Arla gryning

Enligt devisen en gång är ingen gång, två gånger är en vana tycker jag att det är lite oroande att Ejda i går steg upp klockan 05.02, och i dag 05.05. Sakta börjar min kropp minnas alla de där 04.15-gryningarna då jag stapplade upp med en mycket morgonpigg Tage i Berlin.

Än så länge är det visserligen helt okej, jag kan tycka att det är rätt trevligt att lalla runt med henne själv på nedervåningen någon timme på morgonen, hon är i regel glad och lättskött vid den tiden, i morse fick jag exempelvis äta frukost och läsa tidningarna ostörd medan hon satt och jollrade i babysittern på golvet och tuggade lite på sin tygbok, och i detta nu bjuder hon till genom att ta sig en oväntad tupplur.

Men fick jag välja – ja, utan att vilja gapa efter för mycket vore det skönt om hon sov till klockan 06.30 varje dag.

Oj, nu vaknade hon visst. Gotta go.

Stor och liten

Nummer ett kontra nummer två

Vi är åter från Finland, anlände med Viking Line i går morse. Muminvärlden behandlade oss ypperligt, en förtjusande och befriande anspråkslös temapark jag gärna åker till fler gånger. Nådendal var därtill vackert, en plats jag någon gång skulle kunna tänka mig att resa till på en barnledig helg. Nu blev allt väldigt barnstyrt, eller rättare sagt Tagestyrt, det var hans behov och önskemål som kom både på första och andra plats.

Ejda är nu tre och en halv månad. Hon har utvecklats till en bebis med stark personlighet, mycket mer livlig och bestämd än vad Tage var vid samma ålder, hon sprudlar av känslor och är både gladare och argare än vad Tage var. Han var ett enkelt spädbarn att hantera, godmodig nästan för jämnan, skrek sällan, protesterade endast i undantagsfall och visade överlag inte särskilt mycket känslor, fjärran den prunkande treåring han är i dag med så mycket kärlek, synpunkter och åsikter i sin kropp att han ibland inte kan hantera den.

Ejda är annorlunda, när jag ler mot henne och får ögonkontakt spricker hennes ansikte upp i ett hjärtevärmande leende som ofta övergår i ett litet glädjetjut, armarna börjar flaxa och hon rister till av lycka, hela kroppen sprattlar till. Men hon visar också rädsla och ilska mycket tydligare, hon blir skraj av höga oväntade ljud, underläppen börjar darra och följs av ett ledset gråt som ljudmässigt har mycket lite att göra med de läten hon ger ifrån sig när hon blir arg. Hon blir vansinnigt ilsken emellanåt, särskilt när hon inte får mat tillräckligt snabbt eller när vi lämnat henne på babygymsmattan för länge.

På något sätt känner jag att jag har kommit Ejda som tremånadersbebis närmare än vad jag gjorde med Tage vid samma ålder. Henne har jag varit hemma med hela tiden, jag har spenderat mer tid med henne ensam än vad Johanna har gjort. Med Tage var det tvärtom, jag jobbade mellan det att han var två och fyra månader, var borta hela dagarna, påbörjade min långa föräldraledighet först därefter, fick börja bygga relationen med honom på allvar först då, och säkert är det en viktig orsak till att Johanna för honom alltid är nummer ett (eller ja, nummer två, hans mommo är nummer ett). Det ska bli spännande att se vad som händer med Ejda, om de här månaderna påverkar hennes relation till oss även på sikt eller om det helt enkelt bara är så att Johanna är bättre på att vara favoritföräldern och kommer att bli så även för henne.

20130714-092639.jpg

Så nära men ändå så fjärran

Tage ville se filmer och bilder från sin ungdom i går. Vi gick in i arkivet på de olika bildtjänsterna – åh vad jag måste se till att få ordning på det senaste årets skörd – och nostalgivärken slog till som ett knytnävsslag i bröstet. Jösses vad jag saknar Berlin ibland. Och jistanes vad liten han var när vi bodde där. Och jehudamej vad lik han är Ejda vid samma tid.

Till sist var vi tvungna att rota fram 2010 års retrospektivfilm. Minnena!

Två ögonblick

Det bjuder på sina enkla fina stunder, småbarnslivet.

Sitter på Frasses i Kiruna med Tage, vi har en pappa/son-dag på tu man hand. Han mumsar glatt av sin hamburgare och är oerhört glad över att ha fått ett hopprep i present i sin barnbox. Du kan få några av mina pommes frites pappa. Tack, säger jag och tar ett par från hans påse. Och så doppar du dem i ketchupen pappa, de blir godare då.

Ligger i sängen på förmiddagen med Ejda, är extremt trött efter att ha gått upp halv fem för att skjutsa Johanna till det tidiga morgonflyget från Kiruna. Försöker närmast desperat få den snart tre månader gamla bebisen att sova, men hennes armar viftar än hit, än dit, jag fångar upp och håller dem, försöker få henne att komma till ro. Hon stannar i sina rörelser, tittar länge på mina tummar, verkligen studerar dem, och vänder sedan blicken mot mig och skrattar så att hon nästan kiknar.

Tidstjuven

När vi höll vårt föredrag i Kiruna för några veckor sedan fick jag frågan vad jag tyckte var den största skillnaden mellan att bo i Vittangi och Stockholm. En skillnad jag nämnde var att Vittangi inte är så spännande att promenera i, gatorna är lätträknade och barnvagnspromenader svåra att variera. Med Tage utforskade jag nya delar av Stockholm och Berlin mest varje dag, men nu, vi nöter samma slinga.

Fast grejen är samtidigt att det inte stämmer. För tyvärr tvingas jag erkänna att promenaderna kommit att bli fåtaliga den senaste månaden. Det finns hela tiden annat som får prioritet, i regel hus- eller trädgårdsrelaterat. Det finns alltid något som måste göras de stunder hon sover. Alltid mer än en sak dessutom.

Det här med husägande. Vad gjorde jag egentligen med all tid tidigare?

Gråt inte Ejda, jag är din storebror

Tage har hittills överträffat förväntningarna i rollen som storebror. Visst är han lite allmänt jobbigare mot mig och Johanna, det är mer trots överlag än innan Ejda föddes, men mot henne är han alltid väldigt omtänksam och kärleksfull. Och varje gång hon är ledsen eller arg och skriker – vilket tyvärr är ganska ofta – går han fram till henne och säger tröstande Gråt inte Ejda, jag är din storebror.

tageejda

Ja, varför gråta med ett sådant praktexemplar till brorsa?

Framträdandet i Kiruna och resa söderut

Det var roligt i går! Jag räknade till 30 personer som kom och lyssnade på oss, vilket jag tycker får räknas som en bra siffra – vår bok som ju i mångt och mycket handlar om ett försök till jämställt föräldraskap och vad det för med sig är väl kanske inte det som folk går man ur huse för att köpa i Kiruna, om jag tillåts vara lite generaliserande. Särskilt många småbarnsföräldrar såg vi heller inte till, publiken bestod till större delen av the usual kultur-suspects. Men publiken verkade tycka att det vi sa var intressant och roligt, och vi sålde runt femton böcker efteråt av olika sort.

I samma stund som vi klev ut från Folkets Hus ringde Tage och snyftade Jag vill åka hem i mitt öra vilket fick mitt hjärta att brista en smula. Men när vi femtio minuter senare rullade in på Johannas föräldrars gårdsplan för att hämta våra telningar, hade han hunnit somna i sin mommos säng och vi lät honom sova kvar och tog bara med Ejda hem. Nu på morgonen hade han meddelat sin mommo att han inte är så förtjust i mig, pappa bara bråkar med mig och säger att jag inte får göra saker, och det minskade ju inte direkt hjärtvärken. Mental note: Hädanefter låta dem bli naturbarn utan regler.

I eftermiddag tar vi tåget mot Stockholm! Både jag och Johanna har ju varit ner tidigare sedan flytten, men nu åker hela familjen och vi stannar en vecka. Vi är alla väldigt peppade på en smula söderliv, Tage har beordrat picknickfrukost i trädgården på baksidan och ska köra mycket sparkcykel, har han meddelat. Dessutom kommer hans farmor och hälsar på ett par dagar, vilket han ser mycket fram emot. 06.30 i morgon bitti anländer vi.

Stockholm beware.

Urlakad

En sådan där dag man bara vill ha passerad. Oro för Ejda när hennes förkylning blev betydligt värre, lättnad när doktorn inte hittade några indikationer på det fruktade RS-viruset, den bottenlösa tröttheten som då och då svepte in efter två nätter i följd med ytterst få timmar sömn.

Skönt att nu få lägga den till handlingarna.