Etikett: ljudböcker

Augustnomineringarna 2023: Ett riktigt bra år för ljudboken

Augustnomineringarna för 2023 presenterades i kväll, och som traditionen bjuder sedan år 2017 har jag sammanfattat läget på ljudboksfronten. Och … det är ett bra år! Sju av totalt arton titlar fanns som ljudbok vid tillkännagivandet, och samtliga står att finna inom den skönlitterära klassen och fackboksklassen.

Det är inte lika bra som toppåret 2020 då hela åtta titlar fanns nominerade, men faktum är att det näst bästa resultatet tidigare var fem (vilket var i fjol), så sju är en riktigt bra siffra.

En intressant detalj är att samtliga ljudböcker återfanns inom klasserna för skön- och facklitteratur även rekordåret 2020, med total plump i protokollet för barn- och ungdomsklassen. I regel brukar annars åtminstone en titel finnas som ljudbok även där.

Andra detaljer värda att notera:

• Nästan två timmar efter tillkännagivandena finns inte en rad upplagd om årets nomineringar på Augustprisets egen sajt, inte ens ett pressmeddelande under pressfliken. Årets nomineringspresentation sändes heller inte live på webben, vilket varit brukligt på sistone. Vadan denna slapphet?

• Favorit i skönlitterära klassen? Jag undrar om inte Andrev Waldens Jävla karlar får räknas som favorit. Faktum är att den redan gjort succé även i ljudboksform, den låg på Storytels topp tio-lista i en vecka (eller till och med kanske två?) i mitten av september, vilket verkligen inte tillhör vanligheterna för den sorts romaner som brukar Augustnomineras. Tji fick därmed alla som tror att det är omöjligt att nå framgång i ljud om man skriver något annat än deckare, true crime eller feelgood.

• På ett personligt plan är jag mest glad över att min kompis Linda Jones mycket välförtjänt knep en nominering i barn- och ungdomsklassen för den ypperliga De tar allt ifrån mig. Kom igen nu Bonnier Carlsen, ljudbok omedelbart! (Jag tror därtill att den har god chans att vinna hela tjottaballongen.)

• De tidigare delarna i Henrik Berggrens fackboksnominerade Landet utanför-serie har lästs in och gått relativt bra i ljudbokstjänsterna, så vi kan nog hålla tummarna för att även den avslutande delen i Berggrens storverk om Sverige under andra världskriget blir inläst.

De nominerade till Augustpriset 2023. Foto: Anders Sundbom

Nedan följer hela nomineringslistan, de fetade titlarna är de som återfinns som ljudbok. Augustgalan arrangeras i år måndag 27 november.

Årets svenska skönlitterära bok:
• Studie i mänskligt beteende av Lena Andersson, Bokförlaget Polaris (inläst av Angela Kovacs)
• Moral av Lyra Ekström Lindbäck, Modernista (inläst av Lyra Ekström Lindbäck)
• Spindelbjörken av Pär Hansson, Norstedts
• Systrarna av Jonas Hassen Khemiri, Albert Bonniers Förlag (inläst av Hamadi Khemiri)
• Satansviskningar av Sami Said, Natur & Kultur
• Jävla karlar av Andrev Walden, Bokförlaget Polaris (inläst av Gerhard Hobertstorfer)

Årets svenska fackbok:
• Landet utanför – Sverige och kriget 1943-1945 av Henrik Berggren, Norstedts
• Vakna, mitt folk! Det judiska Europa mellan den franska revolutionen och den ryska av Eva Ekselius, Volante
• Sundsvallsoligarken – en berättelse om hur Ryssland lurade väst av Knut Kainz Rognerud, Mondial (inläst av Carl Jacobson)
• Vikingatider – När världen öppnades av Anna Lihammer och Ted Hesselbom, Historiska media (inläst av Per Juhlin)
• Älskade bror – en rapport från gängvåldets Sverige av Lisa dos Santos, Bokförlaget Forum (inläst av Lisa dos Santos)
• Zorn – Ett liv, en tid av Per Svensson, Albert Bonniers Förlag

Årets svenska barn- och ungdomsbok:
• De tar allt ifrån mig av Linda Jones, Bonnier Carlsen
• Vitsippor och pissråttor av Oskar Kroon och Hanna Klinthage, Rabén & Sjögren
• Alla äter alla av Aron Landahl, Rabén & Sjögren
• Hundägarna och kattjägarna av Frida Nilsson, Natur & Kultur
• Kompassens hjärta av Anna Thulin, Natur & Kultur
• Presenten av Emma Virke & Emelie Östergren, Lilla Piratförlaget

Krönika: Ingen idé för en författare att bli kaxig

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 7 september.

——

Jag gav ut en ny bok i måndags, min nittonde i ordningen (men vem räknar?), Bränd jord heter den, det är första delen i vad som är tänkt att bli en rätt bombastisk ljudbokstrilogi med samlingsnamnet SODA. Jag tror den är spännande, annars har jag gravt misslyckats.

Men jag är inte här för att göra reklam för mig själv, men jag tänkte ägna veckans krönika åt just detta – boksläpp och vad det gör med oss författare.

Jag ska väl egentligen bara tala för mig själv, men en sak tror jag ändå förenar oss författare – vi vill att det vi publicerar ska uppskattas. Jag vet att vissa påstår att de enbart skriver för sig själva och inte bryr sig om vad andra tycker, men ska jag vara frank så vill jag hävda att dessa individer ljuger, eller så har de valt fel yrke. Självklart ska vi bry oss om publiken, det är ju den som möjliggör att vi kan syssla med det här!

Nej, jag tänker inte som någon sorts nyliberal Norrköpingspolitiker plädera för att bara kultur som bär sig ska få existera. Men även den smalaste litteraturyttringen behöver någon sorts publik om man vill kunna få stöd för den. Ingen ger pengar åt något som noll personer är intresserade av.

Och då är vi alltså där, oavsett om vi rör oss på breda eller smala arenor. Ett verk har getts ut, och ska nu möta sin publik. Hur reagerar författaren?

Jag har insett att jag inte är så kolugn som jag ofta vill ge sken av. I söndags vid femtontiden insåg jag att jag helt missat att äta lunch, jag saknade fullständigt aptit. Jag hittade en enkel hamburgare från Coop i frysen som jag stekte upp och tvingade i mig. Ett lätt illamående infann sig. Fasiken, höll jag på att bli magsjuk? Det hade jag inte tid med, jag hade åtaganden gällande nya boken, och sedan ska det ju skjutsas till ridskola och hängas tvätt och … ja, ni vet – livet.

Då slog det mig. Jag var nervös, och det tog sig fysiska yttringar. Inte till samma grad som när recensionerna skulle börja trilla in 2005 när jag debuterade, men de var tveklöst kännbara.

Vid debuten sov jag knappt alls, utan låg vaken natt efter natt i min dåvarande lägenhet i Stockholm och inväntade dunsen från DN ute i hallen. När recensionen väl fanns med en dryg vecka efter utgivningsdagen var den rätt ljum vilket smärtade mig, men jag fick åtminstone nätterna tillbaka. (Och boken fick ett jättefint mottagande i VK och flera andra regionaltidningar, så jag ska inte klaga.)

I dag rör jag mig i en litteraturgenre som sällan recenseras på kultursidor. Min nya bok ges endast ut som ljudbok och e-bok, och finns bara hos Storytel. Jag förväntar mig noll och nada i den traditionella pressen. Men det dämpar inte oron, för i apparna för ljudböcker betygsätts och kommenteras böckerna av lyssnarna – och de är skoningslösa. Redan några timmar efter att Bränd jord blivit tillgänglig i appen fick den sina första betyg – två stycken ettor. Eftersom inläsningen av boken, gjord av superproffset Fredde Granberg, är femton timmar lång gissar jag att de knappast lyssnat igenom hela verket – om ens alls. Men betygsätta kan de ändå, och även skriva dräpande kommentarer. I början, när betygen är få och snittet kan åka upp eller ner flera tiondelar så fort någon sätter en etta eller femma, är det plågsamt att följa. Ändå gör jag det, någon sorts modern form av självspäkning.

Efter en tid lugnar det ner sig, betygen blir så pass många att det är svårt att rucka dem, en konsensus uppstår. Men även om de inte förmår rubba betygssnittet, så fortsätter enstaka låga betyg och elaka kommentarer trilla in, år efter år.

Och jag dras dit som en fluga med läsförmåga, cirklar och surrar kring mina egna sår. Häromdagen gick jag in och läste det senaste som skrivits om min bok Virus, som kom för drygt sju år sedan och som sedan länge har ett stabilt 4,0-snitt i betyg. ”Urdålig” skrev någon den 6 augusti, och gav en etta. Några dagar senare kom ännu en – ”full av plattityder och klichéer, tunn story”. Etta i betyg.

Det är uppenbarligen ingen idé att bli kaxig, vare sig vid debuten eller bok nummer nitton.

Intervjuad om ”Bränd jord” hos Storytel, Norrbottens-Kuriren och Ljudboksklubben

Jag besökte Stockholm tidigare i veckan med anledning av utgivningen av min nya bok Bränd jord. I går morse deltog jag på en pressträff som Storytel höll i, och intervjuades på scenen. Klickar man sig in på den här länken kan man se pressträffen i efterhand, och vill man av någon anledning bara kika på mig så kan man scrolla fram till några sekunder före trettiominutersstrecket.

Superkul dessutom att jag intervjuades av Storytels svenska presschef Therese Lindström, som back in the day var min kollega på TT, och som jag bland annat bevakat Melodifestivalen och Eurovision Song Contest med i metropoler som Örnsköldsvik, Karlskrona, Leksand, Nyköping, Belgrad och Moskva. Good times! Och good times i går också.

——

Jag blev även föremål för intervju i Norrbottens-Kuriren med anledning av nya boken i går. Här når ni den (dock bakom betalvägg).

——

Och sist men absolut inte minst, så blev jag på pressträffen även videointervjuad av eminenta Ljudboksklubben. Det inslaget går att se inbäddat här nedan.

Min nya bok ”Bränd jord” får premiär 4/9

Ja men se på fasiken, jag ger ut en ny bok nästa vecka. Måndag 4/9 kommer Bränd jord, första delen i min nya högoktaniga serie SODA, ut som ljudbok och e-bok hos Storytel.

En av de dödligaste terrorattackerna någonsin drabbar Frankfurts flygplats. Världen är i chock. Vem ligger bakom och vad är motivet?

Misstankarna riktas snart mot miljöorganisationen Climate Revolution. Dess karismatiske ledare Valentin Wagner, före detta tysk toppolitiker, och hans svenska presschef, Anna Svensson, pekas ut som skyldiga. Bevisen hopar sig, och inom kort jagas de som förhärdade terrorister genom Europa.

I Stockholm kraschar tillvaron för Annas make Tor och dottern Stina. Är deras Anna i själva verket en iskall psykopat? Men när Tor kontaktas av en mystisk kvinna tänds ett svagt hopp. ”Tro inte på vad myndigheterna påstår”, är hennes budskap. ”Tro inte på något alls.”

För Anna Svensson och Valentin Wagner har mardrömmen bara börjat. De verkligt skyldiga tycks ha oändliga resurser och förmågan att vända lögn till sanning. Dessutom verkar flygplatsattacken bara vara ett led i något som pågått i hundratals år, där klimatet blivit en del av striden om hela världsordningen. Hur ska de kunna bekämpa en sådan fiende?

Bränd jord är den första delen i den storslagna och fartfyllda thrillerserien SODA. Daniel Åberg har tidigare skrivit succéserierna Virus och Nära gränsen för Storytel Original.

Kul ska det bli! Men det är helt klart lite nervigt också. Jag har lagt ner min själ i att göra den så spännande och tilldragande som möjligt, och det är också den längsta bok jag skrivit, ljudboken klockar in på 15 timmar och 22 minuter trots Fredde Granbergs rätt rappa inläsning. Som pappersbok (vilket den inte är planerad att ges ut som åtminstone i nuläget) motsvarar det en längd på cirka 550 sidor. Nästan tegelstenslängd!

Nåväl, hoppas ni ska gilla den. Boken går så klart redan nu att placera i bokhyllan för er som har Storytelabonnemang. Gör’t!

Krönika: Spinofferna håller på att bli vardagsmat i litteraturen

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 8 juni.

——

Uppföljare, spin-offer och nyinspelningar är begrepp som oftast kopplas samman med film- och tv-världen. Men nu börjar de bli vardagsmat även inom litteraturen.

I Hollywood är det sedan länge standard att satsa på uppföljare. Ytterst få ”blockbusters” görs där man inte redan på konceptstadiet ställt sig frågan: Hur tar vi den här historien vidare i minst två filmer eller tv-säsonger till?

Inte heller inom bokvärlden är uppföljare ett nytt begrepp – redan Sir Arthur Conan Doyle skrev mängder av novellsamlingar och romaner om Sherlock Holmes på 1800-talet, och särskilt inom deckar- och spänningsgenren har det länge varit vanligt att huvudpersoner återkommer i bok efter bok. Svenskt rekord torde hållas av diplomaten och författaren Jan Mårtensson, som i år ger ut sin 52:a Homan-deckare sedan starten 1973.

De senaste fem åren har dock något hänt inom bokbranschen som ytterligare eskalerat det här. Vill du skriva inom spänningsgenren i dag är du närmast chanslös om du försöker få en fristående bok utgiven, flera förlag säger rent ut att de enbart letar efter manus som går att bygga ut till serier.

Som så ofta numera är det ljudboken som eldar på utvecklingen. Deckare och spänningsromaner är de genrer som går bäst i ljudbokstjänsterna, och dessa böcker är samtidigt de som lämpar sig bäst att ”serialisera” – det ligger i sakens natur att en kriminalpolis ställs inför nya brottsutredningar.

Före ljudboksboomen var det ytterst ovanligt att nya titlar i en deckarserie gavs ut oftare än en gång per år. Men den här oskrivna regeln berodde inte på ett önskemål om måttlighet från läsarna, utan kom snarare från bokhandeln – i en fysisk butik går det helt enkelt inte att ha samtliga deckarförfattare ständigt aktuella med nya böcker, de behöver samsas om utrymmet och turas om.

På ljudboksplattformarna förhåller det sig annorlunda. Även om möjligheten att få bra placeringar i apparnas flöden är begränsat, så är själva lagringsutrymmet oändligt. Vet en författare att hen har en stadig publik som kommer att kasta sig över nästa del i en bokserie så fort den publicerats, så finns det inget som hindrar den författaren från att pumpa ut fyra böcker om året (bortsett från utbrändhet). Förlagen har därför inte bara börjat leta aktivt efter bokserier, utan även efter författare med förmågan att skriva fort. Täta utgivningar genererar inte bara lyssningar på de nya titlarna, utan ökar även intresset för tidigare delar. Och här har de digitala plattformarna ännu en fördel som göder beteendet – de äldre titlarna finns ständigt i lager, något som är omöjligt hos fysiska bokhandlare.

Så uppföljare är numera så nära en regel det går att komma bland de mest populära författarna. Men spin-offer då, där bifigurer i en populär serie får en egen plattform att visa upp sig på eller där fristående berättelser skapas i ett redan etablerat världsbygge?

Jo, även det är på väg, även om det är en bit kvar tills fenomenet når Marvel- och Star Wars-nivå. Det mest tydliga exemplet i Sverige är det Stormuniversum som författaren Leffe Grimwalker och förlaget Bokfabriken bygger, där Grimwalkers populära böcker om den motvillige gangsterledaren Alex Storm knoppas av i ytterligare (minst) tre bokserier, skrivna av andra spänningsförfattare som fått varsin Stormkaraktär att bygga nya berättelser kring. Målet är så klart att huvudseriens popularitet ska smitta av sig på spin-offerna, vilket stärker hela varumärket. Här har ljudbokstjänsterna en nyckelroll i populariteten.

Men nyinspelningar då, eller nyskrivningar snarare? Tja, omtolkningar av klassiker har så klart gjorts länge, Eyvind Johnsons Strändernas svall och Bengt Ohlssons Gregorius är två svenska titlar som genast poppar upp i minnet. Men här finns betydligt mer att göra. Vad sägs om Hemsöborna som psykologisk spänningsroman i nutid, där det i uppföljaren visar sig att den förmodat drunknade Carlsson ännu lever? I August Strindbergs skärgårdsvärld torde finnas stoff att bygga ett helt gäng nya böcker på.

——

Fotnot: Jag nämnde det inte i krönikan, men jag har även själv doppat en tå i det här med spin-offer. Min ljudboksserie Virus avknoppades i en nederländsk spin-off kallad Virus: Amsterdam som skrevs av författaren Chantal van Mierlo, och den indiska utgåvan kallad Virus: Pune blev en semivariant av spin-off, där min berättelse användes men gjordes om i en så kallad localised version, där handlingen förlades till den indiska staden Pune utanför Mumbai, och där vissa förändringar gjordes i berättelsen för att passa de indiska förhållandena.

Pratar om att skriva för ljud på Bokmässan

I veckan släpptes seminarieprogrammet till Bokmässan, och för första gången deltar jag detta år i en av mässans egna programpunkter. Det krävdes så klart att ”Ljud” blev ett officiellt mässtema för att så skulle ske. Hur som helst – det ska bli kul! Seminariet arrangeras torsdag 28/9 kl 14-14.45, och beskrivs så här på mässans sajt:

Ljudbok, ljudlitteratur och ljudboksläsare
Under de senaste åren har ljudboken blivit ett format att räkna med på bokmarknaden. Den har i sin tur öppnat för nya sätt att tillgodogöra sig litteratur, men också skapat nya former av texter, specialskrivna för att konsumeras i ljudformat. På vilket sätt kan vi tolka och förstå de nya förutsättningarna för litteraturen skapad för ljudbokens format, så kallade ”Born Audios”? Hur skiljer sig en ljudboksläsare från en bokläsare? Medverkande: ljudboksforskaren Sara Tanderup Linkis, författaren Daniel Åberg och förläggaren Fredrik Olsson. Programledare: Julia Pennlert, ljudboksforskare.

Utöver det så vet jag hittills att jag ska delta i ett samtal på Storytels scen på lördagseftermiddagen, men detaljerna kring det är inte riktigt klara. Så här såg det ut när jag intervjuades på samma scen i fjol av min förläggare Hanna Håkansson:

Krönika: Bokmanuset svällde över alla bräddar

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren på skärtorsdagen den 6 april.

——

Jag går in i påsken med en ovan känsla av frid. Det senaste året har jag brottats med ett bokmanus som bara svällt i omfång. Trots en föresats att jobba utifrån ett disciplinerat schema med en noga planerad synopsis och ett strikt kapitelschema, slutade det med att mitt textdokument jäste över alla bräddar och att deadline efter deadline spräcktes.

I de tidiga diskussionerna med min förläggare hade jag utlovat ett manus på en halv miljon tecken – vilket motsvarar ungefär en pappersbok på 350 sidor – men innan jag satte den avslutande punkten i början av förra veckan hade jag under resans gång producerat det dubbla. Visserligen hade jag även strukit en del av det skrivna längs vägen, men det som landade med en tung duns i min förläggares inkorg var ändå 60 procent längre än vad jag hade utlovat – hon fick ett manus på 800 000 tecken i stället för 500 000.

Jag våndades en god stund innan jag tryckte på sänd – det är trots allt rätt stor skillnad på siffrorna fem och åtta. Mitt garage är exempelvis fem meter djupt, vilket gör att jag i teorin med en decimeters marginal kan köra in min Volvo kombi där. Skulle jag en dag drabbas av akut personlighetsförändring och byta in Volvon mot en limousin – en biltyp som av en händelse ofta råkar vara just åtta meter långa – förstår alla att jag skulle ställas inför ett rejält problem om jag försökte ställa den i garaget. Siffror spelar roll.

Men spänningsromaner mäts inte i meter, utan har andra måttstockar. Och även om jag som sagt våndades, tryckte jag trots allt på sänd. Få böcker är exakt lika långa, det finns en töjmån som författare kan förhålla sig till rätt fritt.

På tiden när bokbranschen var främst fysisk påverkade sådant här mer. En bok som är 560 sidor lång (vilket 800 000 tecken ungefär resulterar i) blir oundvikligen dyrare att trycka, frakta och lagerföra än en på 350. Det har dock aldrig varit så att priset gått hand i hand med omfånget enligt en exakt skala, tvärtom blir skillnaden i försäljningspris i bokhandeln förvånansvärt liten – bokköparna har helt enkelt aldrig varit så pigga på att betala böcker utifrån längd.

Låt mig ta ett aktuellt exempel – jag skrev i fjol en mycket uppskattande text i de här spalterna om Pascal Engmans och Johannes Selåkers kriminalroman Till minne av en mördare. Den är i tryckt form 583 sidor, och kostar i nuläget 259 kronor att köpa hos Adlibris i inbundet format. Uppföljaren Skammens väg har precis getts ut och är bara 358 sidor, men kostar trots det 239 kronor hos Adlibris. Skillnaden i längd är närmare 40 procent, men priserna skiljer sig bara med 8 procent.

Men vad har det här med min känsla av påskfrid att göra? Jo, det visade sig nämligen att min förläggare inte alls hade baxnat när hon skådat teckenräknaren i mitt romandokument. I stället fick jag förslaget att såväl en prolog som en epilog skulle kunna läggas till, för att tydligare koppla samman historien med det som är tänkt att ske i nästa del (det är tänkt att bli en trilogi).

När jag hämtat mig från chocken och frågade varför det inte var ett problem att manuset var 60 procent längre än vad vi ursprungligen pratat om, sa hon helt ärligt att vi faktiskt alla tjänade på att berättelsen blev längre. Det här är en bok som främst kommer att lyssnas på, och i de digitala strömningstjänsterna är ersättningen till författare och förlag direkt avhängig bokens omfång, en lyssning på en bok som är 16 timmar ger dubbelt så hög ersättning jämfört med en bok på 8 timmar. Så länge jag skrev bra och medryckande, fick jag i princip skriva hur långt jag ville, blev budskapet.

Nu kommer jag visserligen ändå att under redigeringsfasen försöka hyvla ner min historia lite grann – jag vägrar ha dödkött hängande kvar bara för att tjäna några kronor extra – men det här sättet att räkna på ställer onekligen en del gamla sanningar inom bokbranschen på ända. Tidigare kunde förlagen inte ta betalt fullt ut för riktigt långa böcker, men nu tjänar de tvärtom mer på att ge ut sådana jämfört med korta.

Räkna alltså med fler tegelstenar framöver. Åtminstone digitala sådana.

Jag är veckans gäst hos Ljudboksklubben

Ljudboksklubben är en fin videopodd som drivs av ljudboksentusiasterna Peter Carlén och Peter Westberg (den senare är för övrigt även verksam som dystopisk spänningsförfattare). I samband med att jag var nere i Stockholm för att gå på Storytel Awards blev jag tillfrågad om att medverka som gäst, och det ville jag så klart! Resultatet går att skåda nedan, eller att ta del av som traditionell ljudpodd på alla platser där poddar återfinns, exempelvis via Apples Podcaster eller Spotify.

I avsnittet får ni höra mig prata om mitt författarskap (med ljudböckerna i fokus), min relation till den norrländska litteraturen och begreppet ”Norrland”, min syn på om litteraturen hotas av ljudbokens framfart samt få förklarat varför jag skulle vilja äta middag med en person som aldrig existerat. Bonus: Jag berättar för första gången i ett publikt sammanhang om mitt kommande Storytel Original-projekt! Bara det gör ju lyssningen väl värd.

Intervjuad hos Krimtidpodden

Just ja! Jag är med på ett hörn i det senaste avsnittet av Krimtidpodden, som drivs av de två eminenta spänningsförfattarna Anna Bågstam och Rebecka Edgren Aldén. Huvudgäst i avsnittet är Pascal Engman, men jag intervjuades av Anna om att skriva ljudboksserier när vi båda bevistade Littfest härförleden, och kommer in framåt slutet av avsnittet. Podden kan hittas hos alla poddtjänster, och även här om man vill lyssna på webben.

Krimtidpodden #13
Pascal Engman berättar om vikten av att göra gedigen research och sitt behov av att skriva varje dag. Ett skrivande som har lett till två framgångsrika bokserier, dels med den egna serien om Vanessa Frank och dels 90-talsserien ihop med Johannes Selåker. Han berättar också om sin kommande bok Bestseller, vad han drömmer om att skriva härnäst och vad som är den bästa känslan som författare. Dessutom bonusintervju med författaren Daniel Åberg som rönt stora framgångar med sina ljuboksserier Virus och Nära gränsen.

Och se för guds skull till att ta er an hela avsnittet. Huvudintervjun med Pascal Engman är toppen.

Ia Genberg värdig mottagare av Augustpriset

Man bör väl inte vara den som är den, men ibland är ju detta exakt vad man vill vara. Så nu tänker jag citera vad jag skrev i en krönika i Västerbottens-Kuriren i början av juni:

Det brukar varje år dyka upp en eller två romaner som framstår som närmast självklara att bli favorittippade till det årets Augustpris. Detaljerna är en sådan bok – den fick så mycket beröm av landets kritikerkår när den gavs ut i januari att det nästan kändes koordinerat. Samtidigt är det heller inte vad man skulle kalla en ”typisk kritikerbok”, den är på intet sätt svår eller undanglidande, tvärtom är det en flyhänt berättad historia där en kvinna ansatt av feber låter fyra personer från sitt förflutna träda fram för att teckna berättelsen om ett liv. Det låter inte särskilt spektakulärt men tro mig (och alla andra kritiker som hyllat den då) – det är det. Och till det spektakulära hör att Genberg lyckas med detta på bara 150 sidor.

Just den där kombinationen – litterärt hyllad men samtidigt hyfsat bred i anslaget – brukar vara viktig när det gäller Augustpriset. Till detta läggs sedan något odefinierbart som är svårt att konkret sätta fingret på men som känns självklart när man står inför det. Vissa böcker har helt enkelt ”det” och råkar ges ut vid exakt rätt tidpunkt. Och detta år tror jag att stjärnorna står exakt rätt för Ia Genberg och Detaljerna.

Kul att ha rätt. Grattis Ia Genberg till årets Augustpris i skönlitteratur!

Detaljerna är för övrigt den enda av årets tre vinnare som även finns utgiven som ljudbok, i inläsning av Katarina Ewerlöf. Själv läste jag den som e-bok och föll stenhårt, och tog därefter av bara farten hennes tidigare romaner Sent farväl och Söta fredag (som även dessa finns som e-böcker hos Storytel och de andra ljudbokstjänsterna). Gillade samtliga mycket, och tänker nu även ta mig an novellsamlingen Klen tröst & andra berättelser.

Sexton år med Augustpriset

Genom åren har jag försökt sätta blåslampa på Förläggareföreningen på olika sätt för att de ska satsa mer på och uppdatera Augustpriset. Jag har flera gånger skrivit om mansdominansen bland nominerade och vinnare (vilket numera får sägas i stort vara ett minne blott, glädjande nog), deras stundtals allmänt katastrofala hantering av priset (som numera är hyfsat tillfixat tycker jag) och de senaste sex åren sammanställt hur många av de nominerade som finns utgivna i ljudboksformat (överlägset bästa året hittills var 2020, då hela åtta ljudbokstitlar återfanns bland de nominerade).

I torsdags var det dags igen, då jag skrev en krönika i Västerbottens-Kuriren där jag uppmanade Förläggareföreningen att utöka antalet priskategorier från tre till fem. Boktugg gjorde en kortis på det i sitt nyhetsbrev (där de även skrev om min ljudbokssammanställning), men mer än så har jag inte sett det kommenteras i offentliga kanaler. Men! Jag har i halvoffentliga sammanhang sett medlemmar i årets Augustjury ge sitt stöd för mina tankegångar. Betyder det att något kommer att hända i frågan? Nja, det vet jag väl inte. Drömma går ju.

Krönikan kommer här i spalterna om någon vecka, men fram tills dess får ni nöja er med länken ovan.

Faktum är att det har gått sexton år sedan jag skrev om Augustpriset i bloggen första gången. Sexton! Her-re-gud. En annan gammal Augustfavorit här i spalterna är för övrigt från Augustgalan 2007, året då jag lyckades medverka två minuter i TV4:s nyhetssändning och hamnade på DN:s förstasida, utan att ens ha varit nominerad.

Kollade i mitt textarkiv, och tydligen har jag på ett eller annat sätt haft Augustpriset som utgångspunkt för åtta olika krönikor i Västerbottenskuriren sedan jag inledde mitt återkommande värv för deras eminenta kultursida 2017. Det verkar onekligen som att jag har någon form av crush på den där Augustgubben. Kanske borde försöka skriva en bok någon gång som skulle ha chansen att bli nominerad.

Augustnomineringarna 2022: Ett rätt bra år för ljudböckerna

Årets Augustnomineringar är ute! Och bortsett från att jag gläds över Ia Genbergs nominering (jag skrev en krönika i Västerbottens-Kuriren i våras om varför jag tror att hon plockar hem årets skönlitterära statyett), så har jag som brukligt är gjort den officiella (nåja…) sammanställningen av hur det ser ut på ljudboksfronten. Och jag skulle väl säga att årets resultat är rätt hyfsat!

2022 års nominerade till Augustpriset. Fem titlar av arton finns i dagsläget som ljudböcker.

Vid dagen för nomineringspresentationen fanns totalt 5 av 18 titlar utgivna som ljudböcker. Det rör sig om två i den skönlitterära klassen genom Ia Genberg och Lina Wolff, två i fackboksklassen genom Hans-Gunnar Axberger och Andreas Cervenka samt en i barn- och ungdomsklassen genom Nora Khalil. Det är två bättre än katastrofen i fjol (då bara tre av de nominerade fanns i ljudboksform), men långtifrån toppåret 2020 då hela åtta (!) titlar återfanns som ljudbok. Fem är dock faktiskt näst bäst genom tiderna, jag har gjort den här sammanställningen i bloggen varje år sedan 2017 (och även kontrollerat hur det såg ut tidigare år), och bortsett från det onormala året 2020 har det aldrig varit fler än fyra nominerade ljudböcker tidigare. Så ja – rätt bra!

Dessutom finns offentliggjorda utgivningsbeslut på ytterligare tre av de nominerade, vilket sätter extra guldkant på årets startfält. I skönlitterära klassen ska Anneli Jordahls bok komma i ljudform i december och Johannes Anyurus i januari, och redan i november kommer Emma Adbåges bok i barn- och ungdomsklassen ut som ljudbok.

Samtliga nominerade återfinns nedan (titlar som redan i dag finns som ljudbok presenteras i fetad stil).

Årets svenska skönlitterära bok:
• Ixelles av Johannes Anyuru (Norstedts)
• Detaljerna av Ia Genberg (Weyler förlag) inläst av Katarina Ewerlöf
• Björnjägarens döttrar av Anneli Jordahl (Norstedts)
• Minnen av infraröd av Iman Mohammed (Norstedts)
• Dröm, baby, dröm av Jenny Tunedal (Wahlström & Widstrand)
• Djävulsgreppet av Lina Wolff (Albert Bonniers förlag), inläst av Cecilia Nilsson

Årets svenska fackbok:
• Statsministermordet av Hans-Gunnar Axberger (Norstedts), inläst av Per Runhammar
• Jag har torkat nog många golv. En biografi om Maja Ekelöf av Nina van den Brink (Norstedts)
• Pontus Hultén. Den moderna konstens anförare av Claes Britton (Albert Bonniers förlag)
• Girig-Sverige. Så blev folkhemmet ett paradis för de superrika av Andreas Cervenka (Natur & Kultur), inläst av Jonas Kruse
• Kläda blodig skjorta. Svenskt barnafödande under 150 år av Maja Larsson (Natur & Kultur)
• Svart historia av Amat Levin (Natur & Kultur)

Årets svenska barn- och ungdomsbok:
• Såret av Emma Adbåge (Rabén & Sjögren)
• Yani av Nora Khalil (Natur & Kultur), inläst av Magdi Saleh
• Jaga inte oss av Eva Lindström (Alfabeta)
• Bettan av Marie Norin och Elisabet Ericson (Alfabeta)
• Vi ska ju bara cykla förbi av Ellen Strömberg (Rabén & Sjögren och Schildts & Söderströms)
• Ingen fara! av Henrik Wallnäs och Erik Svetoft (Lilla Piratförlaget)

I övrigt då? Det blev ett riktigt bra år för Norstedts, som plockade hem hela tre nomineringar i den skönlitterära klassen, två titlar i fackboksklassen samt två Rabén & Sjögren-nomineringar i barn- och ungdomsklassen – totalt sju titlar därmed, vilket gjorde dem till vinnare i den inofficiella koncerntävlingen. Huvudkonkurrenten Bonniers fick bara ihop tre titlar i år (två Albert Bonniers och en Wahlström & Widstrand). Faktum är att Natur & Kultur blev näst bästa koncern, med fyra titlar nominerade i egen regi och en femte genom Weyler förlag, som ju sedan några år är ett imprint till NoK. Ytterligare ett förlagshus – Alfabeta och Lilla Piratförlaget som gick samman tidigare i år – fick totalt tre nomineringar.

Årets Augustprisgala anordnas 28 november.