Internet & jag, en tragikomisk historia

Det har verkligen gått troll i det här med vårt internet. Debaclet med Bredbandsbolaget i färskt minne (tror ni de ringde mig för att diskutera kompensation den 27:e som de lovade?) har det även strulat till sig med Tele 2 där jag har ett mobilt surfabonnemang via en router, men där får jag ta på mig åtminstone en del av ansvaret själv.

Efter att ha fått simkortet tillklippt för att det skulle fungera även i nya miniipaden, lade det i stället av helt, något vi inte upptäckte förrän vi kom fram till Vittangi. Samtal till kundtjänst följde, fick rådet att besöka Elgiganten i Kiruna som är regionens enda mobilbutik som inte bara har Teliakompetens, men där ruskade de bara på huvudet på juldagen är vi åkt in för att köpa en tv på rean, ingen som har Tele 2 här uppe, så vi har slutat att ta in korten. Nytt samtal till kundtjänst, de knappade in en beställning på att ett nytt kort skulle skickas ut, vänta lite vad har ni för adress registrerad på mig? men det var så dags då, killen hade hunnit trycka på sänd och nu var beställningen omöjlig att annulera och inte förrän den hunnit passera genom hela systemet kunde en ny beställning göras, något som ännu inte inträffat, fem dagar senare. Detta trots att jag försökte ändra adressen dels när jag skaffade abonnemanget, och dels när jag ringde första gången. Men den sitter tydligen hårt präglad i mig, adressen på Vegagatan i Vasastan som Tele 2 vägrar släppa taget om.

Nåväl. Vi har våra mobiluppkopplingar, så vi sitter inte helt i sjön. Men ändå. Det irriterar och skaver, vill kunna leva mitt nätliv som vanligt.

Livet en onsdag i november

Jobbar från Café Safari i Kiruna i dag. Gott kaffe, mysigt ställe. Överlag är Kirunas centrum ganska gemytligt. Litet, funktionellt, trivsamt.

Expressens SD-avslöjande i dag. Ger det några effekter mer än att en person eventuellt tvingas avgå? Troligen inte. Att hela partitoppen så uppenbart är uppbyggd av människor av samma skrot och korn, och att vi någonstans hela tiden har vetat det, att de lyckats så väl i sina ansatser att till och med sakliga samhällsprogram som ”Agenda” börjar prata deras språk, och att de gång på gång får uppåt tio procent i opinionsundersökningar trots all jävla skit som hela tiden kommer fram. Det är alltså så här vi är. Illamåendet.

Fejstajmade med Tage i går. Han skulle bygga en linbana av snören och korgar, en sån som Albons Åberg har, och var mycket uppspelt. Älskade lilla unge.

Nattåg 94

Jag rullar norröver igen, nattåget till Kiruna, framme vid halv elva i morgon förmiddag om vädret och omständigheterna står mig bi. Gör en intervju vid lunchtid, sedan vidare mot Vittangi, middag hos svärföräldrarna och sedan kanske badminton på kvällskvisten om hälsan står mig bi. Åter till Kiruna på onsdag morgon, lite jobb på förmiddagen, sedan tåget söderut igen, framme i Stockholm vid halv sju torsdag morgon om … ja, allt står mig bi.

Borde skriva på romanen i kväll, när jag nu har chansen. Men jag har också ”Tinker tailor soldier spy” osedd på iPaden. Plikten eller lättjan.

Jag vill följa med! snyftade Tage lite halvhjärtat vid dörren när han skulle vinka hej då. Kanske var det mer utsikten att få åka tåg än att vara med sin pappa som lockade, det vore inte helt ologiskt med tanke på hans intressesfär, men han har börjat uttrycka känslor mer verbalt nu, hade varit ledsen på eftermiddagen på dagis i dag, och när vi promenerade hemåt frågade jag honom varför, han tittade upp mot mig med de klotrunda ögonen och svarade Jag längtade efter dig och slog därefter ned blicken och det är svårt att inte falla i gråt på öppen gata vid sådana tillfällen.

Älskade unge.

SJ bjuder inte direkt till gällande den inre resan i kväll. Ljusrörsbelysning i tågsalongen, omöjligt att se landskapet passera förbi, ljusen i husen, livet som pågår där innanför, allt skärmas ute, eller om det är inne, svårt att veta vilket som är vilket.

Innan jag blir allt för stursk gällande kärleken från min son kan det dock vara läge att minnas scenerna i vårt hem varannan kväll vid åttatiden, när han skriker av ilska och vanmakt över att det inte är Johanna som ska natta honom utan jag. Tage ska sova med mamma börjar det med, nej i kväll är det min tur att lägga dig varvid hans ansikte skrynklas ihop och NEEEJ TAGE VILL INTE SOVA MED PAPPA och grin grin grin.

Livet.

Lyssnar på Taken by Trees nya album. Det är bra tågmusik. Om det gick att se ut genom fönstren vill säga. Se ut så att jag kan blicka in.

Mobiltäckningen för den delen. Eller avsaknaden därav. Hallå SJ/Telia vi befinner oss längs stambanan. Kom in i matchen nu.

Vi rullar in mot Hudiksvall snart. Over and out.

Här uppe i norr

Ofta när man åker upp till Vittangi och Kirunatrakten känns det som att komma till världens ände. Nordligaste Sverige är väldigt glest befolkat och man får ofta åka ett flertal mil för att ta sig mellan de samhällen som finns. Kiruna kommun har en befolkningstäthet på 1,2 personer per kvadratkilometer, medan Sverige som helhet ligger på 21 personer/kvadratkilometer. Än värre (eller bättre om man ogillar folksamlingar) är det i något sydligare Lapplandskommuner som Arjeplog och Jokkmokk

ttttTTTTTTTTT AAAAAAAAAGGGGGEEEEEEEEEEEEEEEE

DDDDDD AAAAAAAAWAA N MNNNNNBBBBG IIIIIII IFFFFEEEEEEE CCCCCCC LLLLLLLLLLL

(mellanspel av Tage som klev upp i famnen och ville skriva lite)

där befolkningstätheten ligger på mindre än 0,3 personer/kvadratkilometer.

Men hur som helst. Resan till Tromsö i helgen vidgade perspektiven en aning. För när Sverige tar slut, finns ju hur mycket som helst kvar av nordligaste Skandinavien. Norge och även Finland sträcker sig en rejäl bit längre upp än Sverige, och det är långtifrån ödemark dessutom. Tromsö, beläget ett tiotal mil norr om Treriksröst som utgör Sveriges nordligaste punkt, har 60 000 invånare. Och städer som Alta, Hammerfest och Kirkenes ligger ännu nordligare till i Norge.

Att vara medveten om att det inte är nödvändigt att ständigt rikta blicken söderut när man är här uppe känns på något sätt befriande. Det finns liv åt andra hållet också.

Men visst, Stockholm-Vittangi är en rejäl resa. Flyger man samma sträcka åt andra hållet hamnar man i trakterna av Wien. Och det känns ju en aning mer … kontinentalt.