Tar vara på tiden

Saker jag hunnit med sedan jag anlände till Stockholm strax efter 06.30 i morse:

Promenera genom den högsommargnistrande staden till Södermalm och Helgalunden. Det var ljuvligt stillsamt och tyst. Stockholm är som bäst när det är nästan folktomt.

Äta frukost på ett morgonpiggt café på Hornsgatan och skriva lite på romanen. Fick även agera tolk mellan ett amerikanskt turistpar och caféägaren. De var på jakt efter decaf coffee. De gick bet.

Åka tunnelbana till Skärholmen, gå till Ikea vid Kungens Kurva, handla två förpackningar golvtrall som jag ska ta med upp till Vittangi (köpte för lite i Haparanda förra helgen), gå tillbaka till Skärholmen och hinna innanför spärrarna innan tiden på sms-biljetten gått ut. Hade till och med tio minuter till godo.

Inventera sladd- och kontaktförrådet till våra datorer när det gäller bildskärmskopplingar. Vi har löjligt många adaptrar och nu ska en del av beståndet med norrut, de behövs till filmrummet jag bygger i källaren. Trallen ska in i samma rum för övrigt.

Springa sex kilometer runt Årstaviken. Kanske inte den smartaste dagen att göra det på i och med termometern närmar sig 30-strecket, men jag har inte sprungit i Sommarstockholm en enda gång i år, och skulle det ske någon gång så var det i dag. Bara att bita ihop. Eftersvettades i 45 minuter innan det var någon poäng med att gå och duscha. Passade på att kolla lite mer på sladdbeståndet medan jag väntade.

Gå till Södra station och hoppa på pendeltåget mot Uppsala, där jag först ska ha ett möte på eftermiddagen inne i stan och sedan åka ut till min vän Petras 40-årsfest i Sunnersta.

Skriva det här blogginlägget på mobilen under resans gång och posta det strax före Rotebro.

På gränsen

Vi har ett barnfritt dygn, Ejda och Tage är överlämnade till Johannas föräldrar och vi har rest ner till gränstrakterna, sov på Torneås stadshotell på finska sidan i natt och så fort de öppnar åker vi de ynka metrarna över gränsen igen och handlar loss på Ikea i Haparanda utrustade med inköpslistor åt både oss själva och släkten, gäller ju att passa på, det är ändå knappa 30 mil hit.

20130727-075741.jpg

När vi åt middag på Umpitunneli med utsikt åt Torneälven åkte genast våra telefoner fram, jag tror vi är som lyckligast när vi tillsammans får hålla på med internet ostört på varsitt håll.

Gränser fascinerar mig för övrigt. Andra halvan av resan ner till Haparanda-Tornio går längs gränsen, bara ett hundratal meter emellan över älven, gårdar på båda sidorna, gemensamma släkter. Den totala oförståelsen de måste ha känt, när de 1809 fick veta att nej, ni är nu inte längre samma folk, de på andra sidan vattnet tillhör från och med i dag Ryssland.

Rikssprängningen. Jag tycker om att Haparanda-Tornio nu drygt 200 år senare försöker råda bot på det, sluter sig samman som en enhet över gränsen, lämnar idiotin i att ha två helt skilda förvaltningar i en stad som rent geografiskt är en enhet, bara det att en älv råkar rinna i dess mitt och fältherrar dragit linjer på en karta. Visserligen ännu bara små steg, men ändå. Hoppingivande.