”En värld i mörker” nominerad till Storytel Awards

Ja men titta vad kul – ljudboksversionen av min lättlästbok En värld i mörker har blivit nominerad i ungdomsklassen till årets Storytel Awards. Konkurrensen är stenhård och än så länge är det bara den så kallade långlistan (som ska krympa från 21 till blott 3 finalnominerade), men strunt i det just nu – låt oss i dag glädjas! Och gå för den delen jättegärna in och rösta via den här länken, ni har till den 9 februari på er. Tack och bock för ert (eventuella) stöd, och ett särskilt tack till Måns Westling som gjort en så fin inläsning!

Så här har för övrigt ett par röster sagt om En värld i mörker:

”Jag är imponerad av Daniel Åbergs ungdomsdebut. Alla som gillar katastrofberättelser kommer verkligen att gilla den här boken.”
Babbel-podden

”En tänkvärd bok som öppnar för mycket diskussioner … ’En värld i mörker’ är en lyckad debut som lockar till mer läsning.”
Bibliotekstjänst (betyg 4/5)

Kul att bli nominerad! Och är ni intresserad av att köpa boken, så finns här länkar till Adlibris och Bokus. (Och jo, det kommer även en del två och tre vad det lider, jag är i redigeringsfasen av manuset till tvåan i detta nu.)

2021 års bästa i tre korta punkter

Inför det nya året brukar alla frilansare på Västerbottens-Kurirens kultursida få tipsa om de tre saker som var bäst under året som gick. Extremt korta tips, bara 200 tecken styck, och de kunde få spänna över i princip vad som helst. Det här är de tre jag efter viss vånda valde att lyfta fram:

Anders Teglund – Cykelbudet
En strålande och mycket personlig reportagebok som belyser gigekonomins baksidor inom budbranschen. Som ljudbok blir den ett allkonstverk där även pianisten Teglund kliver fram.

Maid
Första avsnittet av Netflix-serien Maid träffar rakt i solar plexus, och håller sedan greppet hela vägen. En drabbande skildring av USA:s fattigdomsfälla och en förälders kamp för ett värdigt liv med sin dotter.

Littfest-tv
När en litteraturfestival med besökare inte gick att genomföra satsade Littfest-gänget på webben. Och vilken helg det blev! Littfest-tv blev en verklig litteraturfest och satte en ny standard för kultur-tv i Sverige.

Såväl Cykelbudet som Littfest-tv har jag för övrigt skrivit om i ett par av fjolårets krönikor för VK, och som jag återpublicerat här i spalterna.

Krönika: Julen växer sig starkare för varje år

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 2 december.

——

Måndagen efter första advent kom min åttaåring hem från skolan med en fundering som mer liknade en befallning – skulle vi äntligen klä granen i dag? När hon såg min förvånade min och insåg att svaret skulle bli ett rungande nej, morrade hon besviket.

”ALLA i min klass klädde granen i helgen!” fick jag veta, och även om sanningen senare visade sig ligga någonstans kring hälften av dessa alla, så fann jag även den siffran chockerande hög. Nästan fyra veckor kvar till jul och granen klädd, och detta i en trakt där de allra flesta lägger en ära i att använda äkta granar huggna på släktens (eller någon annans) marker. Kommer granstackarn att ha några barr kvar ens vid lucia?

Men egentligen borde jag inte förvånas. För inte är det väl bara jag – nog växer sig julen starkare för varje år? Så fort Halloween städats bort (en högtid som åttaåringen också krävde en massa pynt till i år) börjar julen tassa in i såväl reklam som butiksutbud – jag tror redan vi har druckit oss igenom halvdussinet stora petflaskor julmust till tacofredagen och lördagsgodiset, trots att 24 dagar återstår till dopparedan när dessa rader skrivs.

Som jag hittills beskrivit det skulle den tilltagande julhetsen kunna skyllas på barnen, men det är inte min mening. Det är som att vi alla – eller åtminstone många – mer och mer kommit att tänka att nu maxar vi skiten ur den här myshögtiden, i och med att världen ändå verkar vara på väg rakt ner i soptunnan på ett eller annat sätt.

Inte minst är detta påtagligt inom litteraturen, där historier som utspelar sig i julmiljö vuxit kraftigt på senare år. Visst, det har även tidigare funnits litterära julberättelser, och i Sverige har många av dessa skrivits i novellform och tryckts i dagstidningar lagom till julafton, trots att novellformatet i övrigt sällan slår brett i vårt land.

Men nu är det långa berättelser som gäller, och det är de digitala formaten som driver på. Att öppna appen till sin ljudbokstjänst dessa dagar är som att vandra runt i ett amerikanskt villakvarter dagarna före jul, omslagen till titlarna som lyfts fram är så överdådigt julpråliga och många till antalet att man trillar baklänges.

Inte sällan huggs dessa böcker därtill upp i 24 delar och presenteras som julkalendrar där ett avsnitt publiceras per dag, något som i den fysiska bokvärlden inte riktigt låter sig göras. Dessa böcker – eller julkalendrar då – går därför i regel inte ens att få tag i som hårda paket, utan tjänstgör mer som nedräkning till tomtens ankomst än som julklapp.

Förlaget som satsar mest på bjällerklang i år torde vara Lind & Co, som 1 december lät publicera första delen av hela fyra digitala julkalendrar i ljudbokstjänsterna. I en nyhetsartikel om det här juliga fenomenet som TT nyligen skrev intervjuades förlagets förläggare Zandra Weldon, och utöver den teori jag själv tror mest på – världen går i putten så vi tröstar oss med julmys – presenterade hon en andra förklaring, nämligen att det egna julstöket ersätts av jullitteratur på grund av tidsbrist. Varför städa, pynta och lacka, när du i stället kan låta litteraturen skapa en perfekt jultillvaro?

Orimligt låter det inte, men det (jul)rimmar illa med situationen i mitt eget grannskap, där det tävlas i hur många julstjärnor och adventsstakar som kan få plats i villafönstren – plus det där med att granen tydligen ska kläs senast första advent då.

Men oavsett orsak, julböckerna är ett faktum och i år tänker jag själv våga språnget – jag har spanat in Sofia Rutbäck Erikssons och Mattias Boströms mysdeckarserie Mordnatt råder, tyst det är i husen. Med en sådan titel kan väl egentligen inget gå fel, tänker jag mig.

Och vem vet, kanske fungerar en variant av Zandra Weldons teori på åttaåringen? Om jag sätter en riktigt bra julbokskalender för barn i händerna på henne – eller snarare i lurarna då – kanske hon glömmer det här med granen någon vecka till?

Det hade gjort en hel del för min julefrid.

——

Fotnot: Även DN uppmärksammade jultrenden inom litteraturen någon vecka senare.

Bra Augustår för öronen trots allt: Två av vinnarna finns som ljudbok

I min löpande rapportering om hur Augustpriset står sig när det kommer till ljudboksformatet kan vi efter årets gala konstatera att det ur ljudsynpunkt, trots dåliga förutsättningar, blev en riktigt bra prisfördelning. Blott tre av årets arton nominerade titlar fanns utgivna som ljudböcker, men av dessa tre plockade två hem Auguststatyetter: Eufori av Elin Cullhed (inläst av Lena Endre) i den skönlitterära klassen samt Nattkorpen av Johan Rundberg (inläst av Olof Wretling) i barn och ungdoms-klassen. Stort grattis till er (och så klart även till Nils Håkansson som plockade hem statyetten i faktaklassen för Dolda gudar)!

En rolig personlig parentes är att Elin Cullhed är matte till vår katt Karlssons mamma Sasha. Så … nog kan man väl säga att vi också har tilldelats ett Augustpris, på ett Jag mötte Lassie-vis?

Möt Karlsson, vår katt som har en mamma som har en matte som har vunnit Augustpriset!

Krönika: Augustjuryn missade ett allkonstverk

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 21 oktober.

———

När årets nomineringar till Augustpriset presenterades tidigare i veckan satt jag med gapande mun framför webbsändningen. Hur i hela fridens namn kunde det komma sig att Anders Teglunds bok Cykelbudet inte nominerades i fackboksklassen? Den var ju given – en strålande, medryckande och obeveklig granskning av gigekonomins baksidor inom budbranschen, och en bok som också på ett större plan problematiserade allt detta ”gigande” fler och fler av oss förväntas syssla med – inte minst inom kultursektorn.

Och den var ju så vacker också, tänkte jag där framför min skärm. Hur kunde fackboksjuryn inte beröras och ryckas med av Teglunds finkänsliga läsning av sin egen text och hur den förstärktes av hans pianomusik, som ju också spelar en viktig biroll i bokens handling? Den unika kombinationen lyfte ju berättelsen ytterligare? Hur?!

Så kom jag på det. Det jag så oerhört starkt berördes av när jag tog mig an Teglunds bok, har ju alls inte fackboksjuryn bedömt. Jag har lyssnat på Cykelbudet som ljudbok, medan nomineringsjuryn har läst den i textform mellan hårda pärmar.

Nu är Cykelbudet visserligen en stark fackbok också i fysisk form, den har mötts av strålande recensioner och även hunnit vålla en del debatt på kultursidor (inte minst i Göteborgs-Posten) om vem som har rätt att skildra det växande prekariatet och de osäkra anställningar som blir allt vanligare inom många branscher.

Men ljudboken går ett steg längre än pappersboken, genom att även lyfta fram musikern Anders Teglund. Året innan berättelsen i Cykelbudet tar sin början debuterade han även som pianist och släppte i rask takt flera instrumentala, finstämda pianoalbum. I mars 2020 ska han ut på vägarna. Han gästar dels människors hem för små, intima konserter på arrangörernas privata pianon, och dels förbereder han en föreställningsturné tillsammans med serietecknaren Sara Granér där hon under konserterna skapar bilder live till musiken samtidigt som den framförs, och projicerar detta på storbild.

Av detta blir i princip intet, till följd av coronapandemin. För Cykelbudet är också en effektiv skildring av hur skoningslöst covid-19 slår sönder ekonomin för många människor. Den popularitet Teglund börjat bygga i det smala fält som instrumental pianomusik får sägas utgöra ska han precis börja skörda frukterna av, när pandemirestriktionerna i ett slag omöjliggör verksamheten, samtidigt som ett tidsbestämt deltidsvikariat han har haft upphör. Det blir en perfekt storm, som leder honom fram till beslutet att börja ”giga” som cykelbud, eftersom beställningarna på hämtmat är på väg att nå stratosfären.

Och i ljudboken samspelar Teglunds text och pianomusik. Missförstå mig inte – Cykelbudet är även i ljudboksform först och främst en bok och inte en tonsatt text, men precis som det inom filmens värld är kutym att bilderna och skeendet förstärks av musik, lyfter pianot berättelsen i Cykelbudet. Dra nu inte heller min liknelse vid filmvärldens musikanvändande för långt – det är inte som när Hans Zimmer brakar på så att biosalongen skakar i en Christopher Nolan-rulle, utan sparsmakade övergångar från text till kortare pianostycken vid väl valda tillfällen.

Men vad pianot lyckas med är att göra Cykelbudet till något mer än ”bara” en uppläst bok, den närmar sig ett allkonstverk. Jag önskar att de svenska ljudbokstjänsterna även hade haft teknikstöd för att visa bilder, för tänk om vi även kunnat få uppleva Sara Granérs illustrationer av musiken under uppläsningen. Jösses vad fint det hade varit.

Kommer vi att få se Augustjuryn ta hänsyn till sådant här vad det lider? Jag hyser inga större förhoppningar. Läser man bestämmelserna kring priset är det tydligt att här granskas fysiska verk, även om det står att de gärna ser att insända tävlingsbidrag kompletteras med digitala pdf- och e-boksfiler – antagligen för att förenkla juryns arbete.

Ordet ljudbok nämns överhuvudtaget inte.debuterade han även som pianistSynd.

Om Cykelbudet som ljudbok, och exklusivitet inom bokvärlden

Som en pendang till det jag skrev här i spalterna förra veckan om bristen på ljudböcker bland årets Augustnominerade, så valde jag att till förra veckans krönika i Västerbottens-Kuriren skriva om den miss jag tycker att Augustprisets jury i fackboksklassen gjorde när de inte nominerade Anders Teglunds bok Cykelbudet, som är dels en mycket stark reportagebok om gigekonomi i alla dess former, men också en helt fantastisk ljudbok. Jag publicerar nog krönikan här i spalterna i dess helhet vad det lider, men tills dess kan man läsa den via denna länk.

Medverkade också som intervjuad i en artikel hos branschsajten Boktugg i fredags, som handlade om exklusiva rättigheter inom bokvärlden och faktumet att det ännu är rätt ovanligt, samtidigt som det mer eller mindre blivit kutym inom exempelvis tv-streaming.

För övrigt kan jag meddela att snön har vräkt ner här uppe i Vittangi den senaste tiden, och nu ligger väl runt tre decimeter på backen. Mycket vackert, men också mycket att skotta…

Augustnomineringarna 2021: Dåligt år för ljudböckerna, men fenomenalt för tvillingarna Adbåge

Nej, det blev inget toppenår när det kommer till ljudboksformatet bland årets nomineringar till Augustpriset. Blott tre av arton titlar fanns vid nomineringstillfället utgivna som ljudböcker, att jämföra med åtta (!) i fjol. Att bara tre titlar finns bland de nominerade är faktiskt lika illa som det tidigare bottenåret 2018, då också tre titlar fanns som ljudböcker. Precis som det året finns det även i år en ljudbokstitel i vardera klass. (Jag har gjort de här sammanställningarna sedan 2017.)

Vad det beror på? Tja, det är nog inte svårare än att det i fjol dels var ovanligt breda titlar som nominerades (tre i den skönlitterära klassen då jämfört med en i år), samtidigt som kanske något fler av de breda titlarna som förhandstippats i år inte kom med (som Sara Stridsbergs Hunter i Huskvarna, Kerstin Ekmans Löpa varg och Ann-Helen Laestadius Stöld, som alla finns som ljudböcker). I fjol var det dock fackboksklassen som stod för ett svårslaget rekord, med hela fem av sex titlar utgivna som ljudböcker. Personligen hade jag verkligen hoppats på en nominering för Anders Teglunds Cykelbudet i år i fackklassen, dels för att det är en riktigt bra bok, men kanske ännu mer för att det är en fantastisk ljudbok, där Teglunds pianospel som har en viktig biroll i bokens handling vävs in i ljudboken och gör den närapå till ett allkonstverk. Sammantaget som bok och ljudbok hade den verkligen förtjänat minst en nominering. Bakläxa juryn!

Kommer någon av de nominerade titlarna att bli ljudbok nu då, efter att de nominerats? Förhoppningsvis åtminstone Moa Backe Åstots Himlabrand, som jag tror har en fin chans att plocka hem priset i barn- och ungdomsklassen.

Övriga noteringar:

• Har det någon gång i Augustprisets historia hänt att syskon nominerats samma år, likt det som Emma och Lisen Adbåge nu lyckats med för varsin bok i barn- och ungdomsklassen? Att de dessutom är tvillingar gör ju bara prestationen än mer speciell. Dubbelgrattis till det!

• Olof Wretling har läst in böcker två år i rad som blivit nominerade (i fjol gällde det Annika Norlins Jag ser allt du gör). Starkt jobbat av Wretling, som bara totalt läst in fem ljudböcker.

• Trots att inte förhandstippade Stöld fick någon nominering, så kan det bli två vinster i år för böcker med samisk prägel, genom Mats Jonssons När vi var samer och Moa Backe Åstots Himlabrand. Jonssons bok är den första serieromanen att nomineras i den skönlitterära klassen. Välförtjänt!

• Magnus Västerbro och Tomas Bolme verkar vara en stark Augustpriskombo. När Bolme läste in Västerbros Svälten 2018 blev det vinst i fackboksklassen, men när Per Juhlin fick läsa in hans Vålnadernas historia året därefter blev det ingen nominering. Nu är Bolme tillbaka för Västerbros bok om Karl XII, och då blev det nominering igen.

Nedan följer listorna för samtliga nomineringar, och de titlar som finns utgivna som ljudbok är skrivna i fet stil. Augustgalan arrangeras 22 november.

Årets svenska skönlitterära bok:
Eufori – en roman om Sylvia Plath av Elin Cullhed (Wahlström & Widstrand), inläst av Lena Endre
Återliv – med Skapelsen och Kvällens frihet av Kjell Espmark (Norstedts)
• Europa av Maxim Grigoriev (Albert Bonniers förlag)
När vi var samer av Mats Jonsson (Galago)
Singulariteten av Balsam Karam (Norstedts)
Den svarta månens år av Ellen Mattson (Albert Bonniers förlag)

Årets svenska fackbok:
Judarnas historia i Sverige av Carl Henrik Carlsson (Natur & Kultur)
Dante – den förste författaren av Anders Cullhed (Natur & Kultur)
Dolda gudar – en bok om allt som inte går förlorat i en översättning av Nils Håkanson (Nirstedt/litteratur)
Knäböj av Sara Martinsson (Weyler förlag)
Mönstersamhället av Anneli Rogeman (Natur & Kultur)
Tyrannens tid – om Sverige under Karl XII av Magnus Västerbro (Albert Bonniers förlag), inläst av Tomas Bolme

Årets svenska barn- och ungdomsbok:
Furan av Lisen Adbåge (Rabén & Sjögren)
Himlabrand av Moa Backe Åstot (Rabén & Sjögren)
Ett rum till Lisen av Elin Johansson, Ellen Svedjeland & Emma Adbåge (Rabén & Sjögren)
Om du möter en björn av Malin Kivelä, Martin Glaz Serup & Linda Bondestam (Förlaget)
Nattkorpen av Johan Rundberg (Natur & Kultur), inläst av Olof Wretling
Min mamma är snabbare än din! av Emma Virke & Joanna Hellgren (Lilla Piratförlaget)

Om Virus och ljudböcker i Aftonbladet

Jag blev intervjuad till en artikel i Aftonbladet för ett par veckor sedan och pratade ljudboksskrivande, Virus och ljudbokens plats i det litterära samtalet. Det visade sig bli ett helt uppslag, och i går trycktes artikeln i tidningen. Den verkar inte publiceras på webben vilket väl är en smula ironiskt eftersom artikeln handlar om digitala utgivningar, men det gav mig åtminstone orsak att för en gångs skull köpa ett prasselblad.

En passus gällande delar av branschens syn på ljudböcker kan väl vara okej att citera, tycker jag:

Han är medveten om att många avfärdar ljudböcker som lättsmält förströelse, trots att förlagen även satsar på att ge ut tyngre litteratur i ljudboksformat.
– Kulturredaktionerna borde bli bättre på att visa det. Säg att de recenserar en pappersbok som även finns som ljudbok – varför inte kort notera detta i faktarutan där sidantal och förlag presenteras? ”Finns även som ljudbok, inläst av den och den”. Vill de helgardera sig så att ingen får för sig att de sänkt sig till att lyssna på en ljudbok, kan de ju lägga till ”Här recenseras dock pappersutgåvan”, säger Daniel Åberg.

Gunilla Bergström och pappa Åberg

Heter man Åberg i efternamn är det svårt att inte ha en viss relation till Alfons Åberg, oavsett om man är förälder eller inte. När man sedan blir en pappa Åberg, och ens barn ibland tycker att man är lite som just Alfons pappa Åberg, då blir så klart relationen ännu starkare.

Vi har läst mycket Alfons i perioder hemma, även om kidsen nu båda kanske blivit lite för stora för honom (men den ”nya” tv-serien där Jonas Karlsson är berättaren vill jag minnas att Ejda tittat en del på så sent som i år, och i filmrummet i källaren hänger ännu affischen från Hokus pokus Alfons Åberg, som jag vill minnas var den allra första film som Tage såg på bion i Vittangi).

På tal om Jonas Karlsson och Alfons, så var det just med anledning av hans inläsningar av böckerna som jag en gång fick chansen att träffa Gunilla Bergström. Jag satt i juryn för barn- och ungdomsklassen till Stora Ljudbokspriset 2015, och vi prisade då just Bergström och Karlsson för ljudboksversionen av Vad sa pappa Åberg?

Det var precis efter att Storytel tagit över priset (men innan de döpte om det till Storytel Awards), och första gången det anordnades en regelrätt gala. Jag minns att jag var den enda ur jurygruppen som hade möjlighet att bevista den, så jag fick äntra scenen och berätta om vårt arbete (jag har för mig att de övriga i juryn var Jenny Lindh, Angela Kovács och Martin Stenmarck). Om det sedan var jag eller en konferencier som delade ut själva priset minns jag inte (antagligen en konferencier), men oavsett vad så steg Gunilla Bergström och Jonas Karlsson upp och tog emot priset, och jag utväxlade några grattisfraser med dem båda. Jag kommer ihåg att jag tänkte att hon redan då såg väldigt skör ut, men det hade hon väl å andra sidan nästan alltid gjort, trots att hon enligt samstämmiga uppgifter bestod av så mycket styrka och egensinne.

Reine Brynolfsson, Katarina Ewerlöf, Majgull Axelsson, Carin Gerhardsen, Jonas Tellander, Gunilla Bergström, Jonas Karlsson och Stefan Sauk på galan för Stora ljudbokspriset 2015.

Gunilla Bergström kommer att vara saknad. Men jag är glad att vi får ha kvar Alfons.

Stockholms bokhelg har släppt programmet – dags att vässa konditionen

Programmet för den kommande Stockholms bokhelg har äntligen släppts och hittas på festivalens hemsida. Den nya bokfestivalen, som arrangeras 26-29 augusti, är såväl anspråkslös som ambitiös i sitt upplägg. Anspråkslös eftersom de medverkande förlagen själva ordnar med lokal och roddar med sina program, och ambitiös då denna anspråkslöshet medför att det sätts en del press på bokhelgens besökare – förlagen är utspridda över stora delar av staden och vill man gå på många olika framträdanden kommer det att krävas en hel del logistik. Närheten mellan scenerna som besökare är vana vid från exempelvis Bokmässan i Göteborg eller Littfest i Umeå står ingenstans att finna.

Ett exempel: Säg att du på lördagen begett dig till Bonnierägda Bazar förlag för att delta i deras litteraturquiz mellan klockan 16.30-17.30, och därefter skulle vilja se Karin Smirnoffs framträdande hos Polaris med start klockan 17.40. Då har du tio minuter på dig att förflytta dig 5,5 kilometer – Bazar huserar på Surbrunnsgatan i östra Vasastan och Polaris på Tegelviksgatan nere på sydöstra Södermalm.

Prognos: Antalet litteraturanknutna olyckor på elsparkcyklar slår i taket sista helgen i augusti.

Men – och det är värt att poängtera – många av deltagarna har digra program som man kan följa under stora delar av dagen, utan något behov av förflyttning. Det troliga är väl att det bildas kluster av besökare som hänger kvar på de olika platserna.

Kommer då publiken att sluta upp kring detta nya koncept som Martin Kaunitz och Thomas Olsson på bokförlaget Kaunitz-Olsson kom på i vintras? Det återstår så klart att se. När det kommer till förlag kan dock redan konstateras att bokhelgen är en succé – mer än 100 förlag, bokhandlare, museer och institutioner har anmält sig för att medverka – och allt är kostnadsfritt för besökarna. Jag är själv med på ett hörn, jag ska prata om mina ljudboksserier på Norstedts/Storytels scen på Riddarholmen klockan 16.20 på söndagen. Kul!

——

Fotnot: Kartan i toppen av inlägget är en skärmdump jag gjorde från Stockholms bokhelgs sajt, och visar samtliga medverkande förlag förutom Berghs förlag och Bokförlaget Opal, som delar lokaler på Tegelbergsvägen i Bromma och hamnade utanför mitt utsnitt. Många förlag blir det.

Virus fyller fem i dag – häng med på livesänd frågestund

Den 28 juni 2016 gick civilisationen under i en fruktansvärd pandemi – i min ljudboksserie Virus, vill säga. I dag på femårsdagen av denna händelse – när vi sakteliga är på väg ut ur en verklig pandemi – tänkte jag att det kunde vara skoj med en improviserad, livesänd frågelåda om just Virus.

Så klockan 19 i kväll slår jag igång min webbkamera och pratar om Virus-serien i ett evenemang via Facebook Live, och kanske babblar jag även om mitt författarskap i stort och samt en del om ljudbokens utveckling. Hur länge det håller på? Tja, så länge någon vill titta, gissar jag. Det blir lite om det frö som kom att bli Virus, hur allt växte till något mycket större än jag kunnat förutse och hur det var att sätta punkt efter 75 timmar ljudbok just när en verklig pandemi drabbade världen. Sedan blir det … ja, det beror på vad ni vill veta! Allt hänger ju på om någon ställer frågor till mig inför eller under sändningen (skriv en kommentar här i inlägget om ni vill ställa er fråga innan jag startar). Kom igen – var inte blyga!

Jag har verkligen ingen aning om hur intresset ser ut för detta (och hur många som kan avvara tid med så kort varsel), men spela roll om vi blir få – det blir kul ändå. Därtill har jag en baktanke, jag ska nämligen vara med och arrangera en helt annan Facebook Live-sändning nästa helg och behöver ändå testa utrustningen vi har införskaffat. Ni som tittar i kväll blir alltså mina försökskaniner.

Hur som helst, var med och livehäng en sväng i kväll vetja – jag har kryssat i att evenemanget ska vara offentligt, vilket innebär att man faktiskt inte ens behöver ha ett konto på Facebook för att titta, det ska gå att kika via länken ändå. Välkomna!

Spotify och Storytel börjar samarbeta – en stor grej eller en fotnot?

Det kom en nyhet i dag om att Storytel inleder ett samarbete med Spotify, vilket kommer att innebära att det med start senare i år ska gå att länka sitt Storytelkonto till Spotify och lyssna på sina ljudböcker i Spotify-appen i stället för hos Storytel om man skulle föredra det. Boktugg har skrivit en bra grundartikel i ämnet, och Svensk Bokhandel har ett par uppföljningar med en musikforskare och några citat från Storytels vd Jonas Tellander.

Än så länge är detaljerna sparsamma, men onekligen väcks en del frågor. Hur kommer det att fungera rent gränssnittsmässigt? En viktig aspekt av Storytels app är de tips om böcker som ges i appen via listor av olika slag, redaktionella puffar, aktuella författare som presenterar egna favoriter, taggningar och gud och hans moster – allt detta vill jag ju fortsatt ha tillgång till på samma sätt även om jag skulle ta mig an Storytel via Spotifys app. Och bokhyllan där sparade, pågående och avslutade böcker visas, följer information om den med över till Spotify? Och om jag ibland lyssnar hos Storytel och ibland hos Spotify, funkar synkningen om var jag befinner mig i en särskild bok fram och tillbaka? Om det enbart blir så att tillgång ges till Storytels katalog via en sökruta förloras en stor del av användarupplevelsen.

I pressmeddelandet säger Jonas Tellander att han hoppas att det här kommer att ge Storytel ”möjligheten att nå nya målgrupper som idag finns på Spotify, men som ännu inte upplevt ljudböckernas magi”. Det uttalandet indikerar att även icke-abonnenter av Storytel kommer att exponeras för Storytels ljudbokstitlar i Spotify-appen, och alltså inte bara de kunder som valt att länka samman sina Storytel- och Spotifykonton.

Om så är fallet – innebär det att jag som Spotifyanvändare kommer att matas med ljudböcker på appens förstasida jämte podcasts och musik? I min roll som författare till ett antal Storytel Original-titlar är det så klart positivt eftersom det öppnar upp för att fler potentiella lyssnare exponeras för mina böcker (inte minst eftersom Virus är på väg att översättas till engelska och det nämns att den här dealen vid start berör 25 internationella marknader), men i min roll som musiklyssnare tycker jag redan nu att det är trist att musiken trängs med poddar i Spotifys app (jag använder själv appen Overcast för poddlyssnande).

Nå, det ska så klart bli spännande att se vad det blir av detta. Vissa spekulerar i att det är första steget i att Spotify ska köpa Storytel (eller åtminstone köpa in sig i företaget), men det kan ju också vara så att Storytel helt enkelt varit snabba på att hoppa på tjänsten Spotify Open Access Platform, som öppnar för just den här formen av samarbeten där externa ljudleverantörer kopplas samman med Spotifys plattform. Vem vet, kanske är även besked om att aktörer som Bookbeat och Nextory inleder samarbete med Spotify att vänta – det nämns inget i det som har kommunicerats ut hittills om att det här samarbetet skulle vara exklusivt. Dock torde Storytel genom sin marknadsledande storlek vara den mest intressanta samarbetspartnern för Spotify gällande ambitionen att ta sig in på ljudboksmarknaden.

Att det är en relativt stor grej vittnar dock det internationella intresset om, flera av de stora engelskspråkiga techsajterna har exempelvis skrivit om partnerskapet. Amerikanska Techcrunch har lite mer info än vad jag har sett att svenska nyhetsförmedlare lyckats få fram. De skriver bland annat så här (med det mest intressanta kursiverat av mig): ”The integration itself will go live later in 2021, allowing Storytel customers to sign into their accounts then stream through Spotify by linking their accounts. Spotify doesn’t have plans to market to users to sign up for a Storytel subscription from its app at this time, but at the point of account linking, users could be directed to sign up instead of log in, if need be.”

Inte mycket, men det indikerar att Storytels ljudböcker åtminstone till viss del kommer att lyftas fram hos Spotify, och att de som saknar abonnemang vid klick på detta material slussas vidare till Storytels sajt (antar jag) med uppmaning om att skapa ett konto. Och det är väl ingen vågad gissning att anta att det kommer att finnas ett välsockrat erbjudande som möter dessa hugade nya prenumeranter.

En intressant detalj som borde följa av detta är för övrigt att funktionen att lyssna på Storytel via datorn återkommer. Den togs bort för några år sedan till vissa kunders förtret – det är lyssning via app i mobil eller platta som gäller till 100 procent nu. Rimligen borde man när samarbetet inleds kunna lyssna på Storytels ljudböcker via Spotifys appar för mac och pc, och via Spotifys webbläsarspelare. Det är knappast något som kommer att vara viktigt för den stora massan, men säkert för några.

Hur länge får vi vänta för att se vad detta ska bli? ”Längre fram i år” är beskedet som än så länge gäller. Jag gissar på tidigast september.