Post Format

Du och ditt älskade Uppsala (5)

Uppsala. Vi kommer liksom aldrig ifrån varandra. Det var vår i luften när jag promenerade genom staden i går kväll. En smula kallt javisst, men ändå, Uppsala om våren är för mig speciellt.

Alltid när jag är i Uppsala drabbas jag av en akut hemlängtan. Längtan dit alltså, till Uppsala, det nästan smärtar fysiskt i bröstet när känslan träffar mig.

På senare år har jag kommit att behärska mig i min längtan. Jag vet ju att det egentligen inte är staden jag hemlängtar till, utan till det förflutna. Jag drabbas av hemlängtan efter en svunnen tid som när jag är ärlig mot mig själv aldrig ens har existerat. Åren i Uppsala – att det i september gått tio år sedan jag flyttade därifrån känns … ja låt oss använda mitt nya favoritord svindlande – bjöd på lika mycket vardag och upp och ner som någonsin livet i Stockholm, men det väljer jag att inte minnas. När jag går över kullerstenarna på tisdagskvällen är det med ett effektivt filter för ögonen som sållar bort smärta, men inte hjärta.

Jag är glad att jag flyttade. Om inte hade gårdagskvällens känsla aldrig infunnits.

9 kommentarer

  1. Rätt fascinerande, för mitt filter fungerar tyvärr tvärtom. Det sållar bort hjärta. Jag måste anstränga mig för att komma ihåg att det faktiskt fanns dagar då jag hade riktigt, jävla kul. Några av de bättre jag haft, antagligen. Men det är tyvärr smärta som står ivägen.

    Bra inlägg!

    //Erik

    Reply
  2. Hmmm, jag bor ju kvar. Med både hjärta och smärta, beroende på vilka kvarter jag rör mig i.
    Anneli

    Reply
  3. Eftersom jag bor i Fålhagen och väldigt sällan rör mig på andra sidan ån får jag precis samma sköna nostalgikänsla så fort jag närmar mig kullerstenarna i nationskvarteren. Det är som två olika städer. Fålhagen är vardag och nutid, nationskvarteren är rosenskimrande studentliv. Märkligt hur fort man glömmer.

    Reply
  4. Erik: Om det är någon tröst så har jag positiva Uppsalaminnen där du finns med.

    AL: Jag kan drabbas av sådant där här i Stockholm också. Det är nog allmänmänskligt skulle jag tro.

    Reply
  5. Pingback: Daniel Åberg » Amoeba Music, minnesjunkien och jag

  6. Pingback: Daniel Åberg » Jag och mitt älskade Uppsala

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.