Recension: Spänningen hög i Kiruna-debut

Nedanstående recension av Anna Kurus bok Den första frosten skrev jag ursprungligen för Västerbottens-Kuriren, där den publicerades tisdag 5 januari.

——

Tre personer som på olika sätt tyngs av sina respektive förflutna beger sig en sommar till fjällvärlden väster om Kiruna i försök att finna själslig ro. Allis plågas av minnet av en arbetsplatsolycka där en kollega omkom, Jonas försöker komma över ett krackelerat förhållande och Raumo lämnar hastigt hem och arbete i Helsingfors, till synes i akut behov av nya intryck och vidder.

Snart korsas de tres vägar, och kring den spartanska stuga som Allis hyr och spenderar sommaren och den tidiga hösten i formas ett triangeldrama kring de sargade. Att något kommer att gå väldigt fel mellan dem innan den första frosten lagt sig är tydligt, frågan är inte om utan snarare hur det kommer att gå till.

Den första frosten är skriven av den debuterande författaren Anna Kuru från Kiruna, och att hon är familjär med miljöerna och människorna hon beskriver är tydligt, porträtten av de tre huvudpersonerna är ypperliga, och även bifiguren Lars som äger fjällstugan som Allis hyr är fint tecknad. Stämningen är tät, och trots att tempot är relativt långsamt och tonen överlag går i moll finns ett konstant intresseskapande driv. Under läsningens gång finner jag mig ofta sitta med magont av de välfångade detaljerna när Kuru beskriver de ständigt närvarande patriarkala strukturer som Allis motvilligt tvingas hantera och kryssa sig igenom i mötena med männen i berättelsen.

Det jag kan tycka är bokens enda svaghet är att det går lite för enkelt att räkna ut dels vad som har skett i huvudtrions förhistorier innan deras vägar möts, och dels hur saker och ting kommer att kulminera. Men även om själva historien inte överraskar håller Kuru hela tiden spänningen uppe, vilket får sägas vara imponerande och tyder på en hantverksmässig skicklighet.

Debutant för den delen – även om Den första frosten är Anna Kurus debutbok känns det lite bakvänt att kalla henne för det. För faktum är att såväl Den första frosten samt Norrskensnatten (som med utgivning i vår blir del två i en planerad trilogi) har tidigare getts ut av Kuru själv på eget förlag och nått lokala framgångar i Kirunaregionen. Förlaget Modernista har sett potentialen i Kurus författarskap och nu gett hennes böcker chansen på en bredare arena, vilket får sägas vara ett lyckat drag, för Kurus psykologiska thriller förtjänar tveklöst en plats på den nationella scenen.

När jag tagit mig an Den första frosten har jag ömsom läst e-boken och ömsom lyssnat på ljudboksversionen, som är inläst av Lo Kauppi. Likt författaren Kuru har Kauppi gjort ett riktigt bra jobb, och hon skänker särskilt rollfiguren Allis en särskild nerv. Jag hoppas att hon får chansen att läsa in även de kommande delarna i trilogin.

Tydligen expert på lite allt möjligt just nu

Jag har figurerat en del i public service-medier de senaste dagarna.

I går hade Kulturnytt i P1 ett par inslag om att Skrivarakademin nu startar en kurs i ljudboksskrivande (som jag ska hålla i), där bland annat jag intervjuas. Själva intervjun gjordes redan under bokmässan, så jag hade nästan hunnit glömma bort den när inslaget plötsligt sändes i går morse samtidigt som jag och kidsen satt och åt frukost. Nämen, nu är ju jag på radion, sa jag, varvid Ejda sänkte ljudet på Youtubeklippet om Minecraft hon tittade på i exakt fem sekunder, innan hon tyckte att det fick vara nog utrymme för mig, och höjde ljudet igen. För er som tror att ni kan hålla uppe intresset något längre, så finns inslaget och en tillhörande artikel här.

I fredags hade jag satt på mig TVdags-hatten, och medverkade via Skype i SVT:s Morgonstudion och agerade tv-streamingexpert och pratade om premiären av Apples tv-tjänst Apple TV+. Lagom till att jag plockat undan den ytterst provisoriska kamerarigg jag byggt av ett nattduksbord och bokkartonger, ringde de från Rapport och ville ha med mig där också, så det var bara att rigga fram igen och byta ut t-shirten mot skjorta för andra gången. Inslaget i Rapport var med i 18-sändningen som återfinns här (inslaget börjar lite drygt 11 minuter in, dock ligger det bara ute på SVT Play tre dagar till).

Skriver om Succession på TVdags

Har som vanligt inte bara varit lite dålig på att skriva i de här spalterna, utan också levt på sparlåga borta hos TVdags. I dag har dock jag och två av frilanskollegorna där skrivit ett gruppinlägg om andra säsongen av Succession, som vänner av denna serie kanske kan finna intressant att kika på.

Så in och läs, vetja.

Ljudbokshatt eller tv-hatt? Svårt att veta ibland.

När jag var i Göteborg på Bokmässan intervjuades jag av Kulturnytt i Sveriges Radios P1 till ett kommande inslag om ljudboksutvecklingen. I fredags kontaktade de mig igen, den här gången för att jag skulle uttala mig i kapacitet av film- och tv-streamingexpert, utifrån min roll på sajten TVdags där jag ju skriver om dessa ämnen. Det blev ett inslag senare samma dag, som handlade om TV4:s beslut att stoppa smygpremiären av den nya säsongen av Solsidan på C More.

Inte särskilt mycket matnyttigt som kom fram i intervjun kanske, vi hade ett ganska långt samtal varav sisådär fyra meningar kom med, men hur som helst, det gäller att veta vilken av sina hattar man ska ha på skallen när de ringer. Här återfinns inslaget.

Om kritik av kritiken, nio år senare

Har ju helt glömt bort att återpublicera vårens sista krönika från Västerbottens-Kuriren här i spalterna. Följande krönika publicerades på VK:s kultursida lördag 25 maj:

——

Får man som föremål för kritik ställa sig upp och kritisera den som kritiserat? Debatten dyker med ojämna mellanrum upp, nu senast i vår när två händelser kunde fogas samman till en större berättelse.

Dels var det Göteborgs stadsteater som högg tillbaka på ledningsnivå mot en pjäsrecension i Göteborgs-Posten, och dels var det musikkritikern Nicholas Ringskog Ferrada-Noli som i sin blogg i skarpa ordalag kritiserade recensioner han fått för sin bok Dröm och skådespel – en introduktion till opera. Debatten har sedan förts på många kultursidor – även denna – och ett sammanvägt svar på min inledande fråga är väl att ja, det får man – typ, men vore det inte för nätet och sociala medier så hade vi kanske sluppit det mesta av det.

Som vanligt är det internets fel, alltså.

I debatten har jag dock inte sett någon författare skriva om sin syn på saken. Då jag dessutom är en författare som har ägnat mig åt det här oskicket, så tänkte jag helt opåkallat ge min åsikt.

Kort bakgrund: När min andra roman Vi har redan sagt hej då gavs ut 2010 gjorde jag det som ett egenutgivningsprojekt, jag ville undersöka hur långt jag som halvetablerad författare kunde nå själv i en bokbransch stadd i teknisk förändring. Förutom pärsen att skriva själva boken gav jag mig på att även redigera den, sätta inlagan, formge omslaget, skapa e-boken, läsa in samt redigera ljudboken och därefter även sköta marknadsföring och inte minst posthantering på egen hand. Allt dokumenterades – såväl framgångar som motgångar – på min egen blogg.

Till det här hörde även att dokumentera utfallet, och där var kritiken som romanen fick en viktig beståndsdel. Alltså länkade jag till, samt kommenterade, alla recensioner jag fick i såväl traditionell press som hos bokbloggare.

Jag vill verkligen kunna hävda att jag var hundraprocentigt rakryggad och neutralt redovisande i det jag skrev. Men när jag nu snart ett decennium senare tittar på de här genomgångarna, ser jag ändå att jag var mer benägen att försöka förklara mig själv i mina kommentarer till negativa recensioner, jämfört med de positiva. Det ÄR svårt att betrakta sig utifrån och hur ödmjuk jag än inbillar mig vara så går det att se att jag i ett par fall hamnade i försvarsställning.

Med det sagt ångrar jag ändå inte de här genomgångarna, oskrivna regler om att aldrig gå i svaromål just när det gäller kritik mot ett konstnärligt verk man skapat blir lätt absurda i en värld där folk i övrigt har högljudda åsikter om allt och alla. Visst vore det kanske skönt om det fanns fredade zoner, men i praktiken blir det omöjligt att upprätthålla.

Däremot tycker jag att det är tråkigt att det är just det högljudda som gång efter annan går hem vilket gör möjligheterna till resonerande samtal så begränsade. På ett plan var inte de recensionsgenomgångar som Ringskog Ferrada-Noli gjorde för sin operabok särskilt annorlunda mina egna, men tonläget är betydligt mer konfrontativt och spetsigt, helt i linje med vad som anses behövas för att nå ut samt – omedvetet eller medvetet – bli en viktig ingrediens i en debatt på landets kultursidor.

Men en korvspadsvarm kulturdebatt som resultat är väl en sak. När beteendet skruvas upp ytterligare några varv blir det olyckligt på allvar. När P1-programmet Medierna gjorde ett inslag om kritikdebatten, lyfte Gunilla Brodrej på Expressen exempel på där influencers i sociala medier mer eller mindre aktivt bussat sina tiotusentals följare på recensenter som misshagat dem. I sådana fall har ju gränsen för rimlighet passerats för länge sedan.

Men vad är rimligt då? Jag vet inte. I mitt fall resulterade genomgångarna i en småsyrlig notis i Gävletidningen Arbetarbladet författad av kulturredaktören, och en ganska lång kommentarstråd till ett av mina blogginlägg där jag och fyra, fem personer uttryckte varierade åsikter i vad jag tyckte var hövlig ton.

Det kanske kan vara lagom?

Blogg 77

Herregud vilket katastrofalt Blogg 100-år. Efter att varje år ha mäktat med sisådär 94 till 96 inlägg mellan 1 mars och 8 juni, blev årets resultat blott 77, inklusive detta avslutande inlägg. Herre jistanes.

Ursäkter? Tja, jag har befunnit mig i den mest skrivintensiva fasen någonsin under min författarkarriär under dessa månader – mer om det om sisådär en vecka. Det har påverkat till viss del, inte tu tal om den saken. Men är det bara därför? Jag har ju trots allt befunnit mig i intensiva skrivarperioder varje vår sedan jag började skriva Virus våren 2016…

Nja, antagligen inte. Till viss del handlar det säkert om att själva evenemanget Topp 100 inte existerar längre också, och att det är lite trist att sträva på ganska så ensam. Läget var visserligen likadant även i fjol, men eftereffekten för mig personligen kanske var lite mer levande ännu då, jag vet inte.

Eller så har jag bara blivit latare. Det kan vara så också.

Har jag skrivit något vettigt under dessa månader då? Tja, bland de bloggexklusiva texterna har det väl varit rätt då skralt. Mitt inlägg om Babels inslag om ljudböcker är väl det som blivit mest delat och läst under de här månaderna, och sedan har jag ju skrivit rätt mycket på sistone om det här med Bonniers/Storytel-konflikten och de efterföljande exklusivitetsbråken. Jag har också börjat göra en vana av att publicera mina litteraturkrönikor i Västerbottens-Kuriren här med några veckors eftersläpning. Inser nu att jag inte publicerat vårens sista här i spalterna än – missade alltså öppet mål att nå Blogg 78. Illa. Men den får komma till veckan i stället.

Dessutom låter ju Blogg 77 faktiskt bättre.

Okej, nog om detta för i år. Nytt försök 2020! Jag behöver dessa bloggintensiva månader, de håller dessa spalter levande.

Kärlek och varma tankar räddar inte bokhandeln

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 21 februari.

——

Det är inte lätt att vara bokhandlare i dag. De senaste två veckorna har beskeden om boklådor som läggs ner i Sverige följt på varandra – i Halmstad, Katrineholm och Ronneby har butiker tvingats meddela att de slår igen inom kort till följd av bristande lönsamhet.

Även i lärdomssäten med starka bokköpartraditioner blåser det snålt – sent i höstas kom nyheten att anrika Studentbokhandeln i Uppsala tvingas lägga ner, en stängning som satte igång en kedjereaktion då närliggande (och tillika krisande) Drottninggatans bokhandel köpte butiken och flyttar över sin verksamhet dit under det nya namnet Uppsala bokhandel, och i stället låter sin gamla butik läggas ner.

Och på tal om starka traditioner – landets kanske mest anrika bokhandel Hedengrens på Stureplan i Stockholm har de senaste åren tvingats gå ut i media och raggat donationer två gånger för att överleva. Första gången sommaren 2015 var gensvaret från bokälskare översvallande, andra gången 2017 betydligt svalare. Frågan är om ens ett tredje försök är värt att göra om behovet åter skulle uppstå, eller om ägarna då kastar in handduken direkt.

I den färska årsrapporten om den svenska bokmarknaden – med den fräsiga titeln ”Bokförsäljningsstatistiken helåret 2018” – ser man att bokhandlarnas kris inte uppstår ur ett vakuum. 2018 minskade den fysiska bokhandeln i Sverige sin försäljning med 5,2 procent jämfört med 2017, som i sig var en minskning på 4,5 procent från 2016, som i sin tur var en minskning om 4,9 procent från 2015. Vilken riktning det svagt men stadigt lutar åt är inte direkt raketforskning, om anglicismen tillåts.

Sanningen är att bara en dryg tredjedel av totalsumman bokbranschen sålde för förra året kom till genom köp över kassadiskar – resterande nära två tredjedelar kom från nätbokhandeln och de inkomster som den kraftigt växande digitala streamingmarknaden för främst ljudböcker ger.

Faktum är att bokbranschen som helhet går någorlunda okej, den digitala ökningen får helheten att göra ett litet plus, trots de fysiska butikernas kräftgång.

Är det alltså dags att säga adjö till bokhandelsbutikerna? Nej, åtminstone inte ännu, men de svunna tiderna kommer aldrig åter och vi lär tvingas läsa om betydligt fler konkurser framöver. De senaste fem åren har Svenska Bokhandelsföreningen tappat 50 av sina medlemsbutiker (det finns 280 kvar), och inget tyder på att patienten börjar tillfriskna, snarare tvärtom.

Det finns en ironi i detta, eftersom den klassiska bilden av en boklåda – som gärna ska drivas under samma tak som ett mysigt café – för många är själva sinnebilden av den perfekta butiken, ingen annan typ av affärsrörelse omhuldas av samma grad av romantik.

Problemet är bara att vi kan älska dessa pittoreska drömbutiker härifrån till månen – så länge vi inte går in och faktiskt handlar i dem går de inte att driva, kärlek och varma tankar betalar varken lön eller hyra.

Jag är verkligen inget föredöme här. I Kiruna där jag bor (eller ja, Vittangi sju och en halv mil österut, men det är ju nästgårds) har vi sedan sex år en fin lokal bokhandel kallad just Kiruna Bokhandel, med bra sortiment och kunnig och entusiastisk personal. Jag skulle verkligen vilja kunna påstå att det är där jag köper alla mina böcker, men faktum är att jag hittills gjort noll inköp där i år, men däremot vandrat två gånger till en gudsförgäten servicebutik strax norr om stadskärnan där Adlibris har sitt utlämningsställe för de böcker man beställer med deras gratisfrakt. Jag har varit in i bokhandeln en gång efter nyår, men bara för att insupa atmosfären och prata en stund med de trevliga personer som jobbar där.

Med sådana vänner behöver den fysiska bokhandeln inga fiender.

Om Apple TV+ på TVdags

Har varit dålig på att medverka i TVdags spalter på sistone, men i måndags kväll skrev jag en text om Apples nya satsning på en tv-streamingtjänst. Var menat att bli en väldigt kort grej, men jag verkar inte riktigt veta hur man gör när man skriver korta analystexter.

Kortversion av lång text: Tråkigt namn, få detaljer kända ännu, premiär i över hundra länder i höst (Sverige med all säkerhet ett av dem), oklar potential men antagligen rätt stor i kraft av företagets storlek och faktumet att tjänsten kommer att fungera på över en miljard exemplar iOS-prylar.

Långversion av lång text hittar ni här.

Äntligen Babel!

Nog för att jag klagade på SVT:s litteraturprogram Babel så sent som för ett par veckor sedan, men visst är det så att jag likt majoriteten av svenska författare väldigt gärna skulle vara med i programmet, det är ett kvitto på att man i någon form lyckats och nått en position på parnassen.

Och i söndagens avsnitt hände det! Må så vara i två sekunder i en klippbild som anonym random person på Littfest, men någonstans måste man ju börja, eller hur?

Det hela kan beskådas precis i början, cirka 1.40 in i programmet. Blinka inte vid fel tillfälle!

Tog mig friheten att ta en skärmdump. Nog ser det ut som att jag säger något mycket intressant till Provins redaktör Carl Åkerlund, där vi står bakom vårt bokbord?

Babel om barnen

Angående blogginlägget jag skrev om förra söndagens Babel så blev ju även det efterföljande samtalet som programmets panelister förde om barn- och ungdomslitteratur rejält utskällt, kanske än mer så än segmentet om ljudböcker. Flera krönikor har i veckan författats i ämnet – Patrik Lundberg var först redan i tisdags i Expressen, och Lotta Olsson skrev i Dagens Nyheter i går.

Jag håller absolut med om att barn och ungdomslitteratur får alldeles för lite utrymme – samt behandlas summerande och inte särskilt insatt när utrymmet väl ges – men det får ändå sägas vara ett friskhetstecken när två tunga krönikörer snabbt ryter till.

I frågan om ljudböckerna har det varit tystare. Kanske borde jag ha gjort något mer utförligt i ämnet själv.

Lite om Babels inslag om ljudböcker

SVT:s litteraturprogram Babel uppmärksammade ljudboken med ett reportage i senaste avsnittet. Kul, var den spontana reaktionen, och inslaget som sådant var det heller inget fel på, det pratades med ett par skådespelare som jobbar som inläsare och Storytel och förlaget Bonnier Bookery fick komma till tals.

Men ju mer jag tänkte på det, desto mer började det skava någonstans. Ljudboken presenterades som en tendens, ett specialämne som med det här reportaget skulle punktmarkeras, och när det var slut fick programmets panel säga några pliktskyldiga ord om vad de ansåg om ljudbokens framfart, varpå kommentarerna som följde blev ungefär jag är inte rätt person att fråga egentligen, men … samt jag gillade att läsa in min egen roman eftersom förlaget betalade extra för det.

Sedan var det slut, ordningen återställdes, och man kunde återgå till att tala om riktig litteratur.

Det här hade *kanske* kunnat passera våren 2017. Men nu skriver vi 2019 i kalendern, då fyra av tio böcker som svensken “läser” är en ljudbok, en siffra som även poängteras i reportaget. 40 procent av den totala mängden insupen litteratur kommer till oss via örat!

(I inslaget använder de ordet “konsumerar” men jag vet att många ryggar tillbaka av att sammankoppla litteratur med konsumtion, så jag håller mig från att göra det själv, trots att det i sammanhanget är praktiskt eftersom det kan inkludera såväl läsning som lyssning i ett och samma ord).

Fyra av tio böcker – en enorm förändring äger rum i det svenska litteraturlandskapet. Är det verkligen något som bör sorteras undan som en “tendens” i en sju minuter lång trendspaning?

Jag tvivlar inte på att Babel hade ett gott syfte, och programledaren Jessica Gedin lovade i avannonseringen att de skulle återkomma i ämnet, men jag kan inte låta bli att se det här som ytterligare ett tecken på det jag försökte lyfta i min debattext i Dagens Nyheter i fjol – litteraturvärlden måste börja ta ljudboken på allvar, det håller inte att fortsätta göra punktmarkeringar när det finns spektakulära (eller förfärliga, beroende på vem man frågar) siffror att hänga upp rapporteringen på.

Att ljudboken fortfarande är något man kan rycka på axlarna åt utan att någon förväntas bry sig blev även tydligt i senaste utgåvan av branschtidningen Svensk Bokhandel. I anslutning till redaktionsrutan ställs i varje nummer en fråga till redaktionsmedlemmarna, och den här gången var det Vem är din favoritinläsare av ljudböcker? Fem av sju svar var av arten lyssnar inte, begränsad erfarenhet av ljudböcker och pass på den frågan, tack.

Nej, jag vill inte tvinga vare sig Svensk Bokhandels redaktion eller någon annan att börja älska ljudböcker. Vad jag vill komma åt är att det fortfarande är så lätt att avfärda ljudboken utan att det får några konsekvenser i de grupperingar som räknas. Ponera att fem av sju i stället varit ointresserade av lyrik, och frågan som ställts hade varit Vem är din favoritpoet? Hade de vågat stå för det på samma offentliga sätt?

Nu ägnar jag mig åt ren spekulation, men min gissning är nej.

——

Här är länken till det aktuella programmet av Babel. Vid klick hamnar man ganska exakt där inslaget börjar, 28.30 in i programmet.

Luke Perry

Så Luke Perry dog. Jag satt i bilen och körde hemåt från Gällivare när beskedet kom, och strax därefter hörde TT av sig och frågade om jag i min roll som någon slags tv-expert hade något att säga om Perry och Beverly Hills betydelse för ungdoms-tv anno början av 1990-talet. Jag bromsade ner lite och babblade på över högtalare, Johanna fick hålla telefonen. Det resulterade i två rätt ofokuserade pratminus i TT:s text, jag skyller på att E10-sträckan Gällivare-Svappavaara är en av alla dessa svenska vägsnuttar som kallas dödens väg, det gäller att fokusera på var mittlinjen och snövallen finns när man möter timmerbilarna.

Även Johan Hilton uttalade sig i texten som blev resultatet, och jag måste tyvärr säga att jag inte håller med honom – alla såg absolut inte Beverly Hills ironiskt, jag gjorde det då inte. Visst kunde man himla med ögonen åt moralismen från tid till annan, men ironi? Jag vill nog ändå hävda att jag såg på Bevvan med rätt stort allvar.

Hur som helst, otroligt sorgligt med Luke Perrys alltför tidiga död.

När det kom till rollfigurerna var jag själv mer team Brandon. Varför? För att jag – tvingas jag erkänna – var betydligt mer lik helylle-tvillingen Walsh än badboy-Dylan.