Krönika: Bokmanuset svällde över alla bräddar

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren på skärtorsdagen den 6 april.

——

Jag går in i påsken med en ovan känsla av frid. Det senaste året har jag brottats med ett bokmanus som bara svällt i omfång. Trots en föresats att jobba utifrån ett disciplinerat schema med en noga planerad synopsis och ett strikt kapitelschema, slutade det med att mitt textdokument jäste över alla bräddar och att deadline efter deadline spräcktes.

I de tidiga diskussionerna med min förläggare hade jag utlovat ett manus på en halv miljon tecken – vilket motsvarar ungefär en pappersbok på 350 sidor – men innan jag satte den avslutande punkten i början av förra veckan hade jag under resans gång producerat det dubbla. Visserligen hade jag även strukit en del av det skrivna längs vägen, men det som landade med en tung duns i min förläggares inkorg var ändå 60 procent längre än vad jag hade utlovat – hon fick ett manus på 800 000 tecken i stället för 500 000.

Jag våndades en god stund innan jag tryckte på sänd – det är trots allt rätt stor skillnad på siffrorna fem och åtta. Mitt garage är exempelvis fem meter djupt, vilket gör att jag i teorin med en decimeters marginal kan köra in min Volvo kombi där. Skulle jag en dag drabbas av akut personlighetsförändring och byta in Volvon mot en limousin – en biltyp som av en händelse ofta råkar vara just åtta meter långa – förstår alla att jag skulle ställas inför ett rejält problem om jag försökte ställa den i garaget. Siffror spelar roll.

Men spänningsromaner mäts inte i meter, utan har andra måttstockar. Och även om jag som sagt våndades, tryckte jag trots allt på sänd. Få böcker är exakt lika långa, det finns en töjmån som författare kan förhålla sig till rätt fritt.

På tiden när bokbranschen var främst fysisk påverkade sådant här mer. En bok som är 560 sidor lång (vilket 800 000 tecken ungefär resulterar i) blir oundvikligen dyrare att trycka, frakta och lagerföra än en på 350. Det har dock aldrig varit så att priset gått hand i hand med omfånget enligt en exakt skala, tvärtom blir skillnaden i försäljningspris i bokhandeln förvånansvärt liten – bokköparna har helt enkelt aldrig varit så pigga på att betala böcker utifrån längd.

Låt mig ta ett aktuellt exempel – jag skrev i fjol en mycket uppskattande text i de här spalterna om Pascal Engmans och Johannes Selåkers kriminalroman Till minne av en mördare. Den är i tryckt form 583 sidor, och kostar i nuläget 259 kronor att köpa hos Adlibris i inbundet format. Uppföljaren Skammens väg har precis getts ut och är bara 358 sidor, men kostar trots det 239 kronor hos Adlibris. Skillnaden i längd är närmare 40 procent, men priserna skiljer sig bara med 8 procent.

Men vad har det här med min känsla av påskfrid att göra? Jo, det visade sig nämligen att min förläggare inte alls hade baxnat när hon skådat teckenräknaren i mitt romandokument. I stället fick jag förslaget att såväl en prolog som en epilog skulle kunna läggas till, för att tydligare koppla samman historien med det som är tänkt att ske i nästa del (det är tänkt att bli en trilogi).

När jag hämtat mig från chocken och frågade varför det inte var ett problem att manuset var 60 procent längre än vad vi ursprungligen pratat om, sa hon helt ärligt att vi faktiskt alla tjänade på att berättelsen blev längre. Det här är en bok som främst kommer att lyssnas på, och i de digitala strömningstjänsterna är ersättningen till författare och förlag direkt avhängig bokens omfång, en lyssning på en bok som är 16 timmar ger dubbelt så hög ersättning jämfört med en bok på 8 timmar. Så länge jag skrev bra och medryckande, fick jag i princip skriva hur långt jag ville, blev budskapet.

Nu kommer jag visserligen ändå att under redigeringsfasen försöka hyvla ner min historia lite grann – jag vägrar ha dödkött hängande kvar bara för att tjäna några kronor extra – men det här sättet att räkna på ställer onekligen en del gamla sanningar inom bokbranschen på ända. Tidigare kunde förlagen inte ta betalt fullt ut för riktigt långa böcker, men nu tjänar de tvärtom mer på att ge ut sådana jämfört med korta.

Räkna alltså med fler tegelstenar framöver. Åtminstone digitala sådana.

Jag är veckans gäst hos Ljudboksklubben

Ljudboksklubben är en fin videopodd som drivs av ljudboksentusiasterna Peter Carlén och Peter Westberg (den senare är för övrigt även verksam som dystopisk spänningsförfattare). I samband med att jag var nere i Stockholm för att gå på Storytel Awards blev jag tillfrågad om att medverka som gäst, och det ville jag så klart! Resultatet går att skåda nedan, eller att ta del av som traditionell ljudpodd på alla platser där poddar återfinns, exempelvis via Apples Podcaster eller Spotify.

I avsnittet får ni höra mig prata om mitt författarskap (med ljudböckerna i fokus), min relation till den norrländska litteraturen och begreppet ”Norrland”, min syn på om litteraturen hotas av ljudbokens framfart samt få förklarat varför jag skulle vilja äta middag med en person som aldrig existerat. Bonus: Jag berättar för första gången i ett publikt sammanhang om mitt kommande Storytel Original-projekt! Bara det gör ju lyssningen väl värd.

Intervjuad hos Krimtidpodden

Just ja! Jag är med på ett hörn i det senaste avsnittet av Krimtidpodden, som drivs av de två eminenta spänningsförfattarna Anna Bågstam och Rebecka Edgren Aldén. Huvudgäst i avsnittet är Pascal Engman, men jag intervjuades av Anna om att skriva ljudboksserier när vi båda bevistade Littfest härförleden, och kommer in framåt slutet av avsnittet. Podden kan hittas hos alla poddtjänster, och även här om man vill lyssna på webben.

Krimtidpodden #13
Pascal Engman berättar om vikten av att göra gedigen research och sitt behov av att skriva varje dag. Ett skrivande som har lett till två framgångsrika bokserier, dels med den egna serien om Vanessa Frank och dels 90-talsserien ihop med Johannes Selåker. Han berättar också om sin kommande bok Bestseller, vad han drömmer om att skriva härnäst och vad som är den bästa känslan som författare. Dessutom bonusintervju med författaren Daniel Åberg som rönt stora framgångar med sina ljuboksserier Virus och Nära gränsen.

Och se för guds skull till att ta er an hela avsnittet. Huvudintervjun med Pascal Engman är toppen.

Ia Genberg värdig mottagare av Augustpriset

Man bör väl inte vara den som är den, men ibland är ju detta exakt vad man vill vara. Så nu tänker jag citera vad jag skrev i en krönika i Västerbottens-Kuriren i början av juni:

Det brukar varje år dyka upp en eller två romaner som framstår som närmast självklara att bli favorittippade till det årets Augustpris. Detaljerna är en sådan bok – den fick så mycket beröm av landets kritikerkår när den gavs ut i januari att det nästan kändes koordinerat. Samtidigt är det heller inte vad man skulle kalla en ”typisk kritikerbok”, den är på intet sätt svår eller undanglidande, tvärtom är det en flyhänt berättad historia där en kvinna ansatt av feber låter fyra personer från sitt förflutna träda fram för att teckna berättelsen om ett liv. Det låter inte särskilt spektakulärt men tro mig (och alla andra kritiker som hyllat den då) – det är det. Och till det spektakulära hör att Genberg lyckas med detta på bara 150 sidor.

Just den där kombinationen – litterärt hyllad men samtidigt hyfsat bred i anslaget – brukar vara viktig när det gäller Augustpriset. Till detta läggs sedan något odefinierbart som är svårt att konkret sätta fingret på men som känns självklart när man står inför det. Vissa böcker har helt enkelt ”det” och råkar ges ut vid exakt rätt tidpunkt. Och detta år tror jag att stjärnorna står exakt rätt för Ia Genberg och Detaljerna.

Kul att ha rätt. Grattis Ia Genberg till årets Augustpris i skönlitteratur!

Detaljerna är för övrigt den enda av årets tre vinnare som även finns utgiven som ljudbok, i inläsning av Katarina Ewerlöf. Själv läste jag den som e-bok och föll stenhårt, och tog därefter av bara farten hennes tidigare romaner Sent farväl och Söta fredag (som även dessa finns som e-böcker hos Storytel och de andra ljudbokstjänsterna). Gillade samtliga mycket, och tänker nu även ta mig an novellsamlingen Klen tröst & andra berättelser.

Sexton år med Augustpriset

Genom åren har jag försökt sätta blåslampa på Förläggareföreningen på olika sätt för att de ska satsa mer på och uppdatera Augustpriset. Jag har flera gånger skrivit om mansdominansen bland nominerade och vinnare (vilket numera får sägas i stort vara ett minne blott, glädjande nog), deras stundtals allmänt katastrofala hantering av priset (som numera är hyfsat tillfixat tycker jag) och de senaste sex åren sammanställt hur många av de nominerade som finns utgivna i ljudboksformat (överlägset bästa året hittills var 2020, då hela åtta ljudbokstitlar återfanns bland de nominerade).

I torsdags var det dags igen, då jag skrev en krönika i Västerbottens-Kuriren där jag uppmanade Förläggareföreningen att utöka antalet priskategorier från tre till fem. Boktugg gjorde en kortis på det i sitt nyhetsbrev (där de även skrev om min ljudbokssammanställning), men mer än så har jag inte sett det kommenteras i offentliga kanaler. Men! Jag har i halvoffentliga sammanhang sett medlemmar i årets Augustjury ge sitt stöd för mina tankegångar. Betyder det att något kommer att hända i frågan? Nja, det vet jag väl inte. Drömma går ju.

Krönikan kommer här i spalterna om någon vecka, men fram tills dess får ni nöja er med länken ovan.

Faktum är att det har gått sexton år sedan jag skrev om Augustpriset i bloggen första gången. Sexton! Her-re-gud. En annan gammal Augustfavorit här i spalterna är för övrigt från Augustgalan 2007, året då jag lyckades medverka två minuter i TV4:s nyhetssändning och hamnade på DN:s förstasida, utan att ens ha varit nominerad.

Kollade i mitt textarkiv, och tydligen har jag på ett eller annat sätt haft Augustpriset som utgångspunkt för åtta olika krönikor i Västerbottenskuriren sedan jag inledde mitt återkommande värv för deras eminenta kultursida 2017. Det verkar onekligen som att jag har någon form av crush på den där Augustgubben. Kanske borde försöka skriva en bok någon gång som skulle ha chansen att bli nominerad.

Augustnomineringarna 2022: Ett rätt bra år för ljudböckerna

Årets Augustnomineringar är ute! Och bortsett från att jag gläds över Ia Genbergs nominering (jag skrev en krönika i Västerbottens-Kuriren i våras om varför jag tror att hon plockar hem årets skönlitterära statyett), så har jag som brukligt är gjort den officiella (nåja…) sammanställningen av hur det ser ut på ljudboksfronten. Och jag skulle väl säga att årets resultat är rätt hyfsat!

2022 års nominerade till Augustpriset. Fem titlar av arton finns i dagsläget som ljudböcker.

Vid dagen för nomineringspresentationen fanns totalt 5 av 18 titlar utgivna som ljudböcker. Det rör sig om två i den skönlitterära klassen genom Ia Genberg och Lina Wolff, två i fackboksklassen genom Hans-Gunnar Axberger och Andreas Cervenka samt en i barn- och ungdomsklassen genom Nora Khalil. Det är två bättre än katastrofen i fjol (då bara tre av de nominerade fanns i ljudboksform), men långtifrån toppåret 2020 då hela åtta (!) titlar återfanns som ljudbok. Fem är dock faktiskt näst bäst genom tiderna, jag har gjort den här sammanställningen i bloggen varje år sedan 2017 (och även kontrollerat hur det såg ut tidigare år), och bortsett från det onormala året 2020 har det aldrig varit fler än fyra nominerade ljudböcker tidigare. Så ja – rätt bra!

Dessutom finns offentliggjorda utgivningsbeslut på ytterligare tre av de nominerade, vilket sätter extra guldkant på årets startfält. I skönlitterära klassen ska Anneli Jordahls bok komma i ljudform i december och Johannes Anyurus i januari, och redan i november kommer Emma Adbåges bok i barn- och ungdomsklassen ut som ljudbok.

Samtliga nominerade återfinns nedan (titlar som redan i dag finns som ljudbok presenteras i fetad stil).

Årets svenska skönlitterära bok:
Ixelles av Johannes Anyuru (Norstedts)
Detaljerna av Ia Genberg (Weyler förlag) inläst av Katarina Ewerlöf
Björnjägarens döttrar av Anneli Jordahl (Norstedts)
Minnen av infraröd av Iman Mohammed (Norstedts)
Dröm, baby, dröm av Jenny Tunedal (Wahlström & Widstrand)
Djävulsgreppet av Lina Wolff (Albert Bonniers förlag), inläst av Cecilia Nilsson

Årets svenska fackbok:
Statsministermordet av Hans-Gunnar Axberger (Norstedts), inläst av Per Runhammar
Jag har torkat nog många golv. En biografi om Maja Ekelöf av Nina van den Brink (Norstedts)
Pontus Hultén. Den moderna konstens anförare av Claes Britton (Albert Bonniers förlag)
Girig-Sverige. Så blev folkhemmet ett paradis för de superrika av Andreas Cervenka (Natur & Kultur), inläst av Jonas Kruse
Kläda blodig skjorta. Svenskt barnafödande under 150 år av Maja Larsson (Natur & Kultur)
Svart historia av Amat Levin (Natur & Kultur)

Årets svenska barn- och ungdomsbok:
Såret av Emma Adbåge (Rabén & Sjögren)
Yani av Nora Khalil (Natur & Kultur), inläst av Magdi Saleh
Jaga inte oss av Eva Lindström (Alfabeta)
Bettan av Marie Norin och Elisabet Ericson (Alfabeta)
Vi ska ju bara cykla förbi av Ellen Strömberg (Rabén & Sjögren och Schildts & Söderströms)
Ingen fara! av Henrik Wallnäs och Erik Svetoft (Lilla Piratförlaget)

I övrigt då? Det blev ett riktigt bra år för Norstedts, som plockade hem hela tre nomineringar i den skönlitterära klassen, två titlar i fackboksklassen samt två Rabén & Sjögren-nomineringar i barn- och ungdomsklassen – totalt sju titlar därmed, vilket gjorde dem till vinnare i den inofficiella koncerntävlingen. Huvudkonkurrenten Bonniers fick bara ihop tre titlar i år (två Albert Bonniers och en Wahlström & Widstrand). Faktum är att Natur & Kultur blev näst bästa koncern, med fyra titlar nominerade i egen regi och en femte genom Weyler förlag, som ju sedan några år är ett imprint till NoK. Ytterligare ett förlagshus – Alfabeta och Lilla Piratförlaget som gick samman tidigare i år – fick totalt tre nomineringar.

Årets Augustprisgala anordnas 28 november.

Krönika: 1984 som radioteater splittrar publiken

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 25 augusti.

——

Är ljudboken på väg att bli bredare i Sverige? Konstig fråga kanske, gissningsvis finns väl inget land i världen där ljudboken redan nu är så stor som här?

Jo, men det gäller mängden lyssningar, inte bredden på själva formatet, där vi hittills varit väldigt konservativa. Men att jag frågar just nu har en konkret orsak: Förra veckan gavs en nytolkning av George Orwells 1984 ut som ljudbok på tjänsten Storytel av deras eget förlag Storytel Original, de slår på stort och ger den mycket utrymme i sin app. Och de kallar den inte ljudbok, utan ”ljudupplevelse”.

Ja, beteckningen framkallar samma kliande i kroppen som när Handelns utredningsinstitut utsåg ”en upplevelse” till årets julklapp 2008. Men epitetet till trots finns det väldigt lite i den här febriga nyversionen av Orwells storebrorsdystopi som går att jämföra med det intetsägande fluff som HUI trendspanade fram för fjorton år sedan. Tvärtom är det en i mitt tycke mycket tät, intensiv och medryckande produktion med avancerad ljudbild och många medverkande röster. Det är ingen inläsning av Orwells roman, utan en dramatiserad tolkning som (tyvärr, får väl tilläggas) känns krypande aktuell.

Kritiken har dock hittills varit minst sagt blandad och medelbetyget bland lyssnarna ligger i skrivande stund på 3,0 av 5 möjliga. Det låter kanske hyfsat men titlar som blir varaktigt populära har nästan som regel uppåt 4,0 eller mer i snittbetyg. Omdömena tyder på en rejäl vattendelare, de som hatar den sätter en etta och använder skällsordet ”radioteater”, och de som älskar den ger en femma med berömmet ”radioteater”.

För det är här skon klämmer. Den nya versionen av 1984 är ingen traditionell ljudbok, utan en fyra timmar lång radioteater, ett klassiskt begrepp som sedan 1930-talet hos oss varit synonymt med Sveriges Radio. Ordet har dock hamnat i frysboxen på senare år – på radion används det inte längre alls. Avdelningen Radioteatern döptes om till Sveriges Radio Drama 2016 för att bättre spegla verksamheten, och numera är ”ljuddrama” ordet de själva föredrar. (Just här passar det nog att i transparensens namn nämna att jag skrivit såväl ljuddrama för Sveriges Radio som flera Storytel Originalljudserier.)

Att formatet ljuddrama eller radioteater i grunden är populärt i Sverige råder ingen tvekan om, SR:s produktioner lockar hundratusentals lyssnare främst i poddform, de prisas internationellt och framgångarna har även fått musik- och poddjätten Spotify att börja producera ljuddrama på svenska.

Men hos Storytel visar utfallet hittills för 1984 att skiljelinjen mellan ljudbok och ljuddrama verkar skarp. För mig framstår det som paradoxalt – det mest ljudbokslyssnande folket i världen borde väl rimligen vara intresserat av att se formatet breddas? Måste verkligen allt som ges ut vara neutrala inläsningar som exakt speglar förlagans text, och där helst bara en skådespelare ska stå för hela inläsningen, även om berättarperspektiven skiftar mellan flera karaktärer? Visst finns undantag, men aldrig tycks den svenska ljudbokslyssnaren av medelsnitt vara så lycklig som när grundformeln följs. Kan det verkligen vara täta skott mellan dessa två ljudvarianter?

Ur ekonomisk synpunkt är konservatismen antagligen bra. Svenska är ett litet språk, och ju enklare en inläsning görs, desto större är chansen att ekonomin går ihop. På större språkområden som det engelska eller tyska är det betydligt vanligare med flera inläsare och rena audio dramas även på ljudboksområdet. Här har Storytel en fördel, de ger ut den nu aktuella 1984 på ett tiotal marknader inlästa av lokala skådespelare, men den underliggande ljudproduktionen är identisk, skapad av företagets brittiska team lett av en tidigare BBC Radio-producent. Kostnaden delas alltså av många.

Men åter till frågan – är ljudboksformatet på väg att breddas? Nja, något rungande ja från kärnpubliken blev det inte. Men jag hoppas att formatet får fler chanser. Radioteaterälskarna finns där, det gäller bara att nå fram till dem.

Deltar i Den lyssnande kritiken

Just det ja, jag ska ju delta i ett panelsamtal om ljudbokens estetik nere i Stockholm i morgon lördag! Så här:

Det senaste halvåret har forskningsprojektet Den lyssnande kritiken, som genomförs av Kritiklabbet, försökt djupdyka i ljudboksformatet genom ett antal delprojekt, experiment och evenemang. I morgon når det sin final genom en heldagskonferens på Hägerstensåsens medborgarhus, där ett antal litteraturforskare, förläggare, ljudboksproducenter och författare medverkar – bland annat jag då.

Så här presenteras dagen på projektets hemsida:

Det femte och avslutande evenemanget inom ramen för projektet har ljudbokens ekonomiska, politiska och estetiska aspekter för ögonen – ett slags helhetsgrepp, med andra ord. Hur påverkas litteraturen i allmänhet och den verksform som ljudboken är i synnerhet, av den rådande infrastruktur, där strömning och abonnemang är grundpelare? Vad kostar ”en lyssning” egentligen? Och vad skiljer egentligen en ljudbok från en talbok? Produceras de på olika sätt eller bara med olika målsättningar? Vilka möjligheter finns det i ljudboken, som inte utnyttjas i dag? Hur kan man förstå den tryckta bokens fysiska närvaro i förhållande till dagens ljudböcker, vilka primärt är digitala (och t.ex. inte längre i CD-format)? Och hur ska i slutändan en ljudbokskritik se ut?

Hela dagens program, och info om projektet i stort och Kritiklabbet, hittas här, men jag saxar lite smått och gott ur deras presentationer nedan.

Vi vill utforska möjligheterna och problemen hos en litteraturkritik som tar ljudboken som sitt objekt. Vi vill spåra ljudbokens historiska rötter, samtida syskon och kommande utveckling. Vi vill undersöka skillnaden mellan inläsare och uppläsare, såväl som mellan radioteater, talbok och ljudbok. Vi vill utveckla en lyssnande kritik.

En grundläggande anledning till att Kritiklabbet genomför projektet Den lyssnande kritiken är den betydande roll som ljudboken har fått i den svenska litterära sfären. Den ljudboksboom som det har talats mycket om de senaste åren har utan tvekan givit sig till känna. Inte minst syns detta i hur ljudboken och de företag som arbetar med att distribuera ljudböcker genom bland annat strömningstjänster omformat såväl förlags- som biblioteksbranschen.

Det kommer med all säkerhet att bli en väldigt intressant och givande dag. Kul!

Ute i dag: Nära gränsen – Domen

Och så var de tre! I dag ges den sista delen i Nära gränsen-trilogin ut som ljud- och e-bok hos Storytel. Inläsningen är som vanligt gjord av den eminenta Lo Kauppi, och om jag tillåts säga det själv, så är det en riktigt rafflande finalhistoria.

Insåg dessutom att det här är den tionde Storytel Original-boken jag skrivit. Herregud, det anade jag inte när jag hoppade på tåget i början av 2016. Om jag inte är helt fel ute så gör det mig till den enda tvåsiffriga SO-författaren. Flott, tycker jag! Och jo, det kommer nog att bli några till också, vad det verkar. Dock inte i Virus– eller Nära gränsen-serierna. Men mer om detta vid senare tillfälle.

Här är länken till Nära gränsen – Domen. Hoppas den ska smaka!

Krönika: Därför lyssnar unga mest på ljudböcker

Jag har ju helt glömt att publicera mina krönikor från Västerbottens-Kuriren här i spalterna detta halvår. Ska rätta till det de kommande veckorna. Först ut, en krönika som publicerades i VK redan torsdag 20 januari.

——

Barns läsning – eller snarare lyssning – har debatterats den senaste veckan. Enligt en ny forskningsrapport är barn i åldern nio till tolv år de som lyssnar allra mest på ljudböcker – även i jämförelse med vuxna. Är det bra eller ännu ett tecken på att barn är på väg att förlora förmågan att läsa?

Rapporten som heter Barnlitterära strömningar – om ljudböcker för barn är skriven av litteratursociologerna Ann Steiner och Karl Berglund vid Uppsala universitet och beställd av Svenska Förläggareföreningen. Forskarduon har gått igenom ljudbokens historia för barn och fått tillgång till färsk data från de svenska strömningstjänsterna för ljudböcker.

I ett inslag i Sveriges Radios Kulturnytt i P1 lyftes en av rapportens slutsatser särskilt fram – den att barn i mellanstadieåldern verkar vara de flitigaste lyssnarna på ljudböcker av alla. I texter i Aftonbladet och Dagens Nyheter de senaste dagarna framställs det här som ett problem. Men är det verkligen det?

Tja, det beror väl på vilka slutsatser som kan dras. Mellanstadieåldern brukar kallas bokslukaråldern vilket är en viktig period när det kommer till barns läsning. Om dessa barn då ratar det skrivna ordet till förmån för ljudböcker, är det inte långsökt att tänka att detta hämmar utvecklingen av läsförmågan.

Lotta Olsson landar i just den slutsatsen i sin text i Dagens Nyheter. ”Vad händer med utvecklingen av läsförmågan när barnen lyssnar alltmer på böcker i stället för att traggla med läsning tills det blir lätt?” frågar hon. I Aftonbladet gör Sven Anders Johansson en liknande tolkning, när han ifrågasätter varför mellanstadiebarnens myckna ljudbokslyssnande presenterades som ”morgonens glada nyhet” i Kulturnytt (något jag för övrigt är tveksam till om det ens stämmer, jag fann inslaget rätt neutralt där faktauppgifter från rapporten varvades med en intervju med en pojke på snart nio från Luleå som berättade att han brukar lyssna på Martin Widmarks böcker om Lasse-Majas detektivbyrå och de ljudböcker som humortrion I Just Want To Be Cool gjort, men att han läser Dav Pilkeys böcker om Hundmannen och Kapten Kalsong).

Men åter till huvudfrågan – kan man skylla barns minskade intresse för läsning på ljudboken? Inte enligt rapportförfattarna i alla fall. Förklaringen de själva landar i sammanfattar de så här: ”Anledningen är att de i hög grad har egen tillgång till teknik för att lyssna på ljudböcker och därmed kan bli mer autonoma i sin konsumtion av ljudböcker, samtidigt som föräldrar sannolikt reglerar deras konsumtion av andra medier. Detta är också den så kallade bokslukaråldern, en period när barn har stor lust att träda in i fiktionsvärldar.”

Det är alltså snarare kombinationen av tillgång till egna mobiltelefoner, välmenande föräldrar som hellre vill att deras barn lyssnar på ljudböcker än kollar på Youtube samt barnens lust att kliva in i fiktiva världar som drar upp lyssnandet i just den åldern. Man skulle alltså lika gärna kunna tolka resultatet som ett utslag av föräldrars närmast tröstlösa kamp för att i någon mån hålla kvar sina mellanstadiebarn i litteraturens värld i stället för att förlora dem åt ändlöst videoscrollande.

Forskarna citerar följande ur rapporten Ungar & medier 2021: ”Generellt ägnar barnen år 2020 förhållandevis mycket tid åt mobilen, sociala medier, musik, Youtube, film och tv-program samt kompisar – och förhållandevis lite tid åt böcker och tidningar, ljudböcker, radio samt poddar.” Strax efteråt konstaterar Steiner och Berglund att det i dag finns en uppenbar diskrepans mellan det som barn ägnar sig åt och det som anses öka läskunnighet, läsförståelse och förmågan att ta till sig längre berättelser.

Det är inga upplyftande slutsatser, och rent anekdotiskt behöver jag inte gå längre än till mina egna barn för att se att resonemanget verkar stämma. Ges de valet väljer de alltid rörlig bild före skriven text. Och som barns liv ser ut i dag, finns nästan alltid det valet.

——

Värt att notera några månader efter att denna krönika publicerats, är att Ejda (som börjar mellanstadiet till hösten och får sägas ha nått bokslukaråldern) numera ibland faktiskt väljer den skrivna litteraturen före ljud eller video, då hon är djupt nere i den närmast oändligt långa bokserien om de olika kattklanerna i Warriors. Ett ljus i mörkret, således. Men notera att jag skriver ibland. För det är långtifrån alltid som böckerna trumfar Youtube.

Äntligen dags: Tredje och avslutande delen i Nära gränsen-serien

Fredag 6 maj smäller det i Tornedalen igen, när den tredje och avslutande delen i min Nära gränsen-serie publiceras som ljud- och e-bok hos Storytel. Den har fått titeln Nära gränsen – Domen, och handlingen är som följer:

Tredje gången gillt och allt närmare gränsen …

Det är påsktid i Pajala och ljuset har återvänt över Tornedalen, men i Lisa Korhonens liv är det mörkare än någonsin. Även om hon i vintras friades från anklagelserna om grov narkotikasmuggling till följd av brist på bevis, har ryktena om hennes inblandning i den stora härvan raserat hennes möjligheter till ett normalt liv. Dessutom står hon inför en ny uppslitande vårdnadstvist som hon med stor sannolikhet kommer att förlora.

När gangsterledaren Rikard Vildros kontaktar henne för ett uppdrag tackar hon automatiskt nej, men när hon får veta vad som står på spel tvingas hon ompröva sitt beslut.

Nära gränsen är en nervkittlande thrillerserie som utspelar sig i norrbottnisk glesbygd och där gränsen för vad en människa förmår ständigt förflyttas.

Den här boken är den längsta jag har skrivit, Lo Kauppis (alltid så strålande) inläsning landade på nära femton timmar. Mycket tornedalskt thrillergodis som väntar på att få avnjutas med andra ord (hoppas jag!). Fastän gränsen mellan Sverige och Finland har varit ständigt närvarande även i de två tidigare delarna, vågar jag lova att den spelar en ännu viktigare roll i denna. Och de är ute och rör på sig också! Jokkmokk, Gällivare, Haparanda och inte minst den lilla byn Rödupp får besök innan det oundvikliga slutet nås.

Det är så klart en något bitterljuv känsla att avsluta en bokserie, men jag tycker nog ändå att den rundas av med flaggan i topp. Det har varit roligt att skriva om Lisa Korhonen trots att hennes tillvaro är rätt miserabel (och självklart blir allt i denna del än mer knepigt och svårmanövrerat), men det finns ändå en del ljusglimtar i mörkret. Dessutom har det varit väldigt roligt att skriva de andra rollfigurerna som Åsa Kyrö, Frasse Larsson och Rikard Vildros, som jag kanske inte direkt tänkte skulle komma att ta så centrala platser i skeendet när jag introducerade dem i ettan. Men, ibland tar berättelser sina egna vägar.

Pappersversion då? Jo, det kommer framåt oktober. Hoppas ni ska gilla finalen!

Årets trend bland vinnarna av Storytel Awards: Författarinläsningar!

I dag presenterades mottagarna av årets Storytel Awards, som för tredje året i följd blev en heldigital tillställning. Och visst fanns en tydlig trend bland 2022 års vinnare: Böcker som lästs in av författarna själva!

Så här såg det ut i de sex kategorierna (vinnarna i fet stil överst):

Spänning:
Fädernas missgärningar av Åsa Larsson, uppläst av författaren, Bonnier Audio
Ghettobröder av Sammy Jeridi, uppläst av Jonas Malmsjö, Bokfabriken
419 timmar av Dag Öhrlund, uppläst av Stefan Sauk, Lind & Co

Roman:
Löpa Varg av Kerstin Ekman, uppläst av Lennart Jähkel, Bonnier Audio
Räkna hjärtslag av Katarina Widholm, uppläst av Katarina Ewerlöf, Historiska Media
Ett lyckligare år av Jonas Gardell, uppläst av författaren, Norstedts

Feelgood:
Je m’appelle Agneta av Emma Hamberg, uppläst av författaren, Piratförlaget
Sista sommaren av Eleonore Holmgren, uppläst av Anna Maria Käll, Bazar Förlag
Den saknade systern av Lucinda Riley, uppläst av Gunilla Leining, Bazar Förlag

Fakta:
Hästpojken av Carl Hedin och Frida Bank, uppläst av Carl Hedin, Bokförlaget Forum
Brev till mannen av Bianca Kronlöf, uppläst av författaren, Bonnier Audio
Hon hette Esmeralda av Melinda Jacobs och Minna Tunberger, uppläst av Philomène Grandin, Bokförlaget Forum

Barn:
Handbok för superhjältar 6: Utan hopp av Agnes och Elias Våhlund, uppläst av Frida Hallgren, Rabén & Sjögren
Fy, vad äckligt! av Anna Hansson, uppläst av Måns Nilsson, Rabén & Sjögren
Skattjakten av IJustWantToBeCool (Emil Beer, Victor Beer, Joel Adolphson, uppläst av författarna, Storytel Kids

Ungdom:
Agnes Cecilia: En sällsam historia (lättläst) av Maria Gripe, uppläst av Viktoria Flodström, Bokförlaget Hedvig
Alicia Månstjärna – Fängelsedirektören och det hemliga sällskapet av Nils-Petter Löf, uppläst av Maria Franceschi, Whip Media
Mokadji: Den gyllene stenens kraft av Mattias Olsson, uppläst av Tomas Norström, Bookea

Tre av de sex vinnarna – Åsa Larsson, Emma Hamberg och Carl Hedin – tilldelades alltså två statyetter vardera, eftersom Storytel Awards prisar såväl författare som inläsare. Jag hoppas i alla fall verkligen att så var fallet, vore extremt trist om de fick en kombinerad statyett – de har trots allt gjort dubbla arbetsinsatser. Rätt bör vara rätt.

Hur som helst är det onekligen intressant att så många av de prisade var författarinläsningar. Redan på nomineringsstadiet uppmärksammade jag och flera andra detta (sex av arton nominerade titlar var inlästa av författarna), och det jag skrev då gäller fortfarande:

Det är lite uppseendeväckande, med tanke på att det brukar sägas att ljudboksinläsandet bör skötas av proffs. Nu är visserligen flera av de nominerade författarinläsningarna gjorda av väletablerade, erkänt ”bra” röster som Jonas Gardell, Emma Hamberg och Bianca Kronlöf (för att inte tala om humortrion IJustWantToBeCool), men att Åsa Larssons och Carl Hedins gestaltningar av sina egna böcker skulle bli så bra (och så populära!) var kanske inte lika självklart på förhand.

Det ska bli intressant att se om det här får några effekter. Förlag brukar allmänt vilja spela säkert och anlita väletablerade skådespelare till inläsningar, men i och med att detta nu bevisligen fungerat så bra för stjärnförfattare som Åsa Larsson och Emma Hamberg – tja, kanske får då fler feeling och börjar kräva att få läsa in själva? Jag tycker personligen att det vore en rätt spännande utveckling, även om den onekligen har risker. Många författare är duktiga på att läsa, men självklart långtifrån alla.

Av de sex prisade titlarna har jag faktiskt inte lyssnat på en enda, men däremot läst Åsa Larssons Fädernas missgärningar och Kerstin Ekmans Löpa varg som e-böcker (i min Storytel Reader). Som nybakad lättlästförfattare (del två i min Avbrottet-serie kommer för övrigt 2 maj!) tycker jag dessutom att det var kul att lättlästtolkningen av Maria Gripes Agnes Cecilia: En sällsam historia prisades i ungdomsklassen.