En inställd resa ger en inre resa

Jag går i väntans tider. Tanken är att jag ska flyga ner till Stockholm i morgon för två dagars vistelse, men jag har bokat flyg med SAS, och på grund av strejken börjar det se allt mer mörkt ut gällande nedresan. Jag har därför även bokat en sittplats på det sena nattåget i dag, som avgår vid 18-tiden från Kiruna och är nere vid lunchtid i Stockholm i morgon (18 timmar och 7 minuters resa enligt tidtabellen, 68 km/h i snitthastighet, snabbt värre).

Med tanke på de återupptagna förhandlingarna antar jag att de väntar så länge de kan med att meddela ifall även morgondagens SAS-flygningar ställs in. På ett sätt hoppas jag nästan att det blir tåg, för då får jag en hel del tid att jobba undan en del grejer, men det är så klart samtidigt en extra kostnad som jag gärna slipper, även om (den ombokningsbara) tågbiljetten med sina 700 kronor i kostnad var relativt billig.

Nåväl, det är väl bara att packa väskan och invänta 17-snåret och i sådant fall hoppa i bilen och köra mot stan.

Nattågens förfall bara början på tågtrafikens nedgång

Det har skrivits en del om nattågens framtid den senaste tiden, senast i dag hade Dagens Nyheter en artikel om att nattågstrafiken kan halveras, och helgen som gick hade DN en artikel med titeln “Alla vill ha nattåg men ingen vill betala“, som tog ett europeiskt grepp på nattågen. De nedlagda nattågen till Jämtland tidigare i år har också vållat rubriker.

Men det fascinerar mig att så få talar om det som ligger bakom nedgången i resandet, grunden till varför nattågen allt mer hotas. Det är nämligen rätt enkelt:

Nattågen är på det stora hela usla i dag, och de blir bara sämre. Självklart reser allt färre med dem.

Man kan säga mycket om standarden på vagnarna och den service som SJ erbjuder på tågen, men om vi här bara fokuserar på hur lång tid resorna tar, ser det ut så här på sträckan Stockholm-Kiruna:

Det är en resa på 124 mil, som den tidiga nattågsavgången från Stockholm tillryggalägger på 17 timmar och 32 minuter. Det innebär en snitthastighet på 71 km/h. Nattåget till Kiruna snirklar sig alltså uppåt genom Sverige i en tredjedel av hastigheten av vad X2000-tågen klarar av en bra dag. Jag säger det igen – 71 km/h!

Som jämförelse kan nämnas att de traditionella snälltåg som ännu går mellan Stockholm och Göteborg kör den 48 mil långa sträckan på 4 timmar och 40 minuter, det vill säga 102 km/h. Det är rätt stor skillnad.

Det tidiga nattåget mot norr avgår i dag redan klockan 16 från Stockholms central, och anländer vid 09.30 till Kiruna dagen efter. Det avgår alltså innan arbetsdagen tagit slut, och anländer efter att nästa arbetsdag börjat. För affärsresenärer blir därmed tåget inte ett reellt alternativ. Det sena nattåget som avgår först vid klockan 22.40 från Stockholm, är faktiskt en hel timme snabbare på att köra samma sträcka. Men vad hjälper det, tåget anländer till Kiruna station klockan 15.10 dagen efter, när hela nästa arbetsdag i princip passerat. Inte heller det är ett alternativ som affärsresenärer kan fundera över.

Självklart tappar sådana tåglinjer passagerare.

Leker vi med tanken att nattåget Stockholm-Kiruna skulle kunna gå i de 100 km/h som snälltågen mellan Stockholm-Göteborg snittar, skulle resan ta bara tolv timmar. Du skulle kunna kliva på nattåget klockan åtta på kvällen i Stockholm, och anlända vid klockan åtta nästa dag i Kiruna. Det skulle innebära en enorm skillnad för många av dem som i dag känner sig tvingade att flyga upp dagen innan, bo på hotell en natt och sedan ha sitt affärsmöte dagen efter (därefter måste de i regel bo ännu en natt på hotell innan de kan flyga tillbaka eftersom sista flyget Kiruna-Stockholm ofta går redan halv två på eftermiddagen, men det är en delvis annan historia).

Jag tycker den här dimensionen i stort saknas i diskussionen kring nattågen. Tåglinjerna i norr blir sämre och sämre på grund av uteblivet underhåll som gör att resan tar längre och längre tid. Dessutom är det inte bara de sorgligt långa tiderna i tidtabellen som avskräcker, utan resorna drabbas därtill allt oftare av förseningar eller att tågen helt ställs in, vilket får än färre att resa med dem – man litar helt enkelt inte på att man ska komma fram i tid.

Tage och Johanna leker under en av nattågsfärderna mot Kiruna.
Tage och Johanna leker under en av nattågsfärderna mot Kiruna.

När vi flyttade upp hit strax före jul 2012 skedde det via nattåget. Jag hade redan någon månad tidigare kört upp en skåpbil fylld med saker till huset i Vittangi, men själva flyttresan gjorde vi med SJ. Jag minns den där resan väldigt väl eftersom den var så känsloladdad. Vi hade lämnat Tage på sin förskola på Södermalm som vanligt på morgonen, och gick sedan hem till lägenheten och packade och städade hela dagen, innan vi med känslorna utanpå kroppen och funderingar kring vad vi egentligen gett oss in på drog alla våra resväskor till förskolan, hämtade upp Tage från sitt älskade dagis en sista gång, och tog tunnelbanan till Centralen för påstigning på nattåget.

Då gick den tidiga nattavgången från Stockholm klockan sex på kvällen, samtidigt som det precis som nu skulle vara uppe vid halv tio-tiden dagen efter i Kiruna enligt tidtabellen. I dag avgår som sagt tåget redan vid fyra på eftermiddagen, så på de tre år som gått har SJ tvingats justera avgången för nattåget med två timmar på grund av den allt sämre infrastrukturen.

Första åren i Vittangi åkte vi dessutom i regel nattåg när vi skulle ner till Stockholm. Anledningen var inte först och främst att vi älskar att åka tåg, utan att det var så ekonomiskt, nattåget kom nämligen alltid fram minst två timmar försenat, vilket var den dåvarande gränsen som SJ hade för sin restidsgaranti på nattågen. Vi åkte Kiruna-Stockholm tur och retur “gratis” tre gånger innan de lyckades ta sig ned i tid en gång och vi inte längre fick tillbaka pengarna enligt restidsgarantin.

Jag ser tyvärr ingen ljusning på det här området heller. Ingen är i dag intresserad av att på allvar satsa på det som tågtrafiken i Sverige behöver – en upprustning över hela linjen, och en rejält tilltagen budget med fokus på kontinuerligt underhåll. Det ger inga braskande rubriker och syns inte på samma sätt som spektakulära höghastighetsbanor riktade ner mot kontinenten. Lägga pengar på att laga? Nja, vi har coolare visioner än så.

Jag börjar på allvar tro att satsningen på höghastighetsprojekt i realiteten innebär starten på en avveckling av det reguljära tågnätet i stora delar av Sverige. Det gör mig både rädd och sorgsen.

Den inre tarmresan

Att tuffa fram genom Sverige medelst tåg. Passera mjölkpall efter mjölkpall i Västerbottens inland samtidigt som solen sakta sjunker över landskapet. Vackert. Rogivande.

Att jag samtidigt vaggar en fyraveckorsbebis med magknip deluxe i famnen och med tankekraft försöker lugna/laxera henne försöker jag tänka bort.

Livet tur/retur

Dagen i Stockholm är redan ett minne blott.

Hann ut till Bosön i god tid där jag intervjuade Riksidrottsförbundets ordförande Karin Mattsson-Weijber för ett personporträtt, åkte till lägenheten på Söder där jag kände mig en smula vemodig eftersom den var fylld av våra prylar men så uppenbart tom på liv, packade med mig lite grejer, tog tunnelbanan upp till Anglais där jag hängde lite med Fredrik och några andra nätmänniskor innan jag och mitt bagage promenerade Kungsgatan fram samtidigt som huvudstadens arbetsdag gick mot sitt slut. Hoppade på nattåget norrut.

Och får man bara sova ordentligt är ju det här med att åka tåg genom landet en barnlek. Behjälpt av det fåtal dvalatimmar jag fick under resan ner till Stockholm slocknade jag som en urladdad Iphone i går kväll vid halv elva i min liggvagn och vaknade inte förrän kvart i sju. Det har aldrig hänt tidigare när jag åkt tåg. Nu sitter jag pigg och fräsch (nåja, någon dusch har jag visserligen inte begagnat mig av) och jobbar samtidigt som det vintriga skogslandskapet passerar förbi. Murjek nyss, Nattavaara snart, därefter Gällivare och så slutstation Kiruna vid kvart över tolv. Rena autostradan längs enkelspåret.

Håller den här trenden i sig kan jag tänka mig att resa så här varje vecka (nåja, någon gång i månaden i alla fall).

Det enda minuset – mobiltäckningen är verkligen hopplös längs de norra delarna av stambanan. I och med att spåret inte går längs kusten där människor i regel bor (och E4:an skjuter fram) utan i stället slingrar sig fram ett antal mil in i landet där endast avfolkade mjölkpallar kantar vägen, pratar vi om två-tre pluppar edgetäckning på sin höjd, ackompanjerade av vissa sträckor där det inte ens går att genomföra ett simpelt gsm-samtal. Under sådana omständigheter är det rätt svårt att vara en savvy high tech journalist.

Så – kämpa och bli verklighet Norrbottniabanan. You can do it!

Pendeltåg och Upptåget FTW

Under hela året då vi pendlat till Berlin har jag mer än en gång svurit högt och ljudligt på Twitter över de sanslösa priserna när man åker Arlanda Express till Arlanda. 260 kronor enkel resa är inget annat än ett rån, och det brukar störa mig minst lika mycket att deras helg- och sommarrabatter alltid är parinriktade: Res två för 280, och synd för dig om du råkar vara så patetisk att du måste resa ensam.

Nu är jag visserligen inte ensam, men av arbetsskäl för Johanna har det blivit så att jag och Tage rest till eller från Berlin ensamma rätt ofta. Tage är också skälet till att jag alltid brukar ta Arlanda Express och inte de betydligt billigare Flygbussarna, det är helt enkelt rätt bökigt att ta barn, barnvagn, resväska, skötväska plus handbagage på bussen, tåget är i det avseendet mycket enklare.

Men så i går, på inrådan av Sakine Madon på Twitter för en tid sedan, testade jag en för mig ny och rätt fantastisk Arlandametod: SL:s pendeltåg följt av Upptåget!

Resan tar totalt 37 minuter från T-centralen inklusive byte i Upplands-Väsby, och kostar 100 kronor. Det fina i kråksången är att det är en helt vanlig SL-biljett med så kallat passagetillägg på Arlanda, så du betalar hela resan på en gång redan när du inleder din kollektivtrafikresa i Stockholms län, vart det nu månde vara. Har du redan SL-kort betalar du bara för den sista snutten av resan mellan Upplands-Väsby och Arlanda, vilket blir 60 kronor.

Särskilt bökigt är det inte heller. När du kommer till Upplands-Väsby korsar du bara perrongen och kliver på Upptåget som startar där och har avgångstid tre minuter efter att pendeltåget anlänt. Sju minuter senare är du på Arlanda. Tågen går en gång i halvtimmen, jämfört med en gång i kvarten på Arlanda Express.

Visst tar själva resan mellan Centralen och Arlanda betydligt längre med den här lösningen jämfört med Arlanda Express, men just den resan visar ju aldrig hela sanningen av hur lång tid det tar att resa till Arlanda. I verkligheten ser en resa till Arlanda ut så här för oss:

Arlanda Express-alternativet: 7 minuters promenad ner till tunnelbaneperrongen vid Skanstull, i medel 2 minuters väntetid där, 7 minuters tunnelbanefärd, 5 minuters promenad för att ta sig upp till Arlanda Express, i medel 7 minuters väntetid på nästa tåg och därefter 20 minuters färdtid till Arlanda. Summa summarum 51 minuter i medel till en kostnad av 290 kronor (30 kronor sms-biljett på tunnelbanan plus 260 kronor Arlanda Express-biljett).

Pendeltåg följt av Upptåget-alternativet: 10 minuters promenad till Södra stations perrong, följt av cirka 3 minuters väntan om vi kollat tidtabellen i förväg och tajmat vår promenad. Därefter 43 minuters färdtid till Arlanda (inklusive byte i Upplands-Väsby). Summa summarum 56 minuter i medel till en kostnad av 100 kronor.

För mig är valet enkelt. Färre byten, mindre bök med barnvagnen och väskorna, betydligt lägre kostnad, försumbart längre tid. Pendeltåg och Upptåget FTW.

UPPDATERING: Fick en kommentar på Twitter om ett annat alternativ jag glömde ta upp i inlägget. Vill man åka till Arlanda helt inom SL-systemet, och alltså inte betala ett öre om man redan har månadskort, så går det att ta pendeltåget till Märsta och där byta till buss 583. Den avgår sex minuter efter tågets ankomst och ytterligare en kvart senare angör 583:an Arlanda. Lite bökigare, lite längre tid (totalt 57 minuter från Centralen), men fullt görbart och därtill överlägset billigast då det kostar 45 kronor om man har remsa och 60 kronor om man betalar med sms-biljett. Det är dessutom rätt smidigt även med barnvagn och väskor, det är en vanlig SL-buss utan trappsteg där man bara rullar på med hela bohaget till skillnad från på Flygbussarna, där barnvagnar måste stuvas in i bagageutrymmet. Jag och Tage åkte den här rutten till Arlanda en gång i vintras när vi hade gott om tid, och det gick hur bra som helst.

Tåg i Bergslagen

Vi tar tåget västerut, gör en kort avstickare till Falun för att besöka pappas (farfars) jobb innan vi tar tåget mot Stockholm i eftermiddag.

Att åka till Gästrikland har sedan jag flyttade hemifrån för snart 16 år sedan handlat väldigt mycket om resande. Inte själva färden dit, Sandviken ligger mindre än 20 mil från Stockholm och det går på under två timmar, nej, det är under själva besöken som resorna kommer. Mamma i Sandviken, pappa i Kungsgården, systrarna i Gävle, det blir en hel del logistik som ska klaras av, logistik som inte blir enklare av att varken jag eller mamma har eller har haft någon bil.

Kanske är det därför jag vurmar så för kollektivtrafikens väl och ve, jag har alltid varit så beroende av den för att ta mig någonstans.

Tage sover i sin vagn och jag ser skogarna susa förbi utanför fönstret. Att resa den här sträckan med tåg känns underligt, jag har nästan aldrig gjort det tidigare, Gästrikland är ett landskap man färdas igenom längs riksväg 80, med Gävle i öster och sedan Valbo, Sandviken, Kungsgården, Storvik och slutligen Hofors vid den västra gränsen innan dalaskogarna mot Falun tar vid. Men sedan några år försöker de få fart i järnvägstrafiken, Tåg i Bergslagen, TIB, men om de lyckas vete fåglarna för järnvägsstationerna ligger så långt från där människorna bor, samhällena är byggda med sina ansikten riktade mot riks 80, inte mot järnvägsspåren.

Riksväg 80 byter för den delen namn till E16 snart, “Europaväg från kust till kust”, Gävle till Oslo, hej då kära riks 80 och järnvägssatsning, här kör vi bil eller möjligen buss fallera.