Post Format

10,3 FTW!

Det finns massvis jag borde göra som jag kanske inte gör, men en sak som jag verkligen gör här nere i Berlin är att försöka ta tag i mitt springande. I går kväll blev det personligt rekord – inte hastighetsmässigt för där står jag och stampar konstant runt sex minuter per kilometer vilket inte är något att skryta med – men väl med längden. 10,3 kilometer är det längsta jag sprungit i ett sträck någonsin, förutsatt att inte det milspår jag vid två-tre tillfällen tog mig runt vid Hellasgården sommaren 2003 (min historiskt sätt bästa löparsommar) var felmätt. Ja, eller att Midnattsloppet var felmätt i augusti samma år.

Åh, jag minns den där löparsommaren. Var tredje dag sprang jag cirka sex kilometer genom att springa längs Årstavikens södra sida fram till Liljeholmen och tillbaka, det här var min sista sommar vid Gullmarsplan, jag hade en etta med kokvrå precis på ”fel” sida om gränsen till Årsta, vilket gjorde att jag kände mig som en närförortsbo vilket jag av någon anledning inte riktigt tyckte att Gullmarsplan kändes som. Det var en väldigt varm sommar, flera gånger när jag sprang höll jag på att krokna av hettan, och det var även därför jag tog mig för att vid några tillfällen cykla bort till Hellasgården i Nackareservatet där jag efter genomförd springtur tog mig ett dopp i Källtorpssjön innan jag cyklade hem igen. Min första iPod köpte jag i januari 2004 under ett New York-besök, så medföljare på de här springturerna var en vitblå mp3-spelare av usb-minneskaraktär vars namn jag har glömt. Den rymde 32 megabyte, vilket motsvarade åtta eller möjligen nio låtar beroende på längd och komprimeringsgrad. Jag brukade inte riktigt hinna hem igen innan spelaren hade gått varvet runt, vill jag minnas. När jag sprang milspåret vid Hellasgården bör jag dock ha kört låtarna två varv.

Hm. Undrar om den där spelaren finns kvar någonstans. Jag skulle verkligen vilja se vilka låtar som finns sparade på den, jag minns att jag inte brukade byta ut dem särskilt ofta, kom alltid på att jag skulle färska upp spellistan lagom tills jag var på väg ut, och då fick det anstå till nästa runda, då proceduren upprepades.

Löparsommaren 2003 fick sitt abrupta slut i och med Midnattsloppet. Jag hade som målsättning att lyckas springa på under en timme, men jag rycktes med av tempot och stämningen i den vackra sensommarkvällen och kom i mål på strax över 53 minuter, efter att ha spurtat mig till blodsmak i munnen längs hela sträckningen på Hornsgatan. Dagen efter var jag död av trötthet, på måndagsmorgonen vaknade jag med hög feber och sedan led jag av grav förkylning och jävligheter i nästan två veckor. Löpningen blev sig aldrig lik igen.

Oj då. Tänkte ju egentligen bara skriva några rader om att det har gått ganska bra med löpningen i sommar och posta en skärmdump från min rekordsträcka i går kväll. Oh well, se resten som bonusinfo.

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.