Recension: Den komplexa Ann Lindell tillbaka i polisuniformen

Nedanstående litteraturrecension publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 11 juli:

——

Kjell Eriksson skriver lika bra och precist som någonsin när han gör en nystart med en trilogi som tar avstamp i den uppländska myllan.

Kjell Eriksson
Den skrattande hazaren
Ordfront förlag

Upplandsförfattaren Kjell Eriksson, som på 00-talet skrev en tio böcker lång deckarserie om Uppsalapolisen Ann Lindell, har nu ett decennium senare plockat upp Lindelltråden igen. Resultatet ”Den skrattande hazaren” är en till stora delar mycket angenäm återkomst till den uppländska myllan.

Kjell Eriksson, som efter Lindellsviten bland annat skrivit två deckare som utspelar sig i Brasilien där han numera bor, blev aldrig en av de riktigt storsäljande krimförfattarna under deckarboomens 00-tal. Böckerna var ändå framgångsrika och den fjärde titeln i sviten, Prinsessan av Burundi, tilldelades Svenska Deckarakademins utmärkelse Bästa svenska kriminalroman år 2002. Eriksson nämndes ofta som en av de mest kvalitativa i kriminalvågen, och författarens bakgrund i arbetarrörelsen och som trädgårdsmästare lyste igenom i prosan – när arbete med händerna beskrevs var det alltid tydligt att kunskapen inte googlats fram sittande i en skrivbordsstol, utan sprang från praktisk erfarenhet.

I böckerna fanns därtill ett lågmält patos och en förståelse och sympati för den lilla människan. På vissa sätt liknade Erikssons Ann Lindell-svit Henning Mankells böcker om Kurt Wallander, de skildrar samma Sverige och ställer samma frågor om samhället, men Lindellböckerna var bokstavligen mer jordnära och saknade den pompösa ton Mankell ibland fastnade i.

När nu Ann Lindell återvänder känns kvaliteterna igen, Eriksson skriver lika bra och precist som någonsin, och ska något läggas nystarten – som är tänkt att bli en trilogi – till last är det att Lindells plats i tillvaron känns en smula konstruerad när vi möter henne igen.

För i Den skrattande hazaren har Ann Lindell lämnat polisyrket, flyttat till den norduppländska landsbygden och börjat arbeta på ett ostysteri (kärleken till arbetet med händerna, som sagt). Snart drabbar dock – föga förvånande sett till genren – ond, bråd död den till synes idylliska bygden. En nedlagd skola som huserar en sluss för asylsökande brinner, tre människor dör och snart har traktens inneboende mörker trängt upp till ytan och den forna kommissarien står åter i centrum av en polisutredning.

Det är ett grepp vi sett många gånger förr och det görs egentligen inte dåligt här heller, men det är något i uppbyggnaden som känns sökt, ett par bärande bjälkar vars konturer kan anas även i ytskiktet. Kanske borde författaren även ha låtit Ann Lindell anno 2019 stå lite friare till det förgångna, nu blir det trots att hon hängt in uniformen i garderoben några kopplingar för mycket till det tidigare polislivet, inte minst spökar fallet som avhandlades i den ovan nämnda Prinsessan av Burundi. Det blir aldrig exkluderande för dem som är nya Lindelläsare, men jag är heller inte säker på att vi som följde bokserien under 00-talet vinner så mycket på trådarna bakåt.

Min kritik bör dock inte låta någon avskräckas. Jag är otroligt glad att Kjell Eriksson återvänt till det uppländska slättlandet och den komplicerade Ann Lindell. Ämnena han med brotten som grund vill diskutera känns därtill brännande aktuella och är väl gestaltade – den tynande, av centralmakten ignorerade landsbygden och misstron mot främlingar som ofta följer i dess spår.

Att han dessutom avrundar historien med att på känt tv-seriemanér ”teasa” om vart historien ska ta vägen i nästa bok tyder på självförtroende. Jag längtar redan till nästa.

Recension: Poetisk polisdeckare i västerbottniskt 1950-tal

Nedanstående litteraturrecension publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 29 juni:

——

Västerbottensbördige poeten Stig Andersson debuterar som deckarförfattare med en spännande polishistoria målad i koncisa vackra penseldrag.

Stig Andersson
Myrgöreln
Bokförlaget Tufvan

Myrgöreln är en ovanlig debut. Västerbottenbördige författaren Stig Andersson har som poet gjort avtryck i sydligaste Norrland, men hittills lämnat få spår efter sig i hembygden. Med detta lågmälda insteg på kriminalromanens bana lagom till 75-årsdagen ändras detta.

Stig Andersson föddes och växte upp i Skellefteå och utbildade sig i Umeå. Trots ett långt författarliv är han antagligen okänd för de flesta västerbottniska läsare. Efter utbildningen drog Andersson söderut och hamnade i Gävle, en stad han därefter förblivit trogen och arbetat i som socialarbetare under hela sitt yrkesliv.

Vid sidan av arbetet har han diktat. Starten kom med Kylskåpsblues 1973 och bredast nådde han 1986 med Älven, som bland annat premierades med Rörlingstipendiet (som Norrlands litteraturpris hette fram till 2008). Med åren har det blivit totalt nio poesisamlingar, senast 2016 års I själ och hjärta där han samlade kortdikter av japanskt och kinesiskt snitt.

I Gästrikland har han länge tillhört samma “scen” som den lokala författarprofilen Bernt-Olov Andersson, som också tagit bildporträttet på Stig Andersson som pryder insidan av bokens baksidesflik.

Västerbotten har förekommit även i Anderssons poesi, men i förstlingsverket i långform återvänder författaren till sina geografiska rötter fullt ut. Myrgöreln är en berättelse från en västerbottnisk älvdal i mitten av 1950-talet i den fiktiva byn Långsvedjan, dit kommissarie Allan Bengtsson från mordkommissionen i Stockholm anländer med några mannar efter att ett man brutalt dräpts. Iklädd vit kostym har han skjutits så illa i ansiktet att hans identitet inte kunnat fastställas. Vem är mannen? Varför har han mördats? Och vem kan ha gjort det?

Sakta börjar den tillresta polismannen nysta genom hembesök i traktens gårdar, otaliga kaffetårar i vedspiskök där ekon från 1800-talet ännu kan höras.

Tiden som Andersson förlagt berättelsen i är väl vald, en brytpunkt mellan det gamla och det nya. Kommissarien får så klart stå för det nya, han är omvärlden som tränger sig på, men någon egentlig kollision sker aldrig, författaren är noga med att aldrig göra schabloner av människorna han skildrar längs vägen fram mot gåtans lösning.

Kommissarien bär på en lågmäld mollton, lite som myrgöreln själv, det västerbottniska namnet på storspoven, vars uppbrutna sång med sorgesam klang Bengtsson flera gånger lägger märke till och berörs av, även om han vid ett tillfälle kallar dess drillande astmatiskt. ”Något som ville bli lyssnat till”, konstaterar han. ”Kanske ett spörjande. Något nästan andligt.”

Redan på försättsbladet är författaren tydlig med vad för typ av historia vi har att vänta oss – “Berättelse om ett brott” står under titeln, men även om orden ekar av det “Roman om ett brott” som Sjöwall/Wahlöö myntade redan på 1960-talet, är “Myrgöreln” långtifrån en gängse kriminalroman, trots att handlingen till det yttre utan tvekan är en polisdeckare.

Men Stig Andersson har andra anspråk än att bara berätta en spännande historia. En poet som med vackra, koncisa penseldrag ofta skildrat naturen i sin diktning glömmer inte det bara för att han byter genre, och resultatet blir därför en historia som genomgående bjuder på fina blickar för miljöer och stämningar.

Att dialogen är skriven på dialekt bör nämnas. Men det är genomgående bara lokalinvånarna som begåvats med detta, stockholmaren Bengtsson talar en felfri rikssvenska som jag tycker ger samtalen viss slagsida. Om nu västerbottniskan ska skrivas ut som den talas – eller talades i Anderssons ungdom, kanske snarare – bör då inte stockholmskan göra det också? Visst, kommissarien är sprungen ur det byråkratiska, korrekta Myndighetssverige, men den totala renons på språkliga egenheter som Bengtsson och hans kollegor uppvisar gör mig ändå lite förbryllad.

Oaktat denna detalj – Myrgöreln är en väldigt fin romandebut. Hoppas veteranen Stig Andersson har fått blodad tand.

13. Påbörjad många gånger, men aldrig utläst

Jag kan faktiskt inte erinra mig någon sådan bok i tryckt form, det är väldigt sällan jag inte avslutar en bok jag påbörjat, och om jag gör det, har jag ingen fallenhet för att återfalla i ytterligare försök.

Däremot har jag vid åtminstone två tillfällen försökt komma igång med att lyssna på Jo Nesbøs deckare på Storytel, men av någon anledning tappat sugen båda gångerna. Med tanke på att jag är en storkonsument av kriminallitteratur i ljudboksform – åtminstone 85 procent av mitt Storytellyssnande består av deckare då jag i regel finner att den sortens litteratur kräver mindre koncentration och jag gärna sköter hushållssysslor eller tränar när jag lyssnar – är det lite konstigt att jag inte lyckats ta mig an Nesbø, han är nog den enda av de stora elefanterna inom nordisk kriminallitteratur (som ges ut som svenska ljudböcker) som jag inte följer regelbundet.

Jag älskar mina ljudboksstunder. Faktum är att jag kan se fram emot att få gå ut och ploga gården och att få gå ner i källaren för att hänga en rejäl hög med tvätt och sortera det som torkat, bara för att få en halvtimmes oavbrutet lyssnande i ensamhet.

Men Jo Nesbø, nej – vi har inte kommit överens.

——

Det här inlägget är en del av Bokhoras julutmaning.

5. Dagens boktips (eller kanske främst diskussion om Audible)

Jag har börjat med Audible igen.

Jag skrev ju ett hej då-inlägg till dem för några år sedan, som fortfarande får rätt så mycket träffar i takt med att allt fler svenskar börjat lyssna på ljudböcker och vill googla sig till engelskspråkiga alternativ, men så drabbades jag av ett Stephen King-sug tidigare höstas, och eftersom hans tegelstenar är hopplösa att få in i min lästillvaro just nu, tänkte jag att jag skulle lyssna mig igenom de senaste titlarna. Håller som bäst på med 11/22/63 nu, har klarat av tjugotre timmar, bara sju kvar.

Under åren som passerat har Audible tveklöst blivit bättre rent tekniskt, deras lyssningsapp fungerar väldigt bra, vad jag minns hade de inte ens någon sådan 2011 när jag vinkade adjö förra gången. En irriterande brist är dock att det inte går att välja böcker i appen om man är iPhoneanvändare, du måste göra valen på webben och kan sedan ladda ner böckerna direkt i iPhoneappen. Anledningen är att Audible till skillnad från exempelvis svenska Storytel inte är en ren prenumerationstjänst av ät allt du orkar-modell, utan abonnemanget ger dig fortlöpande en ny credit varje månad som du växlar in mot en ljudbok (credits man inte använder sparas och kan användas senare). Det här räknas rent tekniskt som köp av Apple, och alla köp som görs inuti en app ska de ju ha 30 procent av kakan på, vilket inte Amazonägda Audible är så sugna på, därav krångligheten.

Nåväl, med tanke på hur långa de titlar jag hittills lyssnat på har varit så kan jag leva med det här böket, det är inte som att jag hinner lyssna ut 30-timmarseposen varannan dag.

Frågan är dock – är det lönt att både ha Audible och Storytel? Nja, det vete fasiken egentligen. Så jag får väl se långlivat mitt Audiblekonto blir när jag väl har betat av de Kingtitlar jag har tänkt ta mig an – och kan ta mig an. För samma sak som 2011 gäller tyvärr fortfarande, due to publishing rights restrictions kan jag fortfarande inte lyssna exempelvis på 34-timmarstegelstenen Under the Dome. För att få full nytta av Audible behöver jag alltså registrera ett nytt Amazonkonto med amerikansk adress. Orka.

Höstens Kingfäbless kom för övrigt lämpligt, jag har fått i uppdrag att recensera hans purfärska Väckelse till UNT till nästa vecka. Länk till den kommer när den väl är publicerad.

——

Det här är del 5/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning.

Pausfågel

Argh! Det här är första dagen i årets #blogg100-serie som jag inte kommer på en enda vettig grej att blogga om.

Visserligen har dagen varit lång. Och jag har precis sett det kanske nattsvartaste avsnitten av “The walking dead” någonsin vilket tog musten ur mig en smula vilket jag skulle kunna skriva om men jag sparar nog det till ett inlägg på TVdags.

Så vi stannar här. Ska gå till sängs och läsa i Elin Boardys “Mary Jones historia“, lär väl somna efter tre sidor. Nej, inte för att den är tråkig, utan för att det helt enkelt är så jag tenderar göra dessa kvällar.

I händelsernas centrum

Jag lyssnar på väldigt mycket ljudböcker dessa dagar. All målning, all spackling, allt slipande – det sker till ljudet av en uppläst bok. I regel lyssnar jag på deckare, det kräver inte ett lika aktivt lyssnande, det räcker att följa intrigen, missar jag en fras eller två i språkets vindlingar gör det inte lika riktigt som i en mer litterär bok.

Just i detta nu lyssnar jag på en av de bästa deckare jag tagit mig an på länge. Tove Alsterdals “I tystnaden begravd” är oerhört spännande, historiskt intressant (de svenska Sovjetemigranterna på 30-talet!) och fylld av igenkänning, för likt huvudpersonen Katrine är även jag ny i Tornedalen med allt vad det innebär (en hel del).

Huruvida Vittangi är en del av Tornedalen får visserligen sägas vara en definitionsfråga. Enligt Wikipedia består Tornedalen främst av Haparanda, Övertorneå och Pajala kommun på den svenska sidan, och Vittangi ligger i Kiruna kommun tio mil norr om Pajala. Men enligt Wikipediasidan tornedalingar är en definition av ordet människor boende längs Torne älv, och till den är det inte mer än trehundra meter från vårt hus. Så ja, lite tornedaling får jag väl sägas vara numera.

Men “I tystnaden begravd”. En riktigt bra deckare, som nominerades till 2012 års bästa svenska kriminalroman men fick se sig slagen av Åsa Larssons “Till offer åt Molok“, som ju intressant nog utspelar sig blott några mil åt nordväst, Åsa Larssons deckare har sitt centrum i den lilla byn Kurravaara, även den belägen längs Torne älvs strand, en dryg mil norr om Kiruna.

Hör ni det där nere i söder – det är här uppe det händer.

Crossoverlitteratur, jOBS och korvgrillning

Intressant text i Svenska Dagbladet i dag om crossoverlitteraturens allt starkare ställning. Läsningen har förändrats, kvar står litteraturkritiker och pratar om romanens död, medan romanen själv verkar mer levande än någonsin. I alla fall om crossoverlitteraturens (framför allt) kvinnliga lustläsare får bestämma, skriver Elise Karlsson. Själv hade jag tänkt låta mitt nästa läsprojekt efter “Händelser vid vatten”, som jag läser om efter Sydsvenskans deckaromröstning vid nyår, bli den mycket hyllade crossovern “Förr eller senare exploderar jag“, även om den svenska titeln känns onödigt ungdomsflirtande (originaltiteln är “The fault in our stars”).

Den mycket långa recensionen av biopicen “jOBS” i The Verge lovar gott. Mer blandat på andra ställen visserligen, men ändå en bra känsla i min mage. Tror absolut att det kan bli en bra underhållningsfilm om Steve Jobs uppgång, fall och second coming. Även här har vi ju att göra med en hemsk titel, dock.

Nu ska vi grilla korv i öppna spisen. Det tycker jag att jag förtjänar efter att ha plogat hela gården med Tage sittandes i skopan.

Arne Dahl, Benny Griessel och hen

Jag håller på och lyssnar på Arne Dahls “Hela havet stormar” för närvarande, och gillar den mestadels mycket. Två korta saker:

Det är ju oerhört roligt att han låter Deon Meyers ärrade Kapstadenpolis Benny Griessel göra en pyttepytteliten cameo. För det gör han väl? Jag älskar sådana där små detaljer.

Är det den första svenska vuxenboken där pronomet hen dyker upp? Visserligen bara en gång, men ändå.

Himmel över London

Jag är rent generellt ett stort fan av Håkan Nesser. Hans senaste roman “Himmel över London” hör dock inte till mina favoriter. Här är min recension i Upsala Nya Tidning, som publicerades i fredags.

Uppdatering: Ser för övrigt att jag och Göran Greider, som recenserat i dag i DN, i det närmaste helt ense. Ett gott betyg för mig själv som alltid gillat Greider.

Så som i en spegel

Nej, någon spegel av samtiden är väl ändå inte Elin WägnersNorrtullsligan“, även om den jämställdhet som berättarjaget Pegg och de övriga kvinnorna i ligan kämpor för på intet sätt uppnåtts i samhället 103 år efter dess ursprungliga utgivning.

Men ändå tycker jag att det känns som en spegel, om än förvrängd. Det Stockholm Elin Wägner skriver om i sin debutroman känns så nära, men är ändå så annorlunda. Kvartetten går längs de gator jag sedan länge gjort till mina, om jag inte misstar mig bor de till och med i samma kvarter som jag förlade huvudpersonens lägenhet i “Vi har redan sagt hej då” till, blott ett stenkast ovanför Odenplan på Norrtullsgatan.

Hur är den som roman då? Mer intressant som tidsdokument och debattinlägg än berättelse, skulle jag säga. Ett drygt halvår i kontoristernas strävsamma liv, några lyckas, andra dör, även fast ingen visserligen dör och ingen väl riktigt lyckas heller. De gjorde sällan det vid den här tiden, kvinnorna som gick i bräschen på arbetsmarknaden trots kraftigt motstånd från samhället i stort.

Har jag roligt under läsningen? Absolut. Det finns en uppfriskande lätthet i historiens jargong, dialogen är rapp och fyndig, karaktärernas öden berör även om själva handlingen inte riktigt förmår göra det.

Formgivningen av den nya “Stockholm läser”-utgåvan så. Jag gillar den verkligen, när jag såg boken tänkte jag genast att det är så här jag vill att pocketversionen av min ovan nämnda roman ska se ut. Det passar visserligen inte riktigt, men jag kan väl få drömma?

En avslutande fundering. Jag undrar om den här nya utgåvan skapats genom att ett äldre original scannats in, och att sedan en ny text satts utifrån denna inscanning? På några ställen dyker nämligen småmystiska fel upp, som känns som att ett OCR-program inte lyckats tolka originaltextens bokstäver på korrekt sätt. Nu minns jag så klart inte exakt var de här grejerna dök upp och jag skrev inte ner det – och språket de uttrycker sig på i boken är annorlunda mot vad vi är vana vid drygt 100 år senare – men jag undrar jag om det inte var ett par u:n som tolkats som å:n eller om det var tvärtom eller åtminstone liknande.

Ja ni hör ju. Spiksäker på min sak.

——

I kväll talar för den delen litteraturvetaren Boel Hackman, som också skrivit efterordet till den nya utgåvan av “Norrtullsligan”, om Elin Wägner på Skarpnäcks bibliotek i södra Stockholm, som en del i “Stockholm läser”-satsningen. Åk dit vetja!

Femton minuter räcker inte

Jag har aldrig varit någon novelläsare av rang, vet inte exakt vari mitt problem består men jag tror att det handlar om att jag har svårt att fatta tycke för en berättelse direkt, jag vill låta saker sakta växa sig in i mig. Att bara stiga rakt in i en värld och ta del av ett begränsat skeende och sedan pang bom tjong är det över, nej, det är inte riktigt vad jag längtar efter när jag läser.

Man skulle också kunna påstå att det handlar om att jag är korkad. Att jag inte klarar av att in för många intryck på för kort tid. Kanske är det så.

Men oavsett orsak – det här är ett grundproblem i mitt läsande som jag alltid har tampats mot, och under rådande omständigheter gör det läsningen av Alice Munros “Kärlek vänskap hat” än svårare. För om det är något som mitt snart årslånga föräldraskap har fört med sig, så är det att ögonen aldrig orkar hålla sig uppe mer än tio, kanske femton minuter efter att sängläsningen inletts. Då Munros noveller ligger på 30-40 sidor vardera, räcker inte den tiden för att läsa en novell per kväll, inte ens en novell på två kvällar, snarare tre eller till och med fyra om tröttheten är extra stor. Alltså ligger jag där i sängen, funderandes över vad jag läste senast, vem huvudkaraktären är i den här berättelsen, om det var i den här eller i den förra som det var en kvinna som mindes att hon som barn haft en vän vars pappa byggde brunnar, om jag ska bli tvungen att bläddra tillbaka för att förstå vem Queenie är, vem hon har rymt med, om det ens var hon som rymde eller om det var någon i förra novellen.

Ja, och så vidare.

Inget av det här är så klart Alice Munros fel, jag hyser inga tvivel om att hon är novellkonstens mästare och värdig ett nobelpris, som det brukar sägas när det vankas oktober. Men just nu klarar jag inte av att varje kväll memorera ett nytt persongalleri som jag ska somna ifrån inom en kvart, ingen av oss två mår bra av det. Alltså avvaktar jag med resten av hennes författarskap tills Tage och hans eventuella framtida syskon skaffat sig dygnsrytmer som inte innebär uppstigning före klockan fem varje morgon, och ägnar mig åt romaner där ramarna hålls intakta över längre sidrymder istället.