Amoeba Music, minnesjunkien och jag

Jag gick in på Amoeba Music mest för att slå ihjäl lite tid, området Haight Ashbury där hippierörelsen föddes och fortfarande frodas med förvånande omfattning visade sig innehålla en uppsjö av färgglada klädbutiker och efter ett tag tröttnade jag, mitt återkommande ja, den var fin började väl dessutom låta en smula repetitivt i Johannas öron. Så Amoeba Music it was.

Efter några minuter i den gigantiska butiken – de kallar sig själva för the world’s largest independent record store – lade sig en oväntad känsla över mig. Saknad. Jag gick omkring där inne och drabbades av ungefär samma känsla som faller över mig när jag åker till Uppsala och vandrar längs studentgatorna jag lämnade bakom för ett decennium sedan. En nostalgisk saknad av den där sorten man inte nödvändigtvis vill utradera genom att ta sig tillbaka till den tid som gått förlorat, utan istället mest vill borra ned sig i och skvalpa runt i ett tag. Skiva efter skiva, bandnamn efter bandnamn, Londonresa efter Londonresa – allt kom tillbaka i de ändlösa raderna av skivor. Snart stod jag där och bläddrade i det förflutna som hade internet eller ipoden aldrig funnits.

amoebamusic

När jag steg ut en halvtimme senare var det med fem album i påsen. Jag tror det var första gången på ett halvt decennium som jag köpte fysiska musikprodukter. Tre Pet Shop Boys, två Saint Etienne – rariteter och vanliga hål i samlingen som behövde fyllas upp, hål som alltid varit min ambition att täppa till, men som aldrig blivit av eftersom jag aldrig går in i en musikbutik. Troligen skulle väl inte skivorna i fråga ha funnits där heller. ”Introspective”-kassetten som jag köpte för tre dollar skulle definitivt inte ha gjort det. Har jag ens någon kassettbandspelare längre? Kanske, men även om minnet sviker mig är det heller inte särskilt viktigt, inte heller cd-skivorna inhandlade jag för att lyssna på, de kommer att importeras till datorn och sedan ställas i hyllan. När det gäller de två grupperna har det fysiska ägandet en samlarfunktion för mig.

Jag kan prisa internet och den digitala framtiden dag ut och dag in. Jag kommer att fortsätta göra det. Men visst finns det en känsla när man kliver in i en välsorterad och passionerad skivbutik som inget iTunes eller Spotify i världen kan slå.

Det var skönt att få uppleva det en stund igen.

3 reaktioner till “Amoeba Music, minnesjunkien och jag”

  1. Introspective-kassetten = ett stycke konst. (Ett av de allra snyggaste PSB-omslagen ju!)

    Grymt avis! 🙂

Kommentarer är stängda.