Ljudbokskuppen som slog slint

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 29 oktober.

———

När Albert Bonniers förlag för en dryg vecka sedan gav ut Lars Keplers Spegelmannen, den åttonde boken i den närmast osannolikt framgångsrika deckarserien om Joona Linna vid polisens nationella operativa avdelning, bjöd man i ljudboksversionen på en ovanlig twist. I stället för att som i normalfallet låta en skådespelare läsa in ljudboken, gjordes i stället två inläsningar – en av Jonas Malmsjö som även är den som har läst in de tidigare böckerna i serien, och en av Gunilla Leining, ny i Kepler-sammanhang men överlag en av Ljudbokssveriges mest populära inläsare.

Varför man valde att göra två varianter kan diskuteras. Det producerande förlaget Bonnier Audio skrev själva i ett pressmeddelande att syftet var ”att skapa en spegeleffekt och understryka känslan av att vad som helst kan hända” vilket i mina öron inte säger särskilt mycket, jag är nog mer cyniskt lagd och tror att det främst bör ses som ett pr-trick för att få ökad uppmärksamhet kring utgivningen.

Problemet var dock att uppmärksamheten uteblev. Dubbeltilltaget bemöttes med total medial tystnad, vilket gjorde att många Keplerfans kliade sig förvirrat i huvudet när det på utgivningsdagen för Spegelmannen dök upp två likadana men ändå olika böcker i de svenska ljudbokstjänsterna, där enbart den Bonnierägda tjänsten Bookbeat valde att lyfta fram samt förklara de dubbla inläsningarna. I de olika svenska gruppforum som finns på Facebook för ljudböcker blev inläggen därför många – vad var egentligen grejen, hade något blivit fel? Var den ena versionen möjligen en lättläst, förkortad variant av den riktiga ljudboken?

För till saken hör att tolkningarna blev väldigt olika i längd. Jonas Malmsjös inläsning av Spegelmannen är 17 timmar och 35 minuter lång, samtidigt som Gunilla Leinings version bara är 13 timmar och 31 minuter. Fyra timmars skillnad för en bok på lite drygt 500 sidor i tryckt form – det kunde väl inte stämma?

Jo, det kunde det, för det är exakt samma text som de två inläsarna har tagit sig an, och det tycker jag egentligen är det enda intressanta med Bonniers “kupp”, för det visar hur olika två ljudboksinläsares tolkningar av ett litterärt verk kan bli.

Jonas Malmsjö använder ofta sin mörka, något släpiga och lätt hypnotiska röst till att ge de böcker han läser in en känsla av ödesdrama, och aldrig gör han det så utstuderat som i Keplerduons böcker (Lars Kepler är ju en pseudonym för författarparet Alexander Ahndoril och Alexandra Coehlo Ahndoril). Jag gillar Jonas Malmsjö som inläsare generellt men kan tycka att det just i hans Keplertolkningar går överstyr. Innehållet i parets böcker är så explicit när det kommer till osannolika och grymma sätt att ta livet av människor på, och de många beskrivningarna av döda kroppar, främst kvinnliga sådana, är gärna överdrivet ingående och intima. Kombinationen av hur böckerna är skrivna och hur Malmsjö läser dem ger mig ibland kalla kårar, och då inte på ett sätt som är menat som beröm.

Gunilla Leining tar sig däremot an Keplers text helt annorlunda. Hon är till skillnad från Malmsjö inte skådespelare i grunden och saknar stundtals hans säkerhet i gestaltningen, men hon har en närmast perfekt radioröst och en bra förmåga att förmedla lugn trots att hon läser i ett mer drivet tempo. När jag lyssnar på hennes tolkning av Spegelmannen framträder därför texten i ett delvis annat ljus, och författarnas i mitt tycke överdrivna strävan att hela tiden ligga på gränsen till det makabra blir inte lika påtaglig. På något sätt kan väl Leinings tolkning sägas vara tråkigare eftersom den inte är lika spektakulär, men det är i sådant fall en tråkighet som jag föredrar.

Är det här greppet med att erbjuda ljudbokslyssnare alternativa inläsningar något vi kommer att få se oftare? Jag är tveksam. I fallet Lars Kepler går satsningen att räkna hem ekonomiskt eftersom det rör sig om landets mest säljande deckarförfattare, men i normalfallet är det helt enkelt för dyrt.

Intressant experiment, hur som helst – även om jag fortfarande tror att det i grund och botten var ett pr-trick som slog en smula fel.

Rykande färsk: Nära gränsen – Hotet

Herregud, det har varit så mycket annat jag behövt bolla med att jag helt glömt att posta något här i spalterna om min nya Nära gränsen, som ju släpptes förra veckan. Nåväl, bättre sent än aldrig. Här är länken till den, och här är infon:

——

NÄRA GRÄNSEN – HOTET

Julen står för dörren i Pajala där Lisa Korhonen kämpar för att bygga upp sitt liv efter sommarens tragedi. Vägen till en återförening med sonen Nils må ha blivit längre, men hon vägrar ge upp.

När en släkting till Lisas exman ringer en sen kväll och desperat ber om hjälp anar Lisa oråd. Trots detta låter hon sig övertalas och kör strax genom den kalla tornedalsnatten mot Pajala flygplats och ett okänt uppdrag. Det är ett beslut hon bittert kommer att få ångra. Snart är Lisa indragen i en smugglingshärva med höga insatser, ställd inför en fiende som ser människoliv som högst försumbara. Spåren i det snötäckta landskapet leder österut, och snart har hon såväl polis som kriminella nätverk efter sig. Drömmen om ett normalt liv blir allt mer avlägsen. Kommer Lisa någonsin att få träffa sitt barn igen?

Nära gränsen är en nervkittlande thrillerserie som utspelar sig i norrbottnisk glesbygd och där gränsen för vad en människa förmår ständigt förflyttas. Daniel Åberg har tidigare skrivit succéserien Virus för Storytel Original.

——

Det var baksidestexten det, i den mån man nu kan tala om en sådan gällande en bok som blott existerar i ljud- och e-boksform. Det känns fint att den är ute, jag har själv hunnit lyssna igenom knappt nio av de dryga tolv timmar den utgör, och det är bra fart och intensitet! Lo Kauppi gör verkligen en toppeninläsning med rejäl nerv som förstärker Lisas allt mer desperata sinnesläge. Och de tidiga lyssnarrecensionerna i Storytels app lovar gott, någon skriver Fantastisk! Så spännande från början till slut, en annan Väldigt bra personskildringar, bra intrig, välskriven och fantastiskt inläst av Lo Kauppi och en tredje Åberg är ju i en klass för sig! Medelbetyget är i skrivande stund 4.08 av 5.

Nå. Nog med självskryt. I samband med utgivningen av bok två i serien har även första delen fått ett nytt, mycket snyggt omslag som går i linje med tvåans, jag gillar verkligen detaljen med kartan till vänster och att det är trädtoppar som utgör gränsen mot mörkret. Och i stället för det som brukat vara gängse med de här Storytel Original-titlarna har de fått undertitlar i stället för nummer, så ettan heter numera Nära gränsen – Gisslan och tvåan Nära gränsen – Hotet.

Vän av ordning ställer nu frågan ja men vadå, ställdes inte Lisa inför ett hot i ettan också? Jojo, men var inte så krånglig nu.

Hur som helst – in och lyssna eller läs om ni inte redan gjort det! Jag vet att en del av mina mer hårdnackade fans aldrig kommer att acceptera att jag skriver något annat än Virus fram till sista andetaget, tack och adjö och amen, men jag tycker nog själv att det finns vissa aspekter med Nära gränsen som gör dem strået vassare.

Augustvinnare för såväl öra som öga

Vilka fina Augustvinnare vi fick i år! Och som certifierad ljudbokskramare tycker jag så klart att det är extra härligt att såväl Samlade verk av Lydia Sandgren som Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba även finns som excellenta (och redan vällyssnade) ljudböcker. Själv växlade jag flitigt mellan öra och öga när jag tog mig an dem (den förra neutralt men välfunnet inläst av Ludvig Josephson och den senare i finstämd författarinläsning). Barn- och ungdomsvinnaren Humlan Hanssons hemligheter av Kristina Sigunsdotter och Ester Eriksson finns inte som ljudbok men väl som e-bok att ta sig an i digital form (men gör sig nog i ärlighetens namn bäst som tryckt bok för de många illustrationernas skull).

Värt att notera är kanske även att det blev varsin vinst för de tre största förlagen i Sverige – Albert Bonniers förlag (Sandgren), Norstedts förlag (Labba) och Natur & Kultur (Sigunsdotter/Eriksson). Grattis allihopa!

——

Se även gärna mitt tidigare inlägg om att det i år fanns rekordmånga Augustnominerade i ljudboksformat.

Malmsjö vs Leining – fyra timmars skillnad i Lars Keplers nya

Fascinerande det här med att Bonnier Audio har gjort två inläsningar av Lars Keplers Spegelmannen, som kommer ut i dag. Det får väl delvis ses som ett pr-trick, men det visar ändå tydligt att inläsare tar sig an böcker på väldigt olika sätt. Jonas Malmsjö har ju varit inläsare på Kepler-serien sedan start och jag gillar verkligen honom som inläsare överlag, men har alltid tyckt att han just i Kepler-böckerna har en tendens att gå lite överstyr, det är nästan som att han blivit tillsagd att suga extra länge och tydligt på karamellerna för någon sorts dramatisk effekt.

Och i med de två varianterna av Spegelmannen som nu finns blottläggs skillnaderna. Gunilla Leining som har gjort den andra inläsningen landar på 13 timmar och 31 minuter i sin tolkning, samtidigt som Jonas Malmsjös inläsning är 17 timmar och 35 minuter. Över fyra timmar längre med andra ord (eller trots samma ord borde jag kanske skriva – innehållet är ju identiskt). 30 procent längre speltid om jag hållit tungan rätt i mun när jag räknat.

Spännande att se, tycker jag!

Jösses – åtta av årets Augustnominerade finns som ljudböcker

Kors i taket – nästan hälften av de titlar som nominerats till Augustpriset finns som ljudböcker! Varje år sedan 2017 har jag sammanställt hur det ser ut på ljudboksfronten, och så måste självklart ske även i år. 2017, 2018 och 2019 väntade jag ända fram till själva prisdagen för att summera (några böcker kan ju hinna läsas in under den dryga månad som förflyter mellan nomineringspresentation och prisgalan), men i år kan jag helt enkelt inte hålla mig, eftersom siffrorna är så remarkabla jämfört med tidigare år.

I klasserna för skönlitteratur och fackböcker finns åtta av tolv Augustnominerade inlästa som ljudböcker.

För kolla hur det ser ut år 2020 (böcker som även lästs in som ljud presenteras i fet stil).

Årets svenska skönlitterära bok:
Minnestrådar av Carola Hansson, Albert Bonniers förlag
Splendor av Stefan Lindberg, Albert Bonniers förlag
Jag ser allt du gör av Annika Norlin, Weyler förlag (inläst av Olof Wretling)
Samlade verk av Lydia Sandgren, Albert Bonniers förlag (inläst av Ludvig Josephson)
Jordlöparens bok – om natur, konst och människor av Thomas Tidholm, Ordfront förlag
Renegater av Klas Östergren, Polaris (inläst av författaren)

Årets svenska fackbok:
Livets tunna väggar av Nina Burton, Albert Bonniers förlag (inläst av Irene Lindh)
Familjen av Johanna Bäckström Lerneby, Mondial (inläst av Philomène Grandin)
Herrarna satte oss hit – om tvångsförflyttningarna i Sverige av Elin Anna Labba, Norstedts (inläst av författaren)
Längta hem, längta bort – en essä om litteratur på flykt av Kristoffer Leandoer, Natur & Kultur
Trubbel – berättelsen om Olle Adolphson av Jan Malmborg, Albert Bonniers förlag (inläst av Magnus Roosmann)
Sverigevänner – historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn av Arash Sanari, Volante (inläst av författaren)

Årets svenska barn- och ungdomsbok:
Mitt bottenliv – av en ensam axolotl av Linda Bondestam, Berghs Förlag
Kråkorna av Anders Fager & Peter Bergting, Natur & Kultur
Billie, Korven och havet av Julia Hansson, Natur & Kultur
Kom dagen, kom natten av Åsa Lind & Emma Virke, Lilla Piratförlaget
Humlan Hanssons hemligheter av Kristina Sigunsdotter & Ester Eriksson, Natur & Kultur
Alltid hejdå av Alma Thörn, Galago

Åtta av arton alltså. 2017 var siffran fyra av arton, 2018 tre och 2019 åter fyra. Det är alltså ett rejält skutt uppåt i år, och siffrorna blir än mer remarkabla – åtta av tolv – om man exkluderar barn- och ungdomsklassen, där ingen av titlarna i år finns som ljudbok. Självklart ska inte den klassen räknas bort, men det är ändå värt att notera att b&u alltid drar ner snittet – under de fyra år jag gjort den här sammanställningen har totalt en barn- och ungdomstitel dykt upp i ljudboksform – Comedy Queen av Jenny Jägerfeld år 2018. Vad det i sin tur beror på kan man diskutera länge och väl – det finns trots allt en ganska bred flora av barnböcker som läses in numera, men uppenbarligen inte den typ av titlar som nomineras till Augustpriset.

Vadan så många i de två vuxenklasserna i år då? Dels är det antagligen ett tecken på att det är relativt breda böcker som har nominerats i år, och då särskilt i fackboksklassen, där hela fem av sex titlar har lästs in, vilket är ett absolut rekord. Men det är antagligen också ett tecken på att fler böcker överlag läses in – produktionerna blir trots allt långsamt men stadigt billigare att förverkliga. Ser man till vilka som har gjort inläsningarna finns flera välrenommerade namn (Magnus Roosmann, Irene Lindh och Philomène Grandin är väl de i sammanhanget tre bredaste), men ingen av dem tillhör de … tja, säg tio mest efterfrågade inläsarna i Ljudbokssverige, så det torde inte röra sig om några överdrivet dyra produktioner i något av fallen. Det enda jag kan komma på som kan ha dragit iväg kostnadsmässigt är produktionerna av Lydia Sandgrens och Klas Östergrens böcker. Det är ju två rejäla tegelstenar som därmed också har resulterat i särdeles långa ljudböcker – Ludvig Josephons inläsning av Samlade verk är 28,5 timmar lång, och Östergrens egen inläsning av Renegater är hela 33,5.

Mitt eget ljudboksfacit bland dessa då? Jag växlade mellan att lyssna och läsa Elin Anna Labbas Herrarna satte oss hit när jag i februari recenserade den i Västerbottens-Kuriren (och siade om en vinst i fackboksklassen!) och i fallet med Lydia Sandgrens Samlade verk har jag likaså växlat mellan lyssning och läsning, men ännu bara hunnit ungefär halvvägs. Johanna Bäckström Lernebys Familjen har jag haft liggande i min bokhylla hos Storytel sedan den gavs ut, men inte hunnit ta mig an ännu. Samma öde har tyvärr drabbat Annika Norlins Jag ser allt du gör vilket grämer mig eftersom jag är ett extremt stort Norlin-fan när det kommer till hennes musik, lovar härmed rättning i ledet på den fronten inom kort.

Men summa summarum – kul att se (eller snarare höra) så många ljudböcker nominerade!

(Om någon ytterligare titel skulle hinna läsas in före prisutdelningen får jag krypa till korset och göra ett nytt inlägg, men jag tror faktiskt inte att så blir fallet)

Storytel lanserar sin nya läsplatta – men är den het och sexig?

I dag lättar Storytel på förlåten till sin nya version av läsplattan Storytel Reader. Plattan har inte gått att beställa sedan i somras i väntan på en ny variant, som nu alltså är här. Och den ser … *trumvirvel* … exakt ut som den gamla!

Nu är det ju på intet sätt något fel på utseendet på den nuvarande Storytel Reader (min utförliga recension återfinns här), men vän av ordning undrar ändå vart det “hot and sexy” tog vägen som vd:n Jonas Tellander i fjol pratade om när han beskrev en kommande version av plattan. I ett längre resonemang (se mitt inlägg för att läsa hela) sa han då bland annat: “Vi tror att vi är på väg mot en ny användarupplevelse som kan vara riktigt intressant, men vi behöver ta fram en ny läsplatta som folk vill köpa som är lika het och sexig som de produkter som vissa hårdvarutillverkare inom elektronik är riktigt bra på.”

Nya Storytel Reader. Het och sexig?

Fast det är klart, sexighet kan sitta på insidan, och det är väl det användarupplevelsen syftar på. Och vad är då nytt inuti denna platta? Den funktion som främst lyfts fram är bluetoothstöd – vilket absolut är efterlängtat. Storytel Reader har ju trots sitt egentliga fokus på e-böcker och traditionell läsning även en ljudboksfunktion, men i originalversionen av plattan krävdes att man kopplade Readern till hörlurar eller en extern högtalare via hörlurskontakten. Nu slipper man alltså sladdtrassel – och ja, det är lite sexigt!

Vidare ska batteritiden ha förbättrats och e-bläckskärmen ska ha uppdaterats för att göra det enkelt att “växla mellan ett varmt och svalare bakgrundsljus och ställa in den ljusstyrka på skärmen som man föredrar och behöver”, enligt företagets pressmeddelande. Plattan laddas numera också via usb-c och inte mikro-usb som tidigare. Är usb-c sexigt? Hm, åtminstone i relation till mikro-usb, kan vi väl fastslå.

Okej, jag slutar tramsa om det där nu.

I samma pressmeddelande nämner Storytel att läsningen av e-böcker i deras tjänst har ökat med 60 procent under årets första månader jämfört med samma tidsperiod i fjol, vilket så klart är glädjande för oss som gillar att såväl läsa som lyssna (även fast sådana här “vi ökar med si och så många procent”-uttalanden egentligen inte säger så mycket, när vi inte vet vilka de faktiska siffrorna bakom procenten är).

En intressant och lite talande detalj med tanke på vad Storytel i grunden är – en ljudboksplattform – är att den här 60-procentiga ökningen av e-boksläsningen har mätts i antal konsumerade timmar. Även pappersboksläsning mäts alltså i tid hos Storytel. Det skulle alltså rent teoretiskt kunna vara så att e-boksläsningen inte ökar i antal lästa böcker, utan röra sig om att människor börjat läsa långsammare. Nu tror jag absolut inte att så är fallet, men det är ändå ett lite lustigt sätt att presentera lässtatistik på, tycker jag.

Dessutom är det sådant som får mer kulturkonservativt lagda att gå i taket. Mm, jättefint att Storytel bidrar till att e-boksläsningen sakta tar fart, men de ser läsning som “konsumtion” och mäter den i tid. Sådant får topplocket att flyga av på somliga.

Nog om denna detalj. Likt tidigare krävs ett aktivt Storytel-abonnemang för att Readern ska kunna användas, och priset för själva plattan ska enligt pressmeddelandet vara 999 kronor. Tittar man på den i dag uppdaterade Storytel Reader-sidan anges priset dock till 599 kronor. Faktum är att det ordinarie priset även tidigare var tusenlappen har jag för mig, men att den oftast i praktiken såldes betydligt billigare i olika kampanjer. De öppnar för beställningar i dag, men levererar ut dem först om en månad, verkar det som.

Hur som helst – jag ska försöka få hem en ny Storytel Reader så fort det är möjligt för test. Återkommer!

At skrive till øret – essä i danska Passage #83

På sensommaren i fjol kontaktades jag av den danska litteraturforskaren Sara Tanderup Linkis vid Lunds universitet. Hon hade fått i uppdrag att vara redaktör för ett nummer av den danska kulturtidskriften Passage vars fokus skulle vara ljudbokens utbredning. I den forbindelse vil jeg høre, om du kan overtales til at skrive et bidrag til tidsskriftet, med fokus på det at skrive til lydbogsformatet? Gerne i essay-form.

En essä om ljudboksskrivande för en (utifrån vad jag lyckades googla) rejält tung och akademiskt präglad dansk kulturtidskrift? What could possibly go wrong? Det var bara att tacka ja.

Med facit i hand tror jag heller inte att något gick direkt fel, men det blev en hel del jobb, och väldigt långt. Det visade sig att texterna i regel brukade ligga på cirka 15 sidor, vilket i mitt fall i slutändan blev 14 och en textlängd på cirka 40 000 tecken. Puh.

Nu efter sommaren kom i alla fall Passage #83 ut. Jag har inte hört något om hur texten (eller numret som helhet) mottagits, men det kändes hur som helst fint att se mina ord översatta till danska. Eftersom ledtiden var rätt lång – jag lämnade text vid nyår och fick gå igenom korr i slutet av mars – hann några detaljer bli en smula inaktuella före utgivning, men i stort tycker jag att min text blev lyckad. Vem vet, kanske publicerar jag den här i spalterna vad det lider.

Att något liknande Passage #83 i ambitionsväg inte har publicerats i Sverige – landet där ljudboksfenomenet är som allra störst – är så klart ett underbetyg, särskilt med tanke på att vi var ett knippe svenskar som medverkade. Förutom undertecknad hade Cecilia Björkén-Nyberg, universitetslektor vid Halmstads högskola, en text om ljudboksinläsning av klassiker, ljudboksforskaren Julia Pennlert (som även var en av numrets redaktörer) skrev en text om hur man ska förstå ljudbokslyssnaren och slutligen medverkade Birgitta Wallin, Katarina Michnik och Catarina Eriksson – som likt Pennlert är knutna till Högskolan i Borås – med en text om ljudbokens relation till biblioteken.

Jag och ett gäng akademiker, alltså. Kanske borde jag ha låtit presentera mig som filosofie kandidat Daniel Åberg vid litteraturvetenskapliga institutionen på Uppsala universitet, för att åtminstone på något litet sätt hävda mig. Att det gått 21 år sedan jag plockade ut min examen kan vi väl tala tyst om.

Intressant (och oroande) debattinlägg om den fysiska bokhandelns överlevnadschanser

I min första krönika för höstsäsongen i Västerbottens-Kuriren skrev jag förra veckan om det allt mer pressade läget för den fysiska bokhandeln i landet, med utgångspunkt i de siffror som branschföreningarna presenterade i slutet av augusti. Jag lägger upp den här i spalterna också vad det lider, men i dag ville jag mest nämna den eftersom jag precis såg ett intressant debattinlägg hos Svensk Bokhandel av bokhandlaren Eva Kilnäs som driver Mölnlycke Bok & Papper.

Jag tar mig friheten att citera slutet av texten (som ligger öppen hos SvB, läs gärna hela!):

Några dagar senare läser jag ett nytt inlägg hos Svensk Bokhandel: ”På två år har Adlibris gjort förluster på 420 miljoner kronor. För att täcka upp har ägaren Bonniers nu skjutit till 350 miljoner kronor.” Nu blir jag faktiskt mest förbannad. Hur kan man få driva en affärsverksamhet med över 400 miljoners förlust på två år och samtidigt bidra till att konkurrenterna går i konkurs för att man dumpar priserna? Jag undrade vilka marginaler man hade, uppenbarligen alldeles för små. 350 miljoner är mer än vad min butik kommer omsätta under hela min livstid. Om Bonnier sänkte priserna på sina böcker till samtliga återförsäljare med halva det beloppet och Adlibris la på skäliga marginaler skulle den totala bokförsäljningen öka och vi skulle alla överleva!

Jag säger inte att alla hennes slutsatser är korrekta och ur bokkonsumenternas synvinkel är det så klart alltid roligt med låga priser, men onekligen pekar hon på något skevt i systemet när hon i debattartikeln nämner att nätbokhandlarna ofta säljer böcker till slutkund för ett pris som ligger lägre än hennes inköpspris. Den extremt lågt prissatta bokmarknaden i Sverige (vilket även inkluderar ljudbokstjänsterna, som jag tycker är för billiga) kommer att fortsätta skörda offer, och dessa offer kommer att vara fysiska aktörer.

Och det blir knappast bättre när Amazon lanserar.

Kulturnytt recenserade Schulman som ljudbok

Sveriges Radios Kulturnytt bjöd i dag för första gången sina lyssnare på en ljudboksrecension, ser jag via Svensk Bokhandel. Boken i fråga var Alex Schulmans Överlevarna (här finns recensionen), som är en författarinläsning. Att påstå att Kulturnytt nu börjar recensera ljudböcker på regelbunden basis, vilket artikelrubriken hos Svensk Bokhandel antyder, vete dock fasiken om uttalandena i texten riktigt ger täckning för.

Kulturnytts producent Viveca Bladh säger visserligen att de märkt av att ljudböcker är stort bland deras publik och att “det lär bli återkommande”, men fyller därefter på med en del om och men – programtiden är kort och de ska täcka all sorts kultur. Man valde heller inte att hoppa i plurret med hela kroppen utan doppade tån lite mer försiktigt – i Kulturnytt i P1 sändes en traditionell pappersboksrecension av Schulmans roman, det var bara i P4:s variant av Kulturnytt som ljudboksrecensionen gick ut. Den finkulturella P1-publiken är alltså inte redo för ljudböcker, men i det folkliga P4 kan det gå an någon gång ibland.

Ja, det sistnämnda är min egen analys, men har svårt att tolka det hela på något annat sätt.

Blir heller inte riktigt klok på om det enbart är titlar som lästs in av författaren själv som är aktuella för recensioner (vilket i sådant fall skulle diskvalificera den absoluta merparten av ljudboksutbudet). “Vi tyckte det var roligt att höra en författare som läser själv. Men för att det skulle vara fokus just på boken ville vi att det skulle vara författaren som läser upp”, säger Bladh i intervjun. Jag får inte riktigt grepp om det uttalandet.

Men oavsett vad – självklart är detta att se som ett litet steg i rätt riktning. Låt oss hoppas att det inte är att betrakta blott som ett kortlivat experiment.

Ljudbokskursstart nästa vecka

Min alldeles egna kurs i ljudboksskrivande på Folkuniversitetet som jag skrev om här i spalterna i våras blir på tal om inget annat av! Sju tappra elever har anmält sig, och kursstart blir det nästkommande måndag.

Beskedet kom först i början av veckan som gick och tog mig en smula på sängen, får erkännas, jag hade så smått hunnit glömma att det (eventuellt) var på gång. Men efter att ha skyfflat fram det jag hade tänkt arbeta med de här dagarna en vecka i tiden, sitter jag nu med fyra skrivna föreläsningar som jag (helt opartiskt så klart) tycker blev rätt bra.

Ska bli roligt!

Sarenbrant och IJustWantToBeCool heta hos Storytel, men Bonnier dominerar vuxensidan

Storytel har publicerat sina topplistor för sommarens lyssning i deras tjänst. Så här ser det ut på vuxen- respektive barntopplistan. Snabbanalys under listorna!

Sofie Sarenbrant och IJustWantToBeCool toppar listorna hos Storytel i sommar.

Sommarens mest lyssnade vuxenböcker hos Storytel:
1. Mytomanen av Sofie Sarenbrant, inläsare Katarina Ewerlöf. Bookmark Förlag
2. Innan molnen kommer av Mari Jungstedt, inläsare Katarina Ewerlöf. Albert Bonniers förlag
3. Vingar av silver av Camilla Läckberg, inläsare Mirja Turestedt. Bokförlaget Forum
4. Där kräftorna sjunger av Delia Owens, inläsare Anna Maria Käll. Bokförlaget Forum
5. Sovsågott av Anders Roslund, inläsare Thomas Hanzon. Albert Bonniers förlag
6. Fruset guld av Rolf Börjlind och Cilla Börjlind, inläsare Nina Zanjani. Norstedts 
7. Guldmakaren av Mats Ahlstedt, inläsare Katarina Ewerlöf. Bokfabriken
8. Goda grannar av Mattias Edvardsson, inläsare Magnus Roosmann, Lo Kauppi och Viktor Åkerblom. Bokförlaget Forum
9. Nattsångaren av Johanna Mo, inläsare Marie Richardson. Romanus & Selling
10. På fiendens mark av Lee Child, inläsare Magnus Roosmann. Norstedts

Sommarens mest lyssnade barnböcker hos Storytel:
1. Sommarjobbarna del 2 av IJustWantToBeCool, inläsare Emil Beer, Joel Adolphson och Victor Beer. Storytel Kids
2. Sommarjobbarna del 1 av IJustWantToBeCool, inläsare Emil Beer, Joel Adolphson och Victor Beer. Storytel Kids
3. Sommarjobbarna del 4 av IJustWantToBeCool, inläsare Emil Beer, Joel Adolphson och Victor Beer. Storytel Kids
4. Sommarjobbarna del 3 av IJustWantToBeCool, inläsare Emil Beer, Joel Adolphson och Victor Beer. Storytel Kids
5. Handbok för superhjältar del 5 – Försvunna av Agnes Våhlund och Elias Våhlund, inläsare Frida Hallgren. Raben & Sjögren
6. Prima Gelatos glassparadis – Magiska sagor 2 del 1 av Katarina Vittenlind, inläsare Michel Riddez. Storytel Kids
7. Nicke Nyfiken simmar av Margret och H A Rey, inläsare Michel Riddez. Raben & Sjögren
8. Rymdens parkeringsvakter del 1 av IJustWantToBeCool, inläsare Emil Beer, Joel Adolphson och Victor Beer. Storytel Kids
9. Rymdens parkeringsvakter del 4 av IJustWantToBeCool, inläsare Emil Beer, Joel Adolphson och Victor Beer. Storytel Kids
10. Kissboken av Pernilla Stalfelt, inläsare Reine Brynolfsson. Rabén & Sjögren

Idel välkända, säkra kort på vuxenlistan, som det brukar vara på sommaren, många av deckargiganterna släpper nytt på vårkanten för att ligga bra till i hängmattorna och på stranden. Mest intressant att notera ur branschsynpunkt är Bonniers starka ställning på vuxensidan även hos ärkekonkurrenten Storytel – sex av de tio titlarna har kommit ut på förlag inom Bonnierkoncernen och bara två på Storytelägda Norstedts, och därutöver har Bookmark och Bokfabriken varsin position. Nu ska man inte stirra sig blind på en enskild sommar, men att inte Storytelkoncernen har fler namn i den absoluta försäljningstoppen under årets mest intensiva lyssningsperiod måste svida en aning.

Av vuxentitlarna har jag själv lyssnat på Där kräftorna sjunger, Goda grannar och Nattsångaren. Triss i Bonniertitlar för mig, där ser man.

På barnlistan ser det dock betydligt ljusare ut för Storytel själva, de sopar hem alla tio platserna, det är bara Storytel Kids och Rabén & Sjögren för hela slanten, och jag gissar att Storytel håller hårt i den hysteriskt populära humortrion IJustWantToBeCool (en andra säsong av fjolårets succé Rymdens parkeringsvakter är redan utannonserad till senare i år). Att sju av tio titlar på barnlistan är Storytel Kids-produktioner som enbart finns hos Storytel och inte hos de konkurrerande tjänsterna är tveklöst viktigt i kampen om barnfamiljernas gunst.

Vilka av titlarna på barnlistan det lyssnats på här hemma? Alla IJustWantToBeCool-titlarna, och antagligen snart nya Handbok för superhjältar, Ejda ville läsa den i pappersform innan hon lyssnade på den, och vi lånade pappersutgåvan på bibblan i går när de öppnade efter perioden med sommarstängt.

Det publicerades också en topplista över de inläsare det lyssnats mest på i sommar totalt hos Storytel. Den såg ut som följer:

1. Katarina Ewerlöf
2. Gunilla Leining
3. Stefan Sauk
4. Anna Maria Käll
5. Magnus Roosmann
6. Marie Richardson
7. Tomas Bolme
8. Reine Brynolfsson
9. Mirja Turestedt
10. Julia Dufvenius

Här kan man notera att varken Gunilla Leining eller Stefan Sauk hade någon titel med på topp 10, men de har i kraft av de enorma mängder böcker de läst in totalt givna positioner högt på listan ändå.

Adlibris har lanserat läsplattan Letto Frontlight 3 – och den är tyvärr dyr

Nu har den nya versionen av Adlibris läsplatta Letto kommit, vars framtida öde jag spekulerade kring i början av juni och som fick Adlibris att gå ut och säga att jodå, det kommer en ny platta innan månadens utgång.

Förseningen blev lite längre än så, men det är väl inte så konstigt i dessa coronatider. De nya plattorna är två till antalet, Letto Frontlight 3 och Letto Frontlight 3 HD, där den senare har en högre upplösning på skärmen – 300 dpi jämfört med 212 på standardmodellen (vilket är den upplösning de senaste modellerna även haft). I de tekniska specifikationerna anges dock båda dessa upplösningar som HD, vilket är lite förvirrande sett till namnen.

Jag har inte testat den nya plattan, och jag kommer inte att hinna göra det den närmaste tiden heller, men utifrån vad som går att läsa på deras sajt drar jag följande slutsatser (osett, som sagt!):

• Den nya versionen ser ut att vara snarlik Letto Frontlight 2 till utseende och form (mitt test här) bortsett att den saknar det inbyggda lock som den modellen kom med. Vikten skvallrar om detta också. Äldre versioner av Letton – och många andra dedikerade läsplattor – ligger runt 190 gram, men Letto Frontlight 2 med sitt silikonhölje och det integrerade locket hoppade upp ända till 315 gram. Letto Frontlight 3 väger “bara” 240 gram, vilket låter ungefär som tvåan minus locket.

• Den är dyr! 1395 kronor för standardmodellen, och 1695 för HD-varianten. Vill man ha med lock så säljs detta nu separat för 299 kronor. Som jämförelse kostade Letto Frontlight 2 (med inbyggt lock) vid premiären 1295 kronor, men ska man ha en trea och vill kunna täcka skärmen får man punga ut med 1694 kronor för grundmodellen, och 1994 för den med högre skärmupplösning. Det är saftigt för en sådan här produkt, tycker jag, mer om det längre ner.

• Förbättringarna ska handla om – och nu plockar jag från produktbeskrivningen – ett nytt ergonomiskt gränssnitt, ny kraftfullare processor, större lagringskapacitet, tjugo nivåer på ljusinställningen och fler språk att välja på i själva systemet än tidigare. Motiverar detta en prishöjning? Jag är tveksam.

• Jag kan inte låta bli att tycka till om själva språket i produktpresentationen, som känns maskinöversatt och skulle mått bra av lite mänsklig redaktörskärlek. “Veckor med autonomi, exceptionell lagringskapacitet och läsning utan reflektion” står det på ett ställe. Visst, jag anar att det handlar om att skärmen inte blänker i solljus, men läsning utan reflektion ger andra associationer. Likaså utlovas “en ny generation läslampa för optimal läskomfort” vilket får mig att tro att den kommer med någon form av pannlampa man ska sätta på sig vid läsning i mörkret (dock handlar det väl om att det inbyggda frontligtsystemet är bättre än tidigare) och i ljussammanhanget pratas också om “idealisk uppspelningskvalitet med modulbelysning”. I ett litteratur-Sverige skakat av ljudbokens utbredning bör man akta sig extra mycket för att skriva uppspelningskvalitet när man syftar på ljus (bortsett från att det rent generellt låter helt galet), jag började direkt fundera på om det var så att nya Letton hade kapacitet för att spela upp ljudböcker när jag nådde det där ordet.

• Och detta med ljudböcker är faktiskt min sista punkt: För här har vi alltså en ny e-boksläsare som kostar köparen minst 1395 kronor, och till skillnad från de konkurrenter den möter på marknaden i dag, kan den inte spela upp ljudböcker. Jag vet att det inte är en läsplattas egentliga syfte, men nu är situationen som den är i litteraturvärlden, och Storytels egna läsplatta Storytel Reader har kapacitet för både e-bok och ljud, och det har även Amazons läsplatta Kindle (den har även stöd för trådlös bluetoothuppspelning av ljudböcker, vilket inte Storytels platta har). Och nu är faktiskt Amazon efter ett drygt decenniums spekulerande på väg in i Sverige på riktigt. Om de då börjar sälja Kindleplattor med svenska menyer och svenskt e-boksutbud, så är det intressant att notera att deras grundplatta kostar 78 euro på Amazons tyska sajt, vilket i rådande stund är 792 svenska kronor. Storytel Reader (som man dock måste ha ett Storytel-abonnemang för att använda) har under de två år den existerat nästan alltid sålts i kampanjer där man får flera gratismånader hos Storytel på köpet, vilket gjort att den faktiska kostnaden för plattan blivit 500-600 kronor eller lägre (grundpriset utan kampanjer är 999 kronor). Just nu ser jag att Storytel Reader är listad som tillfälligt slutsåld och att de inväntar nya, ska bli spännande att se om det är samma modell eller den i fjol utlovade “sexiga” uppdateringen. Oavsett vad – Letto Frontlight 3 erbjuder inget på detta område, till ett pris som är rejält högre. Känns inte som den bästa kombinationen, och jag är tveksam till om de förbättringar som de själva listar verkligen är vad användarna efterfrågar.

Men som sagt – allt ovan är skrivet i morgonhast utan att jag haft denna platta i min hand. Osvuret är bäst, gränssnittet och det nya ljussystemet kanske vänder upp och ner på min värld.