Krönika: Ännu har biblioteken en avsevärd kraft

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 11 november.

———

Biblioteket här i byn ska hålla stängt till i början av december. Inget dramatiskt, utlåningssystemet ska bytas och hyllorna organiseras om, vid gårdagens besök var det hela havet stormar i lokalen inrymd i skolan, det var boktravar precis överallt och bibliotekarien Katarina såg såväl förväntansfull som överväldigad ut.

”Nog kommer det att bli bra det här”, meddelade hon, men fortsättningen ”när det väl blir klart” bar på en ton av bävan. Det lär krävas extraarbete under de tre stängningsveckorna för att det ska gå i lås.

Tre veckor är så klart ingenting, men ändå – besöken kommer att hinna saknas, även om det som i går bara blev en femminutare för att hämta ett fjärrlån innan vi skulle vidare till familjegympan i sporthallen nästgårds.

Bibliotek har varit viktiga för mig genom hela livet, även om deras syfte skiftat genom åren. Som barn var jag en typisk bokslukare och besökte varje vecka dels biblioteket hemma i Kungsgården utanför Sandviken där jag växte upp, och dels nyttjade jag även bokbussen, som trots att vi bodde bara en och en halv kilometer från biblioteket kom rullande varannan måndag eftermiddag och stannade jämte gamla mejeriet. När jag gick gymnasiet inne i Sandviken hamnade jag ofta på stadsbiblioteket efter skolan, mest för att djupdyka i tyngre litteratur- och filmtidskrifter vars texter jag i ärlighetens namn sällan förstod – men det hör väl de där åren till att verka intellektuell och svår. Under pluggåren i Uppsala och vuxenblivandet i Stockholm var bibliotek främst en plats för studier och skrivande, och som nyss inträdd i medelåldern har jag väl gått varvet runt och börjat nyttja bybibblan just som ett klassiskt bibliotek – dessutom hänger jag precis som när jag var liten åter mest på barnavdelningen, om nu än i sällskap med mina barn.

Men bara för att jag på något sätt lyckats ta mig åter till startpunkten betyder det inte att allt är som förr. I den senaste rapporten gällande svensk biblioteksstatistik konstateras återigen att antalet offentligt finansierade bibliotek fortsätter minska, totalsiffran för fjolåret var 2201 stycken, en minskning med 35 bibliotek jämfört med året innan. Sedan millennieskiftet har antalet svenska folkbibliotek minskat med 25 procent.

Ett av dessa är det jag själv besökte som barn, redan på 1990-talet flyttades det från egna lokaler och hamnade i skolan, där det sedan kom att krympa i ett par omgångar för att sedan sluta existera. Numera finns enligt kommunens hemsida endast ”ett mindre skolbibliotek” i Kungsgården. När det gäller bokbussen kan jag väl tycka att den var lite av en onödig lyx för oss som hade drygt en kilometer till byns biblioteksfilial, men även på mer perifera platser i Sandvikens kommun är den sedan länge ett minne blott, försvunnen i de eviga sparbetingens tidevarv.

Den stora våg av nedläggningar som drabbade landets bibliotek på 90-talet märks visserligen inte längre av, men det knapras hela tiden, och enligt en rapport som SKR gjorde i samarbete med Högskolan i Borås 2019 är en vanlig gång att biblioteksfilialer slås ihop med skolbibliotek och att öppettiderna minskar varvid till sist endast ett skolbibliotek återstår, eftersom skolan inte längre tycker sig ha förutsättningar för att stå med lokaler öppna för allmänheten. Just det som hände där jag växte upp, med andra ord.

Samtidigt måste man ändå glädjas åt den kraft boken ännu besitter. Medan jag skriver den här krönikan ringer min åttaårings klasslärare – vi har glömt kläderna till idrotten i dag, har jag möjlighet att komma förbi? Jag hastar till skolan med en fylld gympapåse, barnen har rast och jag går in för att hänga den på min dotters krok. Då kommer läraren som ringde mig, hon skjuter en vagn som bågnar av böcker genom korridoren.

”Bibblan ska ju vara stängd i tre veckor, vi måste bunkra”, säger hon och visar mig ett utlåningskvitto så långt att det når marken innan hon baxar vagnen över tröskeln till klassrummet.

Hon har just lånat 298 böcker.

Nya pressbilder signerade
Emma-Sofia Olsson

Jag har blivit med nya pressbilder! Den eminenta frilansfotografen Emma-Sofia Olsson, bördig från Vittangi och Kiruna men mestadels stationerad i Stockholm där hon bland annat frekvent plåtar personporträtt och reportagebilder till Svenska Dagbladet, kom förbi en kväll i början av september och drog med mig och kidsen ut till skogs för en fotosession. Fantastiskt fint blev det. Här följer tre av dem, och kollar man in min pressida hittas en hel sextett.

Visst älskar jag fortfarande även mina gamla pressfoton som den tillika eminenta Sara Arnald tog framför den färgglada bokhyllan i Stockholm, men de visar ju en blott 36-årig Daniel år 2011. Tio år senare har jag väl blivit såväl något gråare som rynkigare, så det var dags för en ny uppsättning.

Dags för nya bilder igen någon gång 2031 då, antar jag. Tanken svindlar.

Avstannad

Ja det här med det dagliga bloggandet gick ju fullständigt åt skogen. Nåja, det är som det är med det, ska väl försöka hålla en någorlunda takt ändå.

Våren kom av sig lite här uppe, det smälte på bra ett antal dagar, men nu har nätterna varit kallare och det har kommit små irriterande mängder snö under morgontimmarna, som dagen sedan fått ägna sig åt att smälta. Vägarna är rena och barnen har börjat cykla, men på gården ligger snön fortfarande djup, och Ejda hade skidåkning på schemat på idrotten i tisdags.

Har alltid tyckt att det här är den underligaste tiden på året här uppe, den då man ser människor i landets mer sydliga delar sitta i grönt gräs i tunna tröjor som om det vore någon sorts sommar, samtidigt som vi fortfarande skottar snö här uppe och har två, kanske tre veckor kvar tills isen ens försvinner från älven.

Nåja, det blir nog bra här också vad det lider.

Porträtterad på bibblosajten Norrbottensförfattare

I samband med att jag tilldelades årets Rubus Arcticus-stipendium, blev jag även föremål för ett porträtt på den regionala bibliotekssajten Bibblos avdelning Norrbottensförfattare, för just författare med koppling till Norrbotten. Fint att få vara med i ett så illustert sällskap!

Fotnot för den geografiskt förvirrade: När man pratar om Norrbotten här uppe, pratar man i regel om länet/regionen Norrbotten, inte landskapet. Större delen av länet ligger ju i landskapet Lappland, bara kust- och tornedalskommunerna tillhör landskapet Norrbotten.

Sommarkul

Åter i norr sedan fredags kväll, och i lördags anordnade VSK arrangemanget Sommarkul för byns barn. Vi höll igång med fotboll, tipspromenader, hamburgare, cykelövningar, dragkamp och allehanda lekar i strålande solsken hela dagen, innan det var dags för avrundning på bion där vi visade matinén Willy och monsterplaneten för alla deltagare. Jag poppade cirka en miljard påsar micropopcorn inför filmen, tror jag.

Fotografen Jan-Åke Fors brukar ofta plåta VSK:s arrangemang. Den här gången hade han satsat på svartvitt. Här är några av bilderna som vi fastnade på. Väldigt fina!

Hög puls

Framträdandeintensiva dagar för familjen Åberg/Ögren just nu.

Det började i tisdags när Johanna höll två föredrag inne på Navet i Kiruna om landsbygdens förutsättningar inom turistnäringen här uppe i norr, fortsatte i går med att det var premiär på Folkets Hus (och lapp på luckan!) för musikalen Vakna Tellusianer! som klass F-3 arbetat med under hela läsåret, där Tage spelar en av huvudrollerna. I kväll är det så dags för mig att ha mitt författarsamtal med Mats Söderlund på stadsbiblioteket inne i Kiruna, samtidigt som Tage spelar sin andra föreställning på Folkets Hus här hemma i Vittangi. I morgon reser så Johanna ner till Stockholm för ett jobbmöte hos Visit Sweden, samtidigt som jag ska rodda med en informations- och filmkväll på Folkets Hus här i byn. Framträdandena avslutas så med att Johanna ska prata om sin familjeekonomibok Mamma, pappa, pengarPamojafestivalen inne i Kiruna på lördag eftermiddag.

Däremellan ska vi även lyckas klämma in det årliga cykelloppet Vittangirundan på lördag förmiddag. Därtill hann jag även före musikalföreställningen i går åka in till Kiruna med Ejda för veckans ridlektion, där jag blev  rätt så hårt biten i låret av valacken Krokus. Det är hårt att vara hästpappa.

En lovsång till den lokala bibblan

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 10 januari.

——

Att jag vurmar för digital litteratur såväl i min vardag som i den här spalten är ingen hemlighet, större delen av den skönlitteratur jag tar mig an läses endera på min läsplatta eller lyssnas på i min mobil.

Ändå går jag med dårens envishet till byns bibliotek varje tisdag eftermiddag, och njuter av varje sekund.

Jag går inte ensam, min femåriga dotter är alltid i släptåg och ofta även min åttaårige son, men eftersom byns bibliotek är inrymt i skolan betraktar han det inte längre som samma högtidsstund som sin lillasyster, utan mer som en del av vardagen.

Biblioteksfilialen i Vittangi är inte spektakulär, öppettiderna stannar på 12,5 timmar per vecka fördelat på måndagen och tisdagen, och antalet aktiviteter i bibliotekets regi är lågt, under de sex år vi bott här kan jag bara minnas en handfull arrangemang av arten författarkvällar eller liknande.

Men det är familjärt och mysigt, bibliotekarien känner oss – känner framförallt mina barn – vet vad de gillar och har inte sällan på eget initiativ lagt undan en nyinkommen hästbok till femåringen eller tagit med som fjärrlån från biblioteksfilialen i grannbyn, där hon också arbetar.

När vi flyttade hit hade jag kluvna känslor för byns bibliotek av två orsaker – öppettiderna och placeringen. Två dryga halvdagar öppet per vecka kändes snålt, van som jag var från många år i större städer med daglig tillgänglighet såväl på vardag som helg. Och att biblioteket låg mitt i skolan – gjorde inte det att det blev oerhört anonymt? Jag ville ha en lokal med inbjudande skyltfönster där en öppetskylt på gatan lockade till spontanbesök, men vem råkar gå igenom skolans huvudkorridor för att upptäcka biblioteksdörren stå öppen?

Med tiden har jag dock omvärderat mina ståndpunkter.

Dels har den begränsade öppettiden gjort att vi går dit med obscen regelbundenhet. Tisdagar ÄR biblioteksdag – jag hämtar femåringen på förskolan, vi går gemensamt till fritids, plockar upp åttaåringen och går vidare genom korridoren till bibblan, där vi sedan slår oss ner i soffan i barnrummet och högläser en trave böcker som femåringen valt ut. På en större ort där vi kunnat välja dag och tid fritt tror jag faktiskt att vi hamnat där mer sällan – en regelbunden aktivitet är enklare att skapa en rutin kring.

Och placeringen i skolan, ja – även där har jag svängt. Ska biblioteken fortsätta vara centrala i våra medvetanden, måste de unga lära sig förstå dess betydelse. Att grundskoleelever möts av en öppen biblioteksdörr i korridoren åtminstone några dagar varje vecka känns viktigare än att en vuxen som driver runt på byn gör det (och i vilken utsträckning sker det ens, om jag ska vara ärlig?).

I den bästa av världar erbjuds så klart både bra skolbibliotek och fina ”vanliga” bibblor – centralt placerade i samhället. De senaste åren har också skolbiblioteken fått öronmärkta, extra resurser i regeringens nationella budget, vilket förbättrat tillgängligheten, men trots detta fortsätter de totala staplarna för utlån och besök på våra offentliga bibliotek att långsamt men stadigt minska.

Men varför vurmar jag ens för fysiska bibliotek, om jag nu själv oftast sitter med näsan i en läsplatta när jag läser?

Det är inte krångligare än att jag tror att fysiska möten i ett varmt, ombonat och offentligt rum är viktiga. Vi har inte så många sådana kvar i samhället, faktum är att jag inte kan komma på ett enda utöver biblioteken.

Så därför fortsätter vi gå, jag och kidsen. Gör det ni också.

Glöm inte kanylerna!

Jag kämpar på med manuset till Smittad 2, det stretar och tar emot, skriver på avsnitt nio nu samtidigt som allt fram till avsnitt sju har fått sig en första redigeringsgenomgång. Insåg i går kväll när jag läste det sista av avsnitt sju att jag var på väg att missa att plocka upp en detalj jag planterat i sjuan, varvid jag var tvungen att skicka mig själv ett mejl med rubrikraden Glöm inte kanylerna! som påminnelse. Nej då Daniel, jag ska komma ihåg dem nu.

Vi hade våra vänner Jocke och Jasmin här i helgen, de drabbades av nattågsproblematiken när det blir vinterstormar, de skulle ha anlänt till Kiruna klockan 09.12 i lördags morse, men det slutade med att jag fick ta bilen bort till Svappavaara och plocka upp dem utanför LKAB-avfarten där ersättningsbussen släppte av dem klockan 01.45 natten till söndag. Lite segt, men vi fick en fin söndag ihop i alla fall innan de vände söderut mot Stockholm respektive västerut mot Abisko för sina arbeten redan på söndagskvällen. Kidsen var mycket modstulna när gästerna drog, de lever verkligen upp när vi får besök, det är roligt.

Är inne på min fjärde förkylningsomgång sedan början av december, extremt segt. Men efter att jag hostat ur mig den här sätter jag streck i debatten, det måste vara dags för lite friskhet nu.

Har för övrigt tänkt komma igång med lite mer vardagsmotion nu, rör mig så extremt lite i vardagen i och med att jag jobbar hemma och har väldigt nära till skola, dagis och affären. Så några kilometers promenad varje lunch när jag inte orkar företa mig en jogging- eller skidtur, banne mig. Så här såg det ut i fredags under promenaden runt sjön.

Sist men inte minst – fruktansvärt med olyckan söder om Vittangi natten till i lördags där sex schweiziska turister dog. Malmbilarna rullar ju igenom byn dygnet runt nu, de är extremt tungt lastade och det har varit många tillbud – en dödsolycka i början av december när en malmbil körde i diket och ett antal avåkningar med mindre skador. ”Vår” del av de här malmbilarnas väg när vi åker mot Svappavaara och Kiruna är inte lika farlig och smal som den ner mot Masugnsbyn och Pajala där helgens olycka skedde, men man tvingas hela tiden hantera omkörningar eller möten med de tunga ekipagen, vilket så klart inte är särskilt tryggt.

Så bygg järnväg nu!

Intervju i Norrbottens-Kuriren och läslovsfestival

Intervjuad i Norrbottens-Kuriren i dag om Smittad och Virus. Fin text! Kuriren (och konkurrenten NSD, som även den ägs av NTM Media) ligger till stora delar bakom betalvägg, men det brukar gå att läsa oinloggad om det är ens första läsning av en artikel hos dem på ett tag. Så prova i alla fall att klicka, vetja.

Och (nästan) på tal om Storytel, så anordnar de tillsammans med sina förlag Rabén & Sjögren och B Wahlströms i dag och i morgon lördag Riddarholmens läslovsfestival i lokalerna i Norstedtshuset i Stockholm, med en hel drös fina barn- och ungdomsförfattare på plats. Hade jag varit där nere hade jag lätt gått dit med kidsen. Tips!

I National Geographic om drömmar, monster och atombomber

I slutet av förra året kom fotojournalisten Magnus Wennman upp hit till Vittangi. Han arbetade på ett stort reportage till amerikanska National Geographic om sömn och drömmar, och hade genom något socialt media fått nys om vår sons livliga drömliv och allmänna vältalighet. Han intervjuade Tage och vi gick ner till älven där han filmade honom – och Vittangi i vacker vinterskrud – med hjälp av en drönare (som länge hade så grava teknikproblem att det höll på att stjälpa hela sessionen och fick Ejda att ge upp i kylan och gå hem i förtid, men troopern Tage kämpade på som vanligt).

Resultatet kom i augusti, dels genom ett stort reportage i själva tidskriften och dels genom en fin fyraminutersfilm, där Tage, en amerikansk pensionerad lastbilschaufför och en engelsk präst intervjuas om sitt drömliv, och kanske främst sina mardrömmar. Fascinationen – och rädslan – för atombomber som han berättar om har turligt nog hunnit sjunka undan sedan intervjun gjordes.

Älskade lilla stora unge.

Vi håller låda i P1 Tendens: Man ska bo i stan

Jag blev kontaktad av en journalist på Sveriges Radio nere i Luleå i våras, han undrade om vi var intresserade av att medverka i en dokumentär för P1 Tendens om att lämna storstaden och flytta åt ”fel” håll. Tja, varför inte, tänkte vi, och i juni fick vi besök ett par gånger och satt och snackade om flytten, barnen, dåtiden, nutiden, framtiden och Vittangi allra största allmänhet.

I dag på förmiddagen sändes resultatet i P1, det blev en halvtimmeslång så kallad kortdokumentär med titeln Man ska bo i stan. På intet sätt något världsomvälvande och jag vet inte i vilken utsträckning vi säger några klokheter som aldrig tidigare sagts, men jag tycker ändå att resultatet blev rätt trivsamt. Och barnen säger söta saker.

Samtidigt är det så klart någonstans tragikomiskt att en frivillig förflyttning från det som anses vara centrum ut till periferin ses som så udda att den är värd en halvtimmes eterutrymme i rikstäckande radio. Det finns en sorg i att tvingas konstatera att så är fallet.

Nog har den där feminismen gått för långt, allt

Vi drog till 4H-gården och firade midsommar ett par timmar – grillade lite korv, fikade och dansade runt stången. Som vanligt var det kvinnor, barn och Daniel som deltog i ringdansen, övriga män stod på behörigt avstånd och tittade på. Tror det har varit så exakt alla år vi varit där.

Krans knöt jag själv också, även om Johanna smyckade den. Glad midsommar på er!