkligen fått mersmak för ljuddrama, säger Amanda Jansson.

Inspiration till serien kommer från kultförklarade filmer som The Shining och tv-serien American Horror Story och precis som i slasherfilmen Scream kretsar Hotellet kring ett ungdomsgäng som ställs inför en blodtörstig skuggfigur. Med en maffig ljudbild och angelägna frågor om grupptryck och mobbning är Hotellet en serie som naglar fast lyssnaren.

I serien medverkar också skådespelaren Johannes Kuhnke känd från bland annat Ruben Östlunds film Turist, skådespelaren Madeleine Martin känd bland annat från Breaking Surface och Snabba cash. Medverkar gör också skådespelarna Albin Grenholm, Moa Stefansdotter, Samuel Astor, och Ellen Nyman. Systrarna Happy och Felice Jankell gör rollerna som tvillingarna Elena och Anna.

För manus och regi står skräckfantasten Lola Zackow som ligger bakom flera tidigare produktioner för Sveriges Radio Drama, bland annat Rasresan. Manus till Hotellet är baserat på en originalhistoria av Daniel Åberg, författaren bakom ljudbokssuccén Virus och kritikerrosade Dannyboy och kärleken.

——

Tillägg: Här hittar du även mitt uppföljande inlägg om arbetet med att skriva Hotellet.

Tio år senare: Därför bryr vi oss om Steve Jobs

I dag är det tio år sedan Apples grundare och vd Steve Jobs avled i sviterna av cancer, 56 år gammal. Jag återvände till den text jag skrev här i bloggen den dagen om Jobs betydelse för datorvärlden och samhället, och tycker att den håller för läsning även ett decennium senare. Men här i spalterna tänkte jag i dag ta mig friheten att återpublicera en krönika jag skrev för Upsala Nya Tidning någon vecka efter hans död, en text som delvis tog avstamp i det där blogginlägget. Här följer den.

——

Därför bryr vi oss om Steve Jobs

Det har gått ett par veckor sedan Apples grundare Steve Jobs avled efter en flerårig kamp mot cancer. Kondoleanserna var många och på sina håll ifrågasattes sorgeyttringarna – varför skulle vi sörja en hårdför vd för ett kapitalistiskt jätteföretag från USA?

Strax före klockan tre på morgonen 6 oktober svensk tid kom TT:s flash om att Apples grundare och nyligen avgångne vd Steve Jobs hade avlidit 56 år gammal. När jag steg upp två timmar senare – min ett och ett halvt år gamla son tycker att fem är en utmärkt tid att börja dagen – slog jag på CNN och såg att de hade strukit sin ordinarie tablå och enbart fokuserade på Jobs.

Snart hade även svenska nyhetsredaktioner gnuggat gryningen ur ögonen och följde i samma spår. Steve Jobs död toppade snart alla nyhetssändningar och framåt dagen bågnade nästan mikrobloggen Twitter av alla Jobsrelaterade diskussioner. Men varför brydde sig så många om att en chef för ett datorföretag var död? Egentligen behöver jag inte se längre än till min redan nämnda son för att få svaret. Sedan sju månaders ålder har han varit djupt fascinerad av min Iphone. I början var den rolig för att jag ibland visade Teletubbiesklipp för honom på den, men i somras, när han var runt 15 månader, började han på allvar kunna använda den själv.

Säkerheten han nu besitter när han sveper runt bland Youtubeklipp och barnspel är närmast läskig. Han scrollar i rullistor, väljer klipp, startar, byter till ett nytt om det saknar musik, tittar, byter igen, stänger Youtube, sveper runt bland appar, hittar de spel jag laddat ner till honom, startar, klickar irriterat bort förfrågningar om köp av speltillägg, spelar, stänger ner, väljer nytt, spelar, stänger, tillbaka till Youtube, nya klipp. Det är inte helt angenämt att inse, men vissa saker på Iphonen gör han redan bättre än jag själv.

Steve Jobs var besatt av att förenkla. En pryl skulle kunna ges till någon utan förkunskap och denne skulle ändå kunna sköta den. ”It just works”, var hans mantra vid produktpresentationer. Leksaker, fnös belackarna om det han visade upp, ett barn kan ju sköta dem! Ja, det var just själva poängen.

Det brukar sägas att Steve Jobs aldrig skapade något eget. Det är både sant och helt uppåt väggarna fel. Hans förmåga var att kunna se existerande teknologiers fulla potential och vidareutveckla dem. När datorn Apple 2 lanserades 1977 var det inte den första persondatorn, men det var den första som gick att använda utan att man var utbildad programmerare. När Macintosh kom 1984 var det inte den första datorn med grafiskt gränssnitt och mus, men det var första gången det verkligen fungerade.

Samma mönster upprepades på 2000-talet. På söndag är det exakt tio år sedan Steve Jobs lanserade den första Ipoden. 2001 fanns redan flera mp3-spelare på marknaden och konkurrenterna skrattade inledningsvis åt Apples försök. ”Hemligheten” låg dock inte i själva hårdvaran, utan i kopplingen till datorprogrammet Itunes som gjorde musikhanteringen busenkel. När Iphonen släpptes 2007 var det samma visa. Dåtidens smartphones var riktade mot affärsanvändare, men Steve Jobs såg en marknad för en helt annan sorts smart mobil, som skulle locka privatanvändare.

Den som startade en Appledator möttes under många år av en symbol i vilken ett leende ansikte speglades i en datorskärm. Människan och maskinen i glad symbios. Bara Steve Jobs tänkte så i en tid då datorer sågs som gråa redskap ämnade för att skapa stapeldiagram. Hans mål var helt enkelt inte bara att bygga teknikprodukter som vi skulle ha nytta av, utan även fatta tycke för. Det är därför som jag och många med mig sörjer hans allt för tidiga bortgång.

——

Att det hunnit gå ett decennium sedan den där dagen känns på ett sätt overkligt, samtidigt som det ju går att se väldigt tydligt hur mycket tid som passerat när jag studerar den 11,5-åriga tween som i dag är Tage. En sak är dock exakt sig lik: Hans flitigast använda teknikprodukt är en iPhone.

I P1 om journalistik i strömningstjänsterna

Just det ja, blev förra veckan kontaktad om att sätta på mig hatten som tv-expert och lägga ut texten en smula om strömningstjänster som nya hem för grävande journalistik till av Medierna i P1. Ämnet var följande:

Nya plattformar utmanar gamla tv-jättar

De traditionella grävprogrammen – som Uppdrag granskning och Kalla fakta – har alltid varit en naturlig plattform för journalistiska TV-gräv och granskningar. Ofta med ett väletablerat berättarspråk och något förutbestämd dramaturgi.

Men på senare tid har det blivit allt vanligare att den här typen av journalistiska avslöjanden nu publiceras hos de stora de streamningtjänsterna. Förra året sändes den prisbelönade dokumentärserien om Estonia på dåvarande Dplay och nu har HBO Nordic producerat dokumentärserien Knutby: I blind tro.

Är det en ny trend vi ser? Är TV4 och SVT nu rundade och passé? Kan vi till och med säga att journalistiken är vinnaren i det ständigt hårdnande streamingkriget?

(inslaget börjar 22.20 in i sändningen)

——

Initialt när reportern tog kontakt och presenterade sig som att komma från Medierna fick jag viss hjärtklappning – vad hade jag nu påstått för något tokigt i en ljudboksdebatt som jag skulle behöva ställas till svars för? Men kultursidesdebatter om ljudbokens vara eller icke vara är väl inte riktigt Mediernas grej, gissar jag…

Kolla in Snackisar på UR Play!

Det har startat en fin ny serie riktad till barn i mellanstadieåldern på Utbildningsradion vid namn Snackisar, i vilken vår son Tage är ett av barnen som medverkar. Den finns dels som fyra kvartslånga podd-/radioprogram som man når via UR Play eller lyssnar på när de sänds på P4 på söndagsmorgnarna (klockan 08.05), och dels som en liten videoserie i fem korta avsnitt som man kan se på UR Play. I podd- och radioversionen är Tage med i varje avsnitt (det är också han som säger snackisaaar på lite olika sätt i vinjetten), men i videoserien är han med i avsnitt 3-5, och då mest frekvent i det tredje och femte avsnittet, som handlar om källkritik, konspirationsteorier och upphovsrätt. Särskilt i avsnittet som handlar om upphovsrätt tycker jag – opartisk som jag är – att han är väldigt rolig.

Så här beskrivs serien på UR Play: Vad tycker och tänker 10-12-åringar om sin egen skärmtid, influencers eller fejkade nyheter? Och vad vet de om vad man får lägga ut på nätet och inte? Vi får höra barn och experter dela sina tankar, och på ett lättsamt sätt ta upp frågor som rör informationskompetens och källkritik i vardagen.

Så kolla in Snackisar! Och se till att serien används i era barns undervisning i skolan, vetja.

Ännu en recension och lite om Örnsköldsvik

I torsdags dök glädjande ännu en recension av Nära gränsen upp i prasselmedia. Det var i Gefle Dagblad vilket gjorde mig glad, alltid roligt när man uppmärksammas av hemtrakten. Föga förvånande drogs det i recensionen på min koppling till trakten, Daniel Åberg från Sandviken låter actionmamman rädda sin kidnappade son är rubriken i webbversionen. Recensionen är överlag mycket positiv men GD har liksom övriga Mittmediatidningar rätt hård betalvägg så den kan nog vara svår att ta sig in på för ickeprenumeranter, så här följer några utdrag:

”En oavbrutet spännande historia om en strulig mamma som gör allt för att rädda sin bortrövade son.”

”Daniel Åbergs berättande med korta kapitel och en dramaturgi som gör att man nästan hör klockans visare ticka får mig att associera till den gamla tv-serien 24. Det är effektivt och bladvändande.”

”Romaner från norra Sverige tenderar att falla in i en viss kategori, från Torgny Lindgrens Västerbotten till Mikael Niemis Norrbotten, så Daniel Åberg ska ha en eloge för att han använder sig av detta litterära landskap och placerar in en thriller i det istället. Den norrbottniska glesbygden blir inte bara en kuliss utan landskapet lever och som läsare får man känslan av att det är en trakt som författaren är väl förtrogen med och han lämnar inte några glipor i illusionen.”

Sågningen som Gefle Dagblad gav Dannyboy & kärleken för 16 år sedan är härmed förlåten. Det var väl på tiden.

På tal om Gästrikland är jag faktiskt på väg ner dit i detta nu, ska hjälpa min mamma att flytta till ny lägenhet. I dessa snösmockornas tider längs Norrlandskusten med inställda eller gravt försenade nattåg var och varannan dag (för att inte tala om det där med risk för coronasmitta i trånga miljöer) har jag valt att bila ner, och tog det till och med så pass lugnt att jag delade upp resan och sov över på hotell i Örnsköldsvik, ska strax rulla vidare söderut. Tog en promenad genom den centrala staden i går kväll efter ankomst, försökte minnas var vi egentligen bodde när jag var här å TT:s vägnar på Melodifestivalsturnén 2007, men kunde inte för mitt liv komma på vilket av hotellen det var. Så slog det mig att jag redan då, för fjorton år sedan, hade grava problem med att minnas Örnsköldsvik, vilket jag dokumenterade i ett av den här bloggens mest böljande och längsta inlägg.

Undrar om jag någonsin kommer att skriva så där igen. Antagligen inte, även om jag kan sakna det.

Recension: Spänningen hög i Kiruna-debut

Nedanstående recension av Anna Kurus bok Den första frosten skrev jag ursprungligen för Västerbottens-Kuriren, där den publicerades tisdag 5 januari.

——

Tre personer som på olika sätt tyngs av sina respektive förflutna beger sig en sommar till fjällvärlden väster om Kiruna i försök att finna själslig ro. Allis plågas av minnet av en arbetsplatsolycka där en kollega omkom, Jonas försöker komma över ett krackelerat förhållande och Raumo lämnar hastigt hem och arbete i Helsingfors, till synes i akut behov av nya intryck och vidder.

Snart korsas de tres vägar, och kring den spartanska stuga som Allis hyr och spenderar sommaren och den tidiga hösten i formas ett triangeldrama kring de sargade. Att något kommer att gå väldigt fel mellan dem innan den första frosten lagt sig är tydligt, frågan är inte om utan snarare hur det kommer att gå till.

Den första frosten är skriven av den debuterande författaren Anna Kuru från Kiruna, och att hon är familjär med miljöerna och människorna hon beskriver är tydligt, porträtten av de tre huvudpersonerna är ypperliga, och även bifiguren Lars som äger fjällstugan som Allis hyr är fint tecknad. Stämningen är tät, och trots att tempot är relativt långsamt och tonen överlag går i moll finns ett konstant intresseskapande driv. Under läsningens gång finner jag mig ofta sitta med magont av de välfångade detaljerna när Kuru beskriver de ständigt närvarande patriarkala strukturer som Allis motvilligt tvingas hantera och kryssa sig igenom i mötena med männen i berättelsen.

Det jag kan tycka är bokens enda svaghet är att det går lite för enkelt att räkna ut dels vad som har skett i huvudtrions förhistorier innan deras vägar möts, och dels hur saker och ting kommer att kulminera. Men även om själva historien inte överraskar håller Kuru hela tiden spänningen uppe, vilket får sägas vara imponerande och tyder på en hantverksmässig skicklighet.

Debutant för den delen – även om Den första frosten är Anna Kurus debutbok känns det lite bakvänt att kalla henne för det. För faktum är att såväl Den första frosten samt Norrskensnatten (som med utgivning i vår blir del två i en planerad trilogi) har tidigare getts ut av Kuru själv på eget förlag och nått lokala framgångar i Kirunaregionen. Förlaget Modernista har sett potentialen i Kurus författarskap och nu gett hennes böcker chansen på en bredare arena, vilket får sägas vara ett lyckat drag, för Kurus psykologiska thriller förtjänar tveklöst en plats på den nationella scenen.

När jag tagit mig an Den första frosten har jag ömsom läst e-boken och ömsom lyssnat på ljudboksversionen, som är inläst av Lo Kauppi. Likt författaren Kuru har Kauppi gjort ett riktigt bra jobb, och hon skänker särskilt rollfiguren Allis en särskild nerv. Jag hoppas att hon får chansen att läsa in även de kommande delarna i trilogin.

Tydligen expert på lite allt möjligt just nu

Jag har figurerat en del i public service-medier de senaste dagarna.

I går hade Kulturnytt i P1 ett par inslag om att Skrivarakademin nu startar en kurs i ljudboksskrivande (som jag ska hålla i), där bland annat jag intervjuas. Själva intervjun gjordes redan under bokmässan, så jag hade nästan hunnit glömma bort den när inslaget plötsligt sändes i går morse samtidigt som jag och kidsen satt och åt frukost. Nämen, nu är ju jag på radion, sa jag, varvid Ejda sänkte ljudet på Youtubeklippet om Minecraft hon tittade på i exakt fem sekunder, innan hon tyckte att det fick vara nog utrymme för mig, och höjde ljudet igen. För er som tror att ni kan hålla uppe intresset något längre, så finns inslaget och en tillhörande artikel här.

I fredags hade jag satt på mig TVdags-hatten, och medverkade via Skype i SVT:s Morgonstudion och agerade tv-streamingexpert och pratade om premiären av Apples tv-tjänst Apple TV+. Lagom till att jag plockat undan den ytterst provisoriska kamerarigg jag byggt av ett nattduksbord och bokkartonger, ringde de från Rapport och ville ha med mig där också, så det var bara att rigga fram igen och byta ut t-shirten mot skjorta för andra gången. Inslaget i Rapport var med i 18-sändningen som återfinns här (inslaget börjar lite drygt 11 minuter in, dock ligger det bara ute på SVT Play tre dagar till).

Skriver om Succession på TVdags

Har som vanligt inte bara varit lite dålig på att skriva i de här spalterna, utan också levt på sparlåga borta hos TVdags. I dag har dock jag och två av frilanskollegorna där skrivit ett gruppinlägg om andra säsongen av Succession, som vänner av denna serie kanske kan finna intressant att kika på.

Så in och läs, vetja.

Ljudbokshatt eller tv-hatt? Svårt att veta ibland.

När jag var i Göteborg på Bokmässan intervjuades jag av Kulturnytt i Sveriges Radios P1 till ett kommande inslag om ljudboksutvecklingen. I fredags kontaktade de mig igen, den här gången för att jag skulle uttala mig i kapacitet av film- och tv-streamingexpert, utifrån min roll på sajten TVdags där jag ju skriver om dessa ämnen. Det blev ett inslag senare samma dag, som handlade om TV4:s beslut att stoppa smygpremiären av den nya säsongen av Solsidan på C More.

Inte särskilt mycket matnyttigt som kom fram i intervjun kanske, vi hade ett ganska långt samtal varav sisådär fyra meningar kom med, men hur som helst, det gäller att veta vilken av sina hattar man ska ha på skallen när de ringer. Här återfinns inslaget.

Om kritik av kritiken, nio år senare

Har ju helt glömt bort att återpublicera vårens sista krönika från Västerbottens-Kuriren här i spalterna. Följande krönika publicerades på VK:s kultursida lördag 25 maj:

——

Får man som föremål för kritik ställa sig upp och kritisera den som kritiserat? Debatten dyker med ojämna mellanrum upp, nu senast i vår när två händelser kunde fogas samman till en större berättelse.

Dels var det Göteborgs stadsteater som högg tillbaka på ledningsnivå mot en pjäsrecension i Göteborgs-Posten, och dels var det musikkritikern Nicholas Ringskog Ferrada-Noli som i sin blogg i skarpa ordalag kritiserade recensioner han fått för sin bok Dröm och skådespel – en introduktion till opera. Debatten har sedan förts på många kultursidor – även denna – och ett sammanvägt svar på min inledande fråga är väl att ja, det får man – typ, men vore det inte för nätet och sociala medier så hade vi kanske sluppit det mesta av det.

Som vanligt är det internets fel, alltså.

I debatten har jag dock inte sett någon författare skriva om sin syn på saken. Då jag dessutom är en författare som har ägnat mig åt det här oskicket, så tänkte jag helt opåkallat ge min åsikt.

Kort bakgrund: När min andra roman Vi har redan sagt hej då gavs ut 2010 gjorde jag det som ett egenutgivningsprojekt, jag ville undersöka hur långt jag som halvetablerad författare kunde nå själv i en bokbransch stadd i teknisk förändring. Förutom pärsen att skriva själva boken gav jag mig på att även redigera den, sätta inlagan, formge omslaget, skapa e-boken, läsa in samt redigera ljudboken och därefter även sköta marknadsföring och inte minst posthantering på egen hand. Allt dokumenterades – såväl framgångar som motgångar – på min egen blogg.

Till det här hörde även att dokumentera utfallet, och där var kritiken som romanen fick en viktig beståndsdel. Alltså länkade jag till, samt kommenterade, alla recensioner jag fick i såväl traditionell press som hos bokbloggare.

Jag vill verkligen kunna hävda att jag var hundraprocentigt rakryggad och neutralt redovisande i det jag skrev. Men när jag nu snart ett decennium senare tittar på de här genomgångarna, ser jag ändå att jag var mer benägen att försöka förklara mig själv i mina kommentarer till negativa recensioner, jämfört med de positiva. Det ÄR svårt att betrakta sig utifrån och hur ödmjuk jag än inbillar mig vara så går det att se att jag i ett par fall hamnade i försvarsställning.

Med det sagt ångrar jag ändå inte de här genomgångarna, oskrivna regler om att aldrig gå i svaromål just när det gäller kritik mot ett konstnärligt verk man skapat blir lätt absurda i en värld där folk i övrigt har högljudda åsikter om allt och alla. Visst vore det kanske skönt om det fanns fredade zoner, men i praktiken blir det omöjligt att upprätthålla.

Däremot tycker jag att det är tråkigt att det är just det högljudda som gång efter annan går hem vilket gör möjligheterna till resonerande samtal så begränsade. På ett plan var inte de recensionsgenomgångar som Ringskog Ferrada-Noli gjorde för sin operabok särskilt annorlunda mina egna, men tonläget är betydligt mer konfrontativt och spetsigt, helt i linje med vad som anses behövas för att nå ut samt – omedvetet eller medvetet – bli en viktig ingrediens i en debatt på landets kultursidor.

Men en korvspadsvarm kulturdebatt som resultat är väl en sak. När beteendet skruvas upp ytterligare några varv blir det olyckligt på allvar. När P1-programmet Medierna gjorde ett inslag om kritikdebatten, lyfte Gunilla Brodrej på Expressen exempel på där influencers i sociala medier mer eller mindre aktivt bussat sina tiotusentals följare på recensenter som misshagat dem. I sådana fall har ju gränsen för rimlighet passerats för länge sedan.

Men vad är rimligt då? Jag vet inte. I mitt fall resulterade genomgångarna i en småsyrlig notis i Gävletidningen Arbetarbladet författad av kulturredaktören, och en ganska lång kommentarstråd till ett av mina blogginlägg där jag och fyra, fem personer uttryckte varierade åsikter i vad jag tyckte var hövlig ton.

Det kanske kan vara lagom?

Blogg 77

Herregud vilket katastrofalt Blogg 100-år. Efter att varje år ha mäktat med sisådär 94 till 96 inlägg mellan 1 mars och 8 juni, blev årets resultat blott 77, inklusive detta avslutande inlägg. Herre jistanes.

Ursäkter? Tja, jag har befunnit mig i den mest skrivintensiva fasen någonsin under min författarkarriär under dessa månader – mer om det om sisådär en vecka. Det har påverkat till viss del, inte tu tal om den saken. Men är det bara därför? Jag har ju trots allt befunnit mig i intensiva skrivarperioder varje vår sedan jag började skriva Virus våren 2016…

Nja, antagligen inte. Till viss del handlar det säkert om att själva evenemanget Topp 100 inte existerar längre också, och att det är lite trist att sträva på ganska så ensam. Läget var visserligen likadant även i fjol, men eftereffekten för mig personligen kanske var lite mer levande ännu då, jag vet inte.

Eller så har jag bara blivit latare. Det kan vara så också.

Har jag skrivit något vettigt under dessa månader då? Tja, bland de bloggexklusiva texterna har det väl varit rätt då skralt. Mitt inlägg om Babels inslag om ljudböcker är väl det som blivit mest delat och läst under de här månaderna, och sedan har jag ju skrivit rätt mycket på sistone om det här med Bonniers/Storytel-konflikten och de efterföljande exklusivitetsbråken. Jag har också börjat göra en vana av att publicera mina litteraturkrönikor i Västerbottens-Kuriren här med några veckors eftersläpning. Inser nu att jag inte publicerat vårens sista här i spalterna än – missade alltså öppet mål att nå Blogg 78. Illa. Men den får komma till veckan i stället.

Dessutom låter ju Blogg 77 faktiskt bättre.

Okej, nog om detta för i år. Nytt försök 2020! Jag behöver dessa bloggintensiva månader, de håller dessa spalter levande.