Post Format

New York Marathon – så gick det

Ja men det gick ju rätt så bra det där.

När jag tog mig ut till Staten Island inför starten i går morse – en resa som för övrigt tog nästan två och en halv timme med tunnelbana, färja och buss och en hel massa köande däremellan – ställde jag in min Runkeeper på en rikttid på 6 minuter och 15 sekunder per kilometer. Den hastigheten trodde jag inte att jag skulle kunna hålla, men jag tänkte att om jag låg i den hastigheten under loppets första halva och därefter hamnade neråt 6:30-6:40 resten av loppet, så skulle jag ha en god chans att komma under 4 timmar och 45 minuter.

Vad jag inte tog med i beräkningen var att det gör rätt ont i benen att springa så där långt. Och att man kan få kramp. Kramp som liksom syns på utsidan, när muskeln som går upp från högra sidan av knäskålen upp mot låret på mitt vänsterben började pulsera kraftigt på egen hand efter att jag återupptagit springandet efter att ha gått ett tag när jag klarade mitt första delmål – att springa oavbrutet första halvan av loppet.

Så där stod jag mitt på bron över från Queens mot Manhattan, med en lårmuskel som vägrade ta reson i flera minuter trots idogt lekmannaknådande från min sida. Till sist lugnade benet ner sig, och jag kunde börja gå. Att springa några längre sträckor kom inte på fråga, muskeln började med sitt flexande nästan genast, men en bit efter 30-kilometersstrecket insåg jag att jag faktiskt kunde gå rätt snabbt, något som liknade en regelrätt powerwalk med kilometertider strax under åtta minuter vid ett par tillfällen, ser jag i efterhand när jag studerar mina splits. Synd att jag inte kom på det tidigare, då kanske jag i alla fall kanske kunnat komma under fem timmar, i stället för de 5:12:56 som nu blev mitt slutresultat. Jag lyckades till och med få ihop till en liten spurt där jag sprang säkert 400 meter i följd.

Det som var roligt med loppet var, bortsett från att jag tog mig runt, publiken. Jösses vad de hejade på hela tiden, på det där amerikanska hjärtliga sättet som jag inbillar mig inte riktigt infinner sig på Stockholm Maraton (fast jag har ju inte sprungit det och kan således vara ute på villovägar). Det som var lite tråkigt var själva banan. Väldigt långa stunder sprang man bara rakt fram på stora avenyer. I en stad av New Yorks kaliber med en trafiksituation som är rätt ansträngd är det så klart ett smart sätt att hantera det på eftersom loppet inte behöver påverka hela staden där 55000 löpare ska springa zickzack, men det gör ju inte saken roligare för oss löpare. Men visst, miljön är ju spektakulär med den berömda skylinen, så uttråkad blir man ju inte, men lite enahanda var det allt.

Och att det var svagt uppför i princip hela sista halvmilen – inte okej hörni.

image

Men med det sagt – det var kul med maraton. I går kväll vid midnatt svensk tid stängde lotteriet för att få springa Berlin Maraton i september nästa år. Jag hade vid det laget hunnit släpa min ömmande kropp hem till hotellet, och fick in min anmälan med fyra minuter till godo.

4 kommentarer

  1. Marko säävälä

    03/11/2014 @ 8:19

    Imponerande med tanke på förutsättningarna. Men mara igen?

    Grattis!

    Marko

    Reply

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.