Post Format

Det här med mecenater

Andreas Ekström skriver i dagens Sydsvenskan att han tycker att Unni Drougges gratisutläggning på Pirate Bay av sin ljudbok till “Boven i mitt drama kallas kärlek” föder en del frågor. Han undrar vad som händer med värderingen av intellektuellt arbete när man inte längre säljer det, utan ger bort det och hoppas på allmosor, alltså förlitar sig på mecenater. Dessutom ställer han frågan om inte den stora betalningsvilja som nu verkar ha uppstått (enligt Drougges egna uppgifter) inte mestadels består i att hon kramas av piratpubliken och uppfattas som en hjälte.

I det sista vill jag nog ge honom rätt. Det är väldigt svårt att dra några slutsatser för en sådan här modell baserat på ett väldigt uppmärksammat pilotfall. Fler måste göra samma sak innan man kan se eventuella mönster.

Men som jag skrev förra veckan så tror jag inte att det här handlar om försäljning för Unni Drougge, utan främst om marknadsföring. Den digitala ljudboken blir en reklamvara tänkt att sälja fysiska varor, det vill säga “vanliga” böcker. Folk som vill betala för hennes digitala produkt blir i det här fallet en bonus.

Men låt oss ändå anta att Andreas Ekström har rätt i att Unni Drougge förväntat sig att tjäna pengar på sin ljudbok genom att hoppas på folks goda vilja att ge donationer. Han oroar sig i texten för att författare och andra kulturskapare i en sådan värld kommer att tvingas anpassa sig efter sin publik för att behaga den och få in allmosorna. Vilka uppfattningar har följande låtskrivare, författare eller filmare om upphovsrätten? Jaså, de tycker fel? Då tänker jag inte läsa eller lyssna på dem, och jag tänker göra vad jag kan för att fler ska bojkotta dem av samma politiska skäl skriver han bland annat, och återkommer senare i texten till att de som förlitar sig på mecenater hamnar i beroendeställning.

Men på vilket sätt är det här något nytt? På vilket sätt har inte författare, musiker, skådespelare och regissörer alltid varit föremål för publikens granskande blick och godtycke? Även innan digitaliseringen av samhället var det en uppenbar risk för artister och författare att deras inkomster skulle försvinna om deras publik inte gillade dem. Så har det alltid varit. Tidigare var man dessutom ofta tvingad att anpassa sig för att behaga sitt skiv- eller bokförlag redan före utgivning, man var tvungen att leverera en produkt som de trodde på för att ens få chansen att i andra ledet ta emot publikens gillande eller ogillande. Nu kan man strunta i det, och köra sitt eget race om man hellre vill det.

Beroendeställningen gentemot den marknad man jobbar på har knappast blivit större i det digitala landskapet. Kreatörer har alltid varit rädda för att stöta sig med sin publik.

5 kommentarer

  1. men det är väl det här som är problemet, att man reducerar kultur till något ekonomiskt mätbart, något som ska vara krängbart? men det blir ju inte mycket nytt skapat om man har Marknaden sittandes på ena axeln. det mesta, vill jag påstå, av förra århundradets banbrytande kultur tillkom inte på det viset. och jag tror ju inte att van gogh skulle ha målat sämre eller mindre om han haft ekonomiskt stöd, snarare tvärtom. och de vettiga förlagen är ju beredda att ge ut även sådant som de vet att de inte kommer att tjäna pengar på, förutsatt att de tror på författarskapet. i det finns en ekonomisk trygghet, som exempelvis van gogh inte hade. så beroende ja, men inte primärt av en konservativ och nyckfull publik.

    Reply
  2. Jag förstår inte riktigt hur du menar. När är det man reducerar kultur till något ekonomiskt mätbart? Nu eller då? I det digitala tidevarvet eller det analoga eller båda?

    Men självklart är det så att man skapar bättre under trygga ekonomiska förhållanden – även om klyschan säger att man som konstnär helst ska lida på allehanda sätt. Dock tror jag att den bild av vettiga förlag med tålamod som du målar upp börjar bli mer och mer av en utopi när marknadsavdelningar får allt större makt på de stora förlagen (eller skivbolagen, i den mån någon längre bryr sig om vad de gör).

    Reply
  3. Jag ser inte digitalt eller analogt som det avgörande i den här frågan. Det är mer samtidens kultursyn. I nya kulturutredningen heter det att kulturen ska “främja samhällsnyttan”. Och tack vare fildelningen ska kulturarbete vara gratis och upphovsmännen hänvisade till mecenater och marknad. Det känns väldigt mycket som 1800-talet…

    Reply
  4. Jo men det är ju här vårt sätt att se på det här splittras. Jag tycker inte att det stämmer att vi är på väg in i en mecenatskultur mer nu än tidigare. Den kulturella sektorn har ju alltid hållits under armarna ekonomiskt delvis av en kommersiell marknad, och delvis av stipendier och bidrag. Exempelvis så är Författarfonden enligt mitt sätt att se det också en mecenat.

    Vad jag menar är bara att kulturskapare alltid har varit beroende av vad andra anser om det vi skapar ifall vi vill tjäna pengar på det, oavsett om det är på den kommersiella eller kulturpolitiska arenan som vi rör oss. Den digitala eran förändrar inte det.

    Reply
  5. Pingback: jardenberg kommenterar - 2009-04-30 — jardenberg unedited

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.