En seger för helt vanlig anständighet

Efter en inledande resa till Stockholm för ett långt arbetsmöte har jag inte fått mycket vettigt gjort den här veckan, känns som att jag har haft CNN:s sändningar igång på datorn, iPaden eller mobilen närapå dygnet runt i dagarna fem, och kommen någonstans kring fredag förmiddag kom jag på mig själv med att sitta med kalkylatorn för att räkna ut egna röstmarginaler, när jag tyckte att den automatiserade data som New York Times och dess likar hämtade in inte uppdaterade tillräckligt snabbt. Där någonstans insåg jag att det kanske var dags att tagga ner lite.

Och jag vet inte, har sett en del i mina flöden som säger att det blir samma skit ändå, att det inte spelar någon roll för världen om Trump eller Biden styr, USA är ändå ett fascistiskt pissland som spyr imperialistisk ondska över världen samtidigt som det hycklande utger sig för att vara en god kraft.

Men jo, det gör skillnad. Det betyder något om landet som de senaste hundra åren dominerat världsarenan leds av en person med moralisk ryggrad och helt vanlig anständighet eller inte. Det gör stor skillnad.

Jag pratade med Ejda om Joe Bidens och Kamala Harris seger i går innan vi tog bilen till mommon för en liten segerfika på kvällen. Hennes ord var dessa: Det känns ju jättebra att Biden vann, men det känns konstigt också, för jag minns ingen annan president i USA än Trump.

Nej, hon var ju bara drygt tre och ett halvt när Hillary Clinton förlorade mot Donald Trump hösten 2016, så till skillnad från sin storebror Tage har hon inga egna minnen från Obama-åren. När vi åkte till New York och bodde där i två månader försommaren 2017 hade hon precis fyllt fyra, och vi anlände ungefär samtidigt som Trump suttit sina första 100 dagar vid makten. Nu är visserligen New York och Brooklyn där vi bodde allt annat än ett republikanskt fäste, men det var ändå Donald Trumps USA vi kom till och vi passerade förbi Trump Tower ett flertal gånger – Rockefeller Center där Nintendo Store och Lego Store återfinns ligger bara några kvarter söder om Trump Tower, och efter besök där var det naturligt att gå Fifth Avenue uppåt förbi hans skyskrapa på väg mot Central Park och dess grönområden och lekplatser.

Ejda och Tage vid FN-skrapan i juni 2017.

New York minns hon, och hon minns Trumps brunsvarta monolit till skyskrapa.

Så jo, det gör skillnad. Och inte bara för världens alla sjuåringar som tror att det är så här en amerikansk president brukar bete sig, utan för oss alla. Ingen kan med ärlig stämma säga att inte samtalsklimatet förråats under de gångna fyra åren. Det måste så klart mycket mer till än en anständig amerikansk ledarduo för att ändra riktning på vart världen är på väg, men utan ett ledarskifte i USA tror jag det hade varit hart när omöjligt.

Sju år i dag

Bry er inte om den där orakade, nytränade typen till höger, det är flickan till vänster i bild som står i fokus nu.

Ejda Ögren, tjejen i mitt liv, blir sju år i dag. Det känns inte som att det var i går som jag klippte navelsträngen på den där lilla arga typen en tisdagsmorgon på Gällivare sjukhus, men det känns heller inte som sju år sedan. Jösses, nu får du till och med följa med på elvaårsfilmer på bion, bara en sådan sak!

Arg är hon ofta fortfarande, eller kanske snarare frustrerad, och inte sällan just på mig. Men samtidigt är hon också väldigt tydligt pappas flicka, och jag älskar att vara med henne.

Frustrationen kommer ofta av att hon inte tycker att hon får lära sig något, att allt är för enkelt, men när man väl försöker lära henne något slår hon genast bakut, kan själv och vägrar ta emot instruktioner. Ejda i ett nötskal.

Fast det är klart, hon har väl själv uttryckt det bäst en gång för ett par år sedan, när vi utmattade över att hon än en gång satt sig på tvären sa med en suck:

– Men snälla Ejda, måste du vara så krånglig?
– Jag är inte krånglig, jag är Ejda!

Ja, det är du sannerligen. Men bortsett från att vara Ejda, är du också världens största djurvän, väldigt feministiskt medveten och synnerligen kreativ.

Älskade lilla stora unge, grattis på din dag.

Tiotalet i tio ord

Jag är inte särskilt road av årskrönikor och liknande i nyårstid. Visst, klart det kan vara intressant med lite summeringar, men de tenderar att bli likartade överallt och får lätt formen av pliktrapportering. Och i år har det varit dubbelt upp, när såväl 2019 som hela 2010-talet ska summeras i varje media av rang. Det blir lätt övermäktigt.

Men så tänkte jag att hm, borde jag själv på något sätt summera mitt år eller decennium? Nej, fy fasiken vad traggligt.

Men okej då, om jag kör en minivariant, och summerar mitt senaste decennium i tio särskilt utmärkande nyckelord, i den tidsordning de kom:

Johanna, Tage, Berlin, Vittangi, Ejda, Virus, New York, ljudböcker, Norrland och författande.

De viktigaste tre under tiotalet, här vid hemkomsten från tågluffen sommaren 2018.

Det mesta är väl självförklarande, men att jag separerar Virus från ljudböcker och även tar med författande kan väl förklaras med att jag inte riktigt anade hur dominerande ljudboksfrågan skulle komma att bli i mitt liv när jag började skriva Virus-serien 2016, det blev väl riktigt tydligt först kring 2018, och framåt 2019 började jag se mig själv främst som författare och inte bara någon sorts lös skribent, lagom till 15-årsjubileet av att jag fick min första roman antagen… Och att Norrland får vara med – tja, dels har det att göra med mitt arbete med Norrländska Litteratursällskapet, och dels med att jag för var dag som går känner en allt starkare identitet som norrlänning, vagheten i begreppet till trots. Och jaja, Johanna var jag ju sambo med redan under 00-talet, men vi gifte oss trots allt 2010, dagen innan Tage föddes, vilket även om vi brukar glömma bort att fira det var ett viktigt avstamp för resten av decenniet.

Okej, nu vänder vi blad. Välkommen, 2020-tal!

Mitt ljudboksår 2019

Försökte summera mitt ljudboksliv 2019 i ett inlägg i Facebookgruppen Snacka om ljudböcker i går på julafton. Här följer en något kondenserad variant av samma text:

Mitt eget ljudboksskrivande 2019 handlade först om premiären av Smittad 2 i mitten av maj, och följdes bara en dryg månad senare av Nära gränsen, som gick som Storytels första egna sommarföljetong och under hösten gavs ut som egen ljudbok.

Av de två måste jag säga att Nära gränsen är den som personligen sticker ut, det var min första bok på länge som stod på egna ben (Virus och Smittad rullar ju bara på i all evighet amen…), och det var det första jag skrev som till fullo utspelade sig i norra Tornedalen där jag bor sedan ett antal år. Och med tanke på den bisarra tidspress den skrevs under (75 dagar tog det, trots att det är den längsta bok jag författat) måste jag säga att jag blev extremt nöjd med resultatet. Det är ett gripande, intensivt och stundtals väldigt sorgligt kidnappningsdrama, där en desperat mamma drivs allt längre bort från lag och ordning och rim och reson i jakten på sin bortrövade son. Jag tror att tidspressen som boken skapades under återspeglas i handlingen, det finns en frenetisk ton i den som jag gillar. Därtill har Lo Kauppi fångat de olika tornedalsdialekterna med stor bravur i inläsningen. Så för mig blev onekligen Nära gränsen årets ljudbok.

Säger jag helt opartiskt.

Men bortom mitt eget författande då? Självklart har jag lyssnat på en hel del bra! Jag har gått igenom min bokhylla med avslutade böcker, och nedanstående nio är de jag tycker har stått ut mest från mängden (presenterade i alfabetisk efternamnsordning):

Järtecken av Christoffer Carlsson, inläst av Martin Wallström
Klubben av Matilda Gustavsson, inläst av Ella Schartner
En förlorad man av Jane Harper, inläst av Niklas Engdahl
Osebol av Marit Kapla, inläst av Marit Kapla
Institutet av Stephen King, inläst av Jonas Malmsjö
Vi for upp med mor av Karin Smirnoff, inläst av Lo Kauppi
Staden av Camilla Sten, inläst av Callin Öhrvall Delmar
Allt jag fått lära mig av Tara Westover, inläst av Katarina Cohen
Marken av David Väyrynen, inläst av David Väyrynen

Nu när jag studerar listan ser jag att den inte bara innehåller nio olika författare, utan även nio olika inläsare. Fint med bredd!

Jag är dock inte familjens enda ljudbokslyssnare. Sexåriga Ejda är också en lyssnare av rang, särskilt när det kommer till böcker om Pelle Svanslös, där hon blivit något av en konnässör och lyssnar minst två timmar varje onsdag när vi reser in till ridskolan i Kiruna. Hon gillar såväl de äldre inläsningarna av Gösta Knutsson själv, de något mindre antika av Peter Harryson och även de färska där Björn Kjellman läst in de moderniserade, nya berättelserna som getts ut de senaste fem åren. Att såväl Kjellman som Harryson är med i Pelle Svanslös-julkalendern som hon tack vare Öppet Arkiv sett för andra året i rad simultant med årets SVT-kalender, tycker hon är en rolig bonus.

Ejdas topp sju (utan inbördes ordning), ser ut som följer:
Pelle Svanslös – Våga vara snäll av Åsa och Michael Rönn, inläst av Björn Kjellman
Pelle Svanslös åker båt av Åsa och Michael Rönn, inläst av Björn Kjellman
Pelle Svanslös och branden av Åsa och Michael Rönn, inläst av Björn Kjellman
Pelle Svanslös – Lilla Maj försvinner av Gösta Knutsson, inläst av Gösta Knutsson
Pelle Svanslös – Har ni sett på katten av Gösta Knutsson, inläst av Gösta Knutsson
Heja, Pelle Svanslös av Gösta Knutsson, inläst av Peter Harryson
Pelle Svanslös åker skidor av Gösta Knutsson, inläst av Peter Harryson

Och med denna i år 80-åriga jubilar önskar vi er en riktigt god ljudboksjul från Vittangi. Väl mött på andra sidan!

Sexåring in da house!

Vi firar en sexåring i dag, världens bästa Ejda nådde vid 08.36 i morse en ny milstolpe i livet. Redan i går förberedde hon sin katt på dagens stundande händelse: “Åh Lena Nyman, i morgon ska du få vara med om någonting riktigt stort!”

Hittills har dock kattstackarn tagit sin mattes bemärkelsedag med ro.

Nu har vi alltså en sexåring och en nioåring i huset. Tillsammans fyller de moppe. Herregud.

Littfest dag två

Tredje Umeådagen blev som jag förutspådde i fredags också den mest intensiva – och längsta! – vi var ett gäng som höll ut ända till lite efter klockan tre, med en avslutning som nästan liknade en klassisk svitfest á la bokmässan. Kul i natt, mindre kul när jag trots detta vaknade redan klockan åtta, helt oförmögen att somna om, även fast jag inte behövde checka ut från mitt hotell förrän vid elva.

Före festligheterna var det några timmars pass vid bokbordet och Sara Stridsberg-seminariet, men kulturpolitiksamtalet som jag hade tänkt gå på blev fullt så snabbt att jag och flera andra ur Norrlittstyrelsen inte fick plats, vilket får medges var lite försmädligt med tanke på att vi stod som arrangörer. Kul att ämnet engagerade, dock!

Hade tänkt försöka skriva så mycket skallen förmådde under hemresan, men David visade sig åka med samma tåg, så det blev att vi babblade i uppåt timmarna fem i stället. Lika bra det kanske, min hjärna var inte riktigt i författarslag i dag. Får ta igen det i morgon.

Nu åter i familjens trygga famn. Ejda hälsade mig välkommen hem i dörren genom att överlämna en slips av papp med tillhörande snöre så jag kunde hänga den runt halsen, samtidigt som hennes kvällströtta storebror hade kämpat och slitit hela kvällen för att hålla sig vaken till min hemkomst. Hade det inte varit för långtradaren från Schencker som jag låg bakom de tio milen hem från Gällivare och som i snöröken var i princip omöjlig att köra om där den kämpade sig fram i sjuttio kilometer i timmen, hade han också lyckats. Nu somnade han i stället tre minuter innan jag rullade upp på gården.

6-1

Här hemma försökte Ejda sudda bort John Lundvik i kväll så att Anna Bergendahl skulle kunna vinna Melodifestivalen. ”Jag låtsas att hans låt inte kan höras nu”, sa hon och gick och satte sig för att rita när han framförde sitt bidrag.

Och mycket klarar Ejda Superstar, men Lundviks vinst kunde hon inte stoppa även om hon gjorde sitt bästa och gav alla tjejer som tävlade fem hjärtan i Melloappen och ingen annan en enda, hon ringde därefter även en gång för att rösta på Bergendahl. När de internationella juryerna nästan nollade hennes favorit var hon nära tårarna, och inte blev det mycket bättre när de svenska rösterna trillade in heller.

”Men hur många killar har vunnit Melodifestivalen egentligen?!” fräste hon irriterat efteråt, och faktum är att vinnarlistan under hennes levnad är dyster läsning gällande könen – sedan Ejda föddes 2013 har sex killar vunnit Mellon, och en tjej.

Ejda Ögren Superstar

Vi visar Captain Marvel på bion här i Vittangi på söndag och jag önskar att Ejda var:

1. Ett år och tre veckor äldre så hon fick gå på den (i vuxens sällskap)
2. Lite mer intresserad av superhjältar så hon skulle vilja gå på den

Hon är väldigt medveten om de uppförsbackar hon står inför som tjej, påtalar ofta snedfördelningen bland könen i de filmer och tv-serier hon ser, frågar varför filmen bara heter Röjar-Ralf när Vanilja är minst lika viktig i handlingen, hur det kommer sig att bara en av sex hundar i Paw Patrol är en tjej och varför pojkar alltid måste vara så töntiga (”eller tuffa som de själva tycker”).

Vi försöker vara ärliga när vi svarar, vi berättar att världen många gånger är förjävlig mot tjejer och att hon kommer att tvingas kämpa betydligt hårdare än sin bror bara för att nå lika långt i samhället.

Jag vet inte om vi gör henne en tjänst med ärligheten. Jag vet bara att jag tänker göra allt som står i min makt och helst lite till för att göra henne redo för världen.

Och att det hade varit kul att se Captain Marvel med henne, att låta henne se att det faktiskt finns tjejer som ärvduperhjältar, och att de är bra. För Brie Larson verkar helt ärligt vara en toppen-superhjälte.

Vabberi vabbera

Det blev två dagar vabb efter att jag nöjt proklamerat att jag gjort ett gott dagsverke i tisdags, Tage fick magsjuka vilket så klart fick även Ejda att kräva att hon skulle få vara hemma, och så var det med den arbetsron.

Nu har det visserligen inte varit helt hopplöst eftersom även Johanna varit hemma så vi har kunnat varva lite, men några nya uppnådda dagsmål har det inte blivit, även om det var rätt nära i dag. I morgon hade vi dessutom redan tidigare planerat att kidsen skulle vara lediga (det är sportlov här denna vecka, och vi hade planerat ha dem på fritids/förskola tisdag-torsdag), så det lär väl bli sisådär med arbete då också.

Okej, slut på klag!

Kirunakväll med Ejda

Eftersom Johanna tog med sig Tage till Luleå på jobbresa i går (och sedan tog ledigt i dag för att de skulle kunna gå på multiarenan Alcatraz och förlusta sig på fängelseäventyret Prison Island) fick även jag och Ejda hitta på något för att sätta guldkant på tillvaron. Efter jobb och dagis i dag tog vi bilen till Kiruna, gick till Café Oscar och åt pannkaka och drog sedan till badhuset och plaskade runt i de fyra bassängerna i cirka en och en halv timme. Därefter hann vi förbi Stora Coop för lite snabbt handlande (Ejda krävde att få köpa en blågul nationaldagsbukett på grund av nationaldag, jag har visst lyckats uppfostra en patriot) innan vi slutligen körde ut till tågstationen för att hämta upp Luleåfararna.

Knappast lika spektakulärt som en resa ner till länsresidensstaden med översovning på hotell (även om vi visserligen sjöng ikapp till Pup star-soundtracket hela resan in vilket kändes festligt), men ändå så pass mysigt och intensivt att den enda bild jag hann ta på hela kvällen var när hon stack huvudet i en potatis (tror jag i alla fall att det är). Bara en sådan sak.

Udda sätt att spoila Star Wars

Sorteras under ”Upprördhetsattacker vi inte anade att Toy Story skulle framkalla”.

Vi ser Toy Story 2. Ejda blir lite frågande när jag och Johanna skrattar åt scenen i hisschaktet när Buzz slåss mot ärkefienden Zurg, och Zurg avslöjar att han är Buzz pappa strax innan han faller mot vad som verkar vara hans död.

– Ja, alltså, vi skrattade för att det var en ganska rolig blinkning till Star Wars, när Luke Skywalker får veta att Darth Vader är hans pappa.
– Men han föll ju! Dör Darth Vader?
– Öhm, ja, inte så som i Toy Story-scenen, men ja, han dör. Senare.
– DÖR DARTH VADER?! Varför då?!
– Tja, han … är ju ond.
– MEN HAN HAR JU EN GOD SIDA! Han har ju GOTT inom sig också!

Utelördag

Utedag i det lilla. Ägnade förmiddagen åt att kratta de delar av gräsmattan som inte hanns med förra helgen eller i veckan, samt fyllde skottkärran med ett par lass jord som bildat högar efter att Johanna grävt ett litet avrinningsdike. Lagom tills jag var klar blev det i princip storm, så det var i sista stund som lövhögarna jag byggt upp hann ner i sina sopsäckar.

Därefter körde vi ut till Rovasuando och hängde i stugan i några timmar med kidsens mommo och moppo. Ejda har bestämt att moppon ska bygga en trähäst åt henne, så dagen avslutades med att han och jag med spännband surrade fast en tjock meterlång stock som ska bli hästens kropp i en trädstam och bar den mellan oss likt ett fällt bytesdjur från stugan bort till bilparkeringen. Moppon försökte under promenaden övertyga Ejda om att hästen han ska tillverka är en hingst och inte det sto som Ejda beställt – allt för att han ska slippa bygga även det föl som beställningen innefattar.

Men känner jag Ejda (och hennes moppo) rätt står det nog snart såväl ett sto som ett föl på vår gård, redo för omvårdnad.