King, TV4 Play och Payne

Jag är ju inte bara föräldraledig utan skriver en del texter när jag hinner. Bortsett från den krönika jag skriver för TT:s featureredaktion varje vecka om nät-/mobil-/app-/teknikvärlden som publiceras lite här och där i landsortspressen runt om i riket – dock ej på webb utan bara på papper av någon anledning – så joxar jag med en del annat också.

Innan vi drog iväg till Florida skrev jag en artikel om Stephen King som gick ut på TT:s kulturlina häromveckan som bland annat Gefle Dagblad publicerade, i tisdags skrev jag om TV4 Plays intåg hos Apples tv-tjänst Apple TV på TVdags (många tv i den satsen) och till i dag har jag recenserat Alexander Paynes nya film “Nebraska” för UNT.

Liknande böcker

Det här är ju egentligen mycket fånigt men:

Satt och letade min nästa lyssning hos Storytel. Hamnade framför Per Hagmans debut “Cigarett”, den var så befriande kort, 2 timmar och 53 minuter. Klickade mig vidare till hans senaste “Vänner för livet” som jag faktiskt inte läst, och suckade lite över dess långdeckarlängd, 18 timmar och 51 minuter. Blicken föll så på Liknande böcker, och vad skådade mitt öga som första alternativ om inte min egen “Vi har redan sagt hej då”.

Den 19-årige Daniel, som från pojkrummets horisont i Kungsgården såg Per Hagman mer som ett övermänskligt, degenererat väsen än en människa av kött och blod, skulle ha svimmat, kanske även fallit i koma, om han vetat att något han skrivit skulle liknas vid en Per Hagman-roman. Eller ännu bättre, att en Per Hagman-roman skulle liknas vid min roman.

Och även den 39-årige Daniel tycker att det känns rätt coolt.

Tv-skriverier den här veckan

Jag har tagit mig an att recensera lite tv-piloter från Amazon på TVdags den här veckan. I tisdags skrev jag om Chris “Arkiv X” Carters nya “The after”, och i dag har jag en text om den närmast rekordlånga tid det tagit för Michael Connelly att få till stånd en filmatisering baserad på hans Harry Bosch-deckare.

God läsning på er!

16 nya steg för mänskligheten

Redan innan vi kom dit hade Johanna bestämt det – i Key West skulle Ejda lära sig gå. Oavsett framtid kommer hon i alla fall alltid att ha det, att hon lärde sig gå i Key West, löd resonemanget.

Fint nog gick allt enligt plan. Redan en vecka tidigare hade hon lyckats vingla fram två eller i bästa fall tre steg ett par gånger innan hon abrupt satt sig ner och pinnat vidare på alla fyra, men redan på förmiddagen andra dagen i Key West tog hon sju-åtta steg – dessutom vid mer än ett tillfälle – vilket vi tyckte var att gå.

Värre var dock att få detta skildrat på film. Det blev som ett stående skämt under Key West-veckan, så fort jag slog igång inspelningen och beordrade gång satte hon sig utan undantag ned efter två, maximalt tre steg. Jag har ett tjugotal sådana inspelningar i min iPhone, hade jag haft gott om tid skulle jag ha kunnat göra ett dratta i ändan-klipp med pålagda burkskratt.

Så ni får tro mig när jag säger det – Ejda gick i Key West. Däremot har jag inga andra bevis än mitt, och mina medresenärers, goda ord.

Men när vi kom åter till Fort Lauderdale däremot, då passade det tydligen. I går besökte vi det smått fantastiska Young at Art Museum, där Tage efter fyra fullmatade timmar grät stora Lille Skutt-tårar när vi skulle gå hem eftersom han tyckt dagen varit så rolig. Och Ejda, även hon var så exalterad att hon glömde bort att vägra gå framför rullande kamera. Så utan vidare dröjsmål, här följer filmbeviset:

Att det sedan visade sig bli 16 steg, exakt samma antal som i Tages nu tre år gamla kolla jag kan gå-film, tar jag som ett tecken.

Hemma hos Hemingway

Vi besökte Hemingways hus i går, mycket inspirerande. Konstigt nog var tanken som slog mig när jag såg skrivarlyan på övervåningen i gästhuset att den såg ut som en underdimensionerad variant av det rum Jan Guillou använder för sitt skrivande, om ni sett bilder på det. De 16 katter Hemingway omgav sig med hade i dag vuxit till 45, och till ytan var gården den näst största på hela Key West. Hemingways andra hustru Pauline, som var den som köpte huset, kom från en rik familj.

20140207-090406.jpg

“Rolig” trivia: Huset kostade 8000 dollar när de införskaffade det, men den swimmingpool som hustrun lät bygga åt maken på gården när hon (helt korrekt) misstänkte att han var på väg att lämna henne för en ny kvinna, kostade 20000 att installera.

Tio år sedan … i går

Damn it, jag missade det med en dag.

I går, den 2 februari 2004, var det tio år sedan jag fick samtalet från Forum – de ville ge ut min roman. “Dannyboy & kärleken” skulle bli en riktig bok, jag skulle bli författare.

Så här skrev jag om händelsen i ett blogginlägg 2008:

Den där väntan, tiden av ovisshet, tankarna är jag värdelös eller något att ha, vill de ha mig eller inte och i sånt fall varför inte jag måste ju faktiskt vara värdelös. Väl?

Dagarna går, tvivlet består.

Jag minns dagen då jag blev antagen. Det var måndag den 2 februari 2004, klockan var strax före tio och jag hade ännu inte klivit upp, jobbade andra tider då. Telefonsamtalet varade i över tio minuter, Peter bodde hos mig temporärt, men trots att han hörde åtminstone delar av konversationen förstod han aldrig vad samtalet handlade om. Först efteråt, när han tyckte att jag verkade lite bedövad och frågade hur det var fatt och jag berättade att de ringt och meddelat att de ville ge ut min roman och att jag skulle gå och skriva kontrakt dagen därpå började han endast iklädd kalsonger dansa runt på mitt vardagsrumsgolv.

Det är konstigt men när människor frågar hur det kändes, hur det där ögonblicket då tvivlet skingrades verkligen var, brukar jag ljuga. Jag brukar ljuga och säga att det var en underbar och fantastisk känsla olik någon annat jag upplevt i hela mitt liv.

När jag egentligen satt i min soffa i vardagsrummet och kände mig fullständigt tom. Skakade lite.

De gånger jag valt att vara ärlig har jag sagt att det närmaste jag kan komma i liknelse är känslan när ett långt förhållande med en människa jag älskat och anförtrott mitt liv åt har tagit slut. När vetskapen drabbat mig att det verkligen är över. Den totala overkligheten, insikten att inget någonsin kommer att vara riktigt detsamma igen. Hur luften töms ur bröstet. Hur skakningar uppstår.

Ja, det låter konstigt vilket människor också brukar påpeka och därför ljuger jag. Men det är sant. Samma fysiska tillstånd.

Glädjen då? Jodå, den kom efter ett tag. Jag minns mina steg i förlagets trapphus efter att kontraktet undertecknats och jag tilldelats en redaktör. Overkliga steg, fjäderlätta. Men främst vill jag minnas stoltheten som framträdde när känslan av att vandra med vadd kring skallen blåst bort. Stolthet över att det jag drömt om så länge faktiskt blivit verklighet. Att tvivlet varit obefogat, att jag inte var ett endaste dugg värdelös utan faktiskt något så när förträfflig.

Tio år. Tanken svindlar.

Jungle Island

I julas släppte Apple en omtalad reklamfilm där en till synes trulig tonårspojke spenderar julen med näsan begravd i sin iPhone i stället för att umgås med familj och släkt. I slutet avslöjas dock att det han gjort är att först filma allt som pågått kring honom, och sedan klippt ihop en film om julfirandet, som blir hans julklapp till familjen.

Riktigt lika tårögt blev det inte i vårt lilla hyrda hus på Duval Street i Key West när jag kopplade in den Apple TV jag tagit med och drog igång trailern jag pysslat med de senaste dagarna på lediga stunder. Smakfull är den inte, inte heller originell eftersom jag helt sonika använde mig av iMovies trailermallar när jag byggde den, men för familj och släkt kan den så klart vara rolig att se.

Och nu har jag föga förvånande fått blodad tand. Och det finns uppåt ett tjog trailermallar att välja mellan. Så räkna med fler klipp, vare sig ni vill eller inte.