Kategori: Böcker jag läst/hört

Femton minuter räcker inte

Jag har aldrig varit någon novelläsare av rang, vet inte exakt vari mitt problem består men jag tror att det handlar om att jag har svårt att fatta tycke för en berättelse direkt, jag vill låta saker sakta växa sig in i mig. Att bara stiga rakt in i en värld och ta del av ett begränsat skeende och sedan pang bom tjong är det över, nej, det är inte riktigt vad jag längtar efter när jag läser.

Man skulle också kunna påstå att det handlar om att jag är korkad. Att jag inte klarar av att in för många intryck på för kort tid. Kanske är det så.

Men oavsett orsak – det här är ett grundproblem i mitt läsande som jag alltid har tampats mot, och under rådande omständigheter gör det läsningen av Alice Munros ”Kärlek vänskap hat” än svårare. För om det är något som mitt snart årslånga föräldraskap har fört med sig, så är det att ögonen aldrig orkar hålla sig uppe mer än tio, kanske femton minuter efter att sängläsningen inletts. Då Munros noveller ligger på 30-40 sidor vardera, räcker inte den tiden för att läsa en novell per kväll, inte ens en novell på två kvällar, snarare tre eller till och med fyra om tröttheten är extra stor. Alltså ligger jag där i sängen, funderandes över vad jag läste senast, vem huvudkaraktären är i den här berättelsen, om det var i den här eller i den förra som det var en kvinna som mindes att hon som barn haft en vän vars pappa byggde brunnar, om jag ska bli tvungen att bläddra tillbaka för att förstå vem Queenie är, vem hon har rymt med, om det ens var hon som rymde eller om det var någon i förra novellen.

Ja, och så vidare.

Inget av det här är så klart Alice Munros fel, jag hyser inga tvivel om att hon är novellkonstens mästare och värdig ett nobelpris, som det brukar sägas när det vankas oktober. Men just nu klarar jag inte av att varje kväll memorera ett nytt persongalleri som jag ska somna ifrån inom en kvart, ingen av oss två mår bra av det. Alltså avvaktar jag med resten av hennes författarskap tills Tage och hans eventuella framtida syskon skaffat sig dygnsrytmer som inte innebär uppstigning före klockan fem varje morgon, och ägnar mig åt romaner där ramarna hålls intakta över längre sidrymder istället.

Ett något fattigt blodläge

Jag tyckte väldigt mycket om Johan Theorins två första delar i Ölandsserien i skarven mellan deckare och folksägn, ”Skumtimmen” och ”Nattfåk”– även om jag hade invändningar mot båda. När jag väl tog mig tid att lyssna igenom den senaste ”Blodläge” hade jag vissa således vissa förväntningar.

Kanske var det att jag lyssnade på den tredje delen om den gamle skepparen Gerlof Davidsson som ljudbok, som gör att jag inte riktigt föll för den på samma sätt. Lyssnandet har tagit lite för lång tid och känts splittrat, jag har inte haft möjlighet att promenera de där riktigt långa Tagepromenaderna som är så bra för ljudbokslyssning på sistone.

Eller så gick jag helt enkelt inte igång på älvorna.

För något i min relation till ”Blodläge” har känts svalt. Ovissheten kring det övernaturliga kommer inte riktigt fram på samma sätt, jag får känslan av att Theorin själv verkar tycka att älvor är en smula löjliga, så fort de påstås ligga bakom en händelse i boken är jag övertygad om att vi senare i handlingen kommer att få reda på att det finns naturliga – eller ja, det vi i modern tid anser naturliga – orsaker bakom. Den känslan fick jag aldrig i de två första böckerna.

Men ändå, visst uppskattar jag även ”Blodläge”, Theorin har lyckats bra med att hitta en alternativ värld för sina kriminalhistorier, den gängse kommissarien med trassligt privatliv och alkoholproblem står ingenstans att finna, istället befolkar han sina böcker med vanliga människor, där den knarrige, klurige och mysige Gerlof sitter sitter i historiens mitt och håller ordning på människor, tider, vetenskap och folktro. Enligt en bra artikel i Sydsvenskan om det svenska deckarläget år 2011 är det en trend vi för övrigt lär få se mer av, i takt med att förlagen börjar känns sig trötta på att pumpa ut deckare enligt standardmall 1A.

Johan Theorin ska ha planerat fyra delar i sin Ölandsserie. Jag hoppas på en grande finale.

En någorlunda bra skola

Att ta mig igenom Richard Yates författarskap genom öronen har blivit min grej. ”A good school” är den tredje av Yates romaner jag lyssnar på, efter att som alla andra ha börjat med ”Revolutionary Road” härom året och sedan gått vidare till ”Easter parade” i fjol. Till skillnad från de två sistnämnda finns inte ”A good school” översatt till svenska, ”Easter parade” kom ju nyligen i svensk pocket.

Om Richard Yates något tragiska författaröde, han började ju först under andra halvan av 00-talet få den publika uppskattning han förvägrades under sin livstid trots ofta strålande recensioner, har det redan skrivits spaltmeter, så jag besparar er det här. Angående ”A good school” så finns det väl en orsak till att den ännu inte översatts, jag finner den inte lika fångande som de andra två titlarna, persongalleriet på den fiktiva privatskolan Dorset Academy där boken utspelar sig under början av 1940-talet känns förvirrande stort och de 15-16-åriga pojkarnas samt deras lärares mer eller mindre olyckliga öden lyckas aldrig riktigt fånga mig.

Men det är något med Yates och hans förmåga att skildra människor på randen till att vara lyckade, men som aldrig når fram utan istället blir tragiska figurer, som ändå griper tag. Ingen går glad från sista sidan i en av hans romaner, karaktärerna skaver och deras öden är redan från början beseglade. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men hans värld fascinerar mig.

Så jag lär fortsätta, samtliga sju romaner Richard Yates skrev finns tillgängliga via Audible. Dessutom uppskattar jag deras genomgående modesta längder, ”A good school” är knappt fem och en halv timme lång, vilket känns befriande jämfört med de ofta 15-20 timmar som många romaner klockar in på.

Den antifascistiska skyddsvallen

Den kallades så, muren och gränsen mot Västberlin och Västtyskland, om man befann sig i Östtyskland. Gränsen, världens mest välbevakade och dödligt utrustade, var tvungen att skyddas från kränkningar till varje pris. Skjut för att döda.

Problemet var bara att det inte var fascisterna i västerled som försökte passera gränsen för att ta sig in i Östtyskland, utan landets egna medborgare som trots ogynnsamma odds satsade allt och sökte fly över till väst. ”Gränskränkarna” kom alltid inifrån, och straffet de mötte för att försöka ta sig därifrån var ofta ihjälskjutning på plats eller långvariga fängelsestraff om de tillfångatogs.

Peter Handbergs ”Släpp ingen levande förbi” är en fascinerande och oerhört välskriven bok i gränslandet mellan fakta och memoar om muren, gränsen och östblocket, i ungefär den ordningen. Svenske Handberg levde under delar av 80-talet i Berlin, och fängslades av muren och det komplicerade förhållande stadens invånare hade till den. Som boende i väst hade han möjligheten att kunna ta sig mellan stadens halvor, och när han nu med medelålderns mer avmätta öga ser tillbaka på sitt tjugonåntingliv i den delade staden, blir resultatet inte bara korrekta faktaskildringar om flyktförsök med nästan hundraprocentig ödesdiger utgång som han nosat fram ur arkiv, utan även en rent litterär och gripande skildring av hur det var att under 80-talet leva i murens skugga. Handberg var dubbelt privilegierad – till skillnad från östberlinarna kunde han enkelt ta S-bahntåget tillbaka till sitt bohem- och poetliv i väst när dagpassets giltighetstid närmade sig sitt slut, men han kunde också till skillnad från många av västberlinarna enkelt resa hem till Sverige när livet i den lilla västenklaven i hjärtat av östblocket blev för klaustrofobiskt.

Som deltidsboende i Berlin är det så klart extra spännande att läsa en bok som ”Släpp ingen levande förbi”, att haja till när Handberg skriver om platser jag besökt, gator jag vandrat och S-bahnstationer jag passerat som drygt 20 år senare inte röjer ett spår av sin säregna historia. Men Berlinmuren är i sig själv en så fascinerande och makaber skapelse att jag inbillar mig att även den som aldrig satt sin fot i staden eller knappt ens var född den där sällsamma novemberkvällen 1989 när betongväggen slutligen föll borde ha stor glädje av läsningen.

Inte direkt recensioner, men lite, på ett ungefär.

Eftersom mitt enda egentliga nyårslöfte var att läsa mer, se mer och umgås mer under 2011, tänkte jag att jag väl lika gärna kan ta och redovisa mitt läsande i all sin blygsamma glans här i bloggen. Så att ni ser om jag lyckas eller misslyckas med att upprätthålla något som helst tempo.

Troligen inte.

Därför: Så fort jag har läst ut eller lyssnat klart på en bok, bloggar jag ut någon sorts kortare reflektion.

Start i morgon.