New York Marathon-arkiv - Daniel Åberg

New York Marathon – ett år senare

I morgon går årets New York Marathon av stapeln. Konstigt att tänka sig att det gått ett år sedan jag var där och sprang. Eller ja – joggade, gick och haltade, är väl en mer korrekt beskrivning.

Jag har inte skrivit så mycket om loppet här i bloggen förutom en summering dagen efter, och det jag absolut inte har gjort är att ta tag i de videosnuttar jag spelade in under loppets gång. Förrän i dag!

Det är på intet sätt en välredigerad film – jag slog ihop den i förmiddags på 1,5 timmar med en bångstyrig Ejda i famnen sista halvtimmen – och jag hade heller inte förberett mig innan på att jag skulle spela in under tävlingen så det finns heller ingen direkt röd tråd. Men med det sagt – vad det är är knappt fyra minuter runt New Yorks fem boroughs, med en allt mer trött och benkrampande huvudperson. Mycket nöje.

24. Månadens klädesplagg är …

… tja, det enklaste sett till väderleken hade ju varit att säga täckjackan, den gröna som jag införskaffade i Antwerpen (av alla ställen att köpa täckjackor på) i december i fjol. Men … nej.

Månadens klädesplagg får i stället sägas vara den gröna t-shirt jag köpte dagen efter maratonloppet, det vill säga den 3 november. I princip alla som stod i kö för att köpa kläder i maratoncentret i Central Park införskaffade någon form av Finisher-tröjor, men eftersom jag är mer modest lagd valde jag en tröja som inte skriker rakt ut att jag minsann har klarat av att springa ett sketet maraton (på en därtill mycket blygsam tid).

Men vafalls, nu när jag lägger in bilden så ser jag ju att det visst står Finisher även på min tröja.

Fail.

——

Det här är del 24/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning.

4. Kolla – Här är ett par skor jag gillar

De här skorna är med all säkerhet inte de jag har trampat runt i längst totalt, men åtminstone de som jag har tagit mig längst i under en dag. Det har nu gått sex dagar sedan de bar mig de 42 195 metrarna runt New York Marathon, och jag får medge att jag inte har burit dem sedan dess, och det lär nog dröja ytterligare några dagar innan jag ens tittar åt deras håll.

Jag skulle väl på det stora hela säga att min kropp nu har återhämtat sig från maratonchocken, men träningsvärken jag genomled i låren de två första dagarna efteråt var av en sort jag tidigare aldrig upplevt. Därutöver kände jag i mitten av veckan en svårdefinierad smärta i de mittersta tårna på vänsterfoten, något jag antar skulle kunna härledas till den där krampen jag ådrog mig i vänsterlåret i mitten av loppet och därefter försökte parera så gott genom att belasta andra muskler i benet än de vanliga när jag tog mig fram. Smärtan har inte försvunnit helt ännu, men måste numera åtminstone provoceras fram genom att jag böjer in tårna så mycket jag kan mot undersidan av foten.

Och i ärlighetens namn är det väl rätt onödigt att göra så.

——

Det här är del 4/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning.

New York Marathon – så gick det

Ja men det gick ju rätt så bra det där.

När jag tog mig ut till Staten Island inför starten i går morse – en resa som för övrigt tog nästan två och en halv timme med tunnelbana, färja och buss och en hel massa köande däremellan – ställde jag in min Runkeeper på en rikttid på 6 minuter och 15 sekunder per kilometer. Den hastigheten trodde jag inte att jag skulle kunna hålla, men jag tänkte att om jag låg i den hastigheten under loppets första halva och därefter hamnade neråt 6:30-6:40 resten av loppet, så skulle jag ha en god chans att komma under 4 timmar och 45 minuter.

Vad jag inte tog med i beräkningen var att det gör rätt ont i benen att springa så där långt. Och att man kan få kramp. Kramp som liksom syns på utsidan, när muskeln som går upp från högra sidan av knäskålen upp mot låret på mitt vänsterben började pulsera kraftigt på egen hand efter att jag återupptagit springandet efter att ha gått ett tag när jag klarade mitt första delmål – att springa oavbrutet första halvan av loppet.

Så där stod jag mitt på bron över från Queens mot Manhattan, med en lårmuskel som vägrade ta reson i flera minuter trots idogt lekmannaknådande från min sida. Till sist lugnade benet ner sig, och jag kunde börja gå. Att springa några längre sträckor kom inte på fråga, muskeln började med sitt flexande nästan genast, men en bit efter 30-kilometersstrecket insåg jag att jag faktiskt kunde gå rätt snabbt, något som liknade en regelrätt powerwalk med kilometertider strax under åtta minuter vid ett par tillfällen, ser jag i efterhand när jag studerar mina splits. Synd att jag inte kom på det tidigare, då kanske jag i alla fall kanske kunnat komma under fem timmar, i stället för de 5:12:56 som nu blev mitt slutresultat. Jag lyckades till och med få ihop till en liten spurt där jag sprang säkert 400 meter i följd.

Det som var roligt med loppet var, bortsett från att jag tog mig runt, publiken. Jösses vad de hejade på hela tiden, på det där amerikanska hjärtliga sättet som jag inbillar mig inte riktigt infinner sig på Stockholm Maraton (fast jag har ju inte sprungit det och kan således vara ute på villovägar). Det som var lite tråkigt var själva banan. Väldigt långa stunder sprang man bara rakt fram på stora avenyer. I en stad av New Yorks kaliber med en trafiksituation som är rätt ansträngd är det så klart ett smart sätt att hantera det på eftersom loppet inte behöver påverka hela staden där 55000 löpare ska springa zickzack, men det gör ju inte saken roligare för oss löpare. Men visst, miljön är ju spektakulär med den berömda skylinen, så uttråkad blir man ju inte, men lite enahanda var det allt.

Och att det var svagt uppför i princip hela sista halvmilen – inte okej hörni.

Men med det sagt – det var kul med maraton. I går kväll vid midnatt svensk tid stängde lotteriet för att få springa Berlin Maraton i september nästa år. Jag hade vid det laget hunnit släpa min ömmande kropp hem till hotellet, och fick in min anmälan med fyra minuter till godo.

Avfärd (2)

Så har det blivit dags för avfärd nummer två.

Flyger från Bromma mot Helsingfors strax efter nio, väntar i några timmar och tar efter lunch Finnair mot New York, landar på JFK vid tiotiden i kväll om jag lyckats tolka min Expediabiljett rätt. Jag är dock inte helt säker eftersom jag inte har lyckats tyda om landningstiden i New York är baserad på finsk eller svensk tid, plus om det bör tas med i beräkningen att USA inte går över till vintertid förrän natten mot söndag den här veckan, så i nuläget är det bara fem timmars tidsskillnad mellan USA:s östkust och Sverige mot de vanliga sex. Man kan bli gråhårig för mindre.

Nåväl.

Jag bor i ett råtthål i närheten av Times Square, hotellet har till och med namnet Budget i sitt namn. Men men, jag är ju inte där för att hänga på hotellrum.

New York Marathon. Hujja. Mer om det i morgon.

Loppet är kört

Det här med min uppladdning inför New York Marathon. Går väl så där får jag medge.

I morgon skulle jag ha sprungit Stockholm Halvmaraton, en liten värdemätare för att kolla så att jag åtminstone pallar att springa halva sträckan.

Men så kom influensan. Och så blev jag frisk. Och sedan kom den tillbaka dubbelt, med feberfrossa och magvärk deluxe förra helgen. Och lagom till jag började återkomma till livet blev Tage sjuk, feber runt fyrtiogradersstrecket större delen av veckan. Så det blev vab med honom för en förälder, samtidigt som Ejdas förskoleinskolning gick helt i baklås och vi tvingades börja om, med den andra föräldern på heltid på dagis. Samtidigt som vi båda hade inbillat oss att vi skulle kunna börja jobba heltid igen och hade samlat på oss en hel hög med jobb med snart stundande deadlines.

Och där står jag nu. Utan någon som helst möjlighet att finna tid att köra bil tur och retur Stockholm i uppåt 30 timmar för en och en halv dag i huvudstaden. För jo, tanken var att ta bilen, vi hade en del stora grejer som behöver köras ner respektive fraktas upp. Trist.

Men nåväl, jag hyser någon sorts förhoppning om ett nytt försök nästa helg, även om det visserligen inte finns något lopp som hägrar då.

Joggar vi minns

Det här att jag sitter under den tidiga fredagskvällen och scrollar igenom mina gamla Runkeeperpostningar och tänker tillbaka på minnesvärda joggingturer?

Som den här i Berlin i augusti 2011, strax innan vi flyttade hem igen, som var min första träningsrunda någonsin på mer än tio kilometer. Eller den här från Stockholm sommaren därpå, som inte bara är min längsta träningsjogg genom tiderna – 11.07 kilometer – utan också har min snabbaste medelkilometertid någonsin, 5.26 minuter/kilometer? Hur det gick till har jag ingen aning om, men jag minns känslan när jag sprang längs Årstaviken och nästan var framme vid Eriksdalsbadet och hur jag visste att jag var på väg mot niokilometersstrecket och insåg att men, vad i … jag är ju pigg, jag fortsätter! och joggade vidare i stället för att svänga uppåt och hemåt vilket var ursprungstanken, hur extremt nöjd jag kände mig, hur jag började planera för att nästa runda skulle bli den där Hagaparken runt-rundan jag alltid drömt om att orka, nästan femton kilometer i tidvis bökig terräng, lätt som en plätt, jag var ju in the zone nu, uppe på nästa platå!

Den rundan hände så klart aldrig.

Men – jag börjar trots mina modesta framgångar och blygsamma tidsförbättringar känna ett sug efter att springa. Jag ligger fortfarande efter schemat i mitt nyårslöfte inför New York Marathon, men suget, det måste väl ändå betyda något?

Löfte #2 – New York Marathon

Det skulle kunna kallas en 40-årskris. Men det vore inte helt med historien överensstämmande, eftersom det först och främst beror på otur gällande slumpen. 2011, 2012 samt 2013 anmälde jag mig till lotteriet för att få en startplats i New York Marathon. Varje år har jag tillhört den majoritet av lotterideltagarna som nekats en plats. Dock är det så fint förskaffat att om man har anmält sig men nekats plats tre år i följd, får man per automatik en plats det fjärde.

Därför: I år är jag garanterad en startplats i New York Marathon. Och jag har anmält mig. Den 2 november 2014 – drygt tre månader före min 40-årsdag – ska jag genom att korsa New Yorks five boroughs springa 42 195 meter. Mm, det känns ungefär lika overkligt som det låter. Men med tanke på att startavgiften gick loss på en bit över 2000 kronor är det inget snack om saken, springa/lunka/gå/stappla mig igenom ska jag.

Varför? Tja, Morgan har ju hållit på och sprungit maraton i ett decennium vid det här laget, och jag har vid otaliga tillfällen sagt till honom att om jag någonsin ska springa ett maraton, så ska det ske i New York. Och på den vägen är det. Han har två NYC-rundor på sitt samvete, och även för honom så slog 2014 ut som ett fjärde gången gillt-år. Jag lär dock husera en bit längre ner i resultatlistorna. Min målsättning är att ta mig runt på fem timmar, men bara jag korsar mållinjen är jag nöjd.

Nyårslöfte #2 lyder som följer: Innan den 2 november 2014 ska jag ha löptränat/åkt skidor/motionssimmat 100 gånger, och samtliga ska loggas i Runkeeper. Det borde ge mig en någorlunda okej bas att lyckas med målsättningen att ta mig runt New York.

Hittills har jag hunnit med ett joggingpass – en blygsam 5,26-kilometersrunda i förrgår. Bara 99 kvar!