Adenoiden

Vad är det värsta med att vara förälder?

Tage opererades i går, en enkel operation där en adenoid, ofta beskriven som en körtel och i folkmun kallad polyp, avlägsnades från övre delen av hans munhåla, någonstans bakom näsan. Den har hindrat hans sömn, han har drabbats av korta andningsuppehåll ibland, orsakat snarkningar, eventuellt också hämmat hans aptit.

En rutinoperation, och allt gick bra.

Men den där knappa timmen efter att jag visats ut från operationssalen, där jag fick sitta vid hans sida och försöka hålla hans allt mer sviktande humör uppe medan de förberedde droppet och narkosen och han till sist somnade (han hade inte fått äta sedan dagen innan och operationen blev försenad och drog igång först strax före klockan tre på eftermiddagen), det var den värsta timmen hittills i mitt liv. Trots att jag logiskt sett visste att det inte var någon fara, trots att jag visste att det var rutin och trots att jag visste att de inte skulle göra något mer avancerat än att skära eller knipsa bort en körsbärsstor körtel från hans svalg och att de inte ens skulle göra ett endaste litet operationshål i honom utan bara gå in via munnen.

Jag vankade fram och tillbaka i den korta passagen mellan centraloperationsavdelningen och uppvaket på Gällivare Sjukhus och försökte lyssna, tyda, sia. Lät det något där inifrån? Verkade de som gick in eller kom ut från avdelningen stressade, på väg till eller från en operation där något gått snett, ökade de takten i sina steg efter att dörrarna slagit igen efter dem? Men det var knäpptyst vilket väl knappast var någon slump, något säger mig att sjukhus byggs medvetet ljuddämpande för att inte störa parallellt pågående livsavgörande verksamheter samt kanske också i viss mån för att inte oroa vankande anhöriga i onödan.

Jag försökte intala mig själv att jag var fånig, att jag rentutav var futtig när jag satt där med dunkande smärta i bröstet för ett rutinärende när det i samma stund med all säkerhet fanns föräldrar som vankade i väntan på avslut på verkligt tuffa operationer, som med genuin osäkerhet inväntade läkarens besked.

När hon så stack ut sitt huvud genom dörren och berättade att allt gått enligt plan, att han nu skulle få ligga kvar i operationssalen en stund för observation innan han rullades över till uppvaket, höll jag fasaden uppe, log, verkade lugn. Klart jag visste att det skulle gå bra.

Men när dörren slog igen bakom läkaren igen brast det. Jag grät ymnigt i den lilla passagen i kanske en halvminut innan jag lyckades lugna mig nog för att smsa Johanna där hemma, nog för att tårarna skulle sluta rinna, nog för att inte ansiktet skulle flamma upp. Den vaga oron som funnits där sedan maj när undersökningen gjordes och det konstaterades att det skulle bli operation, oron som vuxit den senaste veckan när datumet närmat sig och som när jag rattade bilen söderut mot sjukhuset på morgonen vuxit sig till en tung klump placerad djupt ner i magen.

Tage däremot, överraskade som vanligt positivt i en sådan här situation. Han blev lite ledsen framåt tvåtiden, när vi väntat på avdelningen i tre timmar och hungern och rastlösheten tävlade om uppmärksamhet i hans kropp. Och efter uppvaket, när vi rullats upp på avdelningen igen och han börjat kräkas i efterdyningarna av narkosen, la han sig platt ner på magen i sängen, borrade huvudet in i kudden och skrek uppgivet Pappa, jag önskar att den här dagen inte hade hänt.

Men så kom läkaren med en liten skål av det närmaste hon hittat i geléhallonväg vilket Tage berättat före narkosen att det var hans favoritgodis – hon hade letat runt halva sjukhuset men gått bet när det gällde den äkta varan – illamåendet sjönk gradvis undan och han hittade en studsboll under en stol i rummet vi placerats i, och glädjen återkom till hans leende. Vid sjutiden på kvällen, när han visat läkaren att han kunde trycka i sig en hel renklämma utan behov att kräkas, fick vi tillåtelse att åka hem och de första två milen av resan babblade han med sin mommo i telefon innan han sträckte fram mobilen till mig, konstaterade Jag är nog lite trött ändå ännu och somnade omedelbart.

Jag stannade vid fyra parkeringsfickor under de återstående åtta milen hem, vände mig bakåt, kontrollerade att han fortfarande andades, att narkosen inte satt kvar där inne någonstans och orsakade skada.

För mig är det värsta med föräldraskapet maktlösheten. Så länge han är med mig, i min närhet, vid min sida, då kan jag skydda honom, se till att han mår bra, ta ansvar för hans väl och ve. Att det dels är en chimär – jag är knappast i stånd att skydda honom från allt ont bara för att jag fysiskt befinner mig vid honom – och dels är direkt felaktigt – i den där operationssalen till exempel, vilken nytta hade det gjort om jag suttit där och hållit hans sovande hand? – spelar ingen roll för bröstet som värker och hjärnan som skenar överröstar allt annat.

Det här är så klart ett problem som bara kommer att växa. Att växa upp är en konstant pågående frigörelseprocess, och det finns inget jag kan och när jag tänker på det logiskt ens vill göra för stoppa det.

Men om jag hunnit lära mig något om föräldraskap under de här hittills fyra och ett halvt åren så är det väl just det. Det är sällan logiskt.

Avfärdsord

Sitter och väntar på att det ska bli dags att lyfta för att flyga till Stockholm. Efter Johannas mycket fina inlägg i går, där hon bland annat beskrev hur hon drabbades av fatalism under en flygning och förberedde ett hej då-sms om de skulle börja störta, känner jag mig tvungen att nu göra något liknande.

Ejda och Tage, ni är de mest fantastiska personer jag någonsin träffat. Jösses vad jag älskar er och är stolt över att ha varit med och skapat er. Och dig också Johanna (älskar alltså, inte skapat)!

Med det sagt, dags att stänga av ett tag.

Och att Norwegian håller fast i att mobilen måste stängas av vid start och landning för den delen, vad är grejen med det?

——

Uppdatering: Kom ner igen hel och ren. Nu på pendeln mot stan.

Lång kvälls färd mot natt

Alltså förkylningsotröstliga knyten på 8,75 månader. Kanske inte direkt min definition av kul.

Men nu sover hon sedan tio minuter lugnt vid min sida efter en och en halv timmes skrik-, gråt-, snor-, host- och som extranummer bajscirkus.

Och vips så är all bottenlös frustration jag nyss känt glömd.

Det är tveklöst det samtidigt bästa och värsta med föräldraskapet – känslolivet som skruvats upp från kanske sju förbi tio för att nu toppa någonstans kring tolv.

Årets Augustnomineringar: Kärleken till kolon

Helt kort om Augustnomineringarna:

Min senast lästa bok i iPaden är Kjell Westös ”Hägring 38”, om en kväll eller två avslutar jag Lena Sundströms ”Spår” och som nästa läsning har jag sedan en tid planerat Lena Anderssons ”Egenmäktigt förfarande”. Tre nominerade i rad alltså.

I övrigt har jag ännu ej läst några fler av de nominerade titlarna. Den jag är mest sugen på är Bea Uusmas ”Expeditionen”.

Och just ja – vad är grejen med att årets författare känner ett sådant behov av att medelst kolon förklara att deras böcker handlar om kärlek? Så här ser tre av de nominerades kompletta titlar ut:

”Egenmäktigt förfarande: En roman om kärlek”
”Liknelseboken: En kärleksroman”
”Expeditionen: Min kärlekshistoria”

För övrigt anses det väl vara näst intill förutbestämt att det blir Lena Andersson som plockar hem det skönlitterära priset.

Gråt inte Ejda, jag är din storebror

Tage har hittills överträffat förväntningarna i rollen som storebror. Visst är han lite allmänt jobbigare mot mig och Johanna, det är mer trots överlag än innan Ejda föddes, men mot henne är han alltid väldigt omtänksam och kärleksfull. Och varje gång hon är ledsen eller arg och skriker – vilket tyvärr är ganska ofta – går han fram till henne och säger tröstande Gråt inte Ejda, jag är din storebror.

tageejda

Ja, varför gråta med ett sådant praktexemplar till brorsa?

The flying doctors

Jag tyckte så fruktansvärt synd om Johanna i går. Hon, som är stoisk till vansinnets gräns när det kommer till att uthärda, hade inget kvar att sätta emot när vi väl var framme på Gällivare sjukhus. Hon kunde inte andas längre, det fanns inga krafter kvar i kroppen, ingenting.

Jag tror inte hon uppfattade det i allt kaos som rådde, men den första snabbsänkan eller CRP-värdet som de tog när vi kommit in till akuten gick inte ens att mäta. Värden över 10 brukar anses som förhöjda och indikera på en infektion i kroppen, och när sköterskan meddelade läkaren att Johannas värde kommit tillbaka som över 210 vilket var så högt maskinen kunde gå, höll jag på att smälla av.

Antibiotikan och det febernedsättande hon fick intravenöst i någon av alla de där slangarna de satte fast på henne fungerade och hon började må bättre efter ett tag på intensiven. Jag gick och lade mig för att vila lite i anhörigrummet strax efter midnatt, var så speedad att jag inte sov en blund och vid tre kom de in och meddelade att de bestämt att hon skulle förflyttas till länssjukhuset i Sunderbyn med helikopter så fort de fick vädertillstånd för avfärd. Inte för att hon mådde dåligt, utan snarare för att hon mådde relativt bra, de ville se till att få henne så snabbt som möjligt till den plats i regionen där de var bäst rustade att ta hand om prematurbebisar, ifall baby E trots allt skulle få för sig att komma ut till följd av all stress – Johanna hade haft en hel del starka sammandragningar under kvällen.

Tycker du det känns läskigt? frågade jag henne. Nej, väste hon fram med sin svaga röst ur strupen som var knastertorr av all syrgas, det är bara att hålla sig borta från rotorbladen, en kommentar som alla som minns Doktor Romanos öde i ”Cityakuten” torde förstå.

Nu blev det dock inget County General-liknande drama på sjukhusets tak – utan i stället en scen som tagen ur ”The flying doctors”, eftersom de aldrig fick det där vädertillståndet och det fick bli ambulansflyg vid halv sju-tiden på morgonen i stället. Jag fick inte åka med i planet, utan styrde kosan norrut med bilen igen i stället.

Jag pratade med henne i telefon vid femtiden, hon lät piggare och var glad för att hon nu bara har slangar som går in i kroppen på ett ställe i stället för sju som i går. Babyn verkar heller inte visa några förnyade direkta tecken på att vilja ta sig ut redan nu.

Älskade Johanna.

Lever sitt liv

Jag går förbi utanför dagis. Ser genom ett fönster min son bygga på ett torn tillsammans med ett annat barn. Det är en sällsam känsla att se honom i ett sammanhang dit jag själv inte hör, att han är en egen individ som pular på med sitt även utan mig.

På ett sätt är det så klart betryggande. Att se att hans liv faktiskt skulle fortgå även om jag gud förbjude inte längre fanns där. Samtidigt gör det diffust ont, en blandning bestående av en del vemod och två delar stolthet.

Kommer nog aldrig att bli klok på det här med att vara förälder.

Kärlek i ett litet aluminiumskal

Läser en kärleksförklaring till Powerbook 12″ hos brittiska Macworld, och de varma känslor den för fram hos sina ägare, trots att den sedan länge är utkonkurrerad och dagens Appledatorer gör frivolter runt den.

Jag är exakt likadan själv. Jag tror aldrig att jag kommer att kunna säga att jag älskar en dator igen på det sätt jag kände och alltjämt känner för min PB12.

I dag tjänstgör den som tv-dator i Berlin. Tuffar på trots snart sju år på nacken.