Gäst i Snacka om ljudböcker

Jag skrev om Storytels litteraturprogram Snacka om ljudböcker när det hade premiär i april, och i det fjärde, senaste avsnittet är jag gäst! Programmet spelades in för några veckor sedan i en studio i Stockholm, och det var väldigt roligt att medverka. Vi snackar Nära gränsen, Virus och när jag spelade in ljudboksversionen av min roman Vi har redan sagt hej då i vårt eget källarförråd, och tvingades pausa varje gång någon spolade i en toalett i huset, vilket annars skulle ha hörts på inspelningen. Good times! Bortsett från intervjun med mig är temat för avsnittet true crime.

Tycker faktiskt att programmet överlag är rätt bra. Alltså inte bara mitt avsnitt, utan även de tre tidigare. I dessa har Anna Jansson, Jenny Colgan och Emelie Schepp varit gäster. Fint sällskap!

Programledare är Jenny Zunko som är content manager på Storytel, och bokbloggaren Sincerely Johanna är fast panelmedlem (den andra panelmedlemmen roterar lite bland Storytels personal).

Snacka om ljudböcker på Youtube

För ovanlighetens skull tänkte jag skriva ett litet inlägg om ljudböcker!

Eller åtminstone tipsa om det nya månatliga ljudboksprogrammet Snacka om ljudböcker på Youtube, som bär samma namn som den (för många ljudbokslyssnare) kända Facebookgruppen. Programmet görs av Storytel, och i första avsnittet bjuds bland annat på en intervju med deckarförfattaren Anna Jansson och en intressant diskussion om hur ljudboksinläsningar går till.

De gjorde ett pilotavsnitt tidigare där de lät en testpublik som jag fick vara del av komma med feedback, och jag tycker nog att de levererar riktigt bra nu i den riktiga programdebuten. Ett kul initiativ, och jag hoppas att några av de inslagstips jag föreslog efter pilotavsnittet blir verklighet längre fram. (No pressure, hör ni!)

Välkomna till Stall Älgbacken!

Sedan Ejda blev besatt av leksakshästar från tyska Schleich för några månader sedan har hon också blivit besatt av att titta på Youtubeklipp med sagda leksakshästar, det är en hel subgenre. Hon inleder varje morgon på samma sätt – kommer ner till vardagsrummet, greppar fjärrkontrollen till Apple TV:n, startar Youtubeappen, väljer röstsök och skriker: Leksakshästvideor! Och så rullar det igång.

Det var så klart bara en tidsfråga innan hon själv, under mitt överinseende, skulle vilja börja göra egna videor. Och nu finns resultatet – Youtubekanalen Stall Älgbacken.

Än så länge är det jag som får filma, och jag sköter även eventuell klippning, hantering och publicering. Hon är dock mycket noga med vad filmerna ska ha för omslagsbilder, och hon förbereder grundligt inför inspelningarna och ställer upp scener i sitt rum och tänker ut och instruerar i förväg hur jag ska filma. Stringensen i berättelserna är väl inte alltid hundraprocentig, men jag måste ändå säga att med tanke på att de flesta av de videor hon tittar på verkar göras av tjejer som är ungefär dubbelt så gamla som hon själv, så sköter hon sig utmärkt.

Tre filmer är hittills publicerade och en fjärde – inspelad utomhus! – kommer i morgon.

New York Marathon – ett år senare

I morgon går årets New York Marathon av stapeln. Konstigt att tänka sig att det gått ett år sedan jag var där och sprang. Eller ja – joggade, gick och haltade, är väl en mer korrekt beskrivning.

Jag har inte skrivit så mycket om loppet här i bloggen förutom en summering dagen efter, och det jag absolut inte har gjort är att ta tag i de videosnuttar jag spelade in under loppets gång. Förrän i dag!

Det är på intet sätt en välredigerad film – jag slog ihop den i förmiddags på 1,5 timmar med en bångstyrig Ejda i famnen sista halvtimmen – och jag hade heller inte förberett mig innan på att jag skulle spela in under tävlingen så det finns heller ingen direkt röd tråd. Men med det sagt – vad det är är knappt fyra minuter runt New Yorks fem boroughs, med en allt mer trött och benkrampande huvudperson. Mycket nöje.

På äventyr i Xcaret

Okej, dags för tacky semesterfilm!

Jag är närmast barnsligt förtjust i att göra små videoklipp utifrån trailermallarna i iMovie. Ja, de är rätt fåniga och inte särskilt smakfulla, men de bjuder samtidigt på ett roligt och enkelt sätt att sammanfatta en speciell händelse på. Plus att de är busenkla att göra rent tekniskt, även om det kräver en del tankearbete i val av klipp samt vilka sekvenser i klippen som ska vara med och i vilken ordning. Jag vet inte hur många gånger jag ändrat ordning på klippen i den här videon.

Nåväl, här är mästerverket:

I fjol gjorde jag en liknande film när vi besökte Jungle Island i Miami. I år valde jag temat Sjörövare, mot fjolårets Utfärd (som jag egentligen gillar bättre, men jag ville inte upprepa mig).

16 nya steg för mänskligheten

Redan innan vi kom dit hade Johanna bestämt det – i Key West skulle Ejda lära sig gå. Oavsett framtid kommer hon i alla fall alltid att ha det, att hon lärde sig gå i Key West, löd resonemanget.

Fint nog gick allt enligt plan. Redan en vecka tidigare hade hon lyckats vingla fram två eller i bästa fall tre steg ett par gånger innan hon abrupt satt sig ner och pinnat vidare på alla fyra, men redan på förmiddagen andra dagen i Key West tog hon sju-åtta steg – dessutom vid mer än ett tillfälle – vilket vi tyckte var att gå.

Värre var dock att få detta skildrat på film. Det blev som ett stående skämt under Key West-veckan, så fort jag slog igång inspelningen och beordrade gång satte hon sig utan undantag ned efter två, maximalt tre steg. Jag har ett tjugotal sådana inspelningar i min iPhone, hade jag haft gott om tid skulle jag ha kunnat göra ett dratta i ändan-klipp med pålagda burkskratt.

Så ni får tro mig när jag säger det – Ejda gick i Key West. Däremot har jag inga andra bevis än mitt, och mina medresenärers, goda ord.

Men när vi kom åter till Fort Lauderdale däremot, då passade det tydligen. I går besökte vi det smått fantastiska Young at Art Museum, där Tage efter fyra fullmatade timmar grät stora Lille Skutt-tårar när vi skulle gå hem eftersom han tyckt dagen varit så rolig. Och Ejda, även hon var så exalterad att hon glömde bort att vägra gå framför rullande kamera. Så utan vidare dröjsmål, här följer filmbeviset:

Att det sedan visade sig bli 16 steg, exakt samma antal som i Tages nu tre år gamla kolla jag kan gå-film, tar jag som ett tecken.

Den vilda jakten på Barbastark 2

En blockbuster kommer sällan ensam. Minnesgoda läsare minns att jag för ganska exakt tre år sedan fångade en av Tages första krypningar på film. Nu är uppföljaren här. Målet är detsamma, regissören och musiken likaså, huvudrollsinnehavaren ny. För jo, Ejda kan krypa nu, därtill en månad tidigare än hennes storebror.

You go girl!

Internationella barn av i dag

Det slår mig ibland hur internationellt barns inmundigande av film blir när de släpps lösa på Youtube. Tage är helt ointresserad av vilket språk som talas, han kollar gärna avsnitt av sina favoritserier på engelska, spanska, serbiska och koreanska. Och eftersom så lite av det som ligger på Youtube är svenskdubbat, blir det nästan bara utländska klipp han ser.

Det här leder i förlängningen till att han ser mycket som officiellt inte “finns” i den svenska barnkulturen, det vill säga det visas inte på någon av de svenskspråkiga barn-tv-kanalerna, säljs inte som dvd-filmer och finns inte att tillgå på svenska hyllor som leksaker, vilket för övrigt fick konsekvenser i julas då Johanna beställde så kallade swiggle tracks med Pocoyo på Amazon som med extra spår och tullavgifter kostade en smärre förmögenhet.

Tages favorit i nuläget är just nämnda Pocoyo, en spanskspråkig serie där den nyfikne pojken Pocoyo springer runt tillsammans med elefanten Elly och ankan Pato i jakt på nya upptåg. Youtubeklippen är i regel på spanska men det finns även klipp på engelska, där Stephen Fry för övrigt gör berättarrösten.

En annan favorit är Fireman Sam, en walesisk brandman i den fiktiva staden Pontypandy, som faktiskt har förekommit i några svenska dvd-volymer på svenska i början av 00-talet, men de verkar i princip omöjliga att få tag på i dag.

En tredje är en koreansk serie som jag av förklarliga skäl inte ens vet vad den heter (och därför inte ens kan söka fram själv just nu), jag har lite svårt att se vad det står på titelskyltarna och höra vad de säger. Men det är superhjältar inblandade och de kör ofta över en bro med en gul buss, har jag för mig. Eller så ser Tage samma avsnitt om och om igen.

Visst ser han en del på svenska också, men det är främst när han kollar på vår tv, som Bolibompa på morgnarna, eller Fåret Shaun eller Lilla prinsessan på Netflix om kvällarna. Fåret Shaun ser han helst tillsammans med sin morfar, det är oklart vem av dem som skrattar mest.

Eller jo, det är hans morfar.

Men hur som helst. Det här att vi vuxna i det fragmentariserade medielandskapet tappar våra lägereldsupplevelser, det gäller även våra barn. Ingen på Tages dagis fattar vad han pratar om när han vill diskutera Pocoyo.

Damn you Youtube.