Kategori: Media

Blogg 77

Herregud vilket katastrofalt Blogg 100-år. Efter att varje år ha mäktat med sisådär 94 till 96 inlägg mellan 1 mars och 8 juni, blev årets resultat blott 77, inklusive detta avslutande inlägg. Herre jistanes.

Ursäkter? Tja, jag har befunnit mig i den mest skrivintensiva fasen någonsin under min författarkarriär under dessa månader – mer om det om sisådär en vecka. Det har påverkat till viss del, inte tu tal om den saken. Men är det bara därför? Jag har ju trots allt befunnit mig i intensiva skrivarperioder varje vår sedan jag började skriva Virus våren 2016…

Nja, antagligen inte. Till viss del handlar det säkert om att själva evenemanget Topp 100 inte existerar längre också, och att det är lite trist att sträva på ganska så ensam. Läget var visserligen likadant även i fjol, men eftereffekten för mig personligen kanske var lite mer levande ännu då, jag vet inte.

Eller så har jag bara blivit latare. Det kan vara så också.

Har jag skrivit något vettigt under dessa månader då? Tja, bland de bloggexklusiva texterna har det väl varit rätt då skralt. Mitt inlägg om Babels inslag om ljudböcker är väl det som blivit mest delat och läst under de här månaderna, och sedan har jag ju skrivit rätt mycket på sistone om det här med Bonniers/Storytel-konflikten och de efterföljande exklusivitetsbråken. Jag har också börjat göra en vana av att publicera mina litteraturkrönikor i Västerbottens-Kuriren här med några veckors eftersläpning. Inser nu att jag inte publicerat vårens sista här i spalterna än – missade alltså öppet mål att nå Blogg 78. Illa. Men den får komma till veckan i stället.

Dessutom låter ju Blogg 77 faktiskt bättre.

Okej, nog om detta för i år. Nytt försök 2020! Jag behöver dessa bloggintensiva månader, de håller dessa spalter levande.

Kärlek och varma tankar räddar inte bokhandeln

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 21 februari.

——

Det är inte lätt att vara bokhandlare i dag. De senaste två veckorna har beskeden om boklådor som läggs ner i Sverige följt på varandra – i Halmstad, Katrineholm och Ronneby har butiker tvingats meddela att de slår igen inom kort till följd av bristande lönsamhet.

Även i lärdomssäten med starka bokköpartraditioner blåser det snålt – sent i höstas kom nyheten att anrika Studentbokhandeln i Uppsala tvingas lägga ner, en stängning som satte igång en kedjereaktion då närliggande (och tillika krisande) Drottninggatans bokhandel köpte butiken och flyttar över sin verksamhet dit under det nya namnet Uppsala bokhandel, och i stället låter sin gamla butik läggas ner.

Och på tal om starka traditioner – landets kanske mest anrika bokhandel Hedengrens på Stureplan i Stockholm har de senaste åren tvingats gå ut i media och raggat donationer två gånger för att överleva. Första gången sommaren 2015 var gensvaret från bokälskare översvallande, andra gången 2017 betydligt svalare. Frågan är om ens ett tredje försök är värt att göra om behovet åter skulle uppstå, eller om ägarna då kastar in handduken direkt.

I den färska årsrapporten om den svenska bokmarknaden – med den fräsiga titeln ”Bokförsäljningsstatistiken helåret 2018” – ser man att bokhandlarnas kris inte uppstår ur ett vakuum. 2018 minskade den fysiska bokhandeln i Sverige sin försäljning med 5,2 procent jämfört med 2017, som i sig var en minskning på 4,5 procent från 2016, som i sin tur var en minskning om 4,9 procent från 2015. Vilken riktning det svagt men stadigt lutar åt är inte direkt raketforskning, om anglicismen tillåts.

Sanningen är att bara en dryg tredjedel av totalsumman bokbranschen sålde för förra året kom till genom köp över kassadiskar – resterande nära två tredjedelar kom från nätbokhandeln och de inkomster som den kraftigt växande digitala streamingmarknaden för främst ljudböcker ger.

Faktum är att bokbranschen som helhet går någorlunda okej, den digitala ökningen får helheten att göra ett litet plus, trots de fysiska butikernas kräftgång.

Är det alltså dags att säga adjö till bokhandelsbutikerna? Nej, åtminstone inte ännu, men de svunna tiderna kommer aldrig åter och vi lär tvingas läsa om betydligt fler konkurser framöver. De senaste fem åren har Svenska Bokhandelsföreningen tappat 50 av sina medlemsbutiker (det finns 280 kvar), och inget tyder på att patienten börjar tillfriskna, snarare tvärtom.

Det finns en ironi i detta, eftersom den klassiska bilden av en boklåda – som gärna ska drivas under samma tak som ett mysigt café – för många är själva sinnebilden av den perfekta butiken, ingen annan typ av affärsrörelse omhuldas av samma grad av romantik.

Problemet är bara att vi kan älska dessa pittoreska drömbutiker härifrån till månen – så länge vi inte går in och faktiskt handlar i dem går de inte att driva, kärlek och varma tankar betalar varken lön eller hyra.

Jag är verkligen inget föredöme här. I Kiruna där jag bor (eller ja, Vittangi sju och en halv mil österut, men det är ju nästgårds) har vi sedan sex år en fin lokal bokhandel kallad just Kiruna Bokhandel, med bra sortiment och kunnig och entusiastisk personal. Jag skulle verkligen vilja kunna påstå att det är där jag köper alla mina böcker, men faktum är att jag hittills gjort noll inköp där i år, men däremot vandrat två gånger till en gudsförgäten servicebutik strax norr om stadskärnan där Adlibris har sitt utlämningsställe för de böcker man beställer med deras gratisfrakt. Jag har varit in i bokhandeln en gång efter nyår, men bara för att insupa atmosfären och prata en stund med de trevliga personer som jobbar där.

Med sådana vänner behöver den fysiska bokhandeln inga fiender.

Om Apple TV+ på TVdags

Har varit dålig på att medverka i TVdags spalter på sistone, men i måndags kväll skrev jag en text om Apples nya satsning på en tv-streamingtjänst. Var menat att bli en väldigt kort grej, men jag verkar inte riktigt veta hur man gör när man skriver korta analystexter.

Kortversion av lång text: Tråkigt namn, få detaljer kända ännu, premiär i över hundra länder i höst (Sverige med all säkerhet ett av dem), oklar potential men antagligen rätt stor i kraft av företagets storlek och faktumet att tjänsten kommer att fungera på över en miljard exemplar iOS-prylar.

Långversion av lång text hittar ni här.

Äntligen Babel!

Nog för att jag klagade på SVT:s litteraturprogram Babel så sent som för ett par veckor sedan, men visst är det så att jag likt majoriteten av svenska författare väldigt gärna skulle vara med i programmet, det är ett kvitto på att man i någon form lyckats och nått en position på parnassen.

Och i söndagens avsnitt hände det! Må så vara i två sekunder i en klippbild som anonym random person på Littfest, men någonstans måste man ju börja, eller hur?

Det hela kan beskådas precis i början, cirka 1.40 in i programmet. Blinka inte vid fel tillfälle!

Tog mig friheten att ta en skärmdump. Nog ser det ut som att jag säger något mycket intressant till Provins redaktör Carl Åkerlund, där vi står bakom vårt bokbord?

Babel om barnen

Angående blogginlägget jag skrev om förra söndagens Babel så blev ju även det efterföljande samtalet som programmets panelister förde om barn- och ungdomslitteratur rejält utskällt, kanske än mer så än segmentet om ljudböcker. Flera krönikor har i veckan författats i ämnet – Patrik Lundberg var först redan i tisdags i Expressen, och Lotta Olsson skrev i Dagens Nyheter i går.

Jag håller absolut med om att barn och ungdomslitteratur får alldeles för lite utrymme – samt behandlas summerande och inte särskilt insatt när utrymmet väl ges – men det får ändå sägas vara ett friskhetstecken när två tunga krönikörer snabbt ryter till.

I frågan om ljudböckerna har det varit tystare. Kanske borde jag ha gjort något mer utförligt i ämnet själv.

Lite om Babels inslag om ljudböcker

SVT:s litteraturprogram Babel uppmärksammade ljudboken med ett reportage i senaste avsnittet. Kul, var den spontana reaktionen, och inslaget som sådant var det heller inget fel på, det pratades med ett par skådespelare som jobbar som inläsare och Storytel och förlaget Bonnier Bookery fick komma till tals.

Men ju mer jag tänkte på det, desto mer började det skava någonstans. Ljudboken presenterades som en tendens, ett specialämne som med det här reportaget skulle punktmarkeras, och när det var slut fick programmets panel säga några pliktskyldiga ord om vad de ansåg om ljudbokens framfart, varpå kommentarerna som följde blev ungefär jag är inte rätt person att fråga egentligen, men … samt jag gillade att läsa in min egen roman eftersom förlaget betalade extra för det.

Sedan var det slut, ordningen återställdes, och man kunde återgå till att tala om riktig litteratur.

Det här hade *kanske* kunnat passera våren 2017. Men nu skriver vi 2019 i kalendern, då fyra av tio böcker som svensken ”läser” är en ljudbok, en siffra som även poängteras i reportaget. 40 procent av den totala mängden insupen litteratur kommer till oss via örat!

(I inslaget använder de ordet ”konsumerar” men jag vet att många ryggar tillbaka av att sammankoppla litteratur med konsumtion, så jag håller mig från att göra det själv, trots att det i sammanhanget är praktiskt eftersom det kan inkludera såväl läsning som lyssning i ett och samma ord).

Fyra av tio böcker – en enorm förändring äger rum i det svenska litteraturlandskapet. Är det verkligen något som bör sorteras undan som en ”tendens” i en sju minuter lång trendspaning?

Jag tvivlar inte på att Babel hade ett gott syfte, och programledaren Jessica Gedin lovade i avannonseringen att de skulle återkomma i ämnet, men jag kan inte låta bli att se det här som ytterligare ett tecken på det jag försökte lyfta i min debattext i Dagens Nyheter i fjol – litteraturvärlden måste börja ta ljudboken på allvar, det håller inte att fortsätta göra punktmarkeringar när det finns spektakulära (eller förfärliga, beroende på vem man frågar) siffror att hänga upp rapporteringen på.

Att ljudboken fortfarande är något man kan rycka på axlarna åt utan att någon förväntas bry sig blev även tydligt i senaste utgåvan av branschtidningen Svensk Bokhandel. I anslutning till redaktionsrutan ställs i varje nummer en fråga till redaktionsmedlemmarna, och den här gången var det Vem är din favoritinläsare av ljudböcker? Fem av sju svar var av arten lyssnar inte, begränsad erfarenhet av ljudböcker och pass på den frågan, tack.

Nej, jag vill inte tvinga vare sig Svensk Bokhandels redaktion eller någon annan att börja älska ljudböcker. Vad jag vill komma åt är att det fortfarande är så lätt att avfärda ljudboken utan att det får några konsekvenser i de grupperingar som räknas. Ponera att fem av sju i stället varit ointresserade av lyrik, och frågan som ställts hade varit Vem är din favoritpoet? Hade de vågat stå för det på samma offentliga sätt?

Nu ägnar jag mig åt ren spekulation, men min gissning är nej.

——

Här är länken till det aktuella programmet av Babel. Vid klick hamnar man ganska exakt där inslaget börjar, 28.30 in i programmet.

Luke Perry

Så Luke Perry dog. Jag satt i bilen och körde hemåt från Gällivare när beskedet kom, och strax därefter hörde TT av sig och frågade om jag i min roll som någon slags tv-expert hade något att säga om Perry och Beverly Hills betydelse för ungdoms-tv anno början av 1990-talet. Jag bromsade ner lite och babblade på över högtalare, Johanna fick hålla telefonen. Det resulterade i två rätt ofokuserade pratminus i TT:s text, jag skyller på att E10-sträckan Gällivare-Svappavaara är en av alla dessa svenska vägsnuttar som kallas dödens väg, det gäller att fokusera på var mittlinjen och snövallen finns när man möter timmerbilarna.

Även Johan Hilton uttalade sig i texten som blev resultatet, och jag måste tyvärr säga att jag inte håller med honom – alla såg absolut inte Beverly Hills ironiskt, jag gjorde det då inte. Visst kunde man himla med ögonen åt moralismen från tid till annan, men ironi? Jag vill nog ändå hävda att jag såg på Bevvan med rätt stort allvar.

Hur som helst, otroligt sorgligt med Luke Perrys alltför tidiga död.

När det kom till rollfigurerna var jag själv mer team Brandon. Varför? För att jag – tvingas jag erkänna – var betydligt mer lik helylle-tvillingen Walsh än badboy-Dylan.

Ett dyk ner i Wattpads parallella verklighet

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 31 januari.

———

De senaste tjugo årens digitalisering har vänt upp och ner på många branscher. Sättet vi upptäcker och tar till oss musik, film och tv förändrats till följd av att de här medieformerna passat ypperligt att förvandla till digitala filer som blivit direkt tillgängliga för oss via tjänster som Spotify och Netflix.

Bokbranschen har inte ställts på huvudet på samma dramatiska sätt, skiftet från analog till digital textläsning innebär en större förändring – att bläddra i en fysisk bok är ganska annorlunda jämfört med att läsa på en skärm, samtidigt som det för örat spelar mindre roll om musiken vi hör kommer från en cd-skiva eller Spotify. Även inom litteraturen pågår så klart ett skifte, men pappersboken stretar emot mer än många förutspått.

Men motståndet finns främst bland oss som är vuxna och har ett mångårigt inlärt beteende gällande hur vi tar till oss text. Bland de unga, som saknar vårt inlärda beteende, har nya sätt att ta till sig det skrivna ordet de senaste åren tagit fart på allvar.

Det mest kända – och okända! – exemplet är nog Wattpad, en från början kanadensisk nätplattform som sedan starten i slutet av 00-talet vuxit till en enorm läsar- och skrivarcommunity bland främst tonåringar, som i dag har över 70 miljoner användare som skriver, läser, hissar, dissar och tipsar om andras berättelser.

Och de gör det nästan uteslutande i sina mobiler via Wattpad-appen.

I Sverige har det rapporterats sporadiskt i branschmedier om Wattpad, men mest som nätfenomen bland unga, och som vanligt när det gäller sådana blir det tillfälliga nedslag, ett snabbt tådopp i en subkultur som beskrivs som en lustig kuriositet innan man återvänder till mer traditionella bevakningsområden.

Branschboksajten Boktugg är väl det enda svenska exemplet på någon som kontinuerligt skrivit om Wattpad, och redan hösten 2016 rapporterade de att Wattpad registrerade 120 000 unika besökare från Sverige varje månad, en siffra som med all säkerhet fortsatt växa i takt med att plattformen som helhet gjort det (2016 hade Wattpad ”bara” 45 miljoner användare).

Att dyka ner i Wattpad är att upptäcka en parallell verklighet. Författarnamnen vi är vana vid från den ”riktiga” litteraturvärlden syns ingenstans – de flesta som publicerar sig på Wattpad använder nätalias, många skriver fanfiction som spinner vidare på kända bok- eller filmfigurer och det finns kategorier för närapå allt – en bok jag snubblade över marknadsfördes med att den legat etta på varulvslistan i december 2017.

En del svenska användare skriver på engelska för att nå ut globalt, men många nöjer sig med svenska, och även dessa kan nå långt. Det finns svenskspråkiga böcker med över en halv miljon läsningar, men eftersom de flesta skriver och publicerar kapitelvis och varje kapitel räknas som en läsning, är det svårt att översätta statistiken till de siffror bokbranschen brukar använda sig av.

Framgångarna för en del Wattpadförfattare har inte gått nöjes- och kulturbranschen helt förbi – amerikanska Anna Todd är det mest kända exemplet, när hennes bokserie After växte till ett fenomen på plattformen 2013 – med totalt 1,5 miljarder läsningar till dags dato – plockades hon raskt upp av förlagsvärlden och i Sverige har After-serien getts ut av Norstedts och filmversionen kommer senare i år.

Men enstaka exempel åsido – Wattpad och andra tjänster som fanfiction.net är svåra för etablerade aktörer att förhålla sig till, eftersom innehållet är skapat av amatörer, därtill unga sådana, vars beteende inte låter sig enkelt översättas till hur kommersiellt drivna branscher fungerar.

Men en sak kan slås fast: Läser gör Wattpadanvändarna i massor, och de gör det på sina skärmar. Det kommer de knappast att sluta med när de så småningom blir vuxna.

Killar kontra tjejer på bio, Hemmafru och en gränsälv

Några fredagskortisar:

• Jag skrev en liten text häromkvällen till TVdags om den första trailern till kommande Frost 2, där jag i slutet påtalade den sjuka könsfördelningen inom barnfilmens värld (av totalt 19 aktuella barn/familjefilmer som listas på Filmstadens sajt i detta nu har 17 en kille som yttersta frontperson, medan 2 har en tjej). Texten har skapat lite Facebookdiskussioner här och där har jag sett. Bra det i alla fall, även om jag hellre sett att detta överhuvudtaget inte skulle ha behövt påtalas. Någon gång ska jag ta mig tid att fördjupa mig i det där ämnet.

• Ser i Norrbottens-Kuriren att det nu är klart att Teg Publishings utmärkta podd Hemmafru med författaren Kristina Sandberg och konstnären Sven Teglund får en andra säsong under våren, avsnitten har spelats in under ett par intensiva dagar nu i början av februari. Jag är stolt Patreondonator till Hemmafru (och även till förlagets andra podd Norrlandspodden). Donera du också!

• I går körde jag omkring nere i trakterna kring Pajala och finska Kolari i researchsyfte. Ska inte säga mer än så ännu, men det ska nog kunna bli riktigt bra! En bild från gränsövergången vid Kolari kan jag väl dock i alla fall bjuda på.

Gränsen mellan Sverige-Finland över Muonioälven vid finska Kolari.

Om kulturåret 2018 hos VK

Det här hör ju så klart 2018 till, men jag glömde länka i tid: I mellandagarna deltog jag med mina hiss och diss gällande kulturåret 2018 i Västerbottens-Kurirens spalter. Jag hyllade Provins och Greta Thunberg, lyfte fram tv-versionen av The Haunting of Hill House, dissade vita kränkta män och hoppades på en statushöjning för ljudboken under året som nu inletts. I texten motiverade jag så klart alla dessa grejer också.

Så in och läs (och inte bara för min skull, det var en hel drös andra fina kulturfrilansare som deltog också).

August är en man två gånger av tre

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 25 oktober.

——

Är August en man? Med tre decennier på nacken – Augustpriset instiftades 1989 och delas i år ut för 30:e gången – känns det som en fråga som borde höra dåtiden till. Numera borde väl mottagaren av Augustpriset lika gärna kunna vara en kvinna?

Svaret på den andra frågan blir ja – men då måste vi fokusera på de senaste åren. Ser vi Augustpriset som en helhet, vilket jag tycker bör göras ett sådant här jubileumsår, blir bilden tyvärr betydligt mer ojämställd.

Borrar man ner sig i statistiken finner man relativt snabbt att det finns betydande skillnader i hur nomineringarna och vinsterna fördelar sig mellan könen i de tre kategorier som stora Augustpriset delas ut i (jag lämnar alltså Lilla Augustpriset därhän nu). Och koncentrerar man sig på den skönlitterära kategorin – den utan tvekan tyngsta medialt och publikt sett – går det tyvärr att säga att August ännu är en man.

Av de nu totalt 180 nomineringar som gjorts i den skönlitterära klassen sedan startåret 1989, står män som författare till 101 av verken, det vill säga 56 procent. Det är ingen jätteövervikt, men studeras vinsterna blir bilden tydligare – 19 av hittills 29 mottagare (årets vinnare presenteras först 26 november) är män, det vill säga 66 procent. Så även om männen inte har någon graverande övervikt på nomineringsstadiet, står det alltså till sist ändå en man längst fram på scenen två gånger av tre när statyetten delas ut.

Tittar man på enskilda år är bilden också entydig. Fyra gånger i prisets historia har det varit kvinnlig dominans bland de nominerade inom skönlitteraturen, fördelningen då har varit fyra kvinnor och två män. Manlig dominans i listan har det varit tretton år, elva av dessa i favören fyra/två och två i favören fem/ett.

Kvinnor har heller aldrig stått som mottagare mer än två år i rad, samtidigt som män vunnit tre år i rad tre gånger, och fem i rad en gång (åren 1998-2002).

Fokuserar man på de senaste åren finns anledning till glädje – från 2010 och framåt har vinsterna hittills gått fyra gånger i varje riktning. Att det i årets skönlitterära nomineringslista återfinns fyra män och två kvinnor är alltså inte symptomatiskt för nuläget, faktum är att 2018 är det första året sedan just 2010 som det är manlig övervikt, oftast på sistone har utfallet varit tre-tre.

Men även om framtiden för oss som gillar att litteraturen är jämställd verkar ljus, tycker jag ändå att de här siffrorna är värda att lyfta – inte minst för att arrangören Svenska Förläggareföreningen gärna undviker det. Går man in på Augustprisets sajt och klickar på sidan för prisets historia, möts man direkt av två tårtdiagram som visar hur oerhört jämnt könsfördelat priset är som helhet – 50/50 bland nomineringarna, och 52/48 i männens favör bland vinnarna.

Bara faktumet att dessa diagram är det första besökaren möter, visar att frågan är en het potatis. Men bakom den välputsade fasaden finns en historisk verklighet där två klasser – skönlitteraturen samt fackböckerna – har manlig dominans, men där den tredje – barn och ungdomskategorin – har så stark kvinnlig dominans att den höjer totalen till någorlunda jämvikt. Att den kategorin är skev är inte heller oproblematiskt men det bottnar i ett delvis annat problem – färre manliga författare skriver helt enkelt för barn och unga jämfört med kvinnor, ett bekymmer värt att belysa i en kommande krönika.

Så är dock inte situationen inom skön- och facklitteraturen. Även om August i detta nu verkar vara hyfsat könsneutral, bör vi hålla detta i minnet, så vi slipper upprepa de gamla misstagen.

Tre decennier med Introspective

Hittade en fin jubileumsrecension av Pet Shop Boys fantastiska tredje album Introspective, som fyller trettio år i dagarna. Tre decennier gammalt, cheezus. Tiden, ack den tiden.

Hur som helst, jag delade artikeln på Facebook och skrev nedanstående inlägg. Tänkte det kunde passa här också.

Introspective var det första Pet Shop Boys-albumet jag köpte när det var sprillans nytt, och det är även mitt mest traumatiska PSB-köp genom tiderna.

Jag såg den på Åhléns i Sandviken, jag var där med min pappa och mina systrar, och jag minns att jag då tyckte att omslaget var rätt fult. Men jag hade året innan fallit för PSB under den makalösa Tracks-era de hade de här åren, och kände nu ett extremt sug efter att ha deras nya album i min ägo. Jag hade inga egna pengar och jag fick tjata rätt länge, pappa tyckte nog också att skivan såg mysko ut – jag gissar att hans tankar gick i stilen kan det verkligen vara nåt det där, det ser ju ut som testbilden på tv?

Men jag fick min vilja igenom och han köpte skivan till mig. När vi sedan satt i bilen på väg hem mot Kungsgården läste jag på baksidan av konvolutet där det långt ner i det finstilta stod This is a digital recording. Jag blev fullständigt iskall, för det enda jag kunde tänka mig att det betydde – 1988 visste jag exakt noll om digitalisering av musik – var att skivan var instrumental, att ingen skulle sjunga på den. Och det kändes ju helt värdelöst, för instrumental musik var klassisk musik, och sånt kunde man ju inte lyssna på. Så jag skämdes jättemycket där i bilen, jag ville inte att skepsisen jag uppfattat hos pappa inför köpet skulle visa sig stämma, jag ville ju själv ha rätt.

Väl åter i hemmet fanns bara en bandspelare i mitt eget rum, så jag blev tvungen att göra premiärlyssningen på vardagsrumsstereon. Och Introspective har bara sex låtar, varje spår är åtta-nio minuter långt. Och i inledande Left to my own devices byggs också låten mycket riktigt upp instrumentalt i nästan två minuter. Jag satt där på vardagsrumsgolvet och blev mer och mer övertygad om att jag begått mitt livs misstag när jag köpt den där fula, konstiga skivan.

Men så, efter 1.55, bröt Neil Tennant tystnaden och sjöng äntligen I get out of bed at half past ten, phone up a friend who’s a party animal, turn on the news and drink some tea, maybe if you’re with me we’ll do some shopping.

Och det var den vackraste strof jag någonsin hört.