Biotajm men ändå inte

Är på Folkets Hus och har ställt i ordning cafét på bion, vi visar A quiet place, jag hade tänkt se den själv, men vi har lovat Tage att ta oss an första Harry Potter-filmen hemma i kväll, och eftersom den är 2,5 timme lång går inte ekvationen ihop på långa vägar om jag ska stanna här och kolla film, jag får se Emily Blunt och John Krasinski gå runt i total tystnad för att inte bli uppätna av utomjordingar (är det väl, har inte hundra koll känner jag?) när den kommer till Netflix/Viaplay/C More i stället.

Det är lågsäsong på bion nu känns det som, tre tappra själar kom och såg Three billboards outside Ebbing, Missouri förra helgen exempelvis, och vi hade bara lite över 30 kids på senaste matinén, det brukar vara norr om 50 för det mesta. Kanske är folk ute och krattar och fixar med trädgårdarna i stället, det var vad jag gjorde innan jag stack hit nu i kväll.

Första maj

Har inte demonstrerat men däremot deklarerat, joggat, cyklat med Ejda för att sätta upp affischer på byns anslagstavlor inför söndagens bio (Three Billboards Outside Ebbing, Missouri), tvättat och hängt två maskiner tvätt, våndats över om jag skulle byta till sommardäck innan eller efter morgondagens tripp ner till Gällivare (det fick bli efter, SMHI hotar med snöbyar och jag ska ha Ejda med i bilen – bäst att vara extra säker då) samt trilskats i en och en halv timme med en modpack till Minecraft som Tage gick bet på att installera. Och ursäkta mig, att Minecraft blivit en sådan seglivad succé är för mig ett gigantiskt mysterium med tanke på hur mycket krångel som omgärdar skiten. Jag får numera stresspåslag varje gång jag hör ordet modd.

Den nya cykeln

Ejda har varit motsträvig att växla upp från den tolvtummare hon använt sedan hon lärde sig cykla sommaren för två år sedan, trots att hon så uppenbart vuxit ur den. Vi har försökt få henne att överta Tages avlagda sextontummare, försökt peka på att flera av hennes årskamrater redan har sådana, och att hon därtill är längre än flera av dessa barn, hon borde verkligen byta upp sig. Och hon har också cyklat på den ett par gånger, men sedan alltid återvänt till den trygga orangeblåa tolvtummaren med motiveringen att den andra är stor och läskig.

I slutänden visade det sig dock att skon klämde någon annanstans – den hade fel färg och saknade stöd. När hon i dag fick nys om att grannflickan mittemot skulle sälja sin sextontummare var vi raskt där med 150 kronor, och en sadelsänkning senare hojade Ejda glatt omkring på gatan, innan vi drog ut på byn och hon stolt visade upp sitt nya åk för såväl kusiner som morföräldrar.

Själv fick jag punktering halvvägs och fick fortsätta resan på en lånecykel, men det var det värt.

Glädjen i en ny cykel (och i att plocka skräp från gatan).

Ett inlägg delat av Daniel Åberg (@_danielaberg)

Välkomna till Stall Älgbacken!

Sedan Ejda blev besatt av leksakshästar från tyska Schleich för några månader sedan har hon också blivit besatt av att titta på Youtubeklipp med sagda leksakshästar, det är en hel subgenre. Hon inleder varje morgon på samma sätt – kommer ner till vardagsrummet, greppar fjärrkontrollen till Apple TV:n, startar Youtubeappen, väljer röstsök och skriker: Leksakshästvideor! Och så rullar det igång.

Det var så klart bara en tidsfråga innan hon själv, under mitt överinseende, skulle vilja börja göra egna videor. Och nu finns resultatet – Youtubekanalen Stall Älgbacken.

Än så länge är det jag som får filma, och jag sköter även eventuell klippning, hantering och publicering. Hon är dock mycket noga med vad filmerna ska ha för omslagsbilder, och hon förbereder grundligt inför inspelningarna och ställer upp scener i sitt rum och tänker ut och instruerar i förväg hur jag ska filma. Stringensen i berättelserna är väl inte alltid hundraprocentig, men jag måste ändå säga att med tanke på att de flesta av de videor hon tittar på verkar göras av tjejer som är ungefär dubbelt så gamla som hon själv, så sköter hon sig utmärkt.

Tre filmer är hittills publicerade och en fjärde – inspelad utomhus! – kommer i morgon.

Pulkabacken

Vi körde skoter till Joggis i dag, en liten ö med naturliga pulkabackar åt två håll där Torne älv och Vittangiälven går samman. Johannas vän Rebecca med familj är här på besök och barnen tolkade i pulka och kälke efter skotern. Tage brukar alltid tycka att jag kör för sakta när jag tolkar dem, men i dag stod de på huvudet i djupsnön några gånger när de hamnade ur spår, så jag tror han blev nöjd.

En fin dag.

Bergsbestigarna

De har skrapat vägarna här i byn den senaste veckan, det görs alltid i slutet av vintern innan blidan och slasket kommer, gatorna skulle bli ofarbara av all sörja annars, antar jag. Det här betyder att de redan höga snöhögarna växer ytterligare i höjd, och att de allt smalare vägarnas sidovallar på sina håll är uppåt två meter.

Det innebär också att varje hemgång från fritids och dagis blir ett ändlöst klätteräventyr med ständigt nya kullar att bestiga. I dag tog det nästan 40 minuter att gå de 300 meter vi har från skolområdet till hemmet.

Torrlagda

Vattenläcka Vittangi, 8 mars kl 19.30. På grund av en akut vattenläcka på huvudvattenledningen är hela Vittangi tätort utan kommunal vattenförsörjning. Tekniska Verken har personal på plats som arbetar med att lokalisera läckan.
I nuläget finns ingen prognos för när vattenförsörjningen är tillbaka. En dricksvattentank transporteras från Kiruna och den kommer inom någon timme att ställas ut vid Vittangi Folkets Hus.

Inte det roligaste smset att få, men jag tror vi är rätt så väl förberedda. Vatten bunkrar jag redan i några dunkar i pannrummet för den här typen av händelse och jag bytte ut det senast för någon vecka sedan, så någon tur till Folkets Hus behövdes inte och vi har hämtat in snö i tvättbaljorna som kan få tjänstgöra som toaspolningsvatten i morgon när det smält.

Låt oss dock hoppas att situationen återgått till det normala till på lördag eftermiddag, då cirka 22 barn ska komma hit på Tages födelsedagskalas. Har gärna rinnande vatten i kranar och toaletter då.

För övrigt är Johannas systers man en av dem som är ute för att leta upp samt åtgärda vattenläckan. Mysigare uppgift att tvingas ägna sig åt när det är –20 ute kan jag tänka mig.

Sommarliv

Jag tror att det var en vecka sedan jag lyfte locket på datorn senast. Det betyder inte att jag har varit helt sysslolös, men jobbmejlande, reportageanteckningar och … öhm, Instagram och Facebook kan man ju sköta från mobilen också.

Vi drog på bilsemester söderut längs E45:an några dagar, jag ska skriva ett resereportage som ska publiceras först inför nästa sommar, vi stugcampade i Jokkmokk och i Vilhelmina. Jag gillar båda orterna väldigt mycket, om än av olika anledningar. Jokkmokk verkar vara på väg att med avstamp i dels sin starka samiska identitet och dels i känslan av att ha övergetts av staten (hej Vattenfall) karva ut en unik plats i kultur-Sverige som tar sig kulturella uttryck i såväl musik, mode, mat och hantverk. Därtill är den lilla stadskärnan väldigt gullig. Vilhelmina vet jag egentligen inte så mycket om, har bara övernattat där två gånger på bilresa söderut (förra gången var Tage blott ett veckogammalt frö i Johannas mage), men samhället ligger väldigt vackert i en brant sluttning på en smal landremsa mellan Volgsjön och Baksjön, och inger en gemytlig känsla.

Tage vågar språnget ner i Baksjöns vatten i Vilhelmina.

Glädjande var också att Ejda inte uppvisade några åksjuketendenser, troligen tack vare den nya, framåtvända stolen. Hon har i yngre dagar varit en säker kräkare under bilfärder på över tio mil. Nu klarade vi vid ett tillfälle en trettiomilasession utan antydan till illamående. Ganska bra att kunna åka bil obehindrat här uppe. Fint!

I övrigt då? Vi har ett rätt rejält högtryck här uppe, gräsmattan har klippts och ogräs rensats. I går skulle jag laga en punktering på Johannas cykel, men lagningssatsen som jag köpte på OK var så gammal att det självhäftande limmet hade torkat. Kanske köper människor bara nya slangar nu för tiden, jag vet inte. Nytt försök i dag om svärföräldrarna har någon gammal lagningssats med riktig solution liggande.

Ejda lyder – inte – min uppmaning om att le för kameran från Café Utsikten i Storuman.

Byfånen

Det slog mig häromdagen att jag inte lämnat Vittangi sedan vi återkom från New York för drygt tre veckor sedan. När jag påtalade det för Johanna – som hunnit med ett antal jobbdagar inte bara i Kiruna utan även i Luleå och Stockholm – rättade hon mig med: Nu tar du allt i, du har ju faktiskt kört till soptippen.

Och det har hon ju helt rätt i, den ligger ett par kilometer utanför bygränsen.

I dag tog jag dock igen det med råge, då jag körde ända in till Kiruna och hämtade upp min pappa på flygplatsen. Jag hann till och med klämma in ett snabbt besök på Coop Forum.

Landat

Så vi kom hem, snöskyfflarna stod lutade mot garaget, vinterkläderna hängde på krokarna i hallen, vinterdäcken satt kvar på bilen och gräset var … ja, rätt så moget för klippning, kan man väl säga.

Sex dagar senare så börjar vi någorlunda komma i fas. Barnen vill fortfarande inte gå och lägga sig om kvällarna – till och med Tage är kvällspigg och i går hade såväl han som Ejda kompisar här till halv nio på kvällen – och omställningen av tiden underlättas inte direkt av midnattssolen, det finns ju inget kvällsmörker för kroppen att fästa tag i. Men det ger väl sig. Dessutom går vi ju om några dagar mot mörkare tider.

Jag borde börja skriva på Virus 4, men det tar emot när trean inte kommit ut än. Den skulle egentligen ha släppts i dag men sköts upp en vecka (Original-serierna ges alltid ut på tisdagar), något tekniskt med inläsningen. Dessutom skulle jag vilja göra en liten rekognosceringsresa innan jag sätter igång på allvar, men vi får se om det finns praktiska möjligheter till det.

Något annat jag borde notera? Säkerligen. Men det får anstå just nu.

Nygamla hyllmeter

Vi hamnade hemma hos en pensionerad lärare här i byn i dag, som inför en flytt till lägenhet beslutat sig för att skänka bort i princip alla sina böcker till dem som vill komma förbi och botanisera bland hyllorna och välja ut.

Vi var inte nödbedda, och fick med oss fyra kassar därifrån, däribland en i princip komplett Vilhelm Moberg-utgivning, Kerstin Ekmans Vargskinnet-trilogi, en del Sara Lidman och tre romaner av Per Gunnar Evander, som jag alltid har haft lite dåligt samvete för att jag har läst så lite av, trots vårt gemensamma ursprung i trakterna kring Sandviken. Karln har ju skrivit över 30 romaner, men med dessa tre (genombrottsromanen Det sista äventyret från 1973 var en av dessa) kommer jag i alla fall att mer än fördubbla min Evanderläsning, tror jag har läst två av hans böcker tidigare.

Johanna skrev lite mer om vårt besök på Bokhora.

Flygskatt, avstånd och Norrbottniabanan

Det här med att resa i norr om man inte vill ta bil eller flyg utan föredrar kollektiva färdmedel längs marken. Bråttom bör man inte ha.

Jag inledde morgonen strax efter klockan sex i morse, då jag backade ut från gården i Vittangi för bilfärd tio mil ner till Gällivare, för påstigning på tåget ner mot Luleå klockan halv åtta. Strax före klockan tio var jag där, och promenerade bort till busstationen några hundra meter därifrån. Klockan 10.40 avgick expressbussen med destination Umeå, med mellanliggande stopp i Piteå, Byske, Skellefteå och Sikeå. Alldeles nyss, klockan 14.45, bromsade vi in på Umeå busstation och resan nådde sitt mål. Då hade jag varit i rörelse närapå nio timmar.

Det här är något jag tycker ofta glöms bort i debatten om hur man bör resa och hur man inte bör resa i Sverige. Just Umeå dit jag nu anlänt för att medverka på Littfest kan därtill fungera som en bra symbol, eftersom jag flera gånger sett just den staden nämnas som ett empiriskt bevis på att man alls inte behöver använda inrikesflyg för att ta sig till “Norrland”, för de har själva åkt tåg till Umeå flera gånger, och det har ju gått fint.

På något sätt har den här staden – med sina stora ambitioner att fortsätta sin snabba befolkningstillväxt och nå samma befolkningsnivå som Linköping och kanske på sikt Uppsala – blivit platsen som definierar Norrland rent geografiskt. Når man dit, så är man framme.

Nu kan man visserligen fråga sig om det verkligen går att ta sig från Stockholm (platsen varifrån alla diskussioner utgår ifrån) till Umeå på rimlig tid – det tar knappt 6,5 timme med X3000-tågen – men det hör egentligen inte hit. För det är ju vad som händer efter Umeå som är intressant.

Om jag ska resa till Kiruna landvägen från Stockholm (jag väljer det som exempel och inte Vittangi, rätt få vet var i Kiruna kommun vår by ligger), så innebär stoppet i Umeå att jag kommit ganska exakt halvvägs, hälften av de totalt 125 milen återstår. Umeå må inte ligga exakt mitt i landet, men kolla gärna på en Sverigekarta, kommen till Umeå har du ännu inte nått två tredjedelar av rikets längd sett från den sydliga spetsen i Skåne. Det finns mycket Sverige kvar.

Och det är norr om Umeå som problemen med att resa kollektivt börjar. Missförstå mig inte, jag hade rätt så trevligt på expresslinje 100 som trafikerar sträckan Umeå-Haparanda, men vi kommer aldrig att få folk att sluta åka bil eller att flyga mellan exempelvis Luleå-Umeå genom att först flyga från Luleå ner till Arlanda och sedan ta ett nytt flyg upp till Umeå igen förrän det byggs en vettig tågförbindelse mellan städerna längs den övre halvan av Norrlandskusten.

Tänk om regeringen i går när de aviserade att de tänker gå vidare med planerna på att införa en svensk flygskatt, hade sagt att pengarna ska användas till förverkligandet av Norrbottniabanan – och då inte bara till en förstudie av ett par inledande kilometer norr om Umeå som väl löftet ungefär ser ut i dag, utan en riktig igångsättning av bygget. Jösses vilken goodwill de hade fått, och jösses vad mycket svårare det hade blivit för dem som ogillar den här skatten att säga att den slår för hårt mot nordligaste Sverige.

Men nej, pengarna ska gå till att sänka arbetsgivaravgifter i mindre företag som vill ta språnget från en till två anställda.

Jag har verkligen inget emot småföretagare, men alltså, fanns det inte tusen snyggare sätt att göra det här på?

Nåväl. Den långa restiden gav mig ju i alla fall 12 324 nya Virus 3-tecken.