Post Format

The flying doctors

Jag tyckte så fruktansvärt synd om Johanna i går. Hon, som är stoisk till vansinnets gräns när det kommer till att uthärda, hade inget kvar att sätta emot när vi väl var framme på Gällivare sjukhus. Hon kunde inte andas längre, det fanns inga krafter kvar i kroppen, ingenting.

Jag tror inte hon uppfattade det i allt kaos som rådde, men den första snabbsänkan eller CRP-värdet som de tog när vi kommit in till akuten gick inte ens att mäta. Värden över 10 brukar anses som förhöjda och indikera på en infektion i kroppen, och när sköterskan meddelade läkaren att Johannas värde kommit tillbaka som över 210 vilket var så högt maskinen kunde gå, höll jag på att smälla av.

Antibiotikan och det febernedsättande hon fick intravenöst i någon av alla de där slangarna de satte fast på henne fungerade och hon började må bättre efter ett tag på intensiven. Jag gick och lade mig för att vila lite i anhörigrummet strax efter midnatt, var så speedad att jag inte sov en blund och vid tre kom de in och meddelade att de bestämt att hon skulle förflyttas till länssjukhuset i Sunderbyn med helikopter så fort de fick vädertillstånd för avfärd. Inte för att hon mådde dåligt, utan snarare för att hon mådde relativt bra, de ville se till att få henne så snabbt som möjligt till den plats i regionen där de var bäst rustade att ta hand om prematurbebisar, ifall baby E trots allt skulle få för sig att komma ut till följd av all stress – Johanna hade haft en hel del starka sammandragningar under kvällen.

Tycker du det känns läskigt? frågade jag henne. Nej, väste hon fram med sin svaga röst ur strupen som var knastertorr av all syrgas, det är bara att hålla sig borta från rotorbladen, en kommentar som alla som minns Doktor Romanos öde i ”Cityakuten” torde förstå.

Nu blev det dock inget County General-liknande drama på sjukhusets tak – utan i stället en scen som tagen ur ”The flying doctors”, eftersom de aldrig fick det där vädertillståndet och det fick bli ambulansflyg vid halv sju-tiden på morgonen i stället. Jag fick inte åka med i planet, utan styrde kosan norrut med bilen igen i stället.

Jag pratade med henne i telefon vid femtiden, hon lät piggare och var glad för att hon nu bara har slangar som går in i kroppen på ett ställe i stället för sju som i går. Babyn verkar heller inte visa några förnyade direkta tecken på att vilja ta sig ut redan nu.

Älskade Johanna.

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.