Stockholm på riktigt

Efter tre veckor på vägarna landet runt är vi nu hemma i Stockholm på riktigt. Solen till ära kastade vi bara in väskorna i lägenheten, plockade fram filt, handdukar och solfaktor 50 och begav oss till Långholmen. Att säga att det är varmt i vattnet är väl en överdrift, men efter några minuter domnar kroppen bort och det blir rätt behagligt.

20120728-162654.jpg

I övrigt då?

Jag ser fram emot ett par veckor av semisemester/semijobbande.

I kväll ska jag mysa med datorn genom att blåsa den ren och sedan installera Mountain Lion från scratch.

På resan hem i förmiddags läste jag en väldigt lång och intressant text i Vanity Fair om Microsofts fall under 00-talet. Stundtals plågsam läsning.

Jobba från coffice #2: Coffee Pause

I dag: Coffee Pause på Södermannagatan 42.

Jag trodde länge att det här fiket enbart hette Pause tills jag närstuderade skylten häromdagen och såg att det fanns ett litet svårläst coffee placerat ovanför huvudnamnet. Cafét ligger i ett område i södra Sofo som jag på kort tid kommit att verkligen uppskatta, det finns en trevlig känsla av myllrande småstadskvarter i grannskapet trots att avståndet till Sofos centrum Nytorget/Skånegatan ligger mindre än 200 meter bort. Utsikten från den ljusa och fönsterdominerande lokalen är mot det slumrande Greta Garbos torg.

Hur som helst – Coffee Pause ser inte särskilt spännande ut, det är skandinaviskt minimalistiskt inrett utan att ta det till någon extrem, och någon direkt mysfaktor går det väl inte att tala om. Men när man väl satt sig där inne händer något, personalen är trevlig, fåtöljerna bekväma och bryggkaffet, som bara kostar 20 kronor och kommer med oändliga påtårer (man får dock inte ta det själv), är relativt välsmakande. Mat- och fikautbudet är dessutom bra, och det lösenordsskyddade nätverket oftast stabilt.

Klientelet är blandat, en del andra cofficejobbare, ganska många barnvagnsföräldrar och en del återkommande kvartersstammisar, vad jag kan se.

Summa summarum: 4 Dannyboys av 5 möjliga

Kuriosa: Coffee Pause omgärdas av kvarter med små trevliga butiker och kontorskrypin av exakt den typ som vi letade efter i vintras. Nu har vi visserligen lagt lokalletandet på is, men man ska aldrig säga aldrig.

Tidigare inlägg om mitt cofficejobbande hittas här.

Grattis Dannyboy, tio år i dag!

På tal om absolut inget annat: I dag är det ju Dannyboydagen! Och inte nog med det: Det är tioårsjubileum!

Eller ja, rent datummässigt inleds och utspelar sig lejonparten av “Dannyboy & kärleken” den 25 maj 2002 vilket var tio år sedan i går, men Dannyboydagen infaller alltid på en lördag, så hipp hipp hurra i dag!

Jag hade egentligen tankar om att göra något mer storstilat av det här, men som så mycket annat får det stryka på foten när verkligheten i form av arbets- och familjeliv pockar på.

Men ett blogginlägg är det värt. Passande dessutom, att jag lagom till tioårsjubileet för första gången bor på Södermalm där romanen mestadels utspelar sig. Det måste ju betyda något.

 

Jobba från coffice #1: Blå Lotus

Jag har ju inte alls kommit igång som jag tänkte med det här caférecenserandet. Men okej, jag gör ett litet försök och berättar om de tre ställen jag oftast brukar frekventera om förmiddagarna efter att jag lämnat Tage på dagis.

I dag: Blå Lotus på Katarina Bangata 21.

Blå Lotus är något av mitt stamlokus. Jag hängde mycket här när jag var ny i Stockholm för 13 år sedan, och efter att vi flyttade till Söder förra sommarne har jag hittat tillbaka. Bryggkaffet kostar 25 kronor och är av standardkaraktär utan några som helst extravaganser, påtårerna är oändliga och man får hälla upp själv, vilket är ett stort plus i min bok. Personalen är otroligt trevlig och atmosfären mysig i någon sorts halvflummig hinduisk stil som mitt rationella och logiska jag borde sky som pesten men faktiskt gillar. Kientelet består av hipsters, caféjobbare, normalfikare och kvartersboende, varav vissa verkar gå dit varje dag och använda cafét lite som ett vardagsrum. Det lösenordsskyddade nätet är relativt stabilt, men de gånger det svajat och jag tvingats använda min egen mobiluppkoppling blir det lite värre, fiket ligger en halv trappa ner och mottagningen landar gärna bara på en eller två 3G-pluppar eller ibland bara Edge (japp, jag har Telia).

Summa summarum: 4,5 Dannyboys av 5 möjliga

Kuriosa: På Yelpsidan för Blå Lotus länkas till www.blalotus.se, vilket är en butik i Malmö som säljer kinesiska och tibetanska möbler. Kanske inte helt korrekt.

Händelser vid Slussen

Hade ingen aning om att det här var på gång men fick just det här pressmeddelandet med inbjudan till pressvisning nästa vecka.

Händelser vid Slussen

“Ge mig en miljon så spränger jag skiten med dynamit”. Det är Pekkas radikala lösning på hur man ska ta itu med Slussens förfall. Pekka som bott utomhus under en av Slussens broar ett par decennier. Han är en av de människor vi lär känna i den här dokumentärfilmen om Slussen i Stockholm.

Året 2011 var ett ödesår för den anrika trafikkarusellen. Då fattades beslutet att den ska rivas och ersättas av en ny. Filmaren Johan Palmgren har följt livet i stormens öga under detta dramatiska år.

Navet i berättelsen är det hemliga arbetet hos arkitekterna som utformar det nya förslaget. De arbetar i sitt kontor, beläget mitt i Slussen-karusellen. Samtidigt skanderar demonstranterna ute på torget för att bevara allt som det är. Alla frågor måste vara lösta tills slututställningen öppnar. Ska man ha två broar eller en?
Vad ska man göra med Saltsjöbanans gamla station? Och hur soligt och glatt kan man framställa det nya förslaget?

Strax nedanför arkitekterna står Nina och slussar båtar. Hon ömmar för Pekka och de andra hemlösa, men måste ibland ryta till för att hålla ordning på dem. Och ibland flyter det upp de mest märkliga ting i kanalen nedanför henne.

Frisören Christian arbetar i sin salong i Blå Gången sedan tjugo år och han trivs med sina stamkunder. Han oroar sig för vart han ska ta vägen när Slussen försvinner.

Ovanför alla arbetar bartendern Jakob på fashionabla Gondolen. Han serverar arkitekterna te och ser ner på Slussen varje dag.”Kommer vi att se lika nostalgiskt på Slussen som man gör på Klarakvarteren som revs?”, frågar han sig.

Sändning den 9/2 kl 20.00 i SVT 2.
Repris 10/2 kl 15.50; 11/2 kl 13.25 samt 12/2 kl 00.25 i SVT2.

Åh vad jag hoppas att det här ger en nykter och balanserad bild av Slussenfrågan.

Lekplatser vi minns

Om någon sagt till mig för några år sedan att jag skulle spendera större delen av 2011 i en lekpark skulle jag ha sagt att han/hon var galen.

Eller, nej, inte galen, det var ju inte som att jag gick runt och var övertygad om att jag aldrig skulle skaffa familj, det hoppades jag nog ändå, även om det hela verkade väldigt diffust. Abstrakt. Skilt från den verklighet jag levde i.

Men lekparker alltså, eller parklekar som det av någon bakvänd anledning heter officiellt. Södermalm är snart kartlagt på samma sätt som vi lade Friedrichshains alla otaliga Kinderspielplatz under oss i somras, Tage och jag. I och med dagens besök i den rätt oansenliga lekplatsen i Tantolunden, som dock har som viktig bonus att alla tåg som lämnar Stockholm på väg söderut passerar precis bredvid, har vi nog täckt in öns alla större faciliteter.

Det är underliga ställen, dessa lekplatser. Innan man har egna barn är de ickeplatser man passerar förbi utan att reflektera över, tanken skulle aldrig ha slagit mig att besöka en lekpark om inte Tage fanns, faktum är väl att det är bäst så, för män utan tillhörande barn i parklekar – nja, låt oss bara säga att det inte anses sunt.

I min gamla lägenhet vid Odenplan fanns två dagis – förlåt förskolor – med tillhörande mindre lekplats på innergården. Jag passerade den där lekplatsen dagligen i nästan sju års tid, jag noterade så klart att den fanns där, men jag tittade aldrig på den, ansåg den aldrig vara del av min värld.

Och nu framlever jag mina dagar på dem. Konstigt det där.

Klumpen

Vi är hemma nu. I Stockholm på riktigt.

Jag packar sakteliga upp resväskorna, vi hade 8,8 kilos övervikt på den ena, vilket var en smula onödigt eftersom den andra hade 6,4 kilo upp till maxvikten. Det är å andra sidan en minimal resväska som jag lurades att köpa av min då lokala väskhandlare på Norrtullsgatan med löftet att den klassades som kabinväska. När jag skulle ut och flyga med den första gången blev jag dock utskrattad av incheckningspersonalen när jag sa att jag skulle ta den som handbagage. Visst, den är fjantigt liten för att vara en resväska, men liten var den visst inte. Med det vill jag bara ha sagt att de 13,6 kilo innehåll jag hade fyllt den med var ett mästerstycke i kompakt- och sitta på väskan för att få ihop den-packning, det gick att lyfta ut hela innandömet bestående av kläder, lego, whisky och tygdjur som en enda sammanpressad klump.

Nåväl. Detta om resväskorna.

Flykten från Berlin

De senaste dagarna har jag inte kunnat undgå att ana ett mönster. Det verkar som att Tage har tröttnat på de berlinska lekplatserna, hur fantastiska de än är. Han vill uppleva nya horisonter.

Och vilka är vi att neka honom det. Lika bra att flytta hem till Stockholm på heltid. Vi ses på Söder!

Pendeltåg och Upptåget FTW

Under hela året då vi pendlat till Berlin har jag mer än en gång svurit högt och ljudligt på Twitter över de sanslösa priserna när man åker Arlanda Express till Arlanda. 260 kronor enkel resa är inget annat än ett rån, och det brukar störa mig minst lika mycket att deras helg- och sommarrabatter alltid är parinriktade: Res två för 280, och synd för dig om du råkar vara så patetisk att du måste resa ensam.

Nu är jag visserligen inte ensam, men av arbetsskäl för Johanna har det blivit så att jag och Tage rest till eller från Berlin ensamma rätt ofta. Tage är också skälet till att jag alltid brukar ta Arlanda Express och inte de betydligt billigare Flygbussarna, det är helt enkelt rätt bökigt att ta barn, barnvagn, resväska, skötväska plus handbagage på bussen, tåget är i det avseendet mycket enklare.

Men så i går, på inrådan av Sakine Madon på Twitter för en tid sedan, testade jag en för mig ny och rätt fantastisk Arlandametod: SL:s pendeltåg följt av Upptåget!

Resan tar totalt 37 minuter från T-centralen inklusive byte i Upplands-Väsby, och kostar 100 kronor. Det fina i kråksången är att det är en helt vanlig SL-biljett med så kallat passagetillägg på Arlanda, så du betalar hela resan på en gång redan när du inleder din kollektivtrafikresa i Stockholms län, vart det nu månde vara. Har du redan SL-kort betalar du bara för den sista snutten av resan mellan Upplands-Väsby och Arlanda, vilket blir 60 kronor.

Särskilt bökigt är det inte heller. När du kommer till Upplands-Väsby korsar du bara perrongen och kliver på Upptåget som startar där och har avgångstid tre minuter efter att pendeltåget anlänt. Sju minuter senare är du på Arlanda. Tågen går en gång i halvtimmen, jämfört med en gång i kvarten på Arlanda Express.

Visst tar själva resan mellan Centralen och Arlanda betydligt längre med den här lösningen jämfört med Arlanda Express, men just den resan visar ju aldrig hela sanningen av hur lång tid det tar att resa till Arlanda. I verkligheten ser en resa till Arlanda ut så här för oss:

Arlanda Express-alternativet: 7 minuters promenad ner till tunnelbaneperrongen vid Skanstull, i medel 2 minuters väntetid där, 7 minuters tunnelbanefärd, 5 minuters promenad för att ta sig upp till Arlanda Express, i medel 7 minuters väntetid på nästa tåg och därefter 20 minuters färdtid till Arlanda. Summa summarum 51 minuter i medel till en kostnad av 290 kronor (30 kronor sms-biljett på tunnelbanan plus 260 kronor Arlanda Express-biljett).

Pendeltåg följt av Upptåget-alternativet: 10 minuters promenad till Södra stations perrong, följt av cirka 3 minuters väntan om vi kollat tidtabellen i förväg och tajmat vår promenad. Därefter 43 minuters färdtid till Arlanda (inklusive byte i Upplands-Väsby). Summa summarum 56 minuter i medel till en kostnad av 100 kronor.

För mig är valet enkelt. Färre byten, mindre bök med barnvagnen och väskorna, betydligt lägre kostnad, försumbart längre tid. Pendeltåg och Upptåget FTW.

UPPDATERING: Fick en kommentar på Twitter om ett annat alternativ jag glömde ta upp i inlägget. Vill man åka till Arlanda helt inom SL-systemet, och alltså inte betala ett öre om man redan har månadskort, så går det att ta pendeltåget till Märsta och där byta till buss 583. Den avgår sex minuter efter tågets ankomst och ytterligare en kvart senare angör 583:an Arlanda. Lite bökigare, lite längre tid (totalt 57 minuter från Centralen), men fullt görbart och därtill överlägset billigast då det kostar 45 kronor om man har remsa och 60 kronor om man betalar med sms-biljett. Det är dessutom rätt smidigt även med barnvagn och väskor, det är en vanlig SL-buss utan trappsteg där man bara rullar på med hela bohaget till skillnad från på Flygbussarna, där barnvagnar måste stuvas in i bagageutrymmet. Jag och Tage åkte den här rutten till Arlanda en gång i vintras när vi hade gott om tid, och det gick hur bra som helst.

Hemma

Såg “Super 8” på Rigoletto i går kväll, trevlig film, härlig Spielbergkänsla med många varm i magen-ögonblick trots den lite vuxenotäckare uppdateringen av “ET”-temat.

Hur som helst.

Har inte vant mig vid Södermalm ännu, att styra kosan söderut från Kungsgatan efter bion kändes ovant, underligt, den där bitterljuva känslan infann sig i bröstet och när jag passerade Drottninggatan såg jag upp längs backen mot Observatorielunden och insåg att vuxenresan på något sätt nått sitt slutliga mål nu när jag lämnar de nordliga malmarna för stadsdelen jag så länge personifierat mig med, men aldrig bott på.

Det känns spännande. Och vemodigt. Precis som det ska vara.