Mobilnätet gick ner i princip hela östra Kiruna kommun i måndags strax före klockan 18, och först 23,5 timmar senare var det uppe igen. Då och då gick det fortfarande att ringa och få igenom vanliga sms om man befann sig nära mobilmasten, men 3G- och 4G-nätet försvann helt. Samtidigt försvann alla möjligheter att använda sin ADSL-uppkoppling via det fasta telefonnätet. Så vi var i realiteten avskurna från det moderna livet ett dygn.
De som hade internet via fibernätet indraget i sina bostäder påverkades inte, det går i någon annan kabel än den som enligt nyhetsrapporteringen grävdes av några kilometer utanför Kiruna och släckte nätet.
Visst kan man rycka på axlarna åt det och tänka att håhåjaja, så hemskt är det väl inte att leva som på 90-talet, men på 90-talet var inte samhället uppbyggt kring att allt bygger på att vi är uppkopplade. Nu fick genast hemtjänsten problem med sina brukarlarm, affärernas kassasystem lade av och de kunde inte lägga in beställningar inför midsommarhelgen i tid.
Samtidigt är det intressant att se hur lite som behövs för en nedsläckning, en ivrig grävmaskinist och sedan blir det svart. Det är heller inte första gången det sker under de år vi bott här, endera i fjol eller om det var för två år sedan hände något liknande, och vid minst ett tillfälle har kabeln som de som har fibernät använder sig av grävts av, då har jag för mig att avbrottet blev än mer långvarigt. Men då fungerade åtminstone mobiltelefonin och det fasta telenätet.
Och jag kan inte låta bli att tänka att det aldrig skulle ha tillåtits ta ett dygn innan problemet var åtgärdat om det skett i en stad. Nu var det bara byarna, då är det inte lika noga. Och de uppe i Karesuando kunde ju koppla upp sig mot finska nätet, så vad bråkar de om?