Jag tilldelades ett pris i fredags kväll! Jag är mycket hedrad och glad över att få ta emot Sparbanken Nords litteraturstipendium för 2022. Diplom, en check på 10 000 kronor och blomster (som nu står i en vas på soffbordet alldeles bredvid mig) överräcktes i samband med Norrbotten berättar, en litterär talkshow inom ramen för kulturfestivalen Kultura 22, där Mattias Timander samtalade med David Väyrynen, Anna Kuru och Tina Harnesk. En jättefin kväll, och ett otroligt proffsigt arrangemang överlag. Kul!
Så här löd motiveringen: Daniel Åberg har kommit att bli en stark röst från det litterära Norrbotten. Hans böcker vänder sig till både unga och vuxna, spänningssökare, romantiker och läsovana. Vi tycker att han är en självklar stipendiat då han brinner för att göra läsning lättillgänglig både i skrift och ljud.
Sparbanken Nords Litteraturstipendium delas ut i samarbete med Kiruna Bokfestival för att lyfta människor som stimulerar och utvecklar litteraturen i Kiruna. Pristagaren ska ha bidragit med en värdefull kulturinsats för Kiruna inom det litterära området.
Jag och Sparbanken Nords kontorschef Otto Andersson, som delade ut priset. Foto: Carina Kreku/Stadsbiblioteket Kiruna
Vad jag ska använda pengarna till? Min tanke är att de – med lite extra tillskott – ska finansiera en ny MacBook Air, min nuvarande MacBook (alltså den numera nedlagda 12-tumsmodellen som bara heter MacBook och inget annat) har fyllt fem år och var i ärlighetens namn en modell som aldrig var något kraftpaket ens från början. Den har dock fyllt mina i ärlighetens namn rätt ringa behov av processorkraft bra, men nu har tangenten M börjat krångla väldeliga, den måste drämmas ner på ett sätt som känns ovärdigt en produktiv författare, och trots en del mer eller mindre kreativa sätt att råda bot på problemet fortsätter tangenten trilskas. Som läget är nu måste jag tänka varje gång jag ska trycka ner bokstaven m och lägga lite extra kraft i trycket där, och det är hopplöst att hitta ett bra flyt då, jag kan aldrig slappna av när jag skriver (synd att det inte var bokstaven z som började krångla). Och att använda ett litteraturstipendium till att förbättra den litterära processen måste väl ändå sägas vara lämpligt?
Dock grämer det mig att en ny MacBook Air väger hela 1,24 kilo, vilket kan te sig lite men faktum är att det är en viktökning på 35 procent jämfört med de 0,92 kilo som MacBooken klockade in på. Aldrig har Apple tillverkat en så lätt bärbar dator som den som jag skriver detta på, och ni som följt mig länge vet att jag alltid har varit besatt av datorers vikt och att det därför grämer mig att gå i fel riktning.
Jag och David Väyrynen drog på oss Norrländska Litteratursällskapet-hattarna i lördags och bevistade Kiruna Bokmässa, som för femte året smygstartade Kiruna Bokfestival (som med start på tisdag arrangeras för sjunde året). Och som vanligt var det en strålande fin dag.
Det kan inte nog understrykas hur imponerad jag blir varje år av det samarbete som Kiruna Bokhandel och Kiruna stadsbibliotek lyckats få till stånd och som manifesteras med den nästan veckolånga bokfesten i mitten av oktober. Jag har svårt att se att den har sitt motstycke i Sverige.
Jag och David hade utställningsbord för Norrländska Litteratursällskapet på övervåningen.
Lördagen är alltså startskottet, då den lokala bokmässan arrangeras, och på vilken främst regionala författare och förlag ställer ut, i år var antalet anmälda utställare rekordstort (42 styck) så två våningsplan på Kiruna Folkets Hus hade för första gången tagits i bruk för mässan. Och som vanligt hängde folk på låset och fyllde lokalerna från start till stängning. Parallellt med mässgolvet arrangerades kvartslånga miniseminarier hela dagen, vars program också hade förlängts för att några fler av de medverkande författarna skulle få plats att framträda jämfört med tidigare år.
Delar av utställningsgolvet på mässans nedervåning.
Jag hade tyvärr inte tid att besöka något seminarium då vi hade fullt upp vid vårt bord hela dagen (i fjol hade jag och David ett seminarium där vi presenterade Norrlitts verksamhet), men jag anslöt till bibliotekspersonalen en kort sväng på Bishops Arms efter mässan där de skulle äta middag innan jag rattade bilen hem mot Vittangi, och fick höra att det varit så gott som fullt i salongen (som har 120 sittplatser) hela dagen och att de redan funderade på hur de skulle kunna utöka programmet ytterligare nästa år.
Värt att understryka är att lördagen är helt gratis, såväl för besökare som för utställare. Samtliga utställare får även gratis lunch och obegränsade mängder kaffe (tur att Folkets Hus i Kiruna har ett rätt rikligt utbud av toaletter).
Betydelsen av att lokala författare och småförlag ges en sådan här välbesökt, fast återkommande arena att visa upp sig på kan knappast överskattas. De senaste åren har det poppat upp ett antal lokala författarfenomen som är i stort sett okända utanför Malmfältsregionen eller Norrbottensregionen i stort, men som på hemmaplan blivit oerhört populära, som Lainioförfattaren Lars Alm och barnboksförfattaren Carina Kero Esberg, som i två fina bilderböcker skildrat Kiruna i skuggan av gruvan och stadsomvandlingen. Och under resten av året är såväl biblioteket som bokhandeln kontinuerliga advokater för de lokala författarskapen. Även litteratur på meänkieli har en framskjuten plats, och den samiska litteraturen har också vuxit i betydelse på mässan, där exempelvis det samiska förlaget Ravda Lágádus är årligt återkommande. I år hade även Tjállegoahte/Författarcentrum Sapmi bord på mässan och informerade om sin verksamhet.
Därtill har, likt de stora förlagen gör inför bokmässan i Göteborg, en del författare börjat använda den lokala bokmässan i Kiruna som lanseringsplattform för nya böcker, vilket Norrländska Socialdemokraten lyfter fram i sin artikel från helgens mässa, då bland annat romanförfattarna Anna Kuru och Siv-Britt Mangi hade releaser för sina nya romaner.
Bokhandelns föreståndare Tora Lindberg håller i de flesta av författarsamtalen under bokfestivalens kvällsarrangemang.
Bokfestivalens huvudprogram pågår därefter tisdag till torsdag följande vecka med gästande författare i samtal med Kiruna Bokhandels föreståndare Tora Lindberg. Även dessa kvällar arrangeras i Folkets Hus, men då i stora salongen Nåjdens sal, som rymmer närapå 400 personer. Och det är i princip alltid utsålt, en betydande del av biljetterna säljs därtill redan innan årets författare har presenterats – en vanlig kommentar när folk köper biljetter i bokhandeln i förväg är jag litar på er, ni har ju alltid så bra program. I år är uppställningen Anna Laestadius Larsson, Karin Smirnoff och Nina Wähä på tisdagen, Tove Alsterdal och Pascal Engman på onsdagen samt Jonas Bonnier och Kristin Kaspersen på torsdagen. Tidigare år har festivalen gästats av författare som Håkan Nesser, Stina Wollter, Mikael Niemi, Katarina Wennstam, Theodor Kallifatides, Roslund & Hellström, Malin Person Giolito, Jens Lapidus, Bea Uusma, Lars Kepler, Klara Zimmergren, Fredrik Backman och Åsa Larsson, som även haft rollen som festivalens ambassadör under ett antal år, dock inte i år.
Den största kulturgärningen går dock av stapeln på onsdagen, då Bokfestival Ung bjuder in samtliga av Kiruna kommuns drygt 2000 skolelever, från F-klass upp till och med gymnasiet, för att komma till Folkets Hus och lyssna på framträdanden av barn- och ungdomsförfattare. Med tanke på att Kiruna kommun till ytan är landets största och ensamt upptar en tjugondel av Sveriges areal, innebär det att en del skolor tvingas resa väldigt långt – och även gör det, barnen från skolan i Karesuando åker buss 18 mil enkel väg för att komma in till Kiruna. Till i år har författarna Jonna Björnstjerna, Christina Wahldén och Mats Söderlund bjudits in, tillsammans med de lokala författarna Carina Kero Esberg och Anders Skoglind. Från Vittangi skola åker årskurs 1-9 in (bara 7,5 mil enkel resa härifrån), men dock inte F-klassen, till Ejdas stora förtrytelse. Tage ser dock mycket fram emot resan, i år ska de få lyssna dels på Jonna Björnstjerna som skrivit och illustrerat Sagan om den underbara familjen Kanin-böckerna, som med sina suggestiva och småotäcka illustrationer skrämde slag på Tage när vi brukade högläsa dem för några år sedan, och dels Anders Skoglind, som skrivit och illustrerat den fina Fjällvandrarens trollguide.
Summa summarum: Kiruna Bokfestival gör Kiruna till en oerhört mycket rikare plats att bo på och verka i. Och det är verkligen genuint fint att se hur lokalbefolkningen sluter upp kring satsningen, vilket tyvärr är långtifrån givet när det gäller sådana här regionala kulturarrangemang.
Det blev ett bra samtal på biblioteket inne i Kiruna i går tror jag, snacket flöt på fint och publiken var på alerten och ställde frågor. Fick till och med signera några pocketar innan det var dags att ratta hemåt. Kul!
Provins redaktör Carl Åkerlund, jag själv och Mats Söderlund. Benen i kors och sneakers gånger tre.
En relativt bra skrivdag i dag, jag tog tidiga bussen in till Kiruna, satt på Café Oscar ute på handelsområdet och skrev på förmiddagen, promenerade in till stan och åt lunch på Fika by Spis, satt där och skrev en timme och hastade till tvåbussen hemåt via en kort sväng förbi bokhandeln. Hann även med ett samtal med inläsar-Philomène, hon hade inte alls lika många frågor gällande knöliga meningar och konstiga ord som skulle uttalas den här gången, hon skulle gå in i studion och börja läsa in på onsdag. Sjukt spännande, det MÅSTE bli tv-serie av det här! var hennes spontana omdöme.
Jo tack, det hade varit mycket trevligt. Så … hör ni det, produktionsbolag? Virus och Smittad är sjukt spännande!
Det slog mig häromdagen att jag inte lämnat Vittangi sedan vi återkom från New York för drygt tre veckor sedan. När jag påtalade det för Johanna – som hunnit med ett antal jobbdagar inte bara i Kiruna utan även i Luleå och Stockholm – rättade hon mig med: Nu tar du allt i, du har ju faktiskt kört till soptippen.
Och det har hon ju helt rätt i, den ligger ett par kilometer utanför bygränsen.
I dag tog jag dock igen det med råge, då jag körde ända in till Kiruna och hämtade upp min pappa på flygplatsen. Jag hann till och med klämma in ett snabbt besök på Coop Forum.
Vet ni! I går begick Johanna debut som krönikör i Norrbottens-Kuriren, och skrev en mycket fin text om bland annat Kiruna, stadsflytten, LKAB och vilken äganderätt man har – eller rättare sagt anser sig ha – på en hemort man sedan länge lämnat bakom.
Luciafiranden i dag. Ejda hann ändra sig från tomte till att inte vilja vara med till att vara Lucia innan vi hann fram till dagis, och till sist tågade hon också med ljuskrona och linne och allt. Det var nog tur att vi var ute i sista sekunden, hon hann aldrig känna efter vid ankomst, utan puttades utan pardon in i ledet och fick traska ut. Väl på plats sjöng hon med handen för munnen alla fem sångerna, för hon ville gärna sjunga, men ville inte att någon skulle se att hon gjorde det, förklarade hon för mig efteråt. Älskade lilla unge.
Även vår estradör till son verkade för en gångs skull tagen av stundens allvar när det var hans tur en timme senare. Förskoleklassen lussade med ettorna och tvåorna i skolans matsal, och han satt lugnt och stilla hela tiden under sångerna (av någon anledning jag inte riktigt förstår placeras ju tomtarna ofta sittande på golvet medan övriga får stå). Tage hade i förväg instruerat oss noga om var vi skulle sätta oss för att se honom bäst, och det visade sig så klart stämma till punkt och pricka, jag hade till och med fri sikt med systemkameran.
Därefter skyndade jag hem och tog bilen in till Kiruna, där jag besökte den samiske konsthantverkaren Fredrik Prosts verkstad för en intervju. Jag hade ärende in till staden också i går samt även i morgon, något jag aldrig tror har hänt tidigare under de snart fyra år vi bott här.
Det börjar bli riktigt bråttom med Virus 2 nu, och följaktligen tog jag 06.40-bussen in till stan i morse för en heldag i skrivandets tecken. Och bortsett från tio minuter då jag gick till biblioteket och snackade lite med Tage som också hade Kirunadag med sin förskoleklass, tjugo minuter när jag åt lunch på Spis och en kvart då jag gick och snackade med Tora på Kiruna Bokhandel, så jobbade jag i princip nonstop med boken från 07.45 till 17.45, då bussen hem angjorde Vittangi busstation.
Trodde först att jag skulle landa på cirka 15 000 tecken eftersom det var vad jag hade nått när jag slog igen datorn för att gå till bussen, men väl på plats i mitt säte tänkte jag att vafasiken, slumra kan jag väl göra i kväll, och skrev 2 300 tecken till på ipaden jag tagit med som batteribackup ifall jag skulle hamna på caféer där jag inte kunde ha sladden i och riskerade soppatorsk i datorn.
Så 17 300 tecken, det är banne mig personligt rekord. Jaja, jag vet att författeri handlar om kvalitet och inte kvantitet, men just i detta läge är faktiskt kvantitet det som behövs.
Lyckas jag nu bara nå uppåt 12-13 000 tecken i fortsättningen varje arbetsdag, så ska nog det här ordna sig.
Jag intervjuades om Virus i P4 Norrbottens förmiddagsprogram i går. En trevlig intervju, där jag för att få en lokal vinkel även tänkte högt gällande en lös tanke jag haft om att förlägga en framtida säsong av serien i Kiruna, givet de rätt speciella omständigheter staden bjuder på. Det gäller ju att bjussa den lyssnande publiken på något unikt.
Ja, förutsatt bland annat en sådan liten detalj att jag först måste få grönt ljus för fler än två säsonger, så klart.
Det har skrivits en del om nattågens framtid den senaste tiden, senast i dag hade Dagens Nyheter en artikel om att nattågstrafiken kan halveras, och helgen som gick hade DN en artikel med titeln ”Alla vill ha nattåg men ingen vill betala”, som tog ett europeiskt grepp på nattågen. De nedlagda nattågen till Jämtland tidigare i år har också vållat rubriker.
Men det fascinerar mig att så få talar om det som ligger bakom nedgången i resandet, grunden till varför nattågen allt mer hotas. Det är nämligen rätt enkelt:
Nattågen är på det stora hela usla i dag, och de blir bara sämre. Självklart reser allt färre med dem.
Man kan säga mycket om standarden på vagnarna och den service som SJ erbjuder på tågen, men om vi här bara fokuserar på hur lång tid resorna tar, ser det ut så här på sträckan Stockholm-Kiruna:
Det är en resa på 124 mil, som den tidiga nattågsavgången från Stockholm tillryggalägger på 17 timmar och 32 minuter. Det innebär en snitthastighet på 71 km/h. Nattåget till Kiruna snirklar sig alltså uppåt genom Sverige i en tredjedel av hastigheten av vad X2000-tågen klarar av en bra dag. Jag säger det igen – 71 km/h!
Som jämförelse kan nämnas att de traditionella snälltåg som ännu går mellan Stockholm och Göteborg kör den 48 mil långa sträckan på 4 timmar och 40 minuter, det vill säga 102 km/h. Det är rätt stor skillnad.
Det tidiga nattåget mot norr avgår i dag redan klockan 16 från Stockholms central, och anländer vid 09.30 till Kiruna dagen efter. Det avgår alltså innan arbetsdagen tagit slut, och anländer efter att nästa arbetsdag börjat. För affärsresenärer blir därmed tåget inte ett reellt alternativ. Det sena nattåget som avgår först vid klockan 22.40 från Stockholm, är faktiskt en hel timme snabbare på att köra samma sträcka. Men vad hjälper det, tåget anländer till Kiruna station klockan 15.10 dagen efter, när hela nästa arbetsdag i princip passerat. Inte heller det är ett alternativ som affärsresenärer kan fundera över.
Självklart tappar sådana tåglinjer passagerare.
Leker vi med tanken att nattåget Stockholm-Kiruna skulle kunna gå i de 100 km/h som snälltågen mellan Stockholm-Göteborg snittar, skulle resan ta bara tolv timmar. Du skulle kunna kliva på nattåget klockan åtta på kvällen i Stockholm, och anlända vid klockan åtta nästa dag i Kiruna. Det skulle innebära en enorm skillnad för många av dem som i dag känner sig tvingade att flyga upp dagen innan, bo på hotell en natt och sedan ha sitt affärsmöte dagen efter (därefter måste de i regel bo ännu en natt på hotell innan de kan flyga tillbaka eftersom sista flyget Kiruna-Stockholm ofta går redan halv två på eftermiddagen, men det är en delvis annan historia).
Jag tycker den här dimensionen i stort saknas i diskussionen kring nattågen. Tåglinjerna i norr blir sämre och sämre på grund av uteblivet underhåll som gör att resan tar längre och längre tid. Dessutom är det inte bara de sorgligt långa tiderna i tidtabellen som avskräcker, utan resorna drabbas därtill allt oftare av förseningar eller att tågen helt ställs in, vilket får än färre att resa med dem – man litar helt enkelt inte på att man ska komma fram i tid.
Tage och Johanna leker under en av nattågsfärderna mot Kiruna.
När vi flyttade upp hit strax före jul 2012 skedde det via nattåget. Jag hade redan någon månad tidigare kört upp en skåpbil fylld med saker till huset i Vittangi, men själva flyttresan gjorde vi med SJ. Jag minns den där resan väldigt väl eftersom den var så känsloladdad. Vi hade lämnat Tage på sin förskola på Södermalm som vanligt på morgonen, och gick sedan hem till lägenheten och packade och städade hela dagen, innan vi med känslorna utanpå kroppen och funderingar kring vad vi egentligen gett oss in på drog alla våra resväskor till förskolan, hämtade upp Tage från sitt älskade dagis en sista gång, och tog tunnelbanan till Centralen för påstigning på nattåget.
Då gick den tidiga nattavgången från Stockholm klockan sex på kvällen, samtidigt som det precis som nu skulle vara uppe vid halv tio-tiden dagen efter i Kiruna enligt tidtabellen. I dag avgår som sagt tåget redan vid fyra på eftermiddagen, så på de tre år som gått har SJ tvingats justera avgången för nattåget med två timmar på grund av den allt sämre infrastrukturen.
Första åren i Vittangi åkte vi dessutom i regel nattåg när vi skulle ner till Stockholm. Anledningen var inte först och främst att vi älskar att åka tåg, utan att det var så ekonomiskt, nattåget kom nämligen alltid fram minst två timmar försenat, vilket var den dåvarande gränsen som SJ hade för sin restidsgaranti på nattågen. Vi åkte Kiruna-Stockholm tur och retur ”gratis” tre gånger innan de lyckades ta sig ned i tid en gång och vi inte längre fick tillbaka pengarna enligt restidsgarantin.
Jag ser tyvärr ingen ljusning på det här området heller. Ingen är i dag intresserad av att på allvar satsa på det som tågtrafiken i Sverige behöver – en upprustning över hela linjen, och en rejält tilltagen budget med fokus på kontinuerligt underhåll. Det ger inga braskande rubriker och syns inte på samma sätt som spektakulära höghastighetsbanor riktade ner mot kontinenten. Lägga pengar på att laga? Nja, vi har coolare visioner än så.
Jag börjar på allvar tro att satsningen på höghastighetsprojekt i realiteten innebär starten på en avveckling av det reguljära tågnätet i stora delar av Sverige. Det gör mig både rädd och sorgsen.
Lång Kirunadag i dag, skjutsade in Johannas syster till flygplatsen på förmiddagen, och hängde sedan kvar i stan till halv nio på kvällen, då jag hämtade Johanna vid tåget. Men det innebar i alla fall en ovanligt lång och välbehövlig arbetsdag – ett par timmar på morgonen hemma, ett tvåtimmarspass på Café Safari efter lunch, två timmar på biblioteket efter en promenad och till sist en och en halv timme på Frasses efter att jag handlat på Coop, innan det var dags att bege sig mot tågstationen. Det är glammigt att vara frilans, oh yeah.
Hm. Hopräknat blir det visst bara 7,5 timmar, det vill säga en rätt ordinär arbetsdag. Men den kändes lång.
Stadsdag i dag, tog halv nio-bussen in till Kiruna, jobbade någon timme i foajén på Scandic Ferrum följt av ett lunchmöte i deras restaurang om texter till en bilaga jag ska producera den närmaste veckan, därefter ytterligare ett par timmar arbete men denna vända på biblioteket, varefter jag gick till Folkets Hus och intervjuade Åsa Larsson som är i stan i sin roll som ambassadör för Kiruna Bokfestival. Min intervju var dock filmrelaterad med anledning av de pågående inspelningarna av hennes böcker. Därefter rusch ner till busstationen för att hinna med sena bussen hem (det går tre dagliga bussar Kiruna-Vittangi – en vid sju på morgonen, en klockan två och en tjugo i fem). Nu pågår hemåtrullandet, vi svängde just in i Svappavaara, och vid ankomst hem går jag i kväll direkt till möte med den lokala Folkets Hus-styrelsen, som jag sitter i sedan i somras.
Ett scenario liknande det jag upplevde under Norrländska Litteratursällskapets sommarträff ägde för övrigt rum under Åsa Larsson-intervjun. Vi har mig veterligen aldrig träffats tidigare vare sig i journalistiska eller författarmässiga sammanhang (dock har jag ett vagt minne av att ha telefonintervjuat henne en gång under TT-åren) och det fanns ingen anledning till att hon skulle veta vem jag var, men det tog bara några minuter innan vårt samtal kort berörde att jag bor i Vittangi och har gjort så blott i ett par år för att hon direkt skulle göra kopplingen – aha, du är Johannas make!
