Sju år utan Berlin

Det var fint att återse Berlin.

Att vi bodde där nästan ett år 2010-2011 och efter att vi lämnade staden inte återvänt en enda gång är så klart en mindre skandal, men det är en annan historia. Eller – det är egentligen inte så mycket en historia, det har helt enkelt bara inte blivit att vi åkt dit.

Men för att göra återkomsten till så mycket av en minnenas allé som möjligt, åkte vi direkt till Friedrichshain och lämnade sedan inte stadsdelen alls förrän det var dags att dra vidare mot Paris i morse. Vi gick runt och pekade ut minnen för Tage som han alls inte kom ihåg (han var blott 16 månader gammal när vi återvände till Stockholm) och kunde konstatera att det mesta var sig likt, bortsett från en hel del nya lägenhetshus som konkurrerat ut en del av de charmiga, men antagligen många gånger rätt nedgångna och eftersatta östberlinskåkarna, bland annat hade ödetomten med angränsande hus ockuperat av punkare som låg tvärsöver vårt gamla hemkvarter ersatts med en typiskt modern bostadsrättslåda.

Punkarna vid Warschauer Straße verkade dock ingen kunna rucka på, området däromkring och dess (ofta medvetet) luggslitna invånare såg exakt ut som när vi lämnade området.

Jo! En annan sak hade förändrats också: Båda lekplatserna vi besökte hade byggts om, och inte till det bättre, rutschkanorna hade blivit kortare och lite mesigare och säkrare.

Ett tidens tecken lika tydligt som något annat.

Tage gungar på Traveplatz sommaren 2011.
Tage gungar på Traveplatz sommaren 2018.

Under vistelsen i Berlin drabbades jag som alltid när jag kommer ner på den europeiska kontinenten av en obestämbar sorg över att jag aldrig lärt mig tyska eller franska ens någorlunda. Två år franska på högstadiet (jag bytte i en form av ren idioti ut franskan mot ett fullständigt värdelöst år av datakunskap i nian) och två år tyska på gymnasiet är verkligen svaga grunder att stå på.

Att jag läst engelska på universitetsnivå i Uppsala är en klen tröst i sammanhanget, jag skulle vilja kunna ett av de andra europeiska storspråken också. Ja, jag vet att det kan åtgärdas ännu. Men orka ta tag i det.

Jag kom visst ifrån ämnet: Berlin. Det ska inte ta sju år innan nästa gång.

12. Kvällens filmtips

Jag längtar ju ständigt tillbaka till Berlin, staden som jag bisarrt nog inte besökt en endaste gång sedan vi flyttade hem i augusti 2011.

Första gången jag och Johanna åkte dit tillsammans var precis i samband med 20-årsjubileet av murens fall. Nu har precis 25-årsjubileet gått av stapeln, och i samband med det har SVT visat den tvådelade filmdokumentären Berlinmurens fall (Busting the Berlin Wall), som ännu går att se på SVT Play. Om denna, samt den svenska vänsterns komplicerade förhållande till kommunismen, har Hynek Pallas skrivit en väldigt bra text i dag på TVdags.

På tal om TVdags så skrev jag en kommen en tredjedel in i säsongen-text om Gotham där för några dagar sedan.

Men orkar du bara läsa en text till i dag, välj då Hyneks.

——

Det här är del 12/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning.

Så nära men ändå så fjärran

Tage ville se filmer och bilder från sin ungdom i går. Vi gick in i arkivet på de olika bildtjänsterna – åh vad jag måste se till att få ordning på det senaste årets skörd – och nostalgivärken slog till som ett knytnävsslag i bröstet. Jösses vad jag saknar Berlin ibland. Och jistanes vad liten han var när vi bodde där. Och jehudamej vad lik han är Ejda vid samma tid.

Till sist var vi tvungna att rota fram 2010 års retrospektivfilm. Minnena!

Tidstjuven

När vi höll vårt föredrag i Kiruna för några veckor sedan fick jag frågan vad jag tyckte var den största skillnaden mellan att bo i Vittangi och Stockholm. En skillnad jag nämnde var att Vittangi inte är så spännande att promenera i, gatorna är lätträknade och barnvagnspromenader svåra att variera. Med Tage utforskade jag nya delar av Stockholm och Berlin mest varje dag, men nu, vi nöter samma slinga.

Fast grejen är samtidigt att det inte stämmer. För tyvärr tvingas jag erkänna att promenaderna kommit att bli fåtaliga den senaste månaden. Det finns hela tiden annat som får prioritet, i regel hus- eller trädgårdsrelaterat. Det finns alltid något som måste göras de stunder hon sover. Alltid mer än en sak dessutom.

Det här med husägande. Vad gjorde jag egentligen med all tid tidigare?

Barnförbud, Berlin och längtan

En epilog till det här med barnförbud på fik:

Johanna skrev väldigt bra i ämnet i går tycker jag. Dessutom gav hon mig längtan tillbaka till Berlin. Och som ett brev på posten, eller instagrambild via nätet, promenerade vår Berlinboende Johannavän i går förbi huset vi bodde i och tog en bild. Jag tar mig friheten att lägga ut den här i bloggen. Vår lägenhet var den med balkongen längst upp till höger i det bruna huset. Jag ser till min stora glädje att det vita draperiet jag med fara för livet hängde upp på balkongens högra del för att man skulle slippa se bråten i det lilla utrymmet där bakom har behållits av efterföljande hyresgäster.

67a5c84a872911e283e622000a1fb86d_7

Nej, det fanns ingen hiss. Ja, det var jobbigt att kånka Tage och barnvagn upp och ner flera gånger per dag.

Och det här med barnförbudet. Någon som tror att det blivit lika kraftig debatt om det varit övervägande män som satt och hängde på fik med sina barn, och inte kvinnor? Nej, inte jag heller.

Den vilda jakten på Barbastark

Vi sitter och går igenom våra texter till “När två blev tre” nu, försöker lägga dem i passande ordning, putsa, sätta rubriker och komma på lite ackompanjerande faktarutor här och där. Och frossar i nostalgi kring den tid som flytt och den bebis som växt.

Det här, taget i lägenheten i Berlin i mitten av oktober 2010, är fan i mig den finaste lilla film jag någonsin gjort.

Noteringar

Två saker så här de lugna minutrarna då Johanna tagit med sig Tage till Konsum:

1. Den 17 oktober ska jag för första gången i mitt liv bära smoking (jag föredrar som bekant frack) och gå på middag i Blå hallen i Stadshuset, eftersom Bokhora är nominerade i den publika klassen i Kunskapspriset. Det hela firas med en stor rojalistisk baluns, tydligen ska kronprinsessan vara där om jag förstått det hela rätt. Hur som helst, om man röstar på Bokhora tillräckligt mycket så vinner de priset och får förutom äran en kvarts miljon kronor. Det skulle jag tycka var väldigt roligt. Så rösta! Fotnot: Man behöver inte skriva en motivering och tävla om biljetter för att delta, rösten är redan avlagd när den sidan kommer upp.

2. Under vår årslånga vistelse i Tyskland tänkte jag nästan dagligen på det här megaidiotiska tilltaget som tyskarna envisas med, nämligen att nyttja sig av toalettstolar byggda med en platå i, en platå som får effekten att det helt enkelt luktar förjävla äckligt när man går på toaletten, eftersom det man fått ur sig inte dyker ner i vatten som på civiliserade toaletter, utan ligger helt fritt och gottar sig tills man behagar spola. Nu har hur som helst vår Berlinvän Johanna, eller rättare sagt hennes man Richard, vågat fråga en toalettförsäljare varför de gör så här. Svaret är minst sagt häpnadsväckande.

Och nej, dagens två bloggpunkter är på intet sätt relaterade.

Flykten från Berlin

De senaste dagarna har jag inte kunnat undgå att ana ett mönster. Det verkar som att Tage har tröttnat på de berlinska lekplatserna, hur fantastiska de än är. Han vill uppleva nya horisonter.

Och vilka är vi att neka honom det. Lika bra att flytta hem till Stockholm på heltid. Vi ses på Söder!

Berlin kontra Stockholm – en kort barnstudie

Mitt liv är en transportsträcka mellan lekplatser. En på förmiddagen, oftast den på Boxhagener Platz, och sedan hem för sovning och lunch, sedan ut igen, den här gången oftast till Traveplatz som ligger nära frilanskontoret, så att Johanna kan möta upp när det är dags att gå hem för att äta middag.

Berlin kryllar verkligen av bra lekplatser med stora sandlådor, rejäla rutschkanor och allehanda klätterborgar, många för avancerade för Tage att ännu klättra i. Åtminstone tycker vi det, han försöker mer än gärna själv med varierande resultat, kan vi väl diplomatiskt uttrycka det.

Jag kommer att sakna de tyska lekplatserna. Vi har visserligen den väldigt ambitiösa parklek Skånegläntan några hundra meter bort från lägenheten på Söder, men det väger inte upp för det enorma utbud vi har här. Inom en radie av 500 meter från vår lägenhet i Friedrichshain har vi åtminstone åtta väl underhållna och fina lekplatser. I Stockholm går däremot utvecklingen åt andra hållet, jag vill minnas att jag för en tid sedan läste en artikel där det stod att det på 70-talet fanns en policy om att inget barn inom Stockholms stad skulle ha mer än 300 meter till närmaste parklek, men att den målsättningen i mitten av 00-talet hade sänkts till en kilometer, varefter man helt enkelt hade slutat räkna.

Betyder det här att Berlin är en mycket mer barnvänlig stad än Stockholm? Ja, på vissa sätt, men samtidigt handlar det ju också om hur samhället ser ut i stort. I Tyskland är barnomsorgen rejält mycket sämre utbyggd än i Sverige, föräldrar (läs mammor) stannar oftast hemma med barnen tills de fyllt tre år, varefter barnomsorgen blir gratis. I Sverige förväntas man sätta sina barn på dagis när de är mellan ett och två år gamla. Det här leder så klart till att kommunerna inte tycker att det finns någon större orsak till att bygga fler lekplatser, och att näringsidkare inte ser någon större poäng med barncaféer, dessa fantastiska inrättningar som det finns så många av i Berlin.

På andra sätt spöar ju dock Stockholm Berlin rejält, särskilt när det gäller framkomlighet. Trottoarerna här är ofta bestående av ojämna kullerstenar och plattor som barnvagnens framhjul gärna kör fast i. Det värsta är ju dock den totala avsaknaden av hissar på många stationer i tunnelbanan och på S-bahn. Jag orkar visserligen bära Tage plus barnvagn upp och ner för trapporna, men när Johanna åker själv med Tage undviker hon helst vissa stationer, eftersom hon vet att hon måste förlita sig på att någon kommer och hjälper henne att bära (vilket det visserligen oftast gör rätt snabbt). Frågan är dock om det här med skillnaden i utbudet av hissar (och rulltrappor) egentligen har med barnvagnsframkomlighet att göra. Jag tror snarare det är så att vi i Sverige har en starkare lagstiftning gällande diskriminering mot funktionsnedsatta – man ska helt enkelt kunna ta sig fram med rullstol överallt – och då följer tillgängligheten för småbarnsföräldrar med på köpet.

Hur som helst. Jag kommer att sakna de tyska lekplatserna. Trapporna däremot – nicht so sehr.

10,3 FTW!

Det finns massvis jag borde göra som jag kanske inte gör, men en sak som jag verkligen gör här nere i Berlin är att försöka ta tag i mitt springande. I går kväll blev det personligt rekord – inte hastighetsmässigt för där står jag och stampar konstant runt sex minuter per kilometer vilket inte är något att skryta med – men väl med längden. 10,3 kilometer är det längsta jag sprungit i ett sträck någonsin, förutsatt att inte det milspår jag vid två-tre tillfällen tog mig runt vid Hellasgården sommaren 2003 (min historiskt sätt bästa löparsommar) var felmätt. Ja, eller att Midnattsloppet var felmätt i augusti samma år.

Åh, jag minns den där löparsommaren. Var tredje dag sprang jag cirka sex kilometer genom att springa längs Årstavikens södra sida fram till Liljeholmen och tillbaka, det här var min sista sommar vid Gullmarsplan, jag hade en etta med kokvrå precis på “fel” sida om gränsen till Årsta, vilket gjorde att jag kände mig som en närförortsbo vilket jag av någon anledning inte riktigt tyckte att Gullmarsplan kändes som. Det var en väldigt varm sommar, flera gånger när jag sprang höll jag på att krokna av hettan, och det var även därför jag tog mig för att vid några tillfällen cykla bort till Hellasgården i Nackareservatet där jag efter genomförd springtur tog mig ett dopp i Källtorpssjön innan jag cyklade hem igen. Min första iPod köpte jag i januari 2004 under ett New York-besök, så medföljare på de här springturerna var en vitblå mp3-spelare av usb-minneskaraktär vars namn jag har glömt. Den rymde 32 megabyte, vilket motsvarade åtta eller möjligen nio låtar beroende på längd och komprimeringsgrad. Jag brukade inte riktigt hinna hem igen innan spelaren hade gått varvet runt, vill jag minnas. När jag sprang milspåret vid Hellasgården bör jag dock ha kört låtarna två varv.

Hm. Undrar om den där spelaren finns kvar någonstans. Jag skulle verkligen vilja se vilka låtar som finns sparade på den, jag minns att jag inte brukade byta ut dem särskilt ofta, kom alltid på att jag skulle färska upp spellistan lagom tills jag var på väg ut, och då fick det anstå till nästa runda, då proceduren upprepades.

Löparsommaren 2003 fick sitt abrupta slut i och med Midnattsloppet. Jag hade som målsättning att lyckas springa på under en timme, men jag rycktes med av tempot och stämningen i den vackra sensommarkvällen och kom i mål på strax över 53 minuter, efter att ha spurtat mig till blodsmak i munnen längs hela sträckningen på Hornsgatan. Dagen efter var jag död av trötthet, på måndagsmorgonen vaknade jag med hög feber och sedan led jag av grav förkylning och jävligheter i nästan två veckor. Löpningen blev sig aldrig lik igen.

Oj då. Tänkte ju egentligen bara skriva några rader om att det har gått ganska bra med löpningen i sommar och posta en skärmdump från min rekordsträcka i går kväll. Oh well, se resten som bonusinfo.

Pendeltåg och Upptåget FTW

Under hela året då vi pendlat till Berlin har jag mer än en gång svurit högt och ljudligt på Twitter över de sanslösa priserna när man åker Arlanda Express till Arlanda. 260 kronor enkel resa är inget annat än ett rån, och det brukar störa mig minst lika mycket att deras helg- och sommarrabatter alltid är parinriktade: Res två för 280, och synd för dig om du råkar vara så patetisk att du måste resa ensam.

Nu är jag visserligen inte ensam, men av arbetsskäl för Johanna har det blivit så att jag och Tage rest till eller från Berlin ensamma rätt ofta. Tage är också skälet till att jag alltid brukar ta Arlanda Express och inte de betydligt billigare Flygbussarna, det är helt enkelt rätt bökigt att ta barn, barnvagn, resväska, skötväska plus handbagage på bussen, tåget är i det avseendet mycket enklare.

Men så i går, på inrådan av Sakine Madon på Twitter för en tid sedan, testade jag en för mig ny och rätt fantastisk Arlandametod: SL:s pendeltåg följt av Upptåget!

Resan tar totalt 37 minuter från T-centralen inklusive byte i Upplands-Väsby, och kostar 100 kronor. Det fina i kråksången är att det är en helt vanlig SL-biljett med så kallat passagetillägg på Arlanda, så du betalar hela resan på en gång redan när du inleder din kollektivtrafikresa i Stockholms län, vart det nu månde vara. Har du redan SL-kort betalar du bara för den sista snutten av resan mellan Upplands-Väsby och Arlanda, vilket blir 60 kronor.

Särskilt bökigt är det inte heller. När du kommer till Upplands-Väsby korsar du bara perrongen och kliver på Upptåget som startar där och har avgångstid tre minuter efter att pendeltåget anlänt. Sju minuter senare är du på Arlanda. Tågen går en gång i halvtimmen, jämfört med en gång i kvarten på Arlanda Express.

Visst tar själva resan mellan Centralen och Arlanda betydligt längre med den här lösningen jämfört med Arlanda Express, men just den resan visar ju aldrig hela sanningen av hur lång tid det tar att resa till Arlanda. I verkligheten ser en resa till Arlanda ut så här för oss:

Arlanda Express-alternativet: 7 minuters promenad ner till tunnelbaneperrongen vid Skanstull, i medel 2 minuters väntetid där, 7 minuters tunnelbanefärd, 5 minuters promenad för att ta sig upp till Arlanda Express, i medel 7 minuters väntetid på nästa tåg och därefter 20 minuters färdtid till Arlanda. Summa summarum 51 minuter i medel till en kostnad av 290 kronor (30 kronor sms-biljett på tunnelbanan plus 260 kronor Arlanda Express-biljett).

Pendeltåg följt av Upptåget-alternativet: 10 minuters promenad till Södra stations perrong, följt av cirka 3 minuters väntan om vi kollat tidtabellen i förväg och tajmat vår promenad. Därefter 43 minuters färdtid till Arlanda (inklusive byte i Upplands-Väsby). Summa summarum 56 minuter i medel till en kostnad av 100 kronor.

För mig är valet enkelt. Färre byten, mindre bök med barnvagnen och väskorna, betydligt lägre kostnad, försumbart längre tid. Pendeltåg och Upptåget FTW.

UPPDATERING: Fick en kommentar på Twitter om ett annat alternativ jag glömde ta upp i inlägget. Vill man åka till Arlanda helt inom SL-systemet, och alltså inte betala ett öre om man redan har månadskort, så går det att ta pendeltåget till Märsta och där byta till buss 583. Den avgår sex minuter efter tågets ankomst och ytterligare en kvart senare angör 583:an Arlanda. Lite bökigare, lite längre tid (totalt 57 minuter från Centralen), men fullt görbart och därtill överlägset billigast då det kostar 45 kronor om man har remsa och 60 kronor om man betalar med sms-biljett. Det är dessutom rätt smidigt även med barnvagn och väskor, det är en vanlig SL-buss utan trappsteg där man bara rullar på med hela bohaget till skillnad från på Flygbussarna, där barnvagnar måste stuvas in i bagageutrymmet. Jag och Tage åkte den här rutten till Arlanda en gång i vintras när vi hade gott om tid, och det gick hur bra som helst.