Om Virus och ljudböcker i Aftonbladet

Jag blev intervjuad till en artikel i Aftonbladet för ett par veckor sedan och pratade ljudboksskrivande, Virus och ljudbokens plats i det litterära samtalet. Det visade sig bli ett helt uppslag, och i går trycktes artikeln i tidningen. Den verkar inte publiceras på webben vilket väl är en smula ironiskt eftersom artikeln handlar om digitala utgivningar, men det gav mig åtminstone orsak att för en gångs skull köpa ett prasselblad.

En passus gällande delar av branschens syn på ljudböcker kan väl vara okej att citera, tycker jag:

Han är medveten om att många avfärdar ljudböcker som lättsmält förströelse, trots att förlagen även satsar på att ge ut tyngre litteratur i ljudboksformat.
– Kulturredaktionerna borde bli bättre på att visa det. Säg att de recenserar en pappersbok som även finns som ljudbok – varför inte kort notera detta i faktarutan där sidantal och förlag presenteras? “Finns även som ljudbok, inläst av den och den”. Vill de helgardera sig så att ingen får för sig att de sänkt sig till att lyssna på en ljudbok, kan de ju lägga till “Här recenseras dock pappersutgåvan”, säger Daniel Åberg.

Gunilla Bergström och pappa Åberg

Heter man Åberg i efternamn är det svårt att inte ha en viss relation till Alfons Åberg, oavsett om man är förälder eller inte. När man sedan blir en pappa Åberg, och ens barn ibland tycker att man är lite som just Alfons pappa Åberg, då blir så klart relationen ännu starkare.

Vi har läst mycket Alfons i perioder hemma, även om kidsen nu båda kanske blivit lite för stora för honom (men den ”nya” tv-serien där Jonas Karlsson är berättaren vill jag minnas att Ejda tittat en del på så sent som i år, och i filmrummet i källaren hänger ännu affischen från Hokus pokus Alfons Åberg, som jag vill minnas var den allra första film som Tage såg på bion i Vittangi).

På tal om Jonas Karlsson och Alfons, så var det just med anledning av hans inläsningar av böckerna som jag en gång fick chansen att träffa Gunilla Bergström. Jag satt i juryn för barn- och ungdomsklassen till Stora Ljudbokspriset 2015, och vi prisade då just Bergström och Karlsson för ljudboksversionen av Vad sa pappa Åberg?

Det var precis efter att Storytel tagit över priset (men innan de döpte om det till Storytel Awards), och första gången det anordnades en regelrätt gala. Jag minns att jag var den enda ur jurygruppen som hade möjlighet att bevista den, så jag fick äntra scenen och berätta om vårt arbete (jag har för mig att de övriga i juryn var Jenny Lindh, Angela Kovács och Martin Stenmarck). Om det sedan var jag eller en konferencier som delade ut själva priset minns jag inte (antagligen en konferencier), men oavsett vad så steg Gunilla Bergström och Jonas Karlsson upp och tog emot priset, och jag utväxlade några grattisfraser med dem båda. Jag kommer ihåg att jag tänkte att hon redan då såg väldigt skör ut, men det hade hon väl å andra sidan nästan alltid gjort, trots att hon enligt samstämmiga uppgifter bestod av så mycket styrka och egensinne.

Reine Brynolfsson, Katarina Ewerlöf, Majgull Axelsson, Carin Gerhardsen, Jonas Tellander, Gunilla Bergström, Jonas Karlsson och Stefan Sauk på galan för Stora ljudbokspriset 2015.

Gunilla Bergström kommer att vara saknad. Men jag är glad att vi får ha kvar Alfons.

Stockholms bokhelg har släppt programmet – dags att vässa konditionen

Programmet för den kommande Stockholms bokhelg har äntligen släppts och hittas på festivalens hemsida. Den nya bokfestivalen, som arrangeras 26-29 augusti, är såväl anspråkslös som ambitiös i sitt upplägg. Anspråkslös eftersom de medverkande förlagen själva ordnar med lokal och roddar med sina program, och ambitiös då denna anspråkslöshet medför att det sätts en del press på bokhelgens besökare – förlagen är utspridda över stora delar av staden och vill man gå på många olika framträdanden kommer det att krävas en hel del logistik. Närheten mellan scenerna som besökare är vana vid från exempelvis Bokmässan i Göteborg eller Littfest i Umeå står ingenstans att finna.

Ett exempel: Säg att du på lördagen begett dig till Bonnierägda Bazar förlag för att delta i deras litteraturquiz mellan klockan 16.30-17.30, och därefter skulle vilja se Karin Smirnoffs framträdande hos Polaris med start klockan 17.40. Då har du tio minuter på dig att förflytta dig 5,5 kilometer – Bazar huserar på Surbrunnsgatan i östra Vasastan och Polaris på Tegelviksgatan nere på sydöstra Södermalm.

Prognos: Antalet litteraturanknutna olyckor på elsparkcyklar slår i taket sista helgen i augusti.

Men – och det är värt att poängtera – många av deltagarna har digra program som man kan följa under stora delar av dagen, utan något behov av förflyttning. Det troliga är väl att det bildas kluster av besökare som hänger kvar på de olika platserna.

Kommer då publiken att sluta upp kring detta nya koncept som Martin Kaunitz och Thomas Olsson på bokförlaget Kaunitz-Olsson kom på i vintras? Det återstår så klart att se. När det kommer till förlag kan dock redan konstateras att bokhelgen är en succé – mer än 100 förlag, bokhandlare, museer och institutioner har anmält sig för att medverka – och allt är kostnadsfritt för besökarna. Jag är själv med på ett hörn, jag ska prata om mina ljudboksserier på Norstedts/Storytels scen på Riddarholmen klockan 16.20 på söndagen. Kul!

——

Fotnot: Kartan i toppen av inlägget är en skärmdump jag gjorde från Stockholms bokhelgs sajt, och visar samtliga medverkande förlag förutom Berghs förlag och Bokförlaget Opal, som delar lokaler på Tegelbergsvägen i Bromma och hamnade utanför mitt utsnitt. Många förlag blir det.

Virus fyller fem i dag – häng med på livesänd frågestund

Den 28 juni 2016 gick civilisationen under i en fruktansvärd pandemi – i min ljudboksserie Virus, vill säga. I dag på femårsdagen av denna händelse – när vi sakteliga är på väg ut ur en verklig pandemi – tänkte jag att det kunde vara skoj med en improviserad, livesänd frågelåda om just Virus.

Så klockan 19 i kväll slår jag igång min webbkamera och pratar om Virus-serien i ett evenemang via Facebook Live, och kanske babblar jag även om mitt författarskap i stort och samt en del om ljudbokens utveckling. Hur länge det håller på? Tja, så länge någon vill titta, gissar jag. Det blir lite om det frö som kom att bli Virus, hur allt växte till något mycket större än jag kunnat förutse och hur det var att sätta punkt efter 75 timmar ljudbok just när en verklig pandemi drabbade världen. Sedan blir det … ja, det beror på vad ni vill veta! Allt hänger ju på om någon ställer frågor till mig inför eller under sändningen (skriv en kommentar här i inlägget om ni vill ställa er fråga innan jag startar). Kom igen – var inte blyga!

Jag har verkligen ingen aning om hur intresset ser ut för detta (och hur många som kan avvara tid med så kort varsel), men spela roll om vi blir få – det blir kul ändå. Därtill har jag en baktanke, jag ska nämligen vara med och arrangera en helt annan Facebook Live-sändning nästa helg och behöver ändå testa utrustningen vi har införskaffat. Ni som tittar i kväll blir alltså mina försökskaniner.

Hur som helst, var med och livehäng en sväng i kväll vetja – jag har kryssat i att evenemanget ska vara offentligt, vilket innebär att man faktiskt inte ens behöver ha ett konto på Facebook för att titta, det ska gå att kika via länken ändå. Välkomna!

Spotify och Storytel börjar samarbeta – en stor grej eller en fotnot?

Det kom en nyhet i dag om att Storytel inleder ett samarbete med Spotify, vilket kommer att innebära att det med start senare i år ska gå att länka sitt Storytelkonto till Spotify och lyssna på sina ljudböcker i Spotify-appen i stället för hos Storytel om man skulle föredra det. Boktugg har skrivit en bra grundartikel i ämnet, och Svensk Bokhandel har ett par uppföljningar med en musikforskare och några citat från Storytels vd Jonas Tellander.

Än så länge är detaljerna sparsamma, men onekligen väcks en del frågor. Hur kommer det att fungera rent gränssnittsmässigt? En viktig aspekt av Storytels app är de tips om böcker som ges i appen via listor av olika slag, redaktionella puffar, aktuella författare som presenterar egna favoriter, taggningar och gud och hans moster – allt detta vill jag ju fortsatt ha tillgång till på samma sätt även om jag skulle ta mig an Storytel via Spotifys app. Och bokhyllan där sparade, pågående och avslutade böcker visas, följer information om den med över till Spotify? Och om jag ibland lyssnar hos Storytel och ibland hos Spotify, funkar synkningen om var jag befinner mig i en särskild bok fram och tillbaka? Om det enbart blir så att tillgång ges till Storytels katalog via en sökruta förloras en stor del av användarupplevelsen.

I pressmeddelandet säger Jonas Tellander att han hoppas att det här kommer att ge Storytel “möjligheten att nå nya målgrupper som idag finns på Spotify, men som ännu inte upplevt ljudböckernas magi”. Det uttalandet indikerar att även icke-abonnenter av Storytel kommer att exponeras för Storytels ljudbokstitlar i Spotify-appen, och alltså inte bara de kunder som valt att länka samman sina Storytel- och Spotifykonton.

Om så är fallet – innebär det att jag som Spotifyanvändare kommer att matas med ljudböcker på appens förstasida jämte podcasts och musik? I min roll som författare till ett antal Storytel Original-titlar är det så klart positivt eftersom det öppnar upp för att fler potentiella lyssnare exponeras för mina böcker (inte minst eftersom Virus är på väg att översättas till engelska och det nämns att den här dealen vid start berör 25 internationella marknader), men i min roll som musiklyssnare tycker jag redan nu att det är trist att musiken trängs med poddar i Spotifys app (jag använder själv appen Overcast för poddlyssnande).

Nå, det ska så klart bli spännande att se vad det blir av detta. Vissa spekulerar i att det är första steget i att Spotify ska köpa Storytel (eller åtminstone köpa in sig i företaget), men det kan ju också vara så att Storytel helt enkelt varit snabba på att hoppa på tjänsten Spotify Open Access Platform, som öppnar för just den här formen av samarbeten där externa ljudleverantörer kopplas samman med Spotifys plattform. Vem vet, kanske är även besked om att aktörer som Bookbeat och Nextory inleder samarbete med Spotify att vänta – det nämns inget i det som har kommunicerats ut hittills om att det här samarbetet skulle vara exklusivt. Dock torde Storytel genom sin marknadsledande storlek vara den mest intressanta samarbetspartnern för Spotify gällande ambitionen att ta sig in på ljudboksmarknaden.

Att det är en relativt stor grej vittnar dock det internationella intresset om, flera av de stora engelskspråkiga techsajterna har exempelvis skrivit om partnerskapet. Amerikanska Techcrunch har lite mer info än vad jag har sett att svenska nyhetsförmedlare lyckats få fram. De skriver bland annat så här (med det mest intressanta kursiverat av mig): “The integration itself will go live later in 2021, allowing Storytel customers to sign into their accounts then stream through Spotify by linking their accounts. Spotify doesn’t have plans to market to users to sign up for a Storytel subscription from its app at this time, but at the point of account linking, users could be directed to sign up instead of log in, if need be.”

Inte mycket, men det indikerar att Storytels ljudböcker åtminstone till viss del kommer att lyftas fram hos Spotify, och att de som saknar abonnemang vid klick på detta material slussas vidare till Storytels sajt (antar jag) med uppmaning om att skapa ett konto. Och det är väl ingen vågad gissning att anta att det kommer att finnas ett välsockrat erbjudande som möter dessa hugade nya prenumeranter.

En intressant detalj som borde följa av detta är för övrigt att funktionen att lyssna på Storytel via datorn återkommer. Den togs bort för några år sedan till vissa kunders förtret – det är lyssning via app i mobil eller platta som gäller till 100 procent nu. Rimligen borde man när samarbetet inleds kunna lyssna på Storytels ljudböcker via Spotifys appar för mac och pc, och via Spotifys webbläsarspelare. Det är knappast något som kommer att vara viktigt för den stora massan, men säkert för några.

Hur länge får vi vänta för att se vad detta ska bli? “Längre fram i år” är beskedet som än så länge gäller. Jag gissar på tidigast september.

Vinnarreceptet i Storytel Awards avslöjat: Döp din rollfigur till Jana!

Tidigare i dag presenterades mottagarna av årets Storytel Awards. Det blev andra året i rad i dubbel bemärkelse i två av klasserna – precis som i fjol heter vinnarduon i romanklassen Karin Smirnoff och Lo Kauppi och i spänningsklassen Emelie Schepp och Gunilla Leining.

Och som att det inte vore nog att Smirnoff och Schepp prisas återigen i duo med Kauppi och Leining, så finns faktiskt ännu en faktor som förenar dem: Smirnoff får priset för andra gången för sin bokserie om Jana Kippo, och Schepp för andra gången för sin bokserie om Jana Berzelius. Vad är oddsen för det?

(Kuriosa: Enligt Skatteverket finns det 1 671 personer med tilltalsnamnet Jana i Sverige. Som referens kan nämnas att det finns 447 844 med tilltalsnamnet Maria.)

Gunilla Leining (inläsare) och Emelie Schepp (författare) vann spänningskategorin i Storytel Awards 2021.

Bortsett från detta kuriösa faktum var det kul att se att vinnarna fördelades så jämnt över olika förlag. Polaris vann ett pris, HarperCollins Nordic ett, Bonnier Fakta ett, Whip Media ett samt Storytelägda Rabén & Sjögren ett. Rättvist och fint. Största skrällarna var kanske att Jonas Malmsjö inte vann trots att han läst in två av tre nominerade i spänningsklassen, samt att relativt okända Nils-Petter Löf tog hem priset i ungdomsklassen med sin Alicia Månstjärna och den femte pelaren. Katarina Ewerlöf, som läst in Alicia Månstjärna, får sägas ha varit dagens största vinnare (jämte namnet Jana då) eftersom hon även tilldelades Synskadades Stiftelses hederspris.

Nedan följer samtliga nominerade med vinnarna placerade först i fet stil.

Årets roman:
Sen for jag hem av Karin Smirnoff inläst av Lo Kauppi (Bokförlaget Polaris)
Där kräftorna sjunger av Delia Owens inläst av Anna Maria Käll (Bonnier Audio)
Ta ingen skit, Ann-Britt av Christina Larsson inläst av Anton Körberg (Bokfabriken)

Årets spänning:
Nio liv av Emelie Schepp inläst av Gunilla Leining (HarperCollins Nordic)
Spegelmannen av Lars Kepler inläst av Jonas Malmsjö (Bonnier Audio)
Ghettokungen av Sammy Jeridi inläst av Jonas Malmsjö (Bokfabriken)

Årets fakta:
Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk av Björn Natthiko Lindeblad, Navid Modiri och Caroline Bankler inläst av Björn Natthiko Lindeblad (Bonnier Fakta)
En brunråttas bekännelser av Jens Ganman inläst av Jens Ganman (Bookea)
Månbarn : Min berättelse av Jon Henrik Fjällgren inläst av Viktor Åkerblom (The Book Affair)

Årets ungdomsbok:
Alicia Månstjärna och den femte pelaren av Nils-Petter Löf inläst av Katarina Ewerlöf (Whip Media)
Balladen om sångfåglar och ormar av Suzanne Collins inläst av Kristofer Kamiyasu (Storyside)
Till alla killar jag har gillat av Jenny Han inläst av Malin Molin (Lavender Lit)

Årets barnbok:
Gittan och fårskallarna av Pija Lindenbaum inläst av Sissela Kyle (Rabén & Sjögren)
Ljudboken som inte ville ta slut av David Sundin inläst av David Sundin (Bonnier Carlsen)
Detektivmysteriet av Martin Widmark inläst av Johan Ulveson (Bonnier Carlsen)
Idde och Hajen av Ellen Ekman inläst av Philomène Grandin (Rabén & Sjögren)

Här kan man se den digitala galan, som leddes av radioprofilen Kodjo Akolor, i efterhand:

Krönika: Menar Ola Nilsson att ljudbokslyssnaren bara är lat?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 11 mars.

——

Så har då debatten blossat upp igen – går det att likställa lyssning på litteratur med läsning av litteratur? Frågan väcktes av författaren Ola Nilsson i en kulturtext hos Aftonbladet helgen som gick. Artikeln fick vingar främst på Facebook och en högljudd debatt fördes snart i en mängd kommentarsfält.

Nilssons linje var tydlig redan i rubriken – “Lyssna på ljudböcker är inte att läsa”. Texten blev en vattendelare, sällan har det varit så tydligt hur diametralt olika människor ser på det växande ljudboksformatet och vad det betyder för litteraturen. Jag hade Facebookvänner som delade artikeln och i princip fastslog att den var det mest sanna som skrivits om litteraturens erbarmliga tillstånd på flera år, och samtidigt hade jag andra i mitt flöde som ansåg texten bestå enbart av billigt effektsökeri. Värt att notera – båda extremerna uttrycktes av människor som är professionellt verksamma i bokbranschen.

Vilka skäl för att skilja på lyssnande och läsande byggde Ola Nilsson texten på? Svagheten i artikeln så som jag läste den var att den innehöll så få konkreta argument. Han skrev bland annat: “Läsning kräver ett pågående arbete som ljudboken inte kräver. I boken finns nämligen ingen gravitation. Man kan inte läsa en bok och diska samtidigt, eller läsa en bok och surfa på nätet samtidigt. När du vänder tillbaka blicken på sidan efter att ha tittat på något annat så är du kvar på samma sida i boken, som inte rör sig framåt av sig själv. Ljudboken har gått vidare, men boken går bara vidare genom din läsning. Det är också det som gör litteraturen svårare och det kanske också är därför den har haft sin särställning.”

Att läsning till skillnad från vid lyssning kräver att man på egen hand för texten framåt är visserligen korrekt, men gör det verkligen att det blir svårare att läsa än att lyssna? Kan det inte lika gärna vara tvärtom? Att hänga med i ett skeende i en lyssnad text som någon annan styr över – är inte det svårare än att med sina egna ögon bestämma över tempo och pauser i sin läsning? Borde det inte vara en lika svår konst att bli en god lyssnare som en god läsare?

Lite senare skriver Nilsson att ljudboken talar till människans urgamla vilja att få något utan att betala för det – “det är samma vilja som ligger bakom drömmarna om evighetsmaskiner, att kunna göra guld av gråsten eller vin av vatten – eller, som i fallet med ljudboken, att läsa utan att läsa”.

Menar han alltså att de som lyssnar på ljudböcker helt enkelt är lite lata? Så tolkar i alla fall jag det.

Återigen – är det enklare att vara en god lyssnare än en god läsare? Det är möjligt, men Ola Nilsson anför inga konkreta skäl för att så skulle vara fallet.

Missförstå mig inte – läsning är livsviktigt, och jag tillhör inte dem som tycker att lyssning och läsning alltid går att likställa och skulle aldrig säga att jag läst en ljudbok (däremot lyssnar jag på ljudböcker dagligen). Men samtidigt – är sysslorna verkligen så väsensskilda som många vill göra gällande?

Inte för hjärnan, vad det verkar. En ofta citerad forskare är amerikanen Daniel T Willingham, som studerat kognitiva processer vid läsning och lyssning, och i en text i New York Times från 2018 fann sysslorna så gott som identiska när hjärnan hanterar dem. Men i samma artikel citerar han även en empirisk jämförelsestudie där vissa studenter fick lyssna på en text och andra läsa den. När det sedan blev tentadags visade det sig att de som läst texten kom ihåg betydligt mer.

Men… då är väl läsning trots allt bättre? Kanske, men inte nödvändigtvis. Skillnaden i resultaten skulle också kunna bottna i att vi skolas betydligt mer i att lära oss läsa och tolka skriven text än vi lär oss att på allvar lyssna på och minnas det vi hör – eleverna saknade helt enkelt de rätta verktygen för att bäst komma ihåg och förstå vad de lyssnade på.

Ja, nu spekulerar jag mest, men det tycker jag nog att Ola Nilsson gjorde i sin artikel också.

”Tæt på grænsen” topp tio i Danmark

Rolig liten grej: I helgen nådde den danska översättningen av Nära gränsen topp tio hos Mofibo (det vill säga danska Storytel). Topplistan uppdateras likt den svenska Storytellistan varje dag, och i fredags var Tæt på grænsen tia, i går lördag åtta och i dag söndag nia. Kul!

Hade ju så klart varit ännu roligare om den fortsatt uppåt, men det går väl att ana en viss ”toppen är nådd”-tendens i nummerserien tio, åtta och nio.

Nå. Gott nog!

Kan man nudda en ljudbok utan att det märks?

Ett minst sagt infekterat ljudboksbråk har uppstått mellan Aftonbladets litteraturredaktör och tillika Mittuniversitetsprofessorn Sven Anders Johansson och Handelshögskoleforskaren Erik Wikberg. I centrum av debatten står den något oväntade frågan: Kan man nudda en ljudbok utan att det märks?

Kort sammanfattat började bråket med ljudboksavsnittet av SVT:s Ekonomibyrån som jag nämnde så sent som i förrgår här i bloggen när jag publicerade min senaste VK-krönika. Utifrån det som sades i tv-programmet skrev Johansson en text i Aftonbladet om tillståndet för bokbranschen i skuggan av ljudbokens framgångar, vilket fick Wikberg att replikera med en lång debattartikel i Dagens Nyheter några dagar senare, där han gick rätt hårt åt såväl Johanssons första text men även kritiserade honom i hans roll som forskare och författare. I tisdags återkom Johansson i Aftonbladet med en ungefär lika lång text, där han svarade med samma mynt och ifrågasatte Wikbergs forskarheder, ungefär.

Jag ska medge att jag studsade till när jag läste Johanssons ursprungliga text i Aftonbladet eftersom han på ett nonchalant sätt framförde ett i mina ögon allvarligt och därtill helt orimligt sakfel. Det bör dock också sägas att Johansson i sin text försökte lyfta några frågor som jag tycker är viktiga, för fullt så bra som Wikberg menar att bokbranschen mår håller jag inte med om att den gör.

Vari bestod sakfelet? Johansson skrev så här på ett ställe i sin text: Växer gör bara strömningstjänsterna. Och det rejält. Vilket naturligtvis är bra för Storytel, bra för telekombranschen. Men är det bra för litteraturen? Även om man gillar ljudböcker så är svaret inte självklart. Till att börja med för att det som mäts är så tunt. Som det påpekas i programmet räcker det nämligen att någon öppnar ett ljudspår för att det ska räknas som en såld bok. (Jag kan säga att jag har öppnat rätt många spår, och avslutat rätt få.)

I första halvan tycker jag att Johansson ställer en rimlig fråga. Bokbranschen må växa, men är det en självklarhet att det är positivt när det bara är de strömningstjänsterna som driver tillväxten? Jag skulle nog svara det beror på. För trots att jag är en erkänd ljudbokskramare tror jag att vi måste medge att ljudboken inte är svar på branschens alla böner. Även om mycket kan (och behöver!) göras för att det som brukar kallas kvalitativ litteratur ska få bättre möjligheter att spridas i strömningstjänsterna (här har såväl strömningstjänsterna själva som media som kulturpolitikens aktörer ansvar att axla) så lär vissa former av litteratur aldrig lyckas i det upplästa formatet. Stirrar vi då oss blinda på ljudböcker som ett universalmedel, riskerar litteraturen som inte lämpar sig för ljud att hamna allt mer på undantag, något som Ellerströmsförläggaren Marie Pettersson skrev en bra debattext om i Sydsvenskan förra veckan. Viktigt att poängtera är dock att strömningstjänsterna även är plattformar för e-böcker, ett faktum som ofta glöms bort och som rymmer stor förbättringspotential när det gäller ambitionen att lyfta fram den litteratur som aldrig blir inläst. För e-boken har slutligen börjat ta fart även i Sverige, om än fortfarande alltför långsamt.

Nå, om detta kan mycket sägas, men det var inte huvudsyftet med det här inlägget. Tillbaka till det jag citerade från Johanssons text. I andra halvan kör han nämligen i diket, vilket han också medgav i sin uppföljande text i Aftonbladet. Dock menade han att det som Wikberg och Storytels vd Jonas Tellander sa i Ekonomibyrån om hur sålda böcker räknas i strömningstjänsterna var så luddigt att det var fullt naturligt att han misstog sig.

Jag håller verkligen inte med om det, och det förvånar mig att Johansson inte genast insåg det orimliga i sitt resonemang. Skulle alltså Storytel – och de andra strömningsaktörerna – medvetet bygga ersättningsmodeller som gör att de tvingas betala förlag ersättning så fort någon bara nuddar vid deras böcker? Ur företagsekonomisk synpunkt vore det ren idioti (om än inte för förlag och författare).

Men är då inte detta bara en petitess? Nej, jag tycker inte det. För uppgiften som Sven Anders Johansson så nonchalant framförde (och som för övrigt inte har rättats till eller försetts med någon korrigerande fotnot i originalartikeln på webben) passar så perfekt i den slentrianmässiga kritik man kan anföra mot ljudboken och ljudbokstjänsterna – det de påstår att folk älskar är ju inte ens riktiga lyssningar, böckerna räknas som ”sålda” bara man petar på dem! Verkligheten är ju snarare omvänd – i strömningstjänsternas värld vet vi exakt hur många som har lyssnat på eller läst en bok eftersom det mäts (och utbetalas ersättning) med närapå millimeterprecision, samtidigt som vi i de fysiska böckernas värld egentligen inte har en aning om hur många som har läst en bok, bara hur många som har köpt den.

Och i och med att den här uppgiften passar så väl i ett ljudbokskritiskt sammanhang är det också lätt hänt att den får vingar. Detta var också exakt vad som skedde, i ett samtal om ljudböcker i P1 Morgon ett par dagar efter Johanssons första text framlade P1-programledaren det plötsligt som ett faktum att ljudböcker räknades som sålda så fort någon startat dem. Erik Wikberg var en av dem som medverkade i det där P1-samtalet, och han kunde därför med viss emfas förneka uppgiften. Min gissning är dock att vi inte sett den där felaktigheten för sista gången – den är alldeles för “bra” att framföra i vissa narrativ för det.

Nåväl, detta om detta. Jag gissar att vi ännu inte sett den sista texten från de båda akademikerkombatanterna. Fortsättning lär således följa.

——

UPPDATERING: Fortsättningen kom fortare än man kunde ana. Redan några timmar efter att jag lagt ut den här texten publicerade Dagens Nyheter ett nytt inlägg i debatten signerat Erik Wikberg.

Storytel Awards-nomineringarna: Den slutliga listan

Nu har Storytel presenterat de titlar som tagit sig vidare till finalomgången i Storytel Awards. Den första nomineringsomgången var ju väldigt bred – över 50 titlar i spännings- och romanklasserna – men nu har det kokats ner till tre i varje (fyra i barnkategorin på grund av exakt samma röstantal på de två titlar som placerade sig trea).

Så här ser den slutliga listan ut:

Årets roman:
Där kräftorna sjunger av Delia Owens inläst av Anna Maria Käll (Bonnier Audio)
Ta ingen skit, Ann-Britt av Christina Larsson inläst av Anton Körberg (Bokfabriken)
Sen for jag hem av Karin Smirnoff inläst av Lo Kauppi (Bokförlaget Polaris)

Årets spänning:
Spegelmannen av Lars Kepler inläst av Jonas Malmsjö (Bonnier Audio)
Ghettokungen av Sammy Jeridi inläst av Jonas Malmsjö (Bokfabriken)
Nio liv av Emelie Schepp inläst av Gunilla Leining (HarperCollins Nordic)

Årets fakta:
Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk av Björn Natthiko Lindeblad, Navid Modiri och Caroline Bankler inläst av Björn Natthiko Lindeblad (Bonnier Fakta)
En brunråttas bekännelser av Jens Ganman inläst av Jens Ganman (Bookea)
Månbarn : Min berättelse av Jon Henrik Fjällgren inläst av Viktor Åkerblom (The Book Affair)

Årets ungdomsbok:
Balladen om sångfåglar och ormar av Suzanne Collins inläst av Kristofer Kamiyasu (Storyside)
Till alla killar jag har gillat av Jenny Han inläst av Malin Molin (Lavender Lit)
Alicia Månstjärna och den femte pelaren av Nils-Petter Löf inläst av Katarina Ewerlöf (Whip media)

Årets barnbok:
Ljudboken som inte ville ta slut av David Sundin inläst av David Sundin (Bonnier Carlsen)
Detektivmysteriet av Martin Widmark inläst av Johan Ulveson (Bonnier Carlsen)
Gittan och fårskallarna av Pija Lindenbaum inläst av Sissela Kyle (Rabén & Sjögren)
Idde och Hajen av Ellen Ekman inläst av Philomène Grandin (Rabén & Sjögren)

Min Nära gränsen: Hotet tog sig alltså inte vidare till finalen i spänningskategorin, men det hade jag heller inte väntat mig, det var för många starka – och mer framgångsrika – titlar bland de övriga nominerade. Kul dock att Sammy Jeridis Ghettokungen lyckades slå sig in jämte Kepler och Schepp i den kategorin, men Jeridis bok blev också något av en fenomentitel i spänningskategorin förra våren, den fick otrolig uppskattning i otaliga recensioner i ljudboksgrupperna på Facebook och även många lovord från andra spänningsförfattare, vilket spred ordet ytterligare, skulle jag gissa.

I övrigt känns det fint att två av “mina” inläsare blivit nominerade – Lo Kauppi som läser in Nära gränsen-böckerna och Philomène Grandin som läste in de tre avslutande Virus-böckerna har varsin nominering. Grattis till er! (Ja, och alla andra också, så klart.) Kauppi vann i fjol för bok två i Karin Smirnoffs Janakippo-trilogi, får se om hon lyckas plocka hem en statyett för andra året i rad.

Något mer att säga? Jo, en grej jag tänkte på – det torde vara uppenbart nu att Jonas Malmsjö har övertagit titeln som mest populära manliga inläsare i Sverige från Stefan Sauk, två av tre nominerade titlar i spänningsklassen i år för Malmsjö talar sitt tydliga språk (han är för övrigt den enda inläsare i år som har två nomineringar, vilket jag tror är lite ovanligt – kul med spridning!). Malmsjö har blivit extremt eftertraktad som inläsare av mer hårdkokta spänningsböcker de senaste åren.

Vilka leder på förlagssidan då? Bonnierförlagen har totalt fem nominerade, Storytelägda förlag har tre (Storyside plus Rabén & Sjögren) och Bokfabriken två. Lite grämer det nog Storytel att deras förlag inte lyckats få fram några finalister på vuxensidan i år.

De slutliga vinnarna presenteras på en digital gala den 29 april. Spännande!

Krönika: Den fysiska bokens dominans är bruten

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 18 februari.

———

I fjol ägde det digitala skiftet rum inom bokbranschen, och det med besked. I den alldeles färska rapporten över bokbranschen i Sverige år 2020 konstateras att fjolåret var det första då det såldes fler digitala böcker än fysiska. Dolt i siffrorna finns dessutom ett potentiellt ännu större glapp i hur vi i dag tar till oss de olika formaten.

Det är Handelshögskoleforskaren Erik Wikberg som på uppdrag av Svenska Bokhandlareföreningen och Förläggareföreningen sammanställer den här rapporten sedan ett antal år, och i en kommentar till Ekonomibyrån i SVT säger han att det aldrig sålts så mycket böcker i Sverige som år 2020 – vilket ju låter toppen med tanke på vilket skitår det var på det stora hela (ja, jag tittar på dig, coronaviruset).

För den som gillar pappersböcker finns det dock mindre anledning till glädje. Den nya statistiken visar nämligen tydligt vartåt det barkar – framtiden blir mer digital för var dag som går, och i fjol gick omställningen fort.

Ökningen under år 2020 har nämligen helt det digitala segmentet att tacka. Och fjolåret blev minst sagt ett rekordår på det området – 2019 såldes knappt 25 miljoner digitala exemplar, men siffran för 2020 landade på nära 36 miljoner. Det är en ökning på hela 44 procent under bara ett år. Den fysiska försäljningen låg samtidigt i princip still på cirka 27 miljoner exemplar.

Här är det läge att placera ytterligare en brasklapp – ordet ”såld” används på olika sätt i rapporten. Sett ur konsumentens perspektiv säljs nämligen väldigt få digitala böcker i Sverige, det som branschen kallar en såld digital bok är allra oftast en ljudbok som en abonnent lyssnat på i en prenumerationstjänst. Några köp i traditionell mening sker alltså inte och abonnenterna äger heller inte böckerna de har i sina bokhyllor hos de här tjänsterna – däremot kan man väl säga att förlagen på de här plattformarna säljer lyssningar.

Att den digitala marknaden skulle ta ett stort kliv framåt var kanske inte så förvånande under hemmasittaråret 2020, men att den fysiska bokhandeln skulle stå pall var det nog få som gissade.

Den traditionella bokhandeln över disk tog dock rejält med stryk, samtidigt som nätbokhandlare som Adlibris och Bokus var de som tjänade på pandemiåret och gav pappersformatet ett nollresultat överlag (räknar man riktigt noga med decimaler visar det sig faktiskt att det till och med blev en ökning för pappersböckerna på 142 000 exemplar).

Men tappet för ”vanliga” bokhandlare blev rätt hårt, minus 22 procent. Kommer de att kunna ta igen det när pandemin klingat av? Antagligen får vi se tillhyfsade siffror, men bortsett från en möjlig glädjeinjektion när vi äntligen kan börja röra oss normalt igen i samhället och många antagligen kommer att handla friskt, tror jag att det blir svårt att ta igen allt som förlorats, en del nyfrälsta digitala ljudbokslyssnare kommer troligen att hålla kvar vid sitt nya beteende.

Men hur var det då med det här ännu större glappet jag nämnde inledningsvis? Jo, en intressant aspekt av den här statistiken är att den mäter olika saker – i fallet med de fysiska böckerna får vi veta hur många exemplar som kunderna köpt, men i de digitala abonnemangstjänsterna klassas endast böcker som verkligen blivit lyssnade på som ”sålda”. Detta öppnar för att gapet mellan hur många fysiska respektive digitala böcker som publiken verkligen tagit sig an kan vara ännu större.

För handen på hjärtat, är jag verkligen ensam om att ha en del böcker i mina bokhyllor som jag köpt men senare aldrig kommit mig för att läsa av en eller annan anledning?

Spelar detta någon roll? Tja, det öppnar i alla fall upp för en intressant diskussion om våra fysiska bokhyllor kanske snarare visar de läsare vi skulle vilja vara, samtidigt som våra digitala hyllor avslöjar vilka vi egentligen är.

Men det får bli en senare krönika. I dag nöjer jag mig med att konstatera att bokmarknaden faktiskt växte i fjol. Trots allt är det värt att glädjas över.

Tæt på grænsen – Nära gränsen nu även på danska

Nära gränsen har tagit sig söderut! I torsdags släpptes Tæt på grænsen som ljud- och e-bok hos Mofibo i Danmark (Storytel heter så där), i inläsning av skådespelaren Mathilde Eusebius – hurra för det! Vill man lyssna i Sverige så går det faktiskt, stora delar av det danska utbudet finns i den svenska Storytel-appen – dock måste man klicka i manuellt att man vill inkludera danska sökresultat. Detsamma gäller för övrigt även översättningen till finska, där Nära gränsen döpts till Erotetut, som betyder ungefär åtskilda eller separerade, om jag är korrekt informerad.

Det här är faktiskt min första översättning till danska, av någon anledning har grannen i syd till skillnad från flertalet andra Storytelmarknader ännu inte fallit till föga för Virus. Extra roligt att de satsar på Nära gränsen således!