Operation flaska

Vi var på vägning av Ejda i dag. 3 650 gram, hon har alltså tagit igen det hon tappade efter födseln och passerat sin svartvikt på 3 560 gram med nästan ett hekto. Way to go!

I dag är även dagen då vi ska testa att ge Ejda mjölk från flaska för första gången. Jag ser fram emot det, jag har hittills spelat andrafiolen som förälder när det gäller henne på ett helt annat sätt än med Tage, han var ju prematur och fick sondmatas med utpumpad mjölk och ersättning de första veckorna tills han kom ikapp viktmässigt, och sondmatningen kunde ju jag sköta lika väl som Johanna. Och när han blev av med sonden fortsatte vi med att ge honom rätt mycket mjölk på flaska, vilket gav mig möjlighet att vara ensam med honom under längre perioder redan de första månaderna.

Så gilla flaskan nu, Ejda. Vår gemensamma framtid hänger på det!

Tur och retur

Aldrig har jag väl kört så mycket bil som här. Tur och retur Kiruna – 15 mil. Tur och retur Gällivare – 20 mil. Tur och retur Ikea – 56 mil.

Det lustiga är att avstånden så snabbt känns överkomliga. Nu har vi visserligen inte gjort det än, men att åka till Ikea över dagen känns inte som att det vore något problem, bara att köra ner. Ungefär som att jag från Stockholm skulle få för mig att ”bara köra ner” till Jönköping. Stor sannolikhet på den körningen.

I dag var det Gällivare som stod på schemat, Ejda skulle kollas av barnläkare, någon sorts uppföljande utskrivningskontroll på BB plus de obligatoriska PKU-blodproven.

En sak gällande vår dotter: Jösses vilket humör hon har. Att byta blöja på henne är ingen barnlek. Hon må vara porträttlik sin storebror, men kynnet delar de inte.

Lik och olik

Ejda är extremt lik sin storebror. Vi tittar på bilderna vi tog på henne i går, och det är som en kopia av Tage som liten. Inte direkt från när han föddes, han var ju fem veckor prematur och inte riktigt klar när han kom ut, men sådan som han såg ut när han var en, kanske två månader. Det är nästan läskigt.

De första tio timmarna sov hon i princip nonstop, och vi tänkte att det här med att vara tvåbarnsföräldrar, det är ju ingen match! Sedan började hon komma till sig framåt senare på kvällen, och det blev liv i luckan. Till skillnad från sin storebror, som alltid bara såg Johannas bröst som mat och var helt ointresserad av närheten, myzet och det magiska bandet som ska uppstå mellan mor och barn, är Ejda hittills raka motsatsen. Så fort vi tog bort henne från bröstet började hon skrika och vifta, frenetiskt olycklig och förvånansvärt stark, hon kan till exempel redan lyfta och vrida på huvudet när hon ligger på mage, allt i sin strävan att lokalisera bröstet. Och när hon till sist inser att det inte finns mer att dricka från det, grabbar hon tag i bröstvårtan med handen och håller fast hårt, som om livet hängde på att hon har ständig kontroll över den.

Och det har ju hennes instinkter på sätt och vis fullständigt rätt i.

Ett barn är fött

Hon väger 3 560 gram, är 52 centimeter lång och heter Ejda Sonsy Maria Ögren. Eller ja, det gör hon väl inte än i någon juridisk mening, men det är vad vi har tänkt oss i alla fall. Ejda efter direkt ingen alls (även fast det fanns en släkting till Johanna på halvlångt håll med det namnet som nyligen gick bort), Sonsy efter min mormor och Maria eftersom det är ett vanligt släktnamn på Johannas sida.

Johanna väckte mig vid tretiden i natt och fyrtio minuter senare rullade vi söderut de tio milen till Gällivare efter att moppa Roger anlänt för att vara med Tage. Kvart i fem klev vi in på förlossningen, halv sju drog cirkusen igång på allvar och klockan 08.36 var hon född. Nu sover både hon och Johanna vid min sida, fullständigt utpumpade.