Hackad, mald och blinkad

Min vän Jocke mejlar. Jag försöker känna sympati men kan bara konstatera att det här är väldigt, väldigt roligt skriver han och länkar till den här artikeln.

Och det gör mig nog lite ond, men jag är ledsen – jag sitter också här och fnissar smått okontrollerbart framför min datorskärm.

——

Uppdatering tisdag: Jag vill bara göra en sak tydlig så att det inte råder någon tvekan – nej, jag tycker inte att epilepsianfall är roliga någonstans och ja, jag tycker att det var ett elakt practical joke.

Men ja – jag skrattade spontant åt tilltaget när jag läste texten, så är det.

På Vasastansfronten intet nytt

Jag hade tänkt att jag skulle skriva ett långt och inspirerande och böljande och smått fantastiskt måndagsinlägg. Men så vaknade jag och nej jag skojar inte min skalle är totalt urblåst i dag.

Bäst jag lägger mig på soffan och läser ut ”Rosine” istället.

Sandviken, Slas och jag

Söndagsmorgon i Sandviken, solen skiner och jag och mamma ska snart åka in till Gävle för att fira mina tvillingsystrar som behagar fylla trettio just i dag. Utan att avslöja allt för mycket kan jag väl ändå säga att de kommer att få precis det de önskat sig i present, på ett ungefär.

På tal om födelsedagar – när Slas dog i början av januari skrev jag att jag aldrig läst något av honom, varvid Peter stod mig bi och gav mig ”Rosine” i födelsedagspresent exakt en månad senare. I går när jag tog tåget norrut fick jag äntligen tid att läsa den, eller ja, jag kom åtminstone halvvägs i den lättflytande men koncentrerade prosan. En sak står dock redan klar trots att avslutningen återstår till kvällens hemresa – ett halvt sekel må ha gått och mina år som ung vuxen spenderades inte i Paris, men inte fasiken har särskilt mycket hänt när det gäller konsten att leva, verka, rumla och dumla. Det känns tryggt.

Tårar rakt ner i tangentbordet

Som jag ju nämnt otaliga gånger är det ibland lätt att bli en smula modstulen som nyhetsbyråjournalist, det är ett lite anonymt arbete som inte syns så himla mycket i Stockholm, där de flesta man känner jobbar och bor. Därför är sånt här, taget från det rykande färska numret av den utmärkta tidningen Svensk Bokhandel, en sak som får våra ögon att tåras av oförställd glädje när vi sitter och skriver i vårt anletes arbetssvett:

tttjoho.jpg

Två komma fem av fyra tillfrågade i bokbranschen tycker att vi är viktigare än storstadspressen. Tjoho!

Er man i Belgrad

Har suttit de senaste dagarna och kliat mig i huvudet gällande hotellbokningar i Belgrad. Det har beslutats att jag ska spendera tretton dagar i Serbien i samband med Eurovision Song Contest, jag ska följa Charlotte Perrellis varje steg, nynna på ”Hero” dagarna i ända och inte ge den svenska delegationen en lugn stund.

Men hotellen alltså. Eftersom vi kommer att skicka stora filer med webb-tv-sändningar dagligen, och det kräver en stabil uppkoppling på hotellrummet där Marko ska sitta dygnet runt och redigera för att han inte ska pysa över och explodera när sändningen avbryts och han tvingas börja om igen, så har jag sökt med ljus och lykta genom Eurovisionens väldigt komplicerade och förvirrande hotellbokningssystem. Ett av hotellen erbjöd inte internet, däremot hade de en anställd tandläkare som stod till gästernas förfogande. Ett annat hade ett ”Internet Centre”, där international businessmen can correspond with their associates via e-mail. Jippi.

Men men, nu verkar det som att vi hamnar på ett plejs vid namn Hotel Union som bokningsgurun Svetlana lovat är centralt och fint nog för TT trots att det inte står med bland de säkerhetsgaranterade officiella hotellen. Så boka det Mattias, trots att det inte står med i formuläret, duger det åt TT så duger det åt DN! Jag lovar att ha slivovitzan på kylning när du anländer.

Karin Magnusson, Markoolio och jag

I dag när jag pratade med Karin Magnusson om hennes nya jobb som kulturchef på Aftonbladet frågade jag bland annat om hur det är att gå från public service-ytterligheten P1 till en tidning som till stor del tjänar sina pengar på sex och snusk. Hon skrattade gott och svarade snällt. Därefter la jag på, reste mig från stolen och gick och intervjuade Markoolio.

Ytterligheter som sagt.

——

Och när jag ändå pratar om Magnussonpratet: När min chef korrläste texten reste han sig abrupt från sin stol, pekade mot skärmen och sa citatet om DN var det roligaste jag läst i hela mitt liv! Möjligen en lätt överdrift, men jo, som journalist är det ju faktiskt roligt att driva med DN när tillfälle ges.

Om detta må ni berätta för någon

På tal om Filter, som jag ju skrev lite om tidigare i veckan:

Jag pratade med en vän om det här med de inledande artiklarna i tidningen som använde berättat för-stuket och det problematiska med dem. Alltså texter som skrivs så att man som läsare ska uppfatta det som att det är den som intervjuas som bara satt sig ner och pratat rätt ut i luften och sedan har journalisten bara suttit och skrivit ner vad personen berättat rakt upp och ner. SvD har kört det här ett tag på sin nöjessida under vinjetten Med egna ord, senast i dag då svenska Hollywoodskådisen Malin Åkerman fick berätta sin historia.

Alltså visst, variation är väl fint, men jag ställer mig ändå frågande till varför den här formen fått fotfäste. Inom journalistkretsar – åtminstone så som jag har uppfattat det – har det alltid varit så att ”riktiga” artiklar, med berättande brödtext och insprängda citat från en intervjuperson här och där, ansetts vara den finaste textformen. Fråga-svar-intervjun – med fetade direkta frågor följda av ett svar och så nästa fråga följt av svar och så vidare – är inte riktigt lika fint, det är en enkel utväg, man bara rapar ur sig vad som sades ungefär. Enligt det tänkandet vore alltså berättat för-varianten vara ännu sämre, eftersom journalisten suddas ut helt.

Kanske har det med journalistens dåliga rykte bland ”vanligt folk” att göra, allt vi skriver är ju dikt och förbannad lögn, det vet ju alla. Genom att låta påskina att skådisen mer eller mindre skrivit texten själv kommer läsaren närmare intervjuobjektet. Eller?

Nja, jag är skeptisk. Alla som regelbundet gör intervjuer och skriver ut dem efteråt vet att det inte går att trycka vad folk säger. Skulle jag göra det skulle intervjupersonen troligen stämma mig efteråt, eftersom hon eller han skulle framstå som förståndshandikappad i min text.

Det är inget man tänker på när man ser en person bli intervjuad på tv, eller hör dem i radio, eftersom vi är vana vid att lyssna på samtal, men när man läser det i skrift och ser det, herrejisses! Människor pratar inte i fullständiga satser, det är ytterst sällan något man säger innehåller både subjekt och predikat, meningar lämnas oavslutade, en tanke tar en ny vändning, man vandrar iväg, börjar prata om något helt annat än frågan, kommer tillbaka till det där man pratade om först tio minuter senare, man blir avbruten, personen man pratar med sticker in en kommentar, samtalet snirklar iväg, man stammar sig, säger öh, eh, mm, tjaa, ööh och så vidare. Det går inte, inte om man inte vill förlöjliga personen man intervjuat.

Att skriva en journalistisk text där man pratat med en eller flera personer handlar om att tolka och sammanfatta vad som sagts. Ja, självklart strävar man efter att låta dem som talar få använda sina egna verkliga ord så mycket det bara går, men det slutar ändå alltid med att man som skribent får använda sitt förhoppningsvis goda omdöme och stryka vissa delar av citat, klippa ihop olika uttalanden till ett samt låta saker som kanske sagts med tjugo minuters mellanrum stå bredvid varandra, eftersom citaten hänger samman, eller kanske till och med låta dem stå i efterföljande meningar i samma citat. Det handlar inte om att ljuga, det handlar om att på ett effektivt sätt låta en person komma till tals på ett så korrekt och respektfullt sätt som möjligt.

Så vad jag menar är egentligen bara detta – bakom en berättat för-text ligger minst lika mycket journalistiskt redigeringsarbete som i en ”vanlig” artikel, förleds inte att tro något annat.

Samt att jag anser att den här textformen – samt Kartago – bör förstöras.

Den perfekta dramaturgin

På väg till Eriks releasekalas i går kväll skickade jag ett meddelande till en vän: Är det en bra idé att ge honom min egen bok i present på festen? Jag vet att han inte har läst den och jag har lovat att ge den till honom någon gång. Svaret var otvetydigt: Den lägger du undan i dag och låter Eriks bok vara den enda boken. Jag tror att Magdalena Ribbing stämmer in och det är väl sällan vi så unisont enas.

Jag ville dock verkligen ge honom min bok, jag hade skrivit en dedikation jag gillade och som passade extra bra just denna för honom speciella kväll. Men jag tvekade, kanske var det förmätet att trycka upp mitt eget alster i hans ansikte just där, kanske vore det att säga jo det är jättebra att du gett ut en roman, men glöm nu inte att jag minsann var först på redaktionen. Min bok låg där i väskan, tvekandes i sitt presentpapper som jag fixat, vikt och tejpat ihop av två A4-ark som jag snott från jobbets kopieringsapparat.

När jag anlände till kalaset stod Erik och signerade böcker för glatta livet. Jag införskaffade min egen ”Blixthalka” och ställde mig i kö. När det blev min tur tittade han på mig ett par sekunder och plitade snabbt ner några rader. Där stod Kära kollega: Och när får jag din signerad då?

Just där, just då, kan jag inte föreställa mig att mina ord snabbare än du någonsin kan ana, följt av en upphalning av paketet från min väska, rent dramaturgiskt kunnat bli mer välvalt.

Ibland är det roligt nästan jämt (2)

När jag åkte hem i julas drabbades jag av en rätt kraftig försening som gjorde att jag blev berättigad till SJ:s resegaranti, den anlände häromveckan i form av ett värdebevis på lite drygt trehundra kronor. På sant 1900-talsmanér måste man dock, för att kunna använda pengarna man får tillbaka – som bara kan användas till att betala nya SJ-resor – endast nyttja värdebeviset om man fysiskt går in på en tågstation och köper en biljett (no fucking way) eller om man bokar sin resa över telefonen (okej då).

Eftersom mina systrar fyller trettio nästa helg – jupp, de är tvillingar – tänkte jag åka hem en kortis och vilket kändes som ett ypperligt tillfälle att utnyttja värdebeviset. Sagt och gjort, jag ringde SJ i går och möttes av beskedet vi har för närvarande påskstängt, var vänlig gå till www.sj.se för att boka din resa eller återkom i morgon. Jaha, det första var ju som sagt inte ett alternativ, så jag bidade min tid. Nu har jag ringt hela förmiddagen:

Då vi för tillfället har överbelastning hänvisar vi er till www.sj.se för biljettbokning.

Ibland älskar jag välskötta statliga monopol extra mycket.

——

Uppdatering 13.47: Nu kom jag förbi överbelastningen. Vi har för närvarande … tjugosex minuters kö, vi tar emot ditt samtal så snabbt vi kan.

Tjoho.

Dagen då allt blev lite annorlunda

Jag minns det som det vore i går men om två veckor var det tre år sedan. Dagen då ”Dannyboy & kärleken” kom ut och livet blev en smula annorlunda och fick nya konturer. Nu händer samma sak min kära kollega Erik Helmerson, vars roman ”Blixthalka” ges ut på Norstedts just i dag.

releasekalas.jpgJag minns de där dagarna kring släppet som rätt jobbiga, fast på ett roligt sätt. Att få stå i centrum, bli intervjuad, nagelskådad och granskad kittlade mitt ego även om det så klart här och där fick sig ett par törnar längs vägen. På måndagskvällen hade jag releasekalas, ett drygt hundratal personer kom – en del hade jag aldrig sett tidigare, andra trodde jag inte att jag skulle få se men de dök ändå upp och det gladde mig och jag drack rätt många glas rosa champagne och öl men alkoholen fick aldrig något fäste trots att bilder försöker påstå motsatsen, kroppen jobbade på högtryck, intrycken var för många, människorna likaså, allt blev splittrat men samtidigt alldeles underbart. På natten sov jag inte en blund, på tisdagen traskade jag runt som levande död och väntade på onsdagens dom när boken hade första recensionsdag.

Jag såg framför mig ännu en sömnlös natt men som jag minns det somnade jag till sist och så kom onsdagen och jag började jobba klockan tio och sökte genom internets alla vrår efter recensioner på morgonen och det som kom ut var överlag väldigt glädjande. Av rikstidningarna var det bara Aftonbladet som recenserade första dagen, en okej recension men inte så mycket mer, men Upsala Nya Tidning var översvallande, Helsingborgs Dagblad likaså, Arbetarbladet väldigt positiva, en kollega som för tillfället befann sig i Bohuslän ringde och meddelade att recensionen i Bohusläningen var jättefin och den dagen var väl enda smolket i bägaren att Gefle Dagblad, den dominerande tidningen i Gästrikland och således en recension som många där hemifrån skulle kunna läsa och jantelagigt säga vad var det vi sa och han ska inte tro att han är nåt den där Åberg om, innehöll den mest surmagade recensionen jag skulle komma att få överhuvudtaget, och jo jag vet att man ska akta sig för att recensera recensioner men det var enligt min mening en konstig, spekulativ och delvis felaktig sådan som jag inte tycker att boken förtjänade.

När onsdagen den sjätte april lades till handlingarna var jag nöjd. Jag hade överlevt, de flesta tyckte om det jag skapat och jag var fortfarande hel och någorlunda ren.

Av det jag läst hittills i recensionerna om Eriks bok nu på morgonen känner jag igen mönstret. Välvilligt men kanske lite återhållet i storstadstidningarna, överlag riktigt positivt i landsortspressen. Ett typiskt debutantrecensionsmönster.