I ett hus vid skogens slut, liten gubbe tittar ut. Viftande ett gevär.

Såg “Contagion” i går, gick med magvärk därifrån, andnöd och en akut känsla av att jag måste spärra in Tage i ett sterilt rum utan kontakt med yttervärlden så att han aldrig aldrig aldrig kan komma i kontakt med något sorts virus. Endera det, eller en stuga i skogen långt från ära och redighet beväpnade till tänderna och redo att skjuta varje potentiellt smittspridande människa som vågar närma sig vårt enkla tjäll.

——

Min recension av Steve Jobs-biografin publicerades i UNT i går, en recension som föregicks av en liten diskussion på Twitter i fredags huruvida jag som välkänd mac-kramare skulle kunna tänka mig att skriva något negativt om Jobs person. Då jag tidigt i texten skriver Steve Jobs var på många sätt ett praktarsle tycker jag det får anses påvisat att jag faktiskt kunde det. Att UNT:s rubriksättare trots detta väljer att kalla honom älskvärd, är inget jag själv kan lastas för, I did not have sexual relations with that headline, no way José.

——

Och just det ja – det här med Rix FM:s reklamkampanj är ju särdeles tragikomiskt, och de har nu tvingats be om ursäkt på sin hemsida. Även i vår trappuppgång har den skördat offer, två förtvivlade grannar hade i går satt upp reklamlapparna på anslagstavlan i entrén och skrivit egna meddelanden under där de lovade och svor att de faktiskt inte alls hade spelat någon musik natten till lördagen, utan tvärtom sovit tungt. Om det är så att Rix FM inte trodde att den här kampanjen skulle slå slint, så har de väldigt dålig människokännedom. Och om de förstod att den skulle slå slint men tyckte att det var en “kul grej” och körde ändå, då tycker jag faktiskt att de är rätt elaka.

Skarpt läge

Arbetsförmiddag i dag på riktigt, behövde inte låtsas gå ifrån dagis – förlåt förskolan – utan fick vinka hej då i skarpt läge och lämna barnet vind för våg bland de andra små illbatingarna. Ska dock tillbaka igen alldeles strax, ska vara med på sovstunden och sedan ta honom under armen och göra helg.

Med tanke på att jag inte gått upp senare än halv sex någon dag den här veckan, känns det som att det finns en påtaglig risk att även jag somnar på det där da … jag menar förskolegolvet.

——

Och just det ja – det var en fin recension av min roman hos Tidningen Kulturen för några dagar sedan. Hurra!

Jobb, inskolning och makt

Nej, jag har inte gått upp i rök. Jag har bara fullt upp med några jobbgrejer på kvällarna samtidigt som jag skolar in Tage på dagis – förlåt förskolan – mest hela dagarna.

Inskolningen går bra. Tage verkar gilla sin dagisfröken – förlåt pedagog – väldigt mycket och bryr sig inte nämnvärt när jag låtsasgår till jobbet (men egentligen går in igen genom en annan dörr och sätter mig i personalrummet och ugglar med mina jobbgrejer eller som nu skriver blogginlägg).

Jag vill för övrigt passa på att tipsa om en helt strålande ny podcast om makt och strukturer på internet som mina vänner Josefine, Fredrik och Julia har börjat göra. Maktministeriet heter den, och första avsnittet lovar mycket gott.

Och på tal om podcast – nej, DJtv är inte dött. Vi har planer och drömmar. Däremot är det sämre med tid. Men snart. Snart!

Grattis iPod!

Jag hade länge varit skeptisk till att köpa en iPod. Tyckte att de var lite för stora, och hur effektiva var de egentligen, klarade hårddisken att man sprang med den utan att hela mekaniken hakade upp sig?

Under mitt första besök i New York i januari 2004 var jag dock redo att våga språnget. På Apple Store i Soho – som då var New Yorks enda men som i dag är den minsta och mest anspråkslösa av Manhattans hittills fyra Applebutiker – köpte jag mig ett exemplar av en tredje generationens iPod med 20 gigabytes hårddisk. Den modell jag införskaffade har med tiden kommit att kallas den fulaste av alla iPodar, då den frångick den enkla designen med det ikoniska hjulet som enda styrmedel genom att placera fyra knappar mellan skärm och hjul. Varken förr eller senare har iPoden haft det.

Ett halvår senare, i juli 2004, kom klickfunktionerna i stället att flytta in i själva hjulet (i ettan och tvåan satt de i en ring runtom) när den fjärde generationen presenterades. Funktionaliteten att play, pause, framåt, bakåt och meny-knappen satt i hjulet hade först visats upp i modellen iPod mini bara ett par veckor före den där New York-resan, men jag var rädd att 4 eller 6 gigabytes minne inte var tillräckligt, skulle jag nu ändå satsa på en iPod ville jag få plats med all min musik på den.

Fem månader senare, när jag i juni 2004 gjorde mitt andra besök i samma stad, köpte jag dock i samma Sohobutik en brun iPod mini på 4 gigabyte, och sålde vidare min gamla iPod till en arbetskollega. Det var starten på mitt beteende att köpa på mig nya Appleprodukter lite för ofta och motivera det med att jag faktiskt kan sälja av de gamla prylarna till min omgivning utan allt för stor förlust. Det var också början på min ambivalens mellan stort och smått, jag har under åren som följt fortsatt att växla mellan en längtan efter att kunna få plats med allt i min spelare, och ett sug efter minimalism genom att ha mini-, nano- och till och med shuffle-iPodar i mitt stall. Det har för övrigt även synts i mitt datorägande, jag har det senaste decenniet haft bärbara Appledatorer i såväl 17-, 15-, 12-, samt 11-tumsmodeller.

Sedan jag skaffade min första iPhone sommaren 2009 har jag inte köpt någon mer iPod. Kvar i min ägo finns den första generationens nano på 4 gigabyte, en femte generationens “vanlig” iPod (den sista omgången innan de fick namntillägget classic) och den första generationens iPod touch på 32 gigabyte. Av de tre är det egentligen bara touchen som används i dag, den är kopplad till en stereo i form av en röd gris som vi köpte för att ha som köksstereo/radio i Berlin, och står nu i Tages rum och agerar musik- samt webbradiospelare. Jag har varit sugen på en ny nano att ha som klocka i ett armband, men det är nog något som kommer att stanna vid en tanke. Samtidigt känns det lite sorgligt att tänka att jag aldrig mer skulle köpa en iPod. Så vi får se.

apple-ipod-1st-gen

I dag fyller iPoden tio år. Den 23 oktober 2001 klev Steve Jobs upp på scen och presenterade originalet framför en oförstående och skeptisk teknikpressvärld. Om det har jag bland annat skrivit om i min Steve Jobs-text i Upsala Nya Tidning tidigare i veckan. Kolla in den vetja, och kika in bland annat Cult of Macs iPodspecial lagom till jubileet. Det går även att se själva presentationen här:

Min egen favorit bland mina iPodar är nog den iPod mini jag köpte i juni 2004 i New York. Jag älskade verkligen formen, de helt runda kanterna på sidorna som gjorde den skön att hålla samtidigt som den kunde stå upp utan stöd eftersom den var platt på ovan- och undersidan. Med blott 4 gigabyte var jag visserligen tvungen att sålla hårt bland mina låtar, men jag minns det år jag använde den som mitt mest musiklyssnande någonsin, jag lade verkligen manken till att göra spellistor och att lyfta in och plocka ut beroende på humör. När Apple lade ner minin efter bara ett och ett halvt år och ersatte den med nanon var det ett logiskt steg – de gick från hårddisk- till flashminne och ville poängtera det inte bara genom att utseendet ändrades utan även namnet – men jag minns att jag ändå tyckte att det var sorgligt.

Kommer iPoden att få fira sin tjugoårsdag? Det är väl tveksamt, även om jag inte tror att dess död är så nära förestående som en del vill hävda. Visst säljer Apple färre iPodar för varje år som går, men de tjänar fortfarande mycket pengar på dem. Dessutom beror inte den sjunkande försäljningen på att de tappar marknadsandelar inom själva mp3-spelarsegmentet, utan enbart på att deras egen iPhone äter upp mer och mer av dess försäljning. Så länge de kan säga att de har 70-75 procent av den totala marknaden för mp3-spelare, ja då tror jag att de fortsätter.

Och det finns ännu tillfällen då många vill kunna lyssna på musik eller podcasts men ändå inte vill ha med sin telefon, exempelvis när de tränar. Och här finns det faktiskt utrymme för utveckling. Om Apple släppte en iPod nano med inbyggd gps skulle den i mina ögon bli den perfekta träningsmaskinen och jag skulle köpa en direkt. I dag springer jag med min iPhone, men det är enbart för att jag vill kunna logga mina träningspass genom Runkeeper, som kräver gps. Hade nanon den funktionaliteten – bye bye iPhone, hello ostörd och avkopplad joggingtur. Det skulle dessutom kunna ge en rejäl boost åt det i dag rätt sorgligt negligerade och frånsprungna Nike-samarbetet som Apple var så stolta över en gång i tiden.

Och äventyren på Pocketshop bara fortsätter

Fick en faksimil från Aftonbladets pocketsida skickad till mig i går från förlaget, en liten men fin recension av “Vi har redan sagt hej då” hade varit med förra veckan, vilket jag hade missat. Cecilia Gustavsson ansåg visserligen romanen vara något ordrik och kringelikrokarna lite väl många, men landade ändå i en väldigt positiv konklusion och konstaterade att slutet är … helt perfekt. Det gladde mig, eftersom jag är väldigt nöjd med hur berättelsen knyts ihop. Ett ryckcitat har lagts in på recensionssidan.

Och när jag ändå är inne på det här med att smörja mitt ego, så var jag inne på Pocketshop vid Sergels torg i går – ja, den där jag hade den där udda upplevelsen för några veckor sedan – och såg att de placerat boken på sin tipshylla, med följande motivering:

Som om inte det vore nog gick en kvinna fram och plockade ett exemplar från hyllan, och köpte boken under de få minuter jag var där, vilket var första gången jag sett någon köpa mina böcker, bortsett från när jag haft signeringar. När jag twittrade om den illustra händelsen var det många som svarade och tyckte att jag borde ha gett mig tillkänna och erbjudit att sätta en kråka i hennes bok, men jag vet inte, något höll mig tillbaka, jag har lite svårt för sådana där situationer, är ingen försäljare på det sättet, eller egentligen på något sätt – vilket varit en smula problematiskt när jag agerat egenutgivare.

Så jag stod kvar någon meter bort, och stirrade som en lagom intensiv stalkerblick i stället.

Grattis Amanda Svensson!

Fyra noteringar angående Augustprisnomineringarna:

• När jag såg listan över den skönlitterära klassen tänkte jag: Klart att Amanda Svensson vinner. Nej, jag har ännu inte läst hennes bok. Men att hon plockar hem statyetten känns självklart, hon är ett solklart exempel på Augustvinnarperson. Såg sedan att även Jonas Thente var övertygad om saken. Men jag tänkte det innan jag såg hans kommentar, promise.

• Det torde vara rätt lågt odds på att Sara Bergmark Elfgrens och Mats Strandbergs “Cirkeln” plockar hem utmärkelsen i barn- och ungdomsklassen.

• Faktaklassen är lika omöjlig att sia om som alla andra år.

• Könsfördelningen i huvudklassen? Tre-tre. Rätt bra med tanke på hur den mörka historien ser ut, även om det gott hade fått kunna vara 4-2 i kvinnlig favör för en gångs skull också.

Ajour ajour

Jahapp.

Av den senaste tidens mest omtalade nya grej bland delar av folket inom sociala medier-svängen blidde det alltså en gruppblogg enligt samma modell som exempelvis Bokhora och Weird Science framgångsrikt odlat de senaste fem åren. Den här gången ska det dock om jag förstått det rätt handla om nyheter och nätet, inte litteratur eller tv/film.

Fotnot: Med det menar jag inget annat än att bloggen består av ett antal mer eller mindre redan profilerade skribenter som handplockats för uppgiften. Inga jämförelser i övrigt.

Än så länge är det ju inte direkt så att man trillar av stolen av hänförelse inför Ajour. Sajten är rätt intetsägande i utformningen, men lär väl utvecklas med tiden. Att bloggen inte bjuder på hela inlägg på startsidan tycker jag är ett kardinalmisstag, har man valt att ha en enkel rakt upp och ner-blogg tycker jag att man bör följa “mallen” för det hela vägen. Att inläggen inte är kapade vid läsning i rss-läsare får dock ses som ett plus i sammanhanget.

I övrigt finns väl inte så mycket att säga ännu, sajten måste ges tid att finna sin plats och ton innan den dissekeras.

Jo, just ja! En del blev störda i förmiddags över att Hej Sonjas dissiga (och sedvanligt välfunna) videoinlägg om Ajour från förra veckan visade sig vara en del i lanseringskampanjen, hon presenterades i dag som ett easter egg som redaktionens medlem nummer åtta. Jag kan hålla med om att det inte var helt lyckat. Att Sonja säkert var ärlig i sin kritik mot Emanuels inledande rätt … ja, pompösa manifest spelar liksom ingen roll, frågan är om hon skulle ha spelat in inlägget även om hon inte varit en del i redaktionen. Eftersom svaret på den frågan mycket väl kan vara nej tycker jag att klippet bör ses som en ren reklamspot för Ajour, och sådana bör man väl annonsmärka?

Nåväl. Det blir nog bra det där. Lycka till!

E-böcker, Wyle och Jobs

Det här börjar mer och mer likna en sorts Appleteknikblogg, men här har vi i alla fall en litteraturanknuten grej:

Telias Smartare vardag-blogg – som tidigare var en iPhoneblogg men som nu breddats till att även innehålla Androidgrejer även om den i ärlighetens namn fortfarande mest består av texter av iOS-karaktär – har en rätt bra genomgång om hur man beter sig för att läsa e-böcker på en iPad. Inget direkt nytt, men bra sammanfattat för den intresserade. Själv skulle jag gärna läsa mer böcker och tidningar på min iPad, men då jag har en son som blir som förbytt och kräver att han ska få använda iPaden så fort den kommer fram, har jag tvärtom på senare tid läst mer och mer på papper igen. Det låter han nämligen oftast passera.

Och när jag nu ändå är inne på Applerelaterade grejer:

Den oerhört sympatiske gamle “Cityakuten”-stjärnan Noah Wyle, som jag ju intervjuade i München för tv-serien “Falling skies” i somras, säger i en intervju med Fortune att han skulle göra i princip vad som helst för att få chansen att spela Steve Jobs igen, nu när Walter Isaacson-biografin om Jobs är på väg mot vita duken. Wyle porträtterade Jobs i tv-filmen “Pirates of Silicon Valley” 1999, och gjorde det så pass bra att Jobs till och med anlitade honom för att inleda Macworld Expo samma år, även om han också var noga med att påpeka att han hatade själva filmen i sig.

Här är klippet från Macworld. Det avslutas med att Jobs ber om att få vara med i “Cityakuten”, och att Wyle lovar honom en roll. Det hade man ju verkligen velat se.

En annan tid, men ändå nu.

Var på frilansmöte på Upsala Nya Tidning i går kväll. Runt 25 personer var där, en del av tidningens anställda, resten frilansare. Det var en underlig känsla att kliva in i den hyrda lokalen och se ansikten jag inte sett sedan jag slutade frilansa/springvika där innan mitt Stockholmsliv inleddes. Så länge sedan, och samtidigt som vore det nyss.

Jag började skriva för Upsala Nya Tidning hösten 1998, en intervju med en drum’n’bass-artist för den fredagsbilaga de hade på den tiden, vill jag minnas. Jag kunde föga om drum’n’bass, och artikeln var säkerligen alldeles för ordtung och krånglig om jag känner mitt ungdomsjag rätt, men jag fick hur som helst förnyat förtroende veckan därefter. Mellan hösten 1998 och sommaren 2000 skrev jag 101 frilanstexter för UNT om mitt dokumentregister i datorn är att lita på, den sista var en recension av skräckisen “Bats” den 27 juni, som jag gav en ynka kaja i betyg. Jag hade då sedan en dryg månad tillbaka sommarjobbat på TT Spektra (även om det hette Avisa då) och troligen var det någon dag efter det som jag fick en förfrågan från dem om jag ville stanna kvar och jobba hos dem under hösten också, i stället för att plugga vidare på JMK. Jag tackade ja, och resten är (min) historia. Jag fick sluta med frilanseriet för UNT, men fortsatte i något år med att skriva för Situation Sthlm, eftersom den tidningen inte ansågs verka på samma marknad som TT Spektra (vilket däremot UNT gjorde).

Så passerade elva år.

Konstigt det där. Att närmast en tredjedel av mitt liv hunnit passera på annan ort sedan den där tiden, och att det ändå kändes så familjärt att återse de ansikten som stannat kvar från tiden där runt millennieskiftet. Hur livet har olika faser och hur de kommer åter i ny skepnad.

Min gamla lärare Staffan Bergsten var på mötet, för den delen. Jag läste litteraturvetenskap under honom hösten 1996 och våren 1997 när litteraturinstitutionen fortfarande huserade i Uppsala Slott, de två bästa studieterminer jag någonsin haft. Nu är han sedan länge pensionerad från universitetet, men förekommer då och då i UNT:s spalter och är även aktuell med ett författarporträtt över Tomas Tranströmer, som passande nog hann komma ut lagom till Nobelprisutnämningen. Strax innan Bergsten skulle gå gick jag fram och berättade för honom att han var den bästa lärare jag haft. Han sken upp, verkade inte minnas mig som student men log och berättade att han verkligen saknade tiden som lärare. Sedan gick han, och även jag sade hej då och promenerade mot tåget kort därefter.

Jag är glad att jag har återknutit kontakten med UNT. Och jag är glad att jag gick fram och sa hej.

Big in Wikipedia

Alltså inte för att jag klagar, men jag måste säga att det känns en smula udda att en tysk wikipedian har gjort sig besväret att skapa en sida om mig på tyska Wikipedia, en sida som till sitt innehåll dessutom är betydligt mer ambitiös och innehållsrik än på den svenska diton.

Personen som skapat sidan, som om jag förstår det hela rätt verkar vara en flitig Wikipediaskribent som lagt in hundratals poster på tyska Wikipedia, verkar ha utgått från den svenska sidan och kryddat den med i princip all personlig info jag lagt upp om mig själv här på sajten.

Så nu finns jag alltså i Tyskland. Låt nu inte detta gå till spillo, utan:

Hör upp litterära agenter – jag är godkänd och officiell på tyska Wikipedia! Sajna upp mig och sälj mina böcker till vårt södra grannland för bövelen. Jag lovar att ni får mig (rätt så) billigt.

Polotröjan – nu även på svenska

Hoppsan, Albert Bonniers förlag ligger inte på latsidan. Steve Jobs-biografin landar på bokhandelsdiskarna i Sverige samma dag som den ges ut i USA. På svenska alltså.

När Dan Browns “Den förlorade symbolen” skulle ges ut anlitade Bonniers sju översättare som jobbade med varsin del av boken för att hinna få ut den så kort efter den engelskspråkiga utgivningen som möjligt. Då handlade det om att Browns förlag vägrade släppa manuset till översättning före originalutgivningen. Så är ju uppenbarligen inte fallet här eftersom Bonniers kommer att ha hunnit översätta samt trycka den svenska upplagan till samma dag som USA-utgivningen, men något säger mig att översättaren haft det rejält svettigt.

Okej, det här gör ju mitt recensionsarbete med boken i fråga rejält mycket enklare. Hurra!