Pet Shop Boys nya album ute i dag!

I dag släpps ju Pet Shop Boys nya album Hotspot! Har inte hunnit lyssna på det ännu själv, sitter och förbereder mig inför samtalet nere på Gamla stans Bokhandel vid lunch som jag bloggat om tidigare, men recensionerna jag läst har varit smått strålande – bästa albumet från dem på länge, verkar vara konsensus – så jag hoppas mycket på skivan, blir nog en första lyssning när jag promenerar ner till bokhandeln.

Videon till singeln Monkey business har jag dock sett ett par gånger i går och i dag, och den är ju ett riktigt härligt glädjepiller inför helgen. Kolla in den!

Tre decennier med Introspective

Hittade en fin jubileumsrecension av Pet Shop Boys fantastiska tredje album Introspective, som fyller trettio år i dagarna. Tre decennier gammalt, cheezus. Tiden, ack den tiden.

Hur som helst, jag delade artikeln på Facebook och skrev nedanstående inlägg. Tänkte det kunde passa här också.

Introspective var det första Pet Shop Boys-albumet jag köpte när det var sprillans nytt, och det är även mitt mest traumatiska PSB-köp genom tiderna.

Jag såg den på Åhléns i Sandviken, jag var där med min pappa och mina systrar, och jag minns att jag då tyckte att omslaget var rätt fult. Men jag hade året innan fallit för PSB under den makalösa Tracks-era de hade de här åren, och kände nu ett extremt sug efter att ha deras nya album i min ägo. Jag hade inga egna pengar och jag fick tjata rätt länge, pappa tyckte nog också att skivan såg mysko ut – jag gissar att hans tankar gick i stilen kan det verkligen vara nåt det där, det ser ju ut som testbilden på tv?

Men jag fick min vilja igenom och han köpte skivan till mig. När vi sedan satt i bilen på väg hem mot Kungsgården läste jag på baksidan av konvolutet där det långt ner i det finstilta stod This is a digital recording. Jag blev fullständigt iskall, för det enda jag kunde tänka mig att det betydde – 1988 visste jag exakt noll om digitalisering av musik – var att skivan var instrumental, att ingen skulle sjunga på den. Och det kändes ju helt värdelöst, för instrumental musik var klassisk musik, och sånt kunde man ju inte lyssna på. Så jag skämdes jättemycket där i bilen, jag ville inte att skepsisen jag uppfattat hos pappa inför köpet skulle visa sig stämma, jag ville ju själv ha rätt.

Väl åter i hemmet fanns bara en bandspelare i mitt eget rum, så jag blev tvungen att göra premiärlyssningen på vardagsrumsstereon. Och Introspective har bara sex låtar, varje spår är åtta-nio minuter långt. Och i inledande Left to my own devices byggs också låten mycket riktigt upp instrumentalt i nästan två minuter. Jag satt där på vardagsrumsgolvet och blev mer och mer övertygad om att jag begått mitt livs misstag när jag köpt den där fula, konstiga skivan.

Men så, efter 1.55, bröt Neil Tennant tystnaden och sjöng äntligen I get out of bed at half past ten, phone up a friend who’s a party animal, turn on the news and drink some tea, maybe if you’re with me we’ll do some shopping.

Och det var den vackraste strof jag någonsin hört.

Pet Shop Boys (och jag) till Dalhalla

Vi misslyckades med fjolårets tanke om att åka till London och se Pet Shop Boys på Royal Opera House, biljetter fanns inköpta, men det blev för dyrt och omständligt.

Men denna juli, ett år och en vecka efter det misslyckade Londonförsöket, ska vi lyckas ta oss till Dalhalla för att se dem, Pet Shop Boys gör en spelning där torsdag den 28 juli, och kvällen efter bevistar de Storsjöyran, där jag tidigare sett dem en gång, tror det var 2004. Det var också enda gången (för jag antar att jag inte får fler chanser) jag intervjuat Neil Tennant, en telefonintervju som genomfördes medan de åkte bil från Stockholm upp till Östersund, en intervju som ursprungligen skulle ha skett ansikte mot ansikte, men som fuckades upp av deras svenska presskontakt, något jag gnisslade tänder över rätt länge när det begav sig.

Oh well, vatten under broarna och så vidare. Mot Dalhalla!

Det ultimata singelbandet

Jag har inte alls skrivit mycket om Pet Shop Boys senaste album Super här i spalterna. Och jag känner väl att jag inte riktigt har tid att göra det nu heller, tyvärr.

Men bra då att andra gör det! Eller egentligen inte om Super, utan om Pet Shop Boys som “the ultimate singles band”, vilket väl i och för sig låter som att de inte skulle vara ett albumband, men det är de ju – också.

Det fina med den här texten i The Guardian är att artikelförfattaren så väl summerar min egen ungdom med Pet Shop Boys, även om jag var ett par år äldre än vad hon var.

My childhood and adolescence was formed by this stuff. I knew from the Pets that a single could be educational, too. At nine, It’s a Sin was a dramatic thing that gave me an idea of people having a past. At 10, Heart gave words and volume to the crushes I was feeling. At 11, I’d read the words of Left to My Own Devices, pinking-sheared from the pages of Smash Hits, and wondered who could tell me who Che Guevera and Debussy were, although it almost didn’t matter. I knew they were authorities in some field or other, and that they existed to the pulse of a disco beat: that was enough. There were worlds outside my knowledge, and worlds firmly within it, and the Pet Shop Boys told me I could bring them together to live happily side by side.

Jag har ofta undrat om Neil Tennant förstod när han skrev textraden Che Guevara and Debussy to a disco beat att han där och då summerade essensen av hela Pet Shop Boys gärning.

Hennes beskrivning av en riktigt bra Pet Shop Boys-singel – “they are like perfect short stories, giving quick glimpses into lives, appearing then disappearing, but lingering bright and long in the mind” – låter för övrigt som en perfekt beskrivning av ovan nämnda Left to my own devices.

Arkiv X, skidor och Pet Shop Boys i London

Jag har börjat ta ett lite större redaktionellt ansvar borta på TVdags med högre frekvens i skrivandet där, förra veckan bjöd på tre alster från mina tangenter (det låter helt klart inte lika bra som min penna, men the times they are a changin), varav Arkiv X-texten får ses som veckans huvudnummer. Finns uppenbar risk att det blir så i fyra veckor till, givet min kärlek för Mulder och Scully.

I övrigt då? Tja, recenserade Danny Boyles och Aarons Sorkins Steve Jobs för UNT, var in till Kiruna en dag för att göra ett jobb förra veckan, var rejält förkyld i några dagar, övervakade barnens skidåkning i går och tänker mig en egen tur på lunchen i dag.

Barnen skidar

Och just ja! Jag och Johanna gjorde slag i saken gällande Pet Shop Boys i London i sommar. Fredag den 22 juli på Royal Opera House vid Covent Garden. Jösses vad jag längtar.

Hallo Spaceboy

Min relation till David Bowie var aldrig innerlig. Inte sval, inte het, men så där lagom varm, lite över ljummen, precis den där temperaturen som Ejda kräver att hennes välling ska ha (40-gradersinställningen på vattenkokaren, därefter 10 sekunder i mikron på full effekt efter att jag blandat i pulvret). Jag har aldrig ägt några album av honom, däremot den lila Singles Collection-cdn som sålde mycket i mitten av 90-talet, och singeln Hallo Spaceboy så klart, som ju Pet Shop Boys gjorde en remix av och som låg som huvudlåt på singeln. Jag tyckte väldigt mycket om många av Bowies låtar, men har aldrig lyckats fastna för något av de klassiska albumen som helhet, trots rätt många försök. Och jag föll hårt för Berlinnostalgin i comebacksingeln Where are we now? härom året.

Den David Bowie-konsert jag gått på följer samma ickeheta mönster. Det var januari 1996, jag och mina vänner var inne i den mest intensiva britpopperioden och biljetterna till Globenkonserten hade främst köpts för att Morrissey skulle vara förband. När han en tid innan konserten hoppade av turnén funderade vi seriöst på att skippa att åka ner, men valde till sist att ändå hoppa på pendeln från Uppsala och bege oss dit.

En orsak till vårt relativa ointresse för konserten var Bowies uttalade ovilja att spela sina mest kända låtar. Kollar man låtlistan för turnén, så finns där visserligen sånger från flera av hans mest kända album, men han hade medvetet valt mindre kända spår så för någon som bara låtit singelsamlingen snurra i cd-spelaren var större delen av materialet okänt, jag vill minnas att han just den där kvällen valde att spela Diamond Dogs och Scary Monsters som crowd pleasers, men ingen av dem tillhörde mina favoriter. Huvudfokus låg på det då aktuella albumet Outside där Hallo Spaceboy var med, men eftersom Pet Shop Boys-versionen bara fanns på singeln, hade jag inte köpt albumet och därmed knappt ens hört låtarna.

I efterhand var jag väldigt glad över att jag hade åkt, det var ju trots allt Bowie. Men just i stunden satt jag där lagom varm, lite över ljummen.

This must be the place I waited years to leave

Och som om inte det här med Veronica Mars räckte, så levererar i dag Pet Shop Boys nyheten att de lämnar Parlophone efter 28 år och i stället släpper ett nytt album på uppstickarbolaget Kobalt i juni. Dessutom döper de albumet till “Electric” och publicerar den här lilla teasern:

Ja det börjar bli uttjatat men: Pepp!