Etikett: ljudböcker

Mitt bidrag till Jonas Tellanders bok Ljudboksdraken

I samband med att Storytel fyllde 20 år tidigare i år lät företagets grundare Jonas Tellander ge ut en bok om Storytels resa från start fram till i dag, som han till stora delar skrev själv. Han hörde dock även av sig till ett gäng olika människor som på ett eller annat sätt varit en del av resan, och frågade om de var intresserade att bidra med minnen och reflektioner som kunde passa att ha med i boken.

Jag var en av dem som fick frågan, och jag skrev en text som handlade om min syn på Storytel Original, och valda delar av den hamnade sedan i det kapitel som handlade just om Storytels satsning på eget material.

Men så här när julen står för dörren och folk kanske checkar ut från jobbet och får lite mer tid över till annat, tänkte jag att det kanske kunde vara av intresse att ta del av hela texten som jag skrev, och inte bara de delar som i lätt redigerad form hamnade i kapitlet. Så håll till godo!

——

Den 14 december 2015 fick jag ett mejl som skulle förändra mitt författarliv.

Hej Daniel!
Jag heter Anna Öqvist Ragnar och jobbar på Storytel/Storyside med ett nytt projekt vi precis har dragit igång. Vi kallar det, kanske lite fantasilöst, för Storytel Original. Det går ut på att författare skriver serier direkt för ljud.

Mejlet fortsatte med en kort presentation av det planerade projektet, följt av den avslutande frågan:

Är du intresserad av att vara med?

Därifrån gick det snabbt – när bollen väl var i rullning. Efter att det dröjt till mitten av januari innan vi hade ett inledande videomöte över Skype (ja, det här var länge sedan), skickade jag in de första kapitlen på en berättelse jag påbörjat något år tidigare men som kommit att bli liggande, där Stockholm en het sommardag drabbas av ett mycket kraftfullt virusutbrott. I början av februari fick jag svar – Anna och hennes kollega Bia Sigge hade läst, de gillade idén och inledningen jag skickat över, var jag villig att fortsätta skriva? Och just det ja, kom det som i en bisats, det hon inledningsvis sagt om att premiären för satsningen skulle ske under hösten 2016 hade ändrats – nu skulle konceptet presenteras redan i juni och de första titlarna rulla ut någon vecka senare. Skulle det bli ett problem?

Nej då, svarade jag, inte för något annat än min nattsömn.

När jag i dag nästan tio år senare tittar tillbaka på premiärmånaderna för Storytel Original sommaren 2016, är det tydligt att Anna, Bia och de andra som började jobba med ”SO” hade god fingertoppskänsla under uppstartsskedet. Ett flertal av de författare som var med från start – som jag, Jesper Ersgård, Anna Bågstam, Karin Janson och Leffe Grimwalker – tillhör dem som från och till under åren har fortsatt att skriva för SO, ett par av oss nästan som ett urverk med en bok i halvåret under en lång period (nu tittar jag på dig och mig, Jesper).

Vissa av oss hade gett ut böcker tidigare och andra var rena debutanter, men det går inte att förneka att det var som Storytel Original-författare vi på allvar kickade igång våra karriärer. Jag hade gett ut ett par romaner tidigare men aldrig varit i närheten av att kunna försörja mig på det skönlitterära skrivandet, men från sommaren 2016 när den första delen i min sju böcker långa Virus-svit gavs ut är det vad jag har gjort. Jag kan inte påstå att jag har blivit den mest framgångsrika eleven i klassen (nu tittar vi på dig, Leffe), men det har gått tillräckligt bra för att jag ska klara mig. Gott så.

En annan sak jag är stolt över är att Virus i det lilla utvecklades till ett universum redan flera år innan andra förlag började tänka i banor med spin-offs där originalförfattaren agerar som en sorts showrunner.

Kanske var jag och Anna lite för tidigt ute när vi skapade en ”Virus-bibel” och shoppade runt historien till andra Storytel-marknader, men det blev en spin-off i Nederländerna där författaren Chantal van Mierlo skrev serien Virus: Amsterdam, i vilken en av rollfigurerna från min originalserie fick leva vidare nere på kontinenten. I Indien valde de en annan strategi – författaren Niranjan Medhekar använde sig av min historia men adapterade den till indiska förhållanden, och vips sprang mina hjältar Amanda, Iris och Dano omkring i miljonstaden Pune utanför Mumbai och bar nu namnen Divya, Neha och Sachin i stället. Jag har till följd av Virus: Pune fortfarande ett antal indiska följare på Instagram, som antagligen aldrig har förstått ett smack av mitt helsvenska bildflöde.

Det ska erkännas att det inte alltid varit en dans på rosor att vara SO-författare. Att enbart ges ut i digital form, och dessutom bara finnas på en av ljudboksplattformarna (även om det är den största), har sina uppenbara begränsningar. Mer än en gång har jag gnisslat tänder åt att vi ofta förbises i det allmänna litteratursamtalet, enligt resonemanget att finns man inte i det traditionella kretsloppet, så finns man inte alls.

Det märkliga är att inte särskilt mycket har hänt på den fronten trots att det gått ett decennium sedan jag fick det där första mejlet från Anna. Trots den dominans som ljudboken har i Sverige inom de breda genrerna, utgår fortfarande det mediala litteratursamtalet från den tryckta boken.

Men okej – ibland har vi Storytel Original-författare faktiskt existerat – som ett problem. I dag får AI sägas betraktas som det stora hotet mot författarskrået (med debatten om hybridförlagens existensberättigande samt ersättningen på ljudboksområdet på en delad andraplats), men det var inte så länge sedan som även Storytel Original-satsningen som sådan rankades som ett av litteraturens stora hot. I de ljudboksdebatter som med jämna mellanrum rasat på landets kultursidor har SO ofta fått tjänstgöra som sinnebilden för en ny, undermålig, löpande band-producerad dussin-”litteratur”.

Värst var det runt åren 2018-2019, då Författarförbundet i debattartiklar i Dagens Nyheter kunde beskriva Storytel Original-författare som rena uppdragsskrivare utan ”kontroll över vare sig genre, omfång, stil, berättelse eller persongalleri”, som avsagt sig hela sin upphovsrätt ”för en mycket liten summa, utan att förstå innebörden av det”.

För att citera mig själv i det debattsvar jag skrev i DN någon vecka senare: ”Ursäkta? Finns det fängelsehålor i Storytels källare jag inte sett där livegna kollegor fjättrats vid skrivmaskiner?”

Nåväl, många timmar ljudböcker har strömmats likt vatten under broarna sedan dess, och Författarförbundet resonerar i dag om de här frågorna på ett i mitt tycke mer sansat och ärligare sätt.

Men om jag får stanna vid kritiken mot Storytel Original som fanns de tidiga åren, ska jag erkänna att även jag tvekade innan jag skrev på avtalsförslaget jag blev tillsänd. Det var det där med att Storytel skulle få upphovsrätten till mina verk som skavde. Samtidigt erbjöd de ett betydligt högre förskott än vad jag varit van vid, och lika viktigt – jag fick fakturera förskottet löpande medan jag skrev, i stället för att få betalt först när manuset lämnats in, vilket då var kutym. Jag jobbade vid den här tiden som frilansjournalist, och skulle för första gången inte behöva ha en buffert ihopsparad för att ha råd att frigöra ett antal månader i schemat som enbart skulle vikas åt författandet.

Det var detaljen som fick mig att våga språnget. Jag skrev på, och har inte haft orsak att ångra mig.

Fast det är klart, det jag skrev i ett blogginlägg i december 2016 några veckor innan den andra boken i Virus-serien skulle ges ut gäller fortfarande: ”Skulle någon vilja göra actiondockor av mina Virus-hjältar Amanda och Iris, så är det Storytel som får kosingen från leksakstillverkaren, inte jag.”

Än har inget leksaksföretag ringt. Men om det skulle ske, kan jag kanske åtminstone få en extra brödtilldelning när jag sitter i min fängelsehåla i Storytel-källaren och skriver?

——

I pappersform verkar inte boken gå att köpa vad jag kan se (den delades ut till alla deltagare på den numera smått berömda 20-årsfesten ute i Bredäng), däremot finns ljudboksversionen – inläst av Jonas Tellander själv – tillgänglig för lyssning såväl hos Storytel som Bookbeat och Nextory. Den har även recenserats i Aftonbladet och Dagens Nyheter – rätt ljummet, ska medges – men i Förlagspodden fick den däremot en väldigt positiv recension. Själv tycker jag att det är en i stora delar väldigt intressant bok, som är väl värd timmarna den tar att läsa (eller lyssna på).

För precis som Kristoffer Lind är inne på i sin recension i Förlagspodden, så tycker jag att den ger en oväntat ärlig och öppen inblick om hur det gick till när en startup vände upp och ner på den svenska bokbranschen. Och det är faktiskt en historia som är väl värd att ta del av.

Augustnomineringarna 2025: Ett riktigt bra år för ljudboken – särskilt i fackboksklassen

2025 års nomineringar till Augustpriset har kommit, och för nionde året i följd (jubileum nästa år!) har jag undersökt hur många av de nominerade som finns i ljudboksformat. Och årets resultat är … rätt så jäkla bra, om än inget rekord. Sju av arton nominerade finns som ljudböcker, och allra flest faktiskt i fackboksklassen, där fyra av sex titlar återfinns i ljudboksform. Tre av sex finns i den skönlitterära klassen, och noll av sex i barn- och ungdomsklassen (trist nog).

De Augustnominerade år 2025. Foto: Andras Sundbom, AXL Media

I fjol var det bara tre av arton som fanns som ljudbok, så det är milsvid skillnad i år – kul! 2023 var det också sju precis som i år, och 2020 var det hela åtta.

Hela nomineringslistan kommer här, med de titlar som finns utgivna som ljudbok i fetad stil.

Ytterligare analys hittar ni under listan, missa inte det.

Årets svenska skönlitterära bok:
• En inre angelägenhet av Kristian Fredén, Ordfront förlag
• Tomhet och ömhet av Isabella Nilsson, Ellerströms förlag
• Artens överlevnad av Lydia Sandgren, Albert Bonniers Förlag, inläst av Johan Holmberg
• Ett år av apokalyptiskt tänkande av Linda Spåman, Galago
• Liken vi begravde av Lina Wolff, Albert Bonniers Förlag, inläst av Sissela Benn
• Våran pojke av Mikael Yvesand, Bokförlaget Polaris, inläst av Sven Björklund

Årets svenska fackbok:
• Stinas bästa vän. En hundägares glädje, sorg och förundran av Göran Greider, Ordfront förlag, inläst av Göran Greider
• Historien om Norrland. Framtidens land: träpatroner, världskrig och nya drömmar av Robin Olovsson, Volante, inläst av Robin Olovsson
• Bruno Liljefors. En biografi av Fredrik Sjöberg, Albert Bonniers Förlag, inläst av Fredrik Sjöberg
• Tvätten. En bok om kvinnor och klass av Lena Sohl, Natur & Kultur
• Den barmhärtige mördaren. En berättelse om de sista statarna av Patrik Svensson, Albert Bonniers Förlag, inläst av Hannes Meidal
• Vitön av Bea Uusma, Norstedts

Årets svenska barn- och ungdomsbok:
• Hur låter djuren? Mitt första bestiarium av Clara Dackenberg, Natur & Kultur
• Klara – Tvättbjörnarnas stad av Fabian Göranson, Galago
• Osynligt av Annica Hedin & Karin Cyrén, Rabén & Sjögren
• Det finns inget paradis av Oskar Kroon, Rabén & Sjögren
• Jenka och jag av Elin Lindell, Alfabeta Bokförlag
• Vi måste ha ketchup! av Pija Lindenbaum & Anna Åkerström, Lilla Piratförlaget

Vadan de hyfsat starka siffrorna i år då?

Ja, främst beror det som sagt på fackboken, där relativt breda och ljudboksmässiga titlar har nominerats. Göran Greider är folklig, Robin Olovsson driver den populära Historiepodden och Patrik Svensson gjorde ju dundersuccé med Ålevangeliet för några år sedan. Nästan konstigt är ju att Bea Uusmas Vitön inte finns som ljudbok, gissar att så kommer att ske, föregångaren Expeditionen finns ju och har nästan 7000 satta betyg hos Storytel (långtifrån alla lyssnare sätter betyg) så det var ju en riktig kioskvältare även i ljudformat.

Men även i den skönlitterära klassen är det god utdelning i år – femtio procent, till skillnad från bara en titel i ljud i fjol. Helt klart bredare titlar på listan år 2025 med andra ord, även om det inte var fullt så brett som jag kanske hade förespeglat mig, jag trodde nog att exempelvis Elin Cullheds Eurydikes natt skulle finnas med, och även kanske Elin Perssons Pizzeria Roma, som jag verkligen gillade (båda dessa titlar finns som ljudbok). I år är ju dessutom en av titlarna en serieroman (Linda Spåmans Ett år av apokalyptiskt tänkande), och de går ju i princip bort på förhand som ljudbok.

Inom barn och ungdom är det fortsatt extremt tunt. Det speglar dels hur den ekonomiska ersättningen ser ut för barnböcker inom ljud (låg), och dels att bilderböcker är svåra att ljudsätta. Men att det nu varit så här flera år i rad – trist!

Annat värt att notera?

I förlagskampen bjöds det på en rejäl skräll. Fyra titlar tillhör Albert Bonniers förlag, men även fyra gick till det betydligt mindre Ordfront (kul!) genom två till själva Ordfront och två till Galago som de äger, tre nomineringar gick till Storytelägda förlag (Norstedts och Rabén & Sjögren), två till Natur & Kultur och även två till Alfabeta/Lilla Piratförlaget samt en vardera till Volante, Polaris och sist men inte minst Ellerströms.

Faktum är att detta är Ellerströms första nominering någonsin, och anledningen till att de äntligen får denna är att jag i fjol påtalade i en krönika i Västerbottens-Kuriren att det var en stor skandal att de trots över trettiofem år i branschen aldrig fått en Augustnominering.

NÄÄ – SKOJAR BARA, det är SÅ KLART på intet sätt min förtjänst. Eller …? Nej, men hur som helst – superkul för Ellerströms förlag att de äntligen får lite Augustglans för sitt enträgna arbete med kvalitetslitteratur.

Bortom ljudböckerna då? Tja, för tredje året i följd gjordes ingen webbsändning av tillkännagivandet av nomineringarna, utan de publicerades bara vid klockan 18 på Augustprisets sajt. Jag skrev det i fjol och jag skriver det igen – det är ett trist fattigdomsbevis, det blir så mycket mindre spännande när böckerna inte presenteras en i taget och man får en chans att se de nominerade och höra dem säga några ord om sina böcker. Jag tycker att Förläggareföreningen sjabblar bort en given lägereld för bokälskare att samlas kring så här i mitten av det gråa oktober när de tillkännager på det här bleka sättet.

Och som jag skrev i fjol:

De nominerade har ju de facto alla befunnit sig på en pressträff i Stockholm mitt på dagen i dag, då journalister mot embargo fick träffa dem. Varför inte spela in själva presentationen, publicera den på webben och lyfta embargot i den minut som sändningen är över? Kan det verkligen innebära en så mycket dyrare produktion av pressträffen? Eller går resonemanget att medierna uppvärderar sina nomineringsartiklar och ger dem bättre exponering om de får ensamtjing på att breaka nyheten?

Frågorna kvarstår. Men hur som helst – ett bra år. Det är kul med ljudböcker!

Augustgalan anordnas i år måndag 24 november på Dramaten i Stockholm.

Sargad himmel – finalen i SODA-trilogin släpps 16 september

Det har blivit dags att knyta ihop säcken för min senaste Storytel Original-serie. Tisdag 16 september ges Sargad himmel ut på Storytel som ljud- och e-bok, i inläsning av Fredde Granberg.

Innehållsbeskrivningen följer nedan (OBS! innehåller spoilers om man inte lyssnat/läst de första två delarna Bränd jord och Svart horisont):

Anna Svenssons liv ligger i spillror. Hennes make Tor har mördats, dottern Stina är försvunnen och själv är hon utmålad som terrorist. Fången i en före detta Nato-bas i Norge måste Anna nu lösa gåtan om sitt okända halvsyskon för att överleva och hitta tillbaka till sin dotter. Samtidigt i Pajala tvingas Lisa Korhonen, som arbetar för ryska maffian, konfronteras med sitt förflutna när två efterlysta personer plötsligt knackar på hennes dörr. Och i Paris fruktar Brett Smith att han bara har timmar kvar att leva efter en misslyckad aktion för rörelsen.

I Sargad himmel som är den tredje och avslutande delen av thrillerserien SODA knyts berättelsen ihop med Daniel Åbergs tidigare serie Nära gränsen. För Storytel Original har författaren även skrivit succéserien Virus.

Sargad himmel hittar ni här. Mycket nöje!

Krönika: Sju av tio vill läsa mer, men orkar inte – för det är inte kul

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 26 april.

——

Unga vill läsa mer. Fast … de gör det inte. Men de vill!

Det var det positiva spinn som lades på den nya rapport som Förläggareföreningen presenterade härom dagen. Bokbarometern som den kallas är den första i sitt slag, och tanken är att den ska bli årligt återkommande, en bokbranschens variant av den väletablerade Mediebarometern.

Ambitionen är det inget fel på, enkäten som är rapportens bas är gjord utifrån opinionsinstitutet Kantar Medias Sifopanel, och resultaten analyseras av litteratursociologerna Karl Berglund och Ann Steiner vid Uppsala universitet. Hur ofta vi läser, vad vi läser, hur vi skaffar oss läsningen och vår generella attityd till böcker är några av de ämnen som stöts och blöts i rapporten.

Och det saknas som sagt inte ljuspunkter, och då inte bara det här med att de unga vuxna mellan 18-29 år gärna vill läsa mer än de gör (chans till förbättring med andra ord – positivt!). En annan positiv sak enligt rapporten är att den tryckta boken står sig stark. 36 procent av de tillfrågade säger att de läser tryckta böcker några gånger i veckan eller oftare.

Mer än en tredjedel av svenskarna är alltså aktiva, närmast dagliga läsare av pappersböcker. Superbra ju, i dessa tider av larm om läskris och ljudbokens utarmning av den kvalificerade litteraturen låter det som ljuv musik.

Ljudböcker för den delen, ägnar sig bara 16 procent av befolkningen åt varje vecka, enligt rapporten. Som medelsvensk är du alltså mer än dubbelt så benägen att sträcka dig efter en pappersbok några gånger i veckan än att trycka på play-knappen i din ljudboks-app i mobilen. Inget är ruttet i konungariket Sverige.

Mja, när jag ser sådant här kan jag inte skaka av mig känslan av att något inte stämmer. Är folk ärliga? Och gör vi oss verkligen en tjänst när vi hela tiden letar efter ljuspunkter med närmast dårens envishet?

Om vi börjar med ärligheten, så är det tyvärr omöjligt att veta. Digital läsning går att mäta, men utan att vi inför ett övervakningssamhälle som skulle få till och med dystopin i 1984 att blekna kan opinionsinstituten helt enkelt inte veta om vi är sanningsenliga när vi svarar på de här frågorna.

Jag menar inte att folk medvetet ljuger, snarare att vi har en tendens att överskatta oss själva i våra svar. Jag kan till exempel höra mig själv säga något i den här stilen:

Läste du i en tryckt bok i går?
– Öhm, alltså, jag är ju en läsare, men just i går blev det inte att jag läste något i en bok, nej.

Har du läst i en tryckt bok någon av de senaste dagarna?
– Joo, det har jag … väl. Eller? Jo, jag säger ja där.

Korrekt eller inte? Vem minns.

Men seriöst – ska jag avfärda en rapport på så vaga grunder som att den ”känns” fel? Nej, det vore förmätet, och det här är trots allt de bästa siffror vi har i nuläget. När vi får de årliga uppdateringarna blir dessutom statistiken mer användbar, då vi kan se förändringar över tid.

Men hur var det då med de unga och deras önskan efter ökad läsning, som Förläggareföreningen presenterade hela rapporten med (rubriken var ”Ny undersökning: Unga vill läsa mer”)? Jo, det går att tolka det så, men läser man slutsatserna i rapporten blir det rätt tydligt att man valt att tolka ett närapå helt utspillt vattenglas som halvfullt. Jag citerar:

”Vad som framträder är en bild där sju av tio vill läsa mer än de gör, men där de flesta samtidigt angav att de inte har tid eller ork att göra det, primärt eftersom de spenderar tid med andra medier istället. Särskilt framträdande är det här mönstret för gruppen unga vuxna: nästan ingen är nöjd med hur mycket de läser, samtidigt som många angav att de inte orkar läsa eller att det inte känns kul.”

Och det är alltså vuxna människor som ger uttryck för detta, inte barn. Sju av tio vill läsa mer, men de orkar inte. För det är inte kul.

När vi som vuxenkollektiv har den här inställningen, skulle jag säga att det blir närapå hopplöst att ingjuta läsglädje i våra barn. Och det tror jag att vi måste vara ärliga med, i stället för att försöka skapa en bild av att vi befinner oss i medvind.

Krönika: Skulle en rättvisemärkt ljudbokstjänst verkligen kunna fungera?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 12 oktober 2024.

——

Hur värdesätter vi litteratur? Jag ställde den frågan i en krönika här i spalterna i våras under rubriken Hundra timmar ljudbok – som två öl på krogen.

Formuleringen kunde tolkas som att jag likt vissa andra i bokbranschen anklagade de kommersiella ljudbokstjänsterna för att vi i Sverige tycks vara så särdeles dåliga på just värdesättandet, men läste man texten ville jag ge en delvis annan bild – vi svenskar var nämligen extremt dåliga på detta redan långt innan Storytel föddes. Vi har en bokrea som i internationell jämförelse är unik så till vida att vi slumpar bort nästan nya böcker med upp till sjuttiofem procents rabatt och vi har en lika unik pocketmarknad när det kommer till prispress och tillgänglighet för dessa billighetsutgåvor.

Nu har abonnemangstjänsterna för ljudböcker än en gång hamnat i fokus för det låga värdesättandet. Författarförbundet, som länge kritiserat prenumerationstjänsternas bufféliknande ät så mycket du vill-modell, tog till Bokmässan fram en prototyp på hur en ur deras synvinkel mer hållbar ljudboksapp skulle kunna se ut. En sorts rättvisemärkt tjänst som skulle ge författarna en betydligt större del av intäkterna än vad som i dag är fallet på den digitala marknaden.

Förbundet tänker inte själva lansera tjänsten, utan hoppas att prototypen ska stå som grund och att någon extern aktör ska ta vid och göra den till verklighet.

Hur tänker de sig då att det ska gå till? Enligt Författarförbundet utnyttjar bara en mindre del av användarna de här apparna fullt ut. Standardabonnemangen hos Storytel och Bookbeat kostar i dag 169 kronor per månad, och ger fri lyssning i katalogen i 100 timmar, vilket motsvarar ungefär tio böcker. Bara en mindre del av abonnenterna når detta tak, och enligt förbundet är det till och med så att de flesta bara lyssnar på två böcker per månad (varifrån den siffran kommer vet jag inte).

Vore det då inte bättre, resonerar förbundet, om dessa människor betalade ungefär samma peng – eller möjligen lite mer – men att hela månadsavgiften gick till just dessa två böcker så att författarna till dem kan få mer i ersättning, i stället för att vi med våra 100-timmarsabonnemang är med och göder riskkapitalägda kommersiella plattformar som bara ser böcker som ett sätt att berika aktieägare?

Ja, det där sista var min egen formulering, men den var knappt ens spetsig, det är faktiskt så där förbundet brukar uttrycka saken.

För mig låter modellen ungefär som det system som nätjätten Amazon använder på sin tjänst Audible. I Europa får man som Audibleabonnent betala åtta pund per månad för att få en ”credit”, och denna växlar man sedan in mot en ljudbok som man därefter äger (i de svenska streamingtjänsterna betalar du för tillgång till böcker, du köper dem inte). Omräknat till två ”credits” per månad och svensk valuta skulle man då landa på drygt tvåhundra kronor i månaden. En attraktiv tanke?

Tja, i alla fall inte helt oresonlig, och en medveten, köpstark del av publiken kan nog lockas. Men för att det ska göra avtryck på allvar i författarnas plånböcker måste många hoppa på.

Detta för mig över till värdesättandet av litteraturen igen. Eller snarare värdet av digital litteratur. Bryr vi oss tillräckligt mycket för att lägga våra ynka få ”credits” på dem? Min åsikt är nej.

Men i USA och Storbritannien funkar ju Audible-modellen? Jo, fast det beror ärligt talat på hur man ser det. Ljudboksmarknaden är relativt sett mycket mindre på de marknaderna, Audibles erbjudande är inte ens i närheten av att locka lika många människor där som Storytels abonnemang gör i Sverige, räknat i andel av befolkningen.

Författarförbundet såg nog gärna att så var fallet även hos oss. Men här har den digitala litteraturen på gott och ont kommit att likna hur plattformarna ser ut även för musik, film och tv. Spotify lanserades med löftet om att vi skulle få tillgång till all världens musik för bara en hundring i månaden (eller gratis om vi står ut med reklam). Vetskapen om att vi kan lyssna på vad vi vill hur länge som helst är det vi betalar för, och på den vågen surfade även Storytel och senare också Nextory och Bookbeat.

Kan klockan vridas tillbaka? Jag tvivlar.

Augustnomineringarna 2024: Ett riktigt dåligt år för ljudboken, men visst kan det bli vinst ändå

2024 års nomineringar till Augustpriset är ute, och för åttonde året i rad har jag gått igenom hur det ser ut på ljudbokssidan. Och resultatet är … oerhört tunt. Blott tre av totalt arton titlar återfinns i ljudboksformat vid tiden för nomineringen, vilket faktiskt är rekordlågt (tillsammans med åren 2021 och 2018). De två tidigare bottenåren återfanns en nominerad i varje klass, men i år är det en i den skönlitterära, två i fackboksklassen och noll i barn & ungdom.

”Den första boken” av Karolina Ramqvist, ”Skogen” av Tora Wall samt ”Ett liv värt att leva” av Christian Rück är de tre titlar bland 2024 års Augustnominerade som återfinns i ljudboksformat.

Hela nomineringslistan finns här nedan, med de titlar som finns utgivna som ljudbok i fetad stil. Ytterligare analys hittar ni under listan.

Årets svenska skönlitterära bok:
• Brorsan, Krabban och Lädret av Linus Gårdfeldt, Albert Bonniers förlag
• Hyper av Agri Ismaïl, Albert Bonniers förlag
• Samma, mamma av Hanna Rajs, Albert Bonniers förlag
• Den första boken av Karolina Ramqvist, Albert Bonniers förlag (inläst av Ana Gil de Melo Nascimento)
• Kungen av Nostratien av Tony Samuelsson, Wahlström & Widstrand
• Hundnätter av Mirja Unge, Norstedts

Årets svenska fackbok:
• Fängslade öden. Tjuvar och bedragare i 1800-talets Sverige av Bonnie Clementsson, Historiska Media
• De hemliga breven. Den politiska familjen och vardagens samtal av Kaj Fölster, Bosse Lindquist och Janken Myrdal, Albert Bonniers förlag
• Oland – Sveriges glömda Hollywoodstjärna av Kim Khavar Fahlstedt, Appell förlag
• Ett liv värt att leva – Varför självmord blev människans följeslagare av Christian Rück, Albert Bonniers förlag (inläst av Kristofer Kamiyasu)
• Varje tugga är en tanke – Svensk matkultur under 800 år av Richard Tellström, Natur & Kultur
• Skogen – I folktro, sägner och sagor av Tora Wall, Bokförlaget Stolpe (inläst av Sofia Pekkari)

Årets svenska barn- och ungdomsbok:
• Barrbarnet av Klara Bartilsson, Natur & Kultur
• En djungelsaga av Jenny Bergman & Lotta Geffenblad, Natur & Kultur
• Chop chop – En tapper jordbos berättelse av Linda Bondestam, Förlaget
• Brorsans kompis Robban av Maja Hjertzell och Joanna Hellgren, Lilla Piratförlaget
• Utan att passera gå av Lova Lakso, Rabén & Sjögren
• Ingen utom jag av Sara Lundberg, Natur & Kultur

Vad beror den snåla utdelningen i ljudformatet på då? Till viss del är det så klart slumpen som avgör, men om man jämför med fjolåret, då det fanns sju ljudböcker bland de nominerade varav fyra i den skönlitterära klassen, så saknas tveklöst de lite bredare titlarna i år. I fjol återfanns till exempel förutom vinnaren Andrew Walden såväl Jonas Hassen Khemiri som Lena Andersson bland de nominerade – författare som är breda nog för att de ska bära sig även i ljud. I år fanns inga sådana författare på listan utöver Karolina Ramqvist, och det får så klart effekt. Ljudböcker är helt enkelt relativt dyra att producera, och publiken för smala titlar väldigt ringa.

Hur ska detta kunna innebära vinst för ljudboken, som titeln antyder? Tja, att Karolina Ramqvist med Den första boken till sist kommer att plocka hem en Auguststatyett är det just nu rätt låga odds på, så det blir nog minst en ljudboksvinnare. Det är märkligt nog första gången hon överhuvudtaget nomineras, trots att hon får sägas tillhöra en av de svenska romantungviktarna. Likaså är det första gången Mirja Unge får en nominering trots en lång och kritikerrosad romankarriär, och hon får nog tillsammans med debuterande Agri Ismaïl sägas vara runner’s up till favoritskapet. Men … jag tror att Ramqvist tar det. Kul för inläsaren Ana Gil de Melo Nascimento i sådant fall, som har läst in ett knappt tjugotal ljudböcker men hittills inte fått ta sig an någon riktig succétitel. Blir Den första boken prisad lär den få rejäl skjuts även i ljudbokstjänsterna, och då kan hennes aktie som inläsare säkert stiga.

I fackboksklassen då? Jag ska ärligt säga att jag har dålig koll på de nominerade, så jag vågar inte sia om det finns potential för fler ljudboksvinnare. Att det blev noll och intet i listan inom barn & ungdom är inte helt ovanligt (även om det brukar finnas någon), men fyra av sex nominerade i år är bilderböcker, och ju textfattigare en barnbok är, desto mindre chans att den görs i ljudboksform.

Bortom ljudböckerna då? För andra året i rad gjordes ingen webbsändning av tillkännagivandet av nomineringarna, utan det slängdes bara ut klockan 18 på Augustprisets sajt. Ett trist fattigdomsbevis kan jag tycka, det blir så mycket mindre spännande när de inte presenteras en i taget och man får en chans att se de nominerade och höra dem säga några ord om sina böcker. De har ju de facto alla befunnit sig på en pressträff i Stockholm mitt på dagen i dag, då journalister mot embargo fram till klockan 18 fick träffa dem. Varför inte spela in själva presentationen, publicera den på webben och lyfta embargot i den minut som sändningen är över? Kan det verkligen innebära en så mycket dyrare produktion av pressträffen? Eller går resonemanget att medierna uppvärderar sina nomineringsartiklar och ger dem bättre exponering om de får ensamtjing på att breaka nyheten?

Oavsett orsak – tråkigt!

Och att fem av sex nominerade titlar i den skönlitterära klassen tillhör Bonnierkoncernen (fyra Albert Bonniers och en W&W)? Visserligen ska juryn så klart bedöma alla verk enskilt och inte stirra sig blinda på förlagsnamnet, men … really?

Krönika: Är det nu AI på allvar skakar om bokbranschen?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 31 augusti.

——

Har vi nått hösten då AI på allvar kliver in och skakar om den svenska bokbranschen?

AI-diskussionen har pågått på allvar i snart två år nu. Den första breda versionen av Chat GPT slog ner som en artificiell bomb före jul 2022, och författarens snara död förutspåddes. Rädslan inom skrået blev stor, och minnesgoda läsare kommer kanske ihåg att jag fick skrämselhicka och i en krönika funderade på om det var läge att sadla om till rörmokare.

Omskolning har så vitt jag vet inte krävts för några författare ännu, men översättare och redaktörer har fått det tuffare. Förlag har börjat köpa tjänster där en mix av AI och översättare används – en AI-modell gör en grundöversättning, varefter människan träder in och arbetar med texten för att fånga upp språkliga misstag som maskinöversättningen orsakat samt för att försöka blåsa liv i de ibland rätt träiga resultat som trillar ut.

I en uppmärksammad kulturtext av poeten och översättaren Anna Arvidsdotter i Aftonbladet för några veckor sedan målades en dyster bild av den nya verkligheten upp. Rubrik och nedryckare sa det mesta: Jag städar åt AI:n för en tredjedel av lönen – förlaget är fullt medvetna om hur uselt verktyget är.

Texten blev omdebatterad och lyftes fram som ett varnande exempel, bland annat uppmärksammades den av Författarförbundet.

Dock fick Arvidsdotter även mothugg. I branschpodden Förlagspodden sa Kristoffer Lind att hans förlag Lind & Co arbetar en del med AI-översättningar, och han kände inte igen de arbetssätt som beskrevs i texten, och han ifrågasatte om det verkligen kunde röra sig om ett etablerat, professionellt förlag som gett Arvidsdotter ett så märkligt översättaruppdrag, som även inkluderade att hon ombads fundera över lämpliga inläsare till ljudboken (vilket förlag hon översatt boken åt framkom inte i texten).

Men oavsett ambitionsnivå på förlaget hon anlitats av tycker jag att texten pekar på något viktigt – översättaryrket blir allt mer utsatt, och de här verktygen är här för att stanna. Även om AI:n i just det här fallet beskrevs som usel, så går utvecklingen inom den här branschen framåt.

Även förlagsredaktörer drabbas hårt. Jag nämner för en välmeriterad redaktörsbekant att jag planerar att skriva en krönika i AI-ämnet, och hon svarar suckande och att hon fått flera uppdrag för hösten avbokade, där det utan att det sägs rakt ut verkar vara så att förlagen i fråga tycker sig ha hittat nya sätt att lösa redaktörsbiten utan att behöva blanda in dyra människor i ekvationen.

Och på tal om att göra sig av med människor – på ljudboksområdet är AI-rösterna här för att stanna. Marknadsledaren Storytel går i bräschen. Förra sommaren lanserade de ett antal titlar med AI-uppläsare på engelska, och i vintras kom den svenska premiären, främst marknadsförd genom att de fått tillstånd att använda skådespelaren Stefan Sauks röst på ett antal böcker. De var noga med att poängtera att AI-rösterna var komplement – det fanns alltid en mänsklig inläsare som förstaval, medan AI-klonerna var sekundäralternativ via en funktion kallad voice switcher.

Men härom veckan ändrades det, när den senaste boken om tjejtjusaren Sune gavs ut av Sören Olsson och Anders Jacobsson hos Storytel. Kusinduons Suneberättelser brukar alltid läsas in av Anders Jacobsson, men efter en stroke i fjol har han ännu inte återhämtat sig nog för att kunna ta sig an den nya boken. En AI-klon av Jacobssons röst läser därför Festfixaren Sune.

Visst föreligger speciella omständigheter, och i en presskommentar meddelar Anders Jacobsson att han hoppas kunna läsa Sune själv igen i framtiden. Men oavsett detta – en barriär är bruten, och kommer säkert att följas av fler rena AI-inläsningar när det gäller andra författare och böcker.

Så ja, det är nog i höst som AI:n verkligen kliver in i branschen. När står vi författare på tur?

Virus tillbaka på topplistan hos Storytel

Förra månaden plockade Storytel fram min gamla trotjänare Virus från arkivet och puffade för den på bra plats i appen under en dryg vecka. Och se på fasiken, det gav resultat. Första delen låg i runt tio dagar på den totala topp 50-listan med en peak på plats 25, och på den mer nischade fantasy & scifi-listan har samtliga sju delar nu ockuperat topp 10 en god tid. I går, när jag tror att kulmen nåddes, var det Virus på plats 1, 2, 3, 4, 5, 6 samt 8. Inte illa pinkat för en bokserie vars första del gavs ut för åtta år sedan, och den sista kom i maj 2020.

Otroligt roligt att se tusentals nya människor hitta fram till Virus. Effekten blir så klart efter en tid avklingande, men det ska hur som helst bli väldigt spännande att se vad den här boosten innebär för nästa års halvårsutbetalning av royalty i slutet av september. För visst, det roligaste är självklart att bli lyssnad på och läst, men jag vill ju kunna ställa mat på bordet också.

Och nej – jag menar så klart inte att Virus inte varit tillgänglig i appen hela tiden, för det har den, men Storytel har aldrig tidigare lyft fram den på det sätt som nu gjordes – någonsin. I tidernas begynnelse när satsningen Storytel Original lanserades var de närmast livrädda för att marknadsföra sina egenägda produktioner av oro för att få kritik från andra förlag, något man inte direkt kan anklaga dem för nu för tiden.

Om blixten slår ner

Ja men hej bloggen hallå, det var ett tag sedan bortsett från VK-krönikorna.

Det blev sommar här, nästan för varmt i perioder. Gräsmattan prunkar, från gulblek och snövattnig till knallgrön och redo för årets första klippning på bara några dagar.

Jag blev äntligen klar med manuset till Svart horisont i dag, eller egentligen var det väl i förrgår men i dag var dagen då jag äntligen kände mig redo att klistra in de genomredigerade sista två kapitlen i Googledokumentet jag delar med min redaktör.

I och för sig är jag trots det ändå inte färdig, eftersom jag i mejlet jag därefter sände henne listade ett antal saker jag fortfarande vill lägga till. Men slår blixten ner i mig i morgon innan jag hunnit skriva tilläggen kan nog manuset publiceras utan att någon märker skillnaden.

Frågan blir väl då varför jag ens ska lägga till dem. Men det är nog mitt skrivande i ett nötskal – det skulle gå att göra enklare, men gång på gång gör jag inte så. Tidsmässigt är det extremt irriterande.

Kvalitetsmässigt då? Är den extra tiden mödan värd? Jag önskar att det gick att svara på.

Hur som helst – i dag sattes någon sorts punkt. I morgon eller på måndag sätter jag nästa. Små steg på väg mot 20 september, då boken ska komma ut.

Krönika: Ack du sköna nya skräddarsydda värld

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 4 april.

——

I dagens digitala litteraturvärld talas det ofta om att vi nu på ett annat sätt än tidigare faktiskt kan se vad människor läser (och lyssnar) på. Tidigare hade bokbranschen enbart försäljningssiffror att tillgå när man försökte se åt vilket håll vinden blåste, men risken fanns att det inte gav hela bilden av den faktiska läsningen. Vad hände egentligen med boken av den där Nobelpristagaren efter att den blivit köpt? Lästes den av en person? Flera personer? Eller placerades den bara i bokhyllan som en statusmarkör? Det var svårt att säga.

I den digitala världen mäts allt i detalj, särskilt i abonnemangstjänsterna. Där blir varje minut av en ljudbok som vi lyssnar på loggad, och likaså syns det hur många sidor av en e-bok vi läser. Orsakerna är åtminstone två – dels baseras ersättningen till förlagen på den här statistiken, och dels kan datan användas av bokförlag och författare till att se vad läsarna de facto går igång på eller ratar. Litteraturen kan därefter för första gången på allvar skräddarsys efter läsarnas önskemål.

Det låter onekligen som att det kan bli rätt urvattnat. Kommer något någonsin att kunna överraska om alla bara försöker skriva likadant som det som redan visat sig funka? Och vad händer när AI-tjänsterna blir så pass välutvecklade att de med hyfsat resultat kan härma de redan existerande berättelserna och skapa nya varianter? Ack du sköna nya värld, vi riskerar att aldrig behöva dra efter andan av häpnad igen.

Nå, dit är det (förhoppningsvis) en bit kvar, och kanske inser någon längs vägen att det är när vi konfronteras med det vi inte visste att vi ville ha, som vi utsätts för de upplevelser som verkligen berör oss.

Fast antagligen kommer väl någon parameter att bakas in i algoritmen som levererar just det oförutsägbara på exakt rätt plats. En skön ny värld, som sagt.

Att det finns ett sug efter läsning som anpassats just för individens tycke och smak är något som Dagens Nyheter nyligen slagit mynt av. Lagom till påskekrimets högtid lanserade tidningen tjänsten Deckarväljaren, där DN:s deckarprofilerade recensent Lotta Olsson satts på att gå igenom det dryga tusental boktips hon levererat i spalterna genom åren och tagga dem utifrån ett fyrtiotal parametrar.

Det är faktiskt ganska roligt att klicka sig fram till resultaten. Söker du exempelvis en oblodig svensk, fristående deckare med flera huvudpersoner som utspelar sig i ödemarken? Då är Stina Jacksons Silvervägen boken för dig. Ändrar du dig gällande det där med flera huvudpersoner och känner i stället att du vill ha en känsla av pusseldeckare i mixen? Åsa Avdics Isola blir ditt val. Men det rör sig inte om någon direkt exakt vetenskap – varför Stina Jacksons Silvervägen är taggad som ”ödemark” medan uppföljaren med titeln Ödesmark kryssats i som ”glesbygd” känns en smula outgrundligt.

Att många älskar det skräddarsydda står klart om man som jag spenderar en del tid i de stora ljudboksgrupper som finns på Facebook. Medlemmarnas frågor efter nya boktips blir ofta mycket detaljerade: ”Letar krimserie som ska utspela sig i norra Norrland och vara nutida. Älskar högt tempo, och Jonas Malmsjö ska helst vara inläsare. Har inget emot våld, ogillar relationstjafs och det ska vara en hel bokserie. Tips?”

Ofta kommer vettiga svar – folk är i regel väldigt hjälpsamma! – men eftersom det också ingår i den moderna litteraturvärlden att författare ska marknadsföra sig själva, dyker ofta respons av den här typen upp: ”Har inte skrivit just det du frågar om, men däremot en fristående fantasyromance som utspelar sig i Västergötland på 1300-talet som jag själv läst in. Testa den!”

Detta på tal om att konfronteras med det vi inte visste att vi letade efter, antar jag.

Krönika: Hundra timmar ljudbok – som två öl på krogen

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 22 februari.

——

Hur mycket är en bok värd? Eller hur mycket borde den vara värd? Det är en fråga som ofta lyfts på senare år, eftersom digitaliseringen och den i Sverige explosiva framgången för strömningstjänster för ljudböcker sägs devalvera den svenska litteraturens värde. Och ja, litteratur är billigt i Sverige, jämfört med i många andra länder. Frågan är bara om det är ett nytt fenomen.

Jag skulle vilja hävda att svaret på frågan är nej. Den svenska bokbranschen har tvärtom en lång tradition av att sälja nya eller nästan nya böcker till häpnadsväckande låga priser, jag dristar mig till att påstå att vi är faktiskt är världsbäst på det, åtminstone i jämförbara länder.

Som första bevis vill jag lägga fram den nu pågående bokrean, där det tävlas i att sälja färsk litteratur så billigt som möjligt. Det är sedan länge legio att böcker som gavs ut så sent som kring bokmässan för mindre än fem månader sedan nu reas ut med upp till sjuttiofem procents rabatt från nypriset i höstas (det är bara att kolla hos nätbokhandlarna om ni vill se de exakta sänkningarna på olika titlar, procentsiffrorna används i marknadsföringen).

Bokrea i februari är vi visserligen inte unika med – i Norge pågår deras ”mammutsalg” under ungefär samma tidsperiod och med samma procentuella nedsättning i pris, men där är böckerna som nyast utgivna hösten 2022 och inte hösten 2023 som i Sverige.

Pocketböckerna får bli bevis nummer två. Återigen är inte själva företeelsen unik för Sverige – pocketutgivning finns i de flesta länder även om försäljningen i regel varit mer blygsam än hos oss. Orsaken till det? Vi har varit bäst i klassen på att prissätta dem lågt samt i att ha ett kort tidsspann mellan originalutgåva och pocket. Resultatet har blivit att pocketböcker sålt som smör i Sverige, men inte gett så stora inkomster för vare sig förlag eller författare.

Pocketböcker har alltid varit oslagbart billiga i Sverige (bilden är från Adlibris butik i centrala Stockholm 2017).

Faktum är att den högljudda debatt som i dag förs om att ljudbokslyssning ger förlag och författare så låga ersättningar är ett eko av hur det lät när pocketen var som starkast för drygt ett decennium sedan. I en kulturartikel i Expressen signerad Björn af Kleen från 2010 intervjuar han bland annat bokbranschnestorn Per I Gedin, som var med och skapade det numera insomnade förlaget Månpocket. Gedin får bland annat frågan varför inte författarna gör uppror mot de låga pocketersättningarna:

”När något blir framgångsrikt vill alla ha mer”, svarar han. ”Det är alltid ett problem. Men hela framgångssagan bygger på att boken är billig. Förläggarna snålar på sin sida, författarna får relativt sett mindre. Det är köparna som är segrare. I Sverige kan man köpa Kerstin Ekman och PO Enquist på järnvägsstationen. Det är väldigt märkligt.”

Byt ut köparna mot lyssnarna, och att vi i dag inte bara kan införskaffa de billiga böckerna på tågstationen utan har ständig tillgång till dem i mobilen, så har inget förändrats. Till och med den ersättning som pocketboken ger – runt en femma per sålt exemplar, motsvarar vad författare brukar få för en normallång ljudbok.

Ett annat citat från artikeln 2010 i Expressen sticker också ut. Det är när förläggaren Svante Weyler får frågan om varför pocketböcker fortsätter vara så billiga i Sverige:

”Vi har en bransch som inte vågar ta betalt för sin egen vara. Bokhandlarna vägrar: om vi höjer priserna går det åt helvete. Men varför ska din bok kosta mindre än en öl?”

I dag kostar abonnemangen som ger dig tillgång till hundra timmars lyssning per månad i ljudbokstjänsterna ungefär som två öl på krogen, eller kanske tre om du nöjer dig med att dricka stor stark på det lokala sunkhaket. Men då får du som sagt hundra timmar, vilket motsvarar ungefär tio böcker (även om standardabonnenten brukar sägas hinna med bara tre eller fyra).

Oavsett vilket så är det billigt – riktigt billigt till och med, och som synes en svensk tradition med anor.

Men varför värderar vi litteraturen så lågt? Finns det något unikt i det svenska kynnet som motiverar det här? Kloka förslag mottages tacksamt, för jag har inget bra svar.

Intervjuad i podden Skräckfilmcirkeln

Jag hade för drygt en vecka sedan förmånen att bli intervjuad av Patrik Norén som är en av de två drivande krafterna bakom podden Skräckfilmcirkeln. Som namnet antyder handlar podden primärt om skräckfilm, men ibland glider de över till litteraturen och dess gränsland, och där passade jag in! Det blev ett nästan timslångt samtal där vi främst fokuserade på min långa nutidsdystopiska bokserie Virus och vad som fick mig att skriva den, men även storyn bakom mitt ljuddrama Hotellet för P3 Serie.

Ett superkul sammanhang att få delta i, jag hoppas verkligen att jag framöver ska få/ta chansen att skriva mer inom de områden som gränsar mot samt befinner sig mitt i skräckens solar plexus.

Och likt så många andra författare som berättar om hur de sugits in i den här världen, pratar jag om hur min resa in i denna värld började med åttiotalets Stephen King. En annan författare som diskuteras är Shirley Jackson vilket sedan när det blir dags att tipsa om skräck inom film/tv för mig in på Mike Flanagans tolkning av The Haunting of Hill House, som jag anser vara ännu bättre än Jacksons romanförlaga (och då har jag ändå skrivit C-uppsats i litteraturvetenskap om just den boken!).

Hur som helst, lyssna gärna på avsnittet, som är deras 154:e i ordningen sedan starten. Och varför inte passa på att i samma veva klämma några av deras tidigare författaravsnitt, de har bland annat haft Caroline Grimwalker, Markus Sköld och Gustaf Skördeman som gäster. Bra lyssningar!