Joggar vi minns

Det här att jag sitter under den tidiga fredagskvällen och scrollar igenom mina gamla Runkeeperpostningar och tänker tillbaka på minnesvärda joggingturer?

Som den här i Berlin i augusti 2011, strax innan vi flyttade hem igen, som var min första träningsrunda någonsin på mer än tio kilometer. Eller den här från Stockholm sommaren därpå, som inte bara är min längsta träningsjogg genom tiderna – 11.07 kilometer – utan också har min snabbaste medelkilometertid någonsin, 5.26 minuter/kilometer? Hur det gick till har jag ingen aning om, men jag minns känslan när jag sprang längs Årstaviken och nästan var framme vid Eriksdalsbadet och hur jag visste att jag var på väg mot niokilometersstrecket och insåg att men, vad i … jag är ju pigg, jag fortsätter! och joggade vidare i stället för att svänga uppåt och hemåt vilket var ursprungstanken, hur extremt nöjd jag kände mig, hur jag började planera för att nästa runda skulle bli den där Hagaparken runt-rundan jag alltid drömt om att orka, nästan femton kilometer i tidvis bökig terräng, lätt som en plätt, jag var ju in the zone nu, uppe på nästa platå!

Den rundan hände så klart aldrig.

Men – jag börjar trots mina modesta framgångar och blygsamma tidsförbättringar känna ett sug efter att springa. Jag ligger fortfarande efter schemat i mitt nyårslöfte inför New York Marathon, men suget, det måste väl ändå betyda något?

Löfte #2 – New York Marathon

Det skulle kunna kallas en 40-årskris. Men det vore inte helt med historien överensstämmande, eftersom det först och främst beror på otur gällande slumpen. 2011, 2012 samt 2013 anmälde jag mig till lotteriet för att få en startplats i New York Marathon. Varje år har jag tillhört den majoritet av lotterideltagarna som nekats en plats. Dock är det så fint förskaffat att om man har anmält sig men nekats plats tre år i följd, får man per automatik en plats det fjärde.

Därför: I år är jag garanterad en startplats i New York Marathon. Och jag har anmält mig. Den 2 november 2014 – drygt tre månader före min 40-årsdag – ska jag genom att korsa New Yorks five boroughs springa 42 195 meter. Mm, det känns ungefär lika overkligt som det låter. Men med tanke på att startavgiften gick loss på en bit över 2000 kronor är det inget snack om saken, springa/lunka/gå/stappla mig igenom ska jag.

Varför? Tja, Morgan har ju hållit på och sprungit maraton i ett decennium vid det här laget, och jag har vid otaliga tillfällen sagt till honom att om jag någonsin ska springa ett maraton, så ska det ske i New York. Och på den vägen är det. Han har två NYC-rundor på sitt samvete, och även för honom så slog 2014 ut som ett fjärde gången gillt-år. Jag lär dock husera en bit längre ner i resultatlistorna. Min målsättning är att ta mig runt på fem timmar, men bara jag korsar mållinjen är jag nöjd.

Skärmavbild 2014-01-06 kl. 22.13.03

Nyårslöfte #2 lyder som följer: Innan den 2 november 2014 ska jag ha löptränat/åkt skidor/motionssimmat 100 gånger, och samtliga ska loggas i Runkeeper. Det borde ge mig en någorlunda okej bas att lyckas med målsättningen att ta mig runt New York.

Hittills har jag hunnit med ett joggingpass – en blygsam 5,26-kilometersrunda i förrgår. Bara 99 kvar!

The jogging man (2)

Det gick ju fint det där.

Under loppets gång trodde jag mig vara på väg mot totalfiasko, kändes som att jag höll sjuminuterstempo och vid varvningen hade jag kramp i magen. Totalt mörker.

Men så lossnade det sakteliga, krampen släppte och antalet återstående kilometer blev stadigt färre. När Tage mötte mig med en egenplockad blombukett vid målet efter 15 kilometer, stod klockan på 86 minuter nånting, vilket gav en kilometertid på 5.42 enligt Runkeeper. Min placering i tävlingsklassen blev ytterst blygsam, men jag hade i alla fall ett par tävlande efter mig. Tveklöst bättre än jag förväntat mig.

Okej, halvmaran i Stockholm nästa!

The jogging man

Ska springa mitt livs längsta lopp i morgon. Nu är det visserligen bara 15 kilometer, inget för dem som tar en halv- eller helmara närapå i sömnen, men för den som aldrig sprungit mer än 11 kilometer i sträck är det tveklöst en utmaning.

Klockan elva går starten i 6 juni-loppet här i byn. Skänk mig (och Tage, han ska ta sig an 1,5-kilometersloppet tillsammans med sin mamma) en tanke någon gång under de kommande 90 minutrarna. Jag lär behöva det framåt milastrecket.