Familjestockholmsliv

Extremt mycket familjeliv i detta nu, vi kramar musten ur Stockholm ur barnperspektiv. Bad på Eriksdalsbadet och vid Tantolunden de soliga dagarna i början av veckan, lekplatser i massor, besök på leklandet Kaatach i Tyresö och middagar i Älvsjö hos ex-bokhoran Jessica och på Nyfiken Gul med barnens farfar och faster (där Tage var så nöjd med servicen att han gav en något förvånad servitör en stor kram när vi gick).

Har knappt öppnat datorn på hela veckan, och de få gånger jag gjort det långtifrån använt den till något vettigt.

unnamed-2

Midnattsloppet och jag

År 2003 sprang jag Midnattsloppet för första gången.

Det var en konstig sommar, jag hade jobbat övertid närmast bisarra mängder åren innan och hade ett komptidskonto som tillsammans med den ordinarie semestern räckte till elva veckors ledighet. Dessa var tänkta att spenderas i Kambodja där Peter då vistades som biståndsarbetare, jag hade varit där redan sommaren innan och också hälsat på, men då endast två veckor.

De elva veckorna blev dock bara tre, i Phnom Penh drabbades jag efter ett par veckor av ett tillstånd jag inte riktigt kan förklara, jag fick akut hemlängtan och trodde dessutom att det förhållande jag varit i och som tagit slut ett halvår tidigare plötsligt kunde och måste räddas, jag greps av panikkänslor och var helt enkelt tvungen att bara resa hem.

Väl hemma var ångestkänslorna som bortblåsta, och jag kunde för mitt liv inte förstå varför jag betett mig som jag gjort.

Men jag stod hur som helst plötsligt i Sommarstockholm, med åtta veckors återstående betald ledighet, och inget att göra (bortsett från att fila på manuset till Dannyboy & kärleken då, som vid den här tiden var ännu ett halvår från att bli antaget). Vad sysselsätta mig med?

Träna.

Sommaren 2003 är den enda sammanhängande tid bortsett från i år då jag lyckats upprätthålla någon sorts regelbunden träningsdisciplin. Jag bodde vid den här tiden vid Gullmarsplan och de flesta av passen gick längs Årstaviken, men jag brukade också cykla till Hellasgården i Älta och springa i motionsspåren där.

Kulmen på den här träningssommaren var min start i Midnattsloppet. Jag minns det som ett rätt skönt lopp att genomföra, jag orkade mer än jag trott, men började av någon anledning spurta redan på Sankt Paulsgatan en bit före Mariatorget och var således totalt slut när jag gick i mål borta vid Zinkensdamm på tiden 54.56.

I kväll sprang jag mitt livs andra Midnattslopp. Min enda ambition var att slå min tid från 2003. När jag gick i mål, rejält trött men inte lika slut som för elva år sedan eftersom jag åtminstone väntade med spurten tills jag kommit ut på den avslutande raksträckan längs Hornsgatan, klockades jag för tiden 54.53. Tre sekunder snabbare! Kanske inga eoner, men ändå, jag är ju trots allt inte 28 längre.

Sporrad av denna seger över mig själv gick jag genast hem genom den ljumma södernatten och anmälde mig till Stockholm Halvmarathon den 13 september. Lika bra att slå till innan träningsvärken kickar in i morgon.

Tar vara på tiden

Saker jag hunnit med sedan jag anlände till Stockholm strax efter 06.30 i morse:

Promenera genom den högsommargnistrande staden till Södermalm och Helgalunden. Det var ljuvligt stillsamt och tyst. Stockholm är som bäst när det är nästan folktomt.

Äta frukost på ett morgonpiggt café på Hornsgatan och skriva lite på romanen. Fick även agera tolk mellan ett amerikanskt turistpar och caféägaren. De var på jakt efter decaf coffee. De gick bet.

Åka tunnelbana till Skärholmen, gå till Ikea vid Kungens Kurva, handla två förpackningar golvtrall som jag ska ta med upp till Vittangi (köpte för lite i Haparanda förra helgen), gå tillbaka till Skärholmen och hinna innanför spärrarna innan tiden på sms-biljetten gått ut. Hade till och med tio minuter till godo.

Inventera sladd- och kontaktförrådet till våra datorer när det gäller bildskärmskopplingar. Vi har löjligt många adaptrar och nu ska en del av beståndet med norrut, de behövs till filmrummet jag bygger i källaren. Trallen ska in i samma rum för övrigt.

Springa sex kilometer runt Årstaviken. Kanske inte den smartaste dagen att göra det på i och med termometern närmar sig 30-strecket, men jag har inte sprungit i Sommarstockholm en enda gång i år, och skulle det ske någon gång så var det i dag. Bara att bita ihop. Eftersvettades i 45 minuter innan det var någon poäng med att gå och duscha. Passade på att kolla lite mer på sladdbeståndet medan jag väntade.

Gå till Södra station och hoppa på pendeltåget mot Uppsala, där jag först ska ha ett möte på eftermiddagen inne i stan och sedan åka ut till min vän Petras 40-årsfest i Sunnersta.

Skriva det här blogginlägget på mobilen under resans gång och posta det strax före Rotebro.

Dannyboydagen till ära: Ett filmmanuslöfte!

I dag är det en alldeles, alldeles speciell dag.

Som minnesgoda läsare av den här bloggen vet, så infaller den sista lördagen i maj den officiella Dannyboydagen. “Dannyboy & kärleken” tar sin början strax före klockan 13 lördagen den 25 maj 2002, och utspelar sig sedan under 24 oerhört intensiva och svettiga Stockholmstimmar.

Och i dag ligger solen, stjärnorna och almanackan för första gången sedan dess i exakt samma läge. Inte sedan år 2002 har den 25 maj placerat sig på en lördag. Men i dag, lördag den 25 maj år 2013, sker just detta.

Hurra för Dannyboy! Och hurra för Dannyboydagen!

dannyboy640x290

Vad innebär då detta? Tyvärr inte särskilt mycket rent praktiskt. Det hade ju varit passande om jag denna dag befunnit mig i Stockholm och kunnat ta Morgan med på den officiella Dannyboyvandringen, som vi genomförde första gången 2007 när vi rekade inför skrivandet av filmmanuset, men så är inte fallet. I stället skriver jag det här inlägget i Vittangi strax efter klockan sju på morgonen med Tage bredvid mig i soffan som ömson kollar på “Fåret Shaun” och ömsom ställer frågor som Vad gör du pappa? Vad är ett blogginlägg? Får jag skriva? Har Ville vaknat nu? Är mommo hemma? Får jag skriva?

Men. Jag kan väl dagen till ära nämna en kuriös plan jag haft en tid, och som jag hoppas kunna göra verklighet av inom en inte alltför avlägsen framtid.

Eftersom det inte verkar bli någon filmatisering av “Dannyboy & kärleken” – jag har inte hört något från produktionsbolaget på år och dag och dessutom gick deras option på manuset rent juridiskt ut i fjol – har jag planer på att ge ut manuset som bok via Publit i print on demand-form. Jag förväntar mig ingen större publikrusning, men skulle ändå tycka att det vore väldigt roligt av tre skäl.

1) Det är ett rätt bra filmmanus. De skådespelare, producenter och regissörer som tog del av det innan det såldes och under den tid då det förekom någon sorts förberedande förproduktion med ett par olika påtänkta regissörer, verkade också anse det. Själv tycker jag att filmmanuset rent storymässigt är bättre än romanen, att skriva det gav mig möjligheten att plocka bort en del dödkött från handlingen och tajta ihop berättelsen ytterligare, samt lägga till ett antal roliga detaljer.

2) Det finns inte särskilt många filmmanus utgivna i bokform i Sverige. När jag skrev manuset var “Fucking Åmål” det enda utgivna jag kunde finna som inspiration (och den utgåvan verkar inte längre finnas tillgänglig heller). Och även om värdet av ett bokutgivet filmmanus så klart inte är lika stort när filmen i fråga inte existerar, så tänker jag mig att det ändå kan finnas ett visst intresse bland filmstudenter, exempelvis.

3) Det kostar mig i princip inget annat än tid att ge ut manuset. Boken trycks bara upp hos Publit när någon köper den, och all administration sköts per automatik via deras tjänst. Det enda jag behöver göra är att formge ett nytt omslag samt fixa till en fungerande pdf av mina originalfiler. Och sådana saker tycker jag är roliga att pyssla med, bara tid finnes.

Så se det som ett löfte, om än inte ett exakt tidsangivet sådant. Och till dess – grattis på Dannyboydagen!

Storstadsliv

Det är ju, jobbstressen till trots, mycket trevligt att vara “hemma”. Vi hängde i Skånegläntan i eftermiddags, Tage lekte järnet i ett par timmar påhejad av sin farmor, och sedan unnade jag mig en joggingtur längs Årstaviken i solen, iklädd shorts! Mycket mysigt.

Nu ska jag mota denna nyttighet i grind genom att besöka vår lokala pizzahökare.

Framträdandet i Kiruna och resa söderut

Det var roligt i går! Jag räknade till 30 personer som kom och lyssnade på oss, vilket jag tycker får räknas som en bra siffra – vår bok som ju i mångt och mycket handlar om ett försök till jämställt föräldraskap och vad det för med sig är väl kanske inte det som folk går man ur huse för att köpa i Kiruna, om jag tillåts vara lite generaliserande. Särskilt många småbarnsföräldrar såg vi heller inte till, publiken bestod till större delen av the usual kultur-suspects. Men publiken verkade tycka att det vi sa var intressant och roligt, och vi sålde runt femton böcker efteråt av olika sort.

I samma stund som vi klev ut från Folkets Hus ringde Tage och snyftade Jag vill åka hem i mitt öra vilket fick mitt hjärta att brista en smula. Men när vi femtio minuter senare rullade in på Johannas föräldrars gårdsplan för att hämta våra telningar, hade han hunnit somna i sin mommos säng och vi lät honom sova kvar och tog bara med Ejda hem. Nu på morgonen hade han meddelat sin mommo att han inte är så förtjust i mig, pappa bara bråkar med mig och säger att jag inte får göra saker, och det minskade ju inte direkt hjärtvärken. Mental note: Hädanefter låta dem bli naturbarn utan regler.

I eftermiddag tar vi tåget mot Stockholm! Både jag och Johanna har ju varit ner tidigare sedan flytten, men nu åker hela familjen och vi stannar en vecka. Vi är alla väldigt peppade på en smula söderliv, Tage har beordrat picknickfrukost i trädgården på baksidan och ska köra mycket sparkcykel, har han meddelat. Dessutom kommer hans farmor och hälsar på ett par dagar, vilket han ser mycket fram emot. 06.30 i morgon bitti anländer vi.

Stockholm beware.

Starkt i DN om tiggeri

Fick ont i magen av att läsa DN:s reportage där de följt ett tiggande, rumänskt par som hankar sig fram på Söder i Stockholm. Ont i magen eftersom reportaget får mig att skämmas. För att även jag har fallit i den där fällan, tänkt att barnen de visar upp på bilderna inte är deras egna, att de är del av en liga, någon annan tar egentligen pengarna så det är ingen idé att ge något. Saker man tänker för att döva sitt eget samvete, slippa se.

Men som en polischef uttrycker det i en sidoartikel – det är alldeles för dåligt betalt för att kriminella skulle hålla på med det. När DN sätter upp en dold kamera och följer Florica Tudoricis tiggande under en februaridag tyngd av snöblandat regn utanför en nedgång till Mariatorgets tunnelbana kommer hon upp i 186 kronor. Och då består 100 av de 186 kronorna av ett enskilt bidrag från en äldre kvinna. Att “maffian” skulle ägna sig åt sådant är ju skrattretande. Och ändå är det sådana fantasier vi trubbar av oss med.

Vid Skanstull brukar en kvinna i romska kläder och sorgset ansikte med blicken riktad mot marken sitta utanför 7-Eleven i korsningen Götgatan/Blekingegatan. Jag vet inte hur många gånger jag har gått förbi henne utan att skänka något, i stället febrilt försökt fästa blicken på något annat, för att inte behöva titta på henne. Jag blir äcklad av mig själv när jag tänker på det.

Bliver vid vår läst

Får ett sms från vårt gamla dagis. De har hört att vi ska till Stockholm i helgen, ska vi inte komma och hälsa på, de saknar oss så? Nej, de ställer inte frågan med rim, det bara föll mig in. Jag svarar att tyvärr, det är bara Johanna som är där, ingen Tage, han får bo in sig här uppe ett tag till innan vi släpper ner honom till Stockholm igen, kanske är jag bara övernojig men jag tänker att det kanske skulle stöka till det i hjärnan på honom att så snart återse sina gamla gator och rutiner, skriver jag.

Men när jag sänder iväg det undrar jag. Är det verkligen honom jag oroar mig över? Är det inte jag själv som är problemet? Min skalle som skulle få sig en törn om vi alla åkte ner och för någon tid om så blott för ett par dagar och levde som förr?

Jag vet inte. Lika bra att inte ta några risker.

I’ve got mail

På somliga sätt är samhällsservicen i Vittangi bättre än i Stockholm. Att posten vissa dagar redan ligger i lådan när jag är på väg hem för att sätta igång arbetsdagen efter att ha lämnat Tage på dagis, några minuter efter nio på morgonen, är tveklöst en sådan. På centrala Södermalm var det omvänt – när jag gick ut genom dörren vid fyratiden på eftermiddagen för att gå och hämta Tage hände det att jag krockade med brevbäraren när han var i färd med att trycka in post genom vårt brevinkast.

Och ja, vad jag märkt uppfyller posten i regel sitt löfte om att leverera post redan nästföljande dag även hit. Johanna beställde nya linser över nätet en dag vid halv fyra på eftermiddagen, de låg i brevlådan redan morgonen efter.

Ska man skicka post är det dock tuffare klimat. Lådan töms klockan 14 vid Konsum, sedan är det bara att vänta till nästa dag eller att ta bilen in till Kiruna 7,5 mil västerut, där det finns lådor som töms klockan 16. Någon söndagstömning finns inte heller här, vill man att ett brev ska ha en chans att ta sig fram till en måndag måste det läggas på lådan före klockan 14 på fredagen. Ja, eller göra den där bilfärden till Kiruna igen då, där helgtöms några lådor klockan sju på söndagsmorgonen.

Dessutom bjuds man på särdeles fint ljus dessa morgnar när man vittjat brevlådan och beger sig upp mot huset igen. Johanna plåtade.

UNT ger sig ut i marginalen

Upsala Nya Tidning testar återigen nya grepp med sin litteraturkritik. För ett par år sedan laborerade de med betyg på sina bokrecensioner, och nu testar de att låta läsaren ta del av en recensents marginalanteckningar. Det är kring Therese Erikssons läsning av Merethe Lindströms roman “Dagar i tystnadens historia” experimentet kretsar, det går att ladda ner en pdf där man kan ta del av hennes anteckningar på boksidorna under läsandets gång och här kan man läsa hennes egna tankar kring projektet och hennes åsikter om boken. Försöket har fått en del uppmärksamhet, här är Karin Olssons reflektion i Expressen och här har Medievärlden skrivit.

Jag gillar att UNT vågar ta ut svängarna på kultursidorna och testa nya grepp, Uppsala är ju av hävd en stockkonservativ akademikerstad och så har väl ofta också varit fallet på stadens enda morgontidnings kultursidor. Men under kulturchefen Lisa Irenius styre har en hel del spännande inträffat, och jag hoppas att mer kommer att fortsätta hända.

Jag har under det senaste ett och ett halvt åren efter att jag sade upp mig från TT Spektra haft glädjen att medverka på kultursidorna i UNT en del, på sistone mest med filmrecensioner och inte så mycket litteratur visserligen, men jag hoppas kunna ändra på det under nästa år, då jag till följd av Vittangiflytten kommer att få svårare att springa på pressvisningar i Stockholm på regelbunden basis. Böcker läses ju dock på samma sätt 125 mil norr om huvudstaden som mitt i den, inbillar jag mig.

Och just ja, på tal om starten för marginaanteckningsexperimentet, så ingick det i en större e-boksspecial som UNT publicerade i går, som jag skrev en krönika till samt tipsade om ett gäng läs-/surfplattor till. Jag skickade in krönikan redan i onsdags kväll – jag skrev större delen av den på min Ipad mini på stranden i Las Palmas, så jobbar jag – och hade jag hunnit se den där Cnet-artikeln jag bloggade om i torsdags kväll hade jag nog inkorporerat uppgifterna från den på något sätt. Men det var så dags då.

Hej hej vardag

Det har varit fyra fina semesterveckor. Tage har levt på jordgubbar, badat och levt rövare, först i Vittangi, sedan i Gästrikland och till sist på Södermalm.

Nu är han sedan en knapp timme åter i dagis trygga famn. Och även om han stretade emot en del när vi skulle sätta på honom skorna i hallen i morse, tror jag att vi alla tre tyckte att det var ganska skönt när han vinkade sina fröknar och kompisar god morgon några minuter senare och uppfordrande sa mamma pappa gå till jobbet nu!

Dagis. Vilken fantastisk uppfinning för både stora och små.