Det här med mecenater

Andreas Ekström skriver i dagens Sydsvenskan att han tycker att Unni Drougges gratisutläggning på Pirate Bay av sin ljudbok till ”Boven i mitt drama kallas kärlek” föder en del frågor. Han undrar vad som händer med värderingen av intellektuellt arbete när man inte längre säljer det, utan ger bort det och hoppas på allmosor, alltså förlitar sig på mecenater. Dessutom ställer han frågan om inte den stora betalningsvilja som nu verkar ha uppstått (enligt Drougges egna uppgifter) inte mestadels består i att hon kramas av piratpubliken och uppfattas som en hjälte.

I det sista vill jag nog ge honom rätt. Det är väldigt svårt att dra några slutsatser för en sådan här modell baserat på ett väldigt uppmärksammat pilotfall. Fler måste göra samma sak innan man kan se eventuella mönster.

Men som jag skrev förra veckan så tror jag inte att det här handlar om försäljning för Unni Drougge, utan främst om marknadsföring. Den digitala ljudboken blir en reklamvara tänkt att sälja fysiska varor, det vill säga ”vanliga” böcker. Folk som vill betala för hennes digitala produkt blir i det här fallet en bonus.

Men låt oss ändå anta att Andreas Ekström har rätt i att Unni Drougge förväntat sig att tjäna pengar på sin ljudbok genom att hoppas på folks goda vilja att ge donationer. Han oroar sig i texten för att författare och andra kulturskapare i en sådan värld kommer att tvingas anpassa sig efter sin publik för att behaga den och få in allmosorna. Vilka uppfattningar har följande låtskrivare, författare eller filmare om upphovsrätten? Jaså, de tycker fel? Då tänker jag inte läsa eller lyssna på dem, och jag tänker göra vad jag kan för att fler ska bojkotta dem av samma politiska skäl skriver han bland annat, och återkommer senare i texten till att de som förlitar sig på mecenater hamnar i beroendeställning.

Men på vilket sätt är det här något nytt? På vilket sätt har inte författare, musiker, skådespelare och regissörer alltid varit föremål för publikens granskande blick och godtycke? Även innan digitaliseringen av samhället var det en uppenbar risk för artister och författare att deras inkomster skulle försvinna om deras publik inte gillade dem. Så har det alltid varit. Tidigare var man dessutom ofta tvingad att anpassa sig för att behaga sitt skiv- eller bokförlag redan före utgivning, man var tvungen att leverera en produkt som de trodde på för att ens få chansen att i andra ledet ta emot publikens gillande eller ogillande. Nu kan man strunta i det, och köra sitt eget race om man hellre vill det.

Beroendeställningen gentemot den marknad man jobbar på har knappast blivit större i det digitala landskapet. Kreatörer har alltid varit rädda för att stöta sig med sin publik.

Dagens författaraccessoar (2)

stegraknare

Det är konstigt att en stegräknare fäst vid bältet kan föda en lyckokänsla. I dag inleds årets stegräknartävling på jobbet och under och en halv vecka kommer vi att vara en enhet, den lilla manicken i höfthöjd och jag.

När jag gick till sängs i går kväll var det tanken som slog mig – i morgon börjar det, i morgon får jag börja mäta mig igen, föra in siffror i en tabell och jämföra med andra, men först och främst jobba på att slå förra årets resultat.

Och jag somnade lycklig.

DJtv #23 – Boktipset och andra ställen

Med anledning av att Boktipset slog upp sina portar i onsdags pratar vi den här veckan om bokcommunities. Vilka är de till för, vilken funktion fyller de och varför tycker vissa att det är roligt att betygsätta böcker dagarna i ända? Är de månne ett hot mot bokbloggarna? Bör kopplingen till nätbokhandeln vara svag eller stark? Frågorna är många, svaren kanske något färre. Detta – plus en stilla vädjan om att alla bör gå in och betygsätta min roman på ett ärligt (högt) sätt – bjuder vi på i avsnitt #23.


DJtv #23 – Daniel & Johanna pratar litteratur from Daniel Åberg on Vimeo.

Länkar till communities vi pratar om i avsnittet:
Boktipset
Bok.nu
Librarything
Shelfari
Goodreads

DJtv finns även i podcastversion.

Är litteratur bara för vuxna?

I går eftermiddag när jag satt på jobbet och gick igenom Svensk Bokhandels rykande färska topplistor för maj månad upptäckte jag en pikant detalj. Den första listan titulerades Skönlitteratur och den andra bar namnet Facklitteratur. Men den tredje kallades Barn- och ungdomsböcker.

Som den petimeter samt journalist jag är – vi granskar ju makten och försvarar demokratin dagarna i ända – gav jag mig in i SvB:s listarkiv, och se på fasiken, det visade sig finnas ett scoop där! Den svenska bokhandelns branschorgan vacklar nämligen betänkligt i förhållandet till de yngstas läsning.

Ett år tillbaka, i maj 2008, heter listan barn- och ungdomslitteratur. I juni, juli och augusti är ordet böcker tillbaka – för att i september plötsligt bli litteratur igen. Barn och ungdomar tillåts därefter läsa litteratur hela hösten, för att lagom till julen i december bli hänvisade till att förkovra sig i böcker. I februari 2009 finner de åter ett litterärt andningshål, men redan månaden därpå är de tillbaka i bokträsket och förblir sedan där.

Värt att notera är att det enbart är barn- och ungdomslistorna som har namnfluktuation. Facklitteratur kallas exempelvis aldrig Fackböcker, trots att ordet fackbok ofta används om litteraturen i fråga.

Svensk Bokhandel – hur förklarar ni detta?

Klargörande fotnot: Inom vissa kretsar anses det ligga en rejäl värdeskillnad mellan dessa två ord. En riktig författare skriver litteratur, men nästan vem som helst kan i dag ge ut böcker.

Svår morgon

Om ni bara anade vilka bekymmer jag hade med att blogga i morse. Om ni förstod vilka besvär jag hade när jag satt på fyrans buss på väg mot ryska ambassaden för att ansöka om visum till schlager-EM.

Ja, om ni fattade det. Nu får ni nöja er med att jag berättar att det var så.

Som tv-ringar på vattnet

Trenden att göra enklare former av tv-klipp sprider sig som en löpeld inom kulturvärlden. Först ut var så klart DJtv – 22 veckoavsnitt inspelade hittills, det vill säga lika med en normal amerikansk tv-säsong – därefter kom SvD med sin kulturvlogg (som dock verkar ha stannat av sedan påsk), och nu hoppar bokförlaget Atlas på! Första inslaget är en intervju med deras författare Andreas Malm, fyra minuter lång och inspelad på Söderbokhandeln i Stockholm. Skoj säger jag, för rörlig bild är roligt.

Och nej, precis som jag sagt tidigare, så hade ingen gjort kulturwebb-tv innan vi började.

Unni Drougge, ljudboken och jag

Det enda jag tycker är fel med gårdagens besked om att Unni Drougge lägger upp en ljudvoksversion av sin roman ”Boven i mitt drama kallas kärlek” för gratis nedladdning via Pirate Bay är just det, att beskedet kom i går. Det är ju i dag som världsbokdagen går av stapeln, hon borde ha basunerat ut det i detta nu för att fira boken! Nu lades visserligen hennes text ut på Newsmill ganska sent och det lär bli ett hett samtalsämne främst i dag, men ändå.

I övrigt grämer det mig bara att Unni Drougge hann först. Jag har bollat med samma tanke sedan slutet av 2007 då jag fick förlagstillåtelse att själv göra en ljudbok av ”Dannyboy & kärleken” om jag ville. Nej, jag frågade så klart inte är det okej om jag själv producerar en ljudbok och sprider den gratis via Pirate Bay – något säger mig att svaret kanske blivit ett annat då – min fråga var mer är det okej om jag själv producerar en ljudbok? Punkt.

Så jag har ingen annan att skylla än mig själv. Ett och ett halvt års tid borde vara mer än tillräckligt för vem som helst. Men jag har fokuserat på annat. Dumt.

Nu hade visserligen en utgivning av min debutroman på det här sättet knappast skapat samma uppmärksamhet som när Unni Drougge gör det, vi spelar inte riktigt i samma mediala liga. Men ändå.

Pirate Bay skriver att det här är den första av många kommande produkter som ska ges ut på samma sätt, de ska skapa en speciell katalog för material som distribueras unikt via deras sajt. Om fler författare följer i Drougges fotspår undrar jag hur ljudboksbranschen hanterar det. Om fler åtminstone någorlunda etablerade författare börjar producera ljudalster på egen hand – och om den tekniska kvaliteten blir bra nog – har de all anledning att bli rejält svettiga. Om ljudböcker förvandlas till en marknadsföringsprodukt vars syfte främst är att öka medvetenheten om ett författarskap för att sälja fler ”riktiga” böcker (vilket var min tanke och även till viss del verkar vara Drougges), dras mattan undan för förlagens affärsmodell.

Jag har såväl här i bloggen som i en krönika hos Svensk Bokhandel hävdat att förlagen måste halvera priserna på ljudböcker om de inte vill bli frånsprungna av illegal fildelning, men inte i min vildaste fantasi har jag anat att det kanske blir författarna själva som tvingar fram en förändring.

Men man lär sig något varje dag. Jag applåderar Unni Drougges initiativ.

Och jag då? Tja, det finns väl förhoppningsvis sätt att tweaka hennes tillvägagångssätt för att göra en egen gratisutgivning unik och nyhetsvärdig. Låt mig fundera ett tag.

Dock inte i 18 månader.

Du och ditt älskade Uppsala (5)

Uppsala. Vi kommer liksom aldrig ifrån varandra. Det var vår i luften när jag promenerade genom staden i går kväll. En smula kallt javisst, men ändå, Uppsala om våren är för mig speciellt.

Alltid när jag är i Uppsala drabbas jag av en akut hemlängtan. Längtan dit alltså, till Uppsala, det nästan smärtar fysiskt i bröstet när känslan träffar mig.

På senare år har jag kommit att behärska mig i min längtan. Jag vet ju att det egentligen inte är staden jag hemlängtar till, utan till det förflutna. Jag drabbas av hemlängtan efter en svunnen tid som när jag är ärlig mot mig själv aldrig ens har existerat. Åren i Uppsala – att det i september gått tio år sedan jag flyttade därifrån känns … ja låt oss använda mitt nya favoritord svindlande – bjöd på lika mycket vardag och upp och ner som någonsin livet i Stockholm, men det väljer jag att inte minnas. När jag går över kullerstenarna på tisdagskvällen är det med ett effektivt filter för ögonen som sållar bort smärta, men inte hjärta.

Jag är glad att jag flyttade. Om inte hade gårdagskvällens känsla aldrig infunnits.

Du sköna nya telekompaketvärld

Läs Lisa Magnussons krönika på Aftonbladet Debatt i dag. Den är så bisarr att den bara kan vara sann. Det svindlar när jag läser den. På riktigt.

Vad är det för sjuka människor som styr vår it-framtid egentligen?

——

Uppdatering kväll: När jag sitter på tåget hem från ett möte i Uppsala ser jag att förslaget faktiskt till sist just röstades ner. Tåget må gunga men svindeln avtar.

Dagens författaroutfit (3)

outfit0404

Nej, jag ljuger. Jag sitter inte och dricker öl den här morgonen. Men jag har, om det är någon tröst, min Weekdaykofta och Zaraskjorta på mig.

När jag tog den här bilden på Caffe Nero på skärtorsdagskvällen med ambition att blogga upp den tog batterierna slut i mobilen innan jag hann skicka över bilden. Och när jag kom hem kändes det som lurendrejeri att publicera bilden. Jag satt ju inte längre och skaldade. Jag hade ju gått vidare i tillvaron.

I dag har jag därför försökt återskapa påskstämningen.

Och skrivandet då? Jo, tackar som frågar. Det är på duttstadiet. Flyttande av kommatecken-stadiet. Jag försöker komma på en bra baksidestext istället för att göra något vettigt-stadiet. Borde jag inte hitta några bra ryckcitat istället för att hålla på och tråka ut mig med att skriva den här jävla boken-stadiet.

——

För tidigare inlägg i modets tecken, se här och här.