DJtv #22 – Hembygden i våra hjärtan

Alla har vi ett ursprung. Vad betyder hembygden för vår litteraturuppfostran, och i vilken roll präglar den oss senare i livet? Häng med upp till Vittangi för ett samtal om hembygdslitteratur i svenska avkrokar i allmänhet, och sådan från Lappland och Gästrikland i synnerhet. Dessutom berättar Johanna hemligheten om den genetiska mutation som gör Vittangibor unika i världen.


DJtv #22 – Daniel & Johanna pratar litteratur from Daniel Åberg on Vimeo.

Författare och böcker vi pratar om i avsnittet:
Åsa Larsson
Ann-Helén Laestadius: “Sms från Soppero
Marianne Cedervall: “Svinhugg
Per Gunnar Evander (“Det sista äventyret“, “I min ungdom speglade jag mig ofta“)
Bernt-Olov Andersson
Stig Sjödin
Anna Jörgensdotter (“Pappa Pralin“, “Bergets döttrar“)
Peter Ögren: “I Lappland med fluga och blänke

Och glöm för guds skull inte att det också går att prenumerera som podcast.

Rapport från Vittangi, del tre

Vi åkte skoter på älven. Framme skar Johannas pappa upp kött, jag frågade vad det var och och han sa ät först så jag berättar sedan och jag lydde, det var rökt älghjärta. Övergick till att grilla falukorv. Fick lite solsting, drack kaffe, åkte skoter igen, backade bil med släp för att visa min manlighet, kom hem, åt blodpalt med fläsk, drack kaffe, bastade och såg Kaurismäki. Höll på med internet. Avslutade med Evanders “Det sista äventyret“.

skoter1

skoter3

skoter2

Domen

Vi sitter i varsin soffa i Vittangi och tycker att det är en sorgens dag för internet.

Fast samtidigt är det ju tragikomiskt. Någon timme innan tillkännagivandet surrar redan internet av beskedet att domen blir fällande, någon har läckt till Peter Sunde som genast twittrat ut vad som komma skall. När så klockan blir elva och Ekots reporter i livesändning ber om att få återkomma, han måste läsa igenom domslutet innan han kan säga något, spottas redan påföljden och skadeståndets storlek ut över världen genom mikrobloggar, Bambusers livechatt och bloggar.

Så internet vann ändå. På något litet sätt.

Nu ska vi gå på byn en sväng.

Rapport från Vittangi, del ett

vittangi

Vill man vara kvar i civilisationen går det inte att komma särskilt mycket längre norrut i Sverige. Vittangi ligger 134 mil norr om Stockholm. Regeln att alla svenska inrikesturer med flyg tar en timme sätts till och med ur spel, det tar 90 minuter att ta sig mellan Arlanda och Kiruna.

Det är kanske en halvmeter snö kvar på marken men våren är i antågande, längs vägrenen under bilturen på väg de åtta milen österut från Kiruna kunde gräset skönjas. Efter att ha gått husesyn framme i Vittangi sa Johanna ska vi hålla på med våra datorer? och sedan var det mesta som vanligt – en soffa, två Macbookar och två människor.

Efter middagen bjöds det på cirkusshow.

200904162054

Vi ses i Lappland

Star trek” var anledningen till att jag åkte till Paris. Det hölls en pressjunket för den nya filmen på Park Hyatt Hotel och innan intervjuerna med JJ Abrams, Chris Pine, Zachary Quinto, Eric Bana och Zoe Saldana fick jag se filmen i Paramounts egen kontorsbiograf.

Jag är visserligen en relativt nördig trekkie och därför lite partisk – men jösses, till stora delar var det en fantastiskt underhållande film. Återknytningar med tidigare upplagor fanns absolut, men samtidigt en helt ny riktning och fräschör som öppnar filmen för en ny publik. En reboot visserligen inte lika omvälvande som Ron Moores reimagination av “Battlestar Galactica“, men ändå – drygt två timmar av det bästa av flera världar. Och Zachary “Sylar” Quinto är löjligt likt Leonard Nimoy, faktiskt mer lik Nimoy den yngre än den numera rejält Nimoy den äldre, något som också syns i filmen där han ju dyker upp för att inte hardcorefansen ska gå helt bananas över franchisens nya look.

Efter intervjuerna hade jag 45 minuter på mig att kasta ur mig en första text – det kommer flera inför premiären den 8 maj – innan jag skulle hasta ut till flygplatsen. Jag parkerade mig själv i lobbyn på Park Hyatt och beställde en kaffe samtidigt som jag började skriva ut snacket med Pine och Quinto. När notan kom tillsammans med en espresso landade den på 90 kronor.

Och det är sådana gånger man förbannar sin arbetsgivare för att de har arbetsetisk moral. Eftersom jag var tvungen att flyga ner redan i tisdags för att hinna till visningen på förmiddagen i går erbjöd filmbolaget oss att betala mitt hotellrum – jag skulle då ha inkvarterats på Hyatt precis som filmteamet – men eftersom vi inte får framstå som köpta betalar vi alltid sådant själv. Det innebär en annan typ av hotell än Park Hyatt om jag säger så. Jag har visserligen ingenting att klaga på gällande Hotel Tonic du Louvre, men jag lovar, en kopp kaffe kostade inte 90 kronor där.

Åter i Vasastan nu. Om en och en halv timme åker jag och Johanna till Vittangi. Ett sabla flygande hit och dit den här veckan.

Paris och jag

Paris har aldrig varit min stad.

Inte så att jag någonsin haft något emot den, men jag tror det har med min bekvämlighet att göra. Två års franska på högstadiet har inte satt några djupare spår i min språkförmåga förutom att jag kan sjunga första versen av “Sur le pont d’Avignon” och fortfarande minnas min dammiga franskfröken när hon tog ton framme vid katedern. Ja, jag kan räkna till tjugo också.

När man skulle välja utländsk sida blev jag istället anglofil och tog sedermera steget över Atlanten. Kontinenten, och främst då Frankrike med sitt helt väsensskilda språk och lite aviga kultur, förblev ett mysterium. På senare år har jag börjat uppskatta Berlin, men Paris, nej, vi kommer nog aldrig att bli vänner.

Mitt enda besök här tidigare kom under min tågluff 1998, det sista egentliga luffarstoppet innan vi åkte till London och hängde i fem dagar före hemfärden. Jag hade precis återhämtat mig från en magsjuka av det grövre slaget som gjort mig orörlig i dagarna två på ett gudsförgätet hotellrum i Toulouse, och jag minns att vi vandrade längs Seine, såg Notre Dame och stod under Eiffeltornets mäktiga stålkonstruktion och funderade på om vi skulle åka upp. Jag har även ett vagt minne av en kvarterskrog med rödvita dukar, men det jag projicerar som den middagen kan ärligt talat lika gärna vara måltiden jag delade med Peter i Köpenhamn i slutet av 1996 innan vi åkte över sundet och gjorde Lund osäkert. Det enda jag kan säga med säkerhet är att jag vid ett tillfälle under 90-talet åt en middag på en Lady & Lufsen-restaurang utomlands.

seineochjag

Därmed inte sagt att jag hittills inte uppskattat mitt drygt halva dygn i Paris.  Det är en på många sätt otroligt vacker stad, våren har kommit och när jag gick längs allén med riktning mot Louvren under senkvällen var det fortfarande uppåt 20 grader i luften. Jag har vandrat längs Seine, sett Notre Dame och stått under Eiffeltornets mäktiga stålkonstruktion och funderat på om jag ska åka upp. Även den här gången slutade det som en fundering.

Men nej, Paris kommer aldrig att bli min stad.

Vive la France!

Hör ni, jag står i farstun med baskern i handen och ska ta och åka till Paris i ett och ett halvt dygn. Tänkte bara påminna om att vi gjorde ett finfint och mäkta soligt DJtv i helgen, glöm inte att kolla på det om ni inte redan har gjort det, en del av er höll väl på och avvänjde er från påsken för fullt i går. Senast vi hade mage att säga något kritiskt om biblioteken blev det ett rejält halabalo, det vore ju fint om något liknande kunde ske igen. Dessutom kan jag meddela – för de rastlösa själar jag vet finns där ute – att veckans avsnitt är det kortaste vi någonsin har gjort.

Så scrolla ner och titta nu, så rusar jag söderut. Vive la France eller Viva Las Vegas eller kanske båda. Vi hörs när jag kommit ner igen.

DJtv #21 – Vi påskrisar biblioteken

Samhället har hunnit bli rätt sekulariserat under de 2000 år som gått sedan Jesus korsfästes för våra synders skull. Trots detta håller Sveriges bibliotek hårt på traditionerna och stänger ner i dagarna fyra över påsk. Varför firas fortfarande högtiderna så hårt av våra bibliotek, när övriga samhället puttrar på nästan som vanligt? Detta – plus sanningen om en Västerbottenpaj – avhandlas i veckans avsnitt.


DJtv #21 – Daniel & Johanna pratar litteratur from Daniel Åberg on Vimeo.

Länkar till sådant vi pratar om i veckans avsnitt:
Stockholms stadsbibliotek
Sandvikens stadsbibliotek (de har även en blogg)
Gävle stadsbibliotek
Stockholm förtjänar ett riktigt bibliotek
Bokbussen, kösystemet, skolskjutsen och jag

Och glöm inte att DJtv även finns som podcast.

Gästrikar i våra hjärtan

Det kom ett långfredagsmejl från Popjunkie-Rebecca:

En liknande bildserie hade inte kunnat göras med kändisar från Dalsland.

gastriklandkandis

Vadan denna pungspark mot Dalsland, undrar kanske den oinsatte? Jo, på ett ställe i “Dannyboy & kärleken” ondgör sig den manliga hjälten över de våndor som följer av att vara från Gästrikland: Man blir trampad på tårna så ofta som gästrike. Det är inte lätt att komma från Sveriges näst mest bortglömda landskap. Det är bara de från Dalsland som har det värre. Och de har ju i alla fall Fucking Åmål.

Skönt att Hänt Extra nu visar för hela svenska folket vad vi har att vara stolta över, även om jag nog personligen hellre sett Rolf Lassgård i sammanställningen än Regina Lund, han är ju en aktiv gästrikare boende i Gävle med ett rejält tilltaget Brynäshjärta. Kanske inte lika glammig dock.

Tack Rebecca, jag ska gå runt och brösta mig som en påsktupp hela dagen.