Nedanstående text publicerades ursprungligen i DN Kultur i slutet av april.
——
Spänning, feelgood och romantik. Har man följt debatten i Dagens Nyheter under våren om ljudbokens utbredning får man lätt bilden av att endast den lättuggade för stunden-prosan, ”barnlitteratur för vuxna” som Aase Berg uttryckte det, har en plats.
Men det stämmer inte. Bakom topplistorna och de breda indragstitlar som tjänster som Storytel och Bookbeat frontar med, finns en rik flora av inläst litteratur. Kritikerfavoriten Agnes Lidbecks senaste roman Förlåten? Jodå, fint inläst av Livia Millhagen. Doften av en man av Agneta Pleijel, som hyllades vid det som kom att bli Sara Danius avskedskväll från Svenska Akademien? Absolut, inläst av Pleijel själv. Fenomenet Elena Ferrante? Ja, inte bara Neapelkvartetten, utan även hennes äldre produktion.
Ett lika stort utbud i ljudform som i pappersform lär vi aldrig få, produktionen är dyr och de stöd som finns att söka för att ge ut smal, tryckt litteratur saknas för den publika ljudboken. Men så illa som diskussionen ger sken av är det inte. Så varför framstår det så?
Delvis är ljudbokstjänsterna själva att skylla, de marknadsför medvetet ljudböcker som något man kan ägna sig åt när man gör annat – motionera, laga mat eller städa – vilket premierar underhållningslitteratur. Men det finns så klart inget som säger att vi enbart får lyssna samtidigt som vi diskar, att fullt koncentrerad ge sig hän åt en inlevelsefull inläsning av en storslagen roman är fantastiskt, bara inte lika lätt att visualisera i en annons.
Men den tyngre, inlästa litteraturen drabbas också av att det saknas en vardaglig, löpande rapportering om lyssnad litteratur i medierna. Visst skrivs det om ljudböcker, men bara när de vållar turbulens i bokbranschen.
Nu menar jag inte att ljudböcker ska recenseras på kultursidorna i stället för pappersböcker, men kunde man åtminstone inte medge deras existens? Jag nämnde tidigare Förlåten av Agnes Lidbeck, skulle inte faktanoten ”Roman, Norstedts, 220 sidor” som ackompanjerade DN:s recension ha kunnat utökas med ”Finns även som ljudbok, inläst av Livia Millhagen”?
Enkel information, som skulle uppskattas av såväl tidningsläsare som förlag som i dag ser ljudbokssatsningar mötas med tystnad.
När Kazuo Ishiguro tilldelades litteraturpriset i fjol fanns hans böcker inte i ljudform i Sverige, något Bonnier Audio snabbt ändrade på och efter bara en månad fanns Återstoden av dagen, Never let me go och Begravd jätte inlästa av Reine Brynolfsson, Anna Maria Käll och Magnus Roosman. En nyhet kan tyckas, det gällde trots allt en nybliven Nobelpristagare. Men bortsett från en TT-notis som en del landsortstidningar plockade upp, passerade initiativet ljudlöst. Kanske inte så konstigt att de underpresterar digitalt, Nobelpristagarna?
Sanningen verkar vara att de som bevakar litteratur är helt ointresserade. Som DN Kulturs egen Jonas Thente skrev: ”Ljudböcker är en lika likgiltig företeelse som doftmusik eller smakskulptur”.
Sedan jag själv för två år sedan började skriva en ljudboksserie för satsningen Storytel Original har jag mött otaliga varianter av det här bland bekanta i de mer litterära skikten. Problemet är sällan innehållet, utan att det ska in via öronen.
Innan min serie även gavs ut som pocket kontaktades jag några gånger av författarkollegor – de ville själva testa att skriva för ljud, kunde jag möjligen mejla över min text så de kunde läsa? Inte ens då kunde de förmå sig att lyssna.
I dag finns fler än 400 000 ljudboksabonnemang i Sverige, och siffran stiger. En så stor publik bör inte ignoreras, de förtjänar en vettig bevakning av sin litteratur. Särskilt den som skyms bakom topplistornas dominans.
