Dags för Littfest!

Klev just på tåget i Gällivare – next stop Umeå och Littfest! I morgon fredag deltar jag dels i ett samtal om litteraturbranschens framtid klockan 16 (saxar ur programmet nedan) och dels redan klockan 08.45 när VK smygstartar sändningarna på Littfest-tv med sitt uppsnack-program.

Dessutom kommer jag då och då under hela festivalen att stå vid det bokbord som Norrländska Litterstursällskapet har med vår tidskrift Provins, där vi bland annat kommer att sälja en ursnygg jubileumsaffisch, med anledning av att tidskriften i år firar 40 år. Hoppas vi ses i vimlet!

———

Fredag kl 16, scen Äpplet
En litteraturbransch i förändring
På senare år har litteraturbranschen förändrats radikalt. Den tryckta boken utmanas av ljudboken, boklådorna av konglomerat och internethandel, förlagen av egenutgivare och hybridförlag. Är utvecklingen bara av ondo, är vi bara konsumenter styrda av kapital och algoritmer eller är det delvis också och en sund reaktion? Medverkar gör kulturredaktören Sara Meidell, författaren Daniel Åberg och professorn Sven Anders Johansson. Samtalet leds av journalisten Lasse Winkler.

UPPDATERING: Tyvärr har VK:s uppsnackspunkt på fredagsmorgonen blivit inställd med kort varsel, så jag får nöja mig med samtalet klockan 16 i stället. Synd, men då får jag ju i alla fall sova lite längre!

2021 års bästa i tre korta punkter

Inför det nya året brukar alla frilansare på Västerbottens-Kurirens kultursida få tipsa om de tre saker som var bäst under året som gick. Extremt korta tips, bara 200 tecken styck, och de kunde få spänna över i princip vad som helst. Det här är de tre jag efter viss vånda valde att lyfta fram:

Anders Teglund – Cykelbudet
En strålande och mycket personlig reportagebok som belyser gigekonomins baksidor inom budbranschen. Som ljudbok blir den ett allkonstverk där även pianisten Teglund kliver fram.

Maid
Första avsnittet av Netflix-serien Maid träffar rakt i solar plexus, och håller sedan greppet hela vägen. En drabbande skildring av USA:s fattigdomsfälla och en förälders kamp för ett värdigt liv med sin dotter.

Littfest-tv
När en litteraturfestival med besökare inte gick att genomföra satsade Littfest-gänget på webben. Och vilken helg det blev! Littfest-tv blev en verklig litteraturfest och satte en ny standard för kultur-tv i Sverige.

Såväl Cykelbudet som Littfest-tv har jag för övrigt skrivit om i ett par av fjolårets krönikor för VK, och som jag återpublicerat här i spalterna.

Krönika: Bokmässan blev ingen digital succé

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 30 september.

———

Nå, hur gick det för årets hybridvariant av Bokmässan då? Många har sett bilderna som kablades ut från Göteborg – de vanligen myllrande mässhallarna ekade ödsliga, vilket de som var på plats tog chansen att fota, det blev ju en sådan absurd kontrast från normalläget.

Vissa tog bilderna som ett förebud om mässans undergång, vilket fick mässledningen att gå ut i Dagens Nyheter och meddela att ryktet om deras död var betydligt överdrivet. Även de såg det absurda i de överdimensionerade ytorna, men menade att dessa var en förutsättning för att kunna ha publik på plats enligt covidlagens dåvarande regler för mässor.

Men bortsett från bilderna som verkade tagna i en gigantisk rymdhangar i en science fiction-film då – gick det bra? Mässledningen ville gärna säga det, och i ett summerande pressmeddelande lyftes siffror fram som skulle påvisa detta. De 6 700 fysiska besöken var i linje med förväntningarna, de cirka 90 000 visningarna som Bokmässan Play fått ihop beskrevs som ett stort publikintresse och det lyftes fram att fler män än vanligt tagit del av Bokmässan – cirka 35 procent av Play-tittarna var män, jämfört med att bara 20 procent brukar vara män på den fysiska mässan.

Vad man talade betydligt tystare om är hur dessa siffror stod sig mot fjolårets, då det ju arrangerades en heldigital bokmässa från ett antal studior som innebar premiär för det nu etablerade konceptet Bokmässan Play, som ska leva vidare även i framtiden.

Så låt oss jämföra med 2020. Vid mässans slut då hade 373 000 visningar registrerats. Årets 90 000 når inte ens en fjärdedel av detta. I fjol var dessutom programpunkterna betydligt färre än i år – 381 jämfört med årets 584. Det gav ett tittningssnitt på 980 personer per programpunkt 2020, att jämföra med drygt 150 i år. Ändå sattes ”Stort publikintresse för Bokmässan Play” som rubrik på årets summerande pressmeddelande från mässan. Huh?

Visserligen finns en viktig skillnad – i fjol kostade det inget att ta del av Bokmässan Play, men i år fick man betala 395 kronor. Det är alltså mycket möjligt att det här inte handlar om att Play-satsningen skulle vara dålig, utan snarare att betalningsviljan är extremt låg när det kommer till digital kultur. Vi vill streama gratis, annars får det vara.

Men om så är fallet, borde vi väl diskutera det och komma fram till hur vi får en förändring? Att försöka skymma undan ett så pinsamt faktum och hålla tummarna för att folkmyller och kindpussar snart åter är legio framstår för mig som önsketänkande.

Men att det är vad Bokmässan hoppas på är tydligt, för i samma pressmeddelande stod att ambitionen för 2022 är att överträffa publiksiffrorna för de senaste ordinarie mässorna. Jag kanske får äta upp detta, men tror verkligen någon att vi om ett år kan lägga Bokmässan 2022 till handlingarna genom att konstatera att fler än 86 000 människor myllrat runt på mässgolvet (vilket var den senaste ordinarie publiksiffran år 2019)? Med tanke på nya covid 19-varianter, tecknen på att vi kommer att behöva ta återkommande vaccinsprutor och inte minst faktumet att många som brukar frekventera litteraturevenemang är äldre och tillhör en riskgrupp, framstår detta för mig som lika mycket science fiction som bilderna från årets mässa.

Vi måste börja acceptera att framtiden blir mer digital, och jobba på att hitta attraktiva sätt att paketera litteratursamtalen så att vi kan tänka oss att betala för det även hemifrån.

Littfest i Umeå lyckades med detta i vintras och fick en helt annan ”buzz” kring Littfest-tv än vad Bokmässan Play nu mäktade med. Visst, det blir lite äpplen och päron-läge eftersom omfånget och priset var så olika (Littfest tog bara en hundring i digital entré), men de lyckades med något som Bokmässan Play nu fallerat i två år i rad – att skapa en känsla av deltagande, trots fysisk distans.

Jag tror det är ditåt vi måste sträva, även om det bär emot.

Krönika: En helt ny nivå för litteratur-tv i Sverige

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 1 april.

——

Det har sagts redan, men är värt att upprepa – fasiken vad bra den digitala versionen av Littfest blev. Att arrangörerna är skarpa och skapar litteraturfestivaler i toppklass år efter år i den fysiska världen visste vi redan, men att de också skulle prestera på samma nivå med bara nätet att tillgå – det var svårare att sia om i förväg.

Vägen de valde med sammanhållna sändningar som började redan klockan elva på förmiddagarna och pågick kontinuerligt fram till sen kväll var i mina ögon ett genidrag. Tittarna lotsades genom dagarna och seminariesamtalen av det trygga programledarparet Yukiko Duke och Po Tidholm, vilket gjorde att många som hade köpt en biljett till Littfest-tv lät sändningarna rulla även om de kanske inte hade möjlighet att titta aktivt hela tiden. Ibland satt man fastnaglad och ibland fick innehållet mer formen av bakgrundsljud, lite som på det sätt som radions P1 eller P4 ofta står på hela dagarna i hundratusentals svenska hem.

Nu menar jag inte att likna Littfest vid bakgrundsskval för det var var det verkligen inte tal om, men jag kan inte nog understryka hur viktigt jag tror att det obrutna flödet var för det vinnande konceptet. Det var KUL att följa festivalen som ett fortlöpande event (ursäkta entreprenörssvenskan) även fast innehållet ofta bjöd på allvarsamheter och rejält tuggmotstånd. Att tittarna njöt blev om inte annat tydligt i chatten som rullade bredvid sändningen och där det hela tiden bjöds på glada tillrop och fina kommentarer. Inte en enda gång behövde moderatorn ryta till om tonläget, trots över 1500 skickade meddelanden. Det torde vara unikt på internet.

Det är svårt att inte jämföra med Bokmässans digitala upplägg i fjol. Deras innehåll var också toppklassigt, men det var hopplöst att få en överblick. På plattformen Bokmässan Play möttes man av en uppsjö programpunkter som alla bestod av enskilda videosändningar som man själv fick söka sig fram till. Inte sällan var det också småtaffligt i själva produktionen, man möttes av en testbild i ett antal minuter trots att man bänkat sig på utsatt tid och hann börja felsöka innan sändningen plötsligt vaknade till liv, ofta med en bild på gäster som satt helt tysta i soffor i ett antal minuter innan samtalen drog igång. Det kontinuerliga flödet som Littfest-tv bjöd på där tittarna lotsades genom dagarna saknades helt – för att inte tala om graden av professionalitet i själva sändningarna. Littfest-tv var RIKTIG tv, inte pliktskyldigt filmade samtal.

Nåväl, jag ska inte drunkna i superlativ, och i ärlighetens namn bör nämnas att Bokmässans program var många gånger större och de hade alltid flera parallella programpunkter igång, så flödet som Littfest kunde erbjuda genom ett mer begränsat program hade varit svårt att få till. Men Littfest-tv gav tveklöst Bokmässan en hel del att grubbla på inför hösten, och vill de att Bokmässan Play ska nå samma nivå kommer de att få ligga i.

Kollar man på de krassa tittarsiffrorna så ”vann” visserligen Bokmässan Play, de nådde knappt 1 000 visningar per programpunkt under själva bokmässehelgen jämfört med 700 hos Littfest-tv, men Bokmässan hade flera typer av försprång. Dels var deras sändningar helt gratis för tittarna, och dels har de en uppbackning av Förlagssverige samt riks- och bokbranschmedia som Littfest bara kan drömma om.

Gällande det sistnämnda måste säga att jag är förbluffad över hur lite årets Littfest uppmärksammades nationellt, trots att det digitala upplägget gjorde festivalen mer tillgänglig än någonsin. I år behövde ju inte ens redaktionerna i Stockholm skicka någon stackare upp till Umeå (tiotalet mil längre än avståndet till Bokmässans Göteborg!) – det var bara att öppna laptopen, betala 100 kronor och börja titta. Trots detta var bevakningen närapå noll, vilket väl tyvärr vittnar om att trots allt tal om det heta litterära Norrland och den ökade uppmärksamheten för samisk litteratur (två huvudteman på årets Littfest) så ses ämnena ofta som blott regionalt intressanta.

Det är synd och skam, men förtar inte faktumet att Littfest-tv satte en helt ny nivå för litteratur-tv i Sverige.

”Imponerande från start till mål”

Det finns mycket fint man kan säga om årets digitala version av Littfest, som jag är stolt över att ha fått vara en liten del av. Jag är själv för trött för att få ur mig något smart om helgen just nu, men tur då att VK:s kulturredaktör Sara Meidell är piggare och har summerat vad som gick av stapeln i en fin text.

När jag länkade till hennes text på Facebook skrev jag följande:

Littfest lyckades i helgen verkligen höja ribban för hur digitala litteraturfestivaler ska genomföras. Otroligt proffsigt genomfört. Jag hoppas att Bokmässan såg och försökte lära inför hösten, för jämfört med vad de levererade med Bokmässan Play i fjol, så var Littfest-tv miltals före. Konceptet med kontinuerliga sändningar från förmiddag till sen kväll – där seminariesamtal varvades med kortare snack i studion och bandade nedslag på stan och sedan kulminerade i superfina kvällsföreställningar där litteraturen även tonsattes – blev en riktig hit.

Om Norrland i Littfest-tv om en timme!

Har ju helt kommit av mig i min ökade bloggtakt igen den här veckan! Men ett snabbt inlägg i dag i alla fall, för att meddela att jag om en dryg timme, klockan 11, medverkar i dagens ”uppsnack” av Littfest-tv, som den digitala varianten av den fina litteraturfestivalen Littfest i Umeå i år förvandlats till. Jag är på plats i Umeå och kommer att snacka om Norrlands betydelse för Littfest tillsammans med författaren Maria Broberg och Västerbottens-Kurirens kulturredaktör Sara Meidell. Tune in!

Ett festivalpass är löjligt billigt – 100 kronor för tillgång till hela programmet, som bjuder på en mängd fina samtal i dag och i morgon.

Mot Umeå, men tyvärr inte mot Littfest

I dag skulle jag ha rest söderöver för att bevista Littfest i Umeå i dagarna tre, men efter regeringsbeslutet i går om mötesbegränsningar, ställdes ju Littfest in med minsta möjliga marginal – många inbjudna författare och andra gäster var redan på väg till Umeå och ett par enstaka hade redan hunnit anlända. Mina planer fick därmed läggas om.

Jag är fortfarande på väg till Umeå – bussen jag sitter på befinner sig någonstans mittemellan Piteå och Skellefteå – men endast för att i kväll på Bokcafé Pilgatan medverka på Norrländska Litteratursällskapets årsmöte och den efterföljande releasefesten för det nya numret av vår tidskrift Provins, ett betydligt mindre evenemang som inte berörs av de nya reglerna. I morgon styr jag kosan norrut igen.

Men nej, jag tänker inte ta någon i hand, och ja, jag bär med mig en liten flaska handsprit jag hittade i badrumsskåpet som jag ämnar använda vid behov. Därtill jobbar jag frenetiskt med att inte pilla mig själv i ansiktet – kanske kan jag som ett resultat av detta göra mig av med ovanan att bita på naglarna? Hade varit en liten fin tröst i all bedrövelse.

Jag lider verkligen med arrangörerna av Littfest. Ett helt års planering och slit, och så tvingas de kasta in handduken dagen före premiären. Självklart ett helt korrekt beslut i det rådande läget (det hade därtill betraktats som ett allvarligt lagbrott att trotsa förbudet) men inte desto mindre trist för det. Jag hade själv en aktiv roll i arrangemanget i år som konferencier för programpunkterna på scenen Balder, men den tid jag lagt på förberedelser för det är så klart helt försumbara jämfört med de oerhörda mängder ideell tid och kraft som lagts på att få ett arrangemang av Littfests storlek till stånd.

Jag hoppas det startas någon form av insamling för att hjälpa föreningen att ta sig igenom den ekonomiska smäll som lär bli följden av det här, jag lovar att bidra efter bästa förmåga.

En positiv bieffekt av detta finns dock: Jag kommer i och med detta att kunna vara med när kidsen åker skidloppet Kopparrajden hemma i Vittangi på lördag, något som inte hänt sedan 2016 – arrangemangen äger alltid rum samma helg. Det ser jag genuint fram emot.

Den norrländska litteraturens mittpunkt

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 21 mars.

——

Vi reser med tåget mot norr på väg hem från Littfest, min vän och kollega David Väyrynen och jag. Försöker summera årets upplaga, och samtidigt finna något i våra upplevelser som vi på varsin kammare kan sätta på pränt i efterhand, han för en krönika till Norrländska Socialdemokraten, jag för denna spalt.

Han har deltagit i panelen i ett seminarium om kulturpolitik och dess eventuella politisering och funderar i de banorna. Det är ett aktuellt ämne i Norrbotten efter fjolårets val, det nya regionstyret har skickat upp testballongar och känt sig för – hur kraftigt kan man skära i kulturanslagen utan att det blir (alltför mycket) bråk?

Själv lyckades jag inte ens komma in på seminariet i fråga, ”fullsatt”-skylten satt redan på dörren när jag anlände fjorton minuter före start så intresset för frågan finns onekligen, och jag är säker på att det blir en fin krönika.

Men för mig personligen handlar Littfest främst om att försöka fånga det norrländska. Uppvuxen som jag är i Norrlands sydligaste kommun Sandviken var min blick oftast riktad söderut under uppväxten, det var i Uppsala tolv mil längre ner som man skulle studera och därefter hägrade huvudstaden ytterligare sju mil nedåt. Vad skulle jag med Norrland till?

Livet skulle dock via kringelikrokar med tiden ta mig till dess nordligaste kommun Kiruna, där jag nu lever i byn Vittangi sedan sex år och rotar mina barn. Redan innan dess, under de många åren i Stockholm, började jag dock blicka norrut igen, som för så många andra växte intresset för hembygden och ursprunget i takt med att jag blev äldre.

Väl på plats i nordligaste norr steg intresset ytterligare, jag ville förstå regionen jag kommit till men också kanske lära mig något om var jag kommer ifrån och hur det präglat mig. Trots att de ligger diematralt åtskilda i landsdelen Norrland, delar Kiruna och Sandviken rätt mycket. Båda är orter från 1800-talets slut födda ur malmen och stålet och även om ordet som definierar städerna skiljer sig åt – ”gruvan” i Kiruna och ”bruket” i Sandviken – så betyder de i mångt och mycket samma sak.

Samtidigt finns så klart stora skillnader och dessa vill jag få korn på, helst genom litteraturen. Ovan nämnda David har gett mig oerhörd kunskap om människors kynne här uppe kring Malmfälten genom sitt fina poesiverk Marken, jag har bättrat min historiska bas och försökt förstå Tornedalen genom att läsa Gunnar Kieri och även hittat den mytomspunna ”modernisten från Vittangi” Elsa Forsgren genom en text i ett äldre nummer av Provins, författad av Littfest-koordinatorn Erik Jonsson.

Och en av de saker som Littfest gör så bra är just att värn om det norrländska. Trots att festivalen vuxit till en nationell angelägenhet, så slarvas aldrig placeringen i Norrlands mitt bort. Tittar man på årets program och medräknar smygstarten på torsdagen där temat var ”Röster från norr – Sápmi och Tornedalen” landar man i att ett femtontal programpunkter bär norrländsk prägel, och även när jag studerar enbart fredagens och lördagens huvudprogram hittar jag åtta seminarier som fördjupar bilden av den region vi lever i.

När jag och David sitter i kupén på söndagseftermiddagen och rullar upp genom Västerbotten och Norrbotten med Gällivare och Vittangi som mål tänker jag på hur bekanta från litteraturvärlden i Stockholm alltid hajar till när jag säger att jag rest ”ner” till Littfest. I deras begreppsvärld är en resa till Umeå som att besöka litteraturvärldens tak, man slår i skallen och kan väl inte möjligen ta sig längre norrut?

Även om just sådana besökare antagligen inte springer benen av sig för att få plats på samtalen som dissekerar Norrland, älskar jag att denna prägel vidhålls av arrangörerna.

Må det så förbli.

Äntligen Babel!

Nog för att jag klagade på SVT:s litteraturprogram Babel så sent som för ett par veckor sedan, men visst är det så att jag likt majoriteten av svenska författare väldigt gärna skulle vara med i programmet, det är ett kvitto på att man i någon form lyckats och nått en position på parnassen.

Och i söndagens avsnitt hände det! Må så vara i två sekunder i en klippbild som anonym random person på Littfest, men någonstans måste man ju börja, eller hur?

Det hela kan beskådas precis i början, cirka 1.40 in i programmet. Blinka inte vid fel tillfälle!

Tog mig friheten att ta en skärmdump. Nog ser det ut som att jag säger något mycket intressant till Provins redaktör Carl Åkerlund, där vi står bakom vårt bokbord?

Littfest dag två

Tredje Umeådagen blev som jag förutspådde i fredags också den mest intensiva – och längsta! – vi var ett gäng som höll ut ända till lite efter klockan tre, med en avslutning som nästan liknade en klassisk svitfest á la bokmässan. Kul i natt, mindre kul när jag trots detta vaknade redan klockan åtta, helt oförmögen att somna om, även fast jag inte behövde checka ut från mitt hotell förrän vid elva.

Före festligheterna var det några timmars pass vid bokbordet och Sara Stridsberg-seminariet, men kulturpolitiksamtalet som jag hade tänkt gå på blev fullt så snabbt att jag och flera andra ur Norrlittstyrelsen inte fick plats, vilket får medges var lite försmädligt med tanke på att vi stod som arrangörer. Kul att ämnet engagerade, dock!

Hade tänkt försöka skriva så mycket skallen förmådde under hemresan, men David visade sig åka med samma tåg, så det blev att vi babblade i uppåt timmarna fem i stället. Lika bra det kanske, min hjärna var inte riktigt i författarslag i dag. Får ta igen det i morgon.

Nu åter i familjens trygga famn. Ejda hälsade mig välkommen hem i dörren genom att överlämna en slips av papp med tillhörande snöre så jag kunde hänga den runt halsen, samtidigt som hennes kvällströtta storebror hade kämpat och slitit hela kvällen för att hålla sig vaken till min hemkomst. Hade det inte varit för långtradaren från Schencker som jag låg bakom de tio milen hem från Gällivare och som i snöröken var i princip omöjlig att köra om där den kämpade sig fram i sjuttio kilometer i timmen, hade han också lyckats. Nu somnade han i stället tre minuter innan jag rullade upp på gården.

Littfest dag ett

Trots att torsdagskvällen var lugn och jag hade ställt klockan i går morse först på 08.00, vaknade jag så klart alldeles för tidigt enligt lagen om småbarnsliv. Låg ett tag och försökte somna om, men sträckte mig därefter efter telefonen för att kolla tiden: 05.36.

Ridå.

Har varit såsig hela dagen, men såg ett par fina seminarier – roligast var ”Vem sköt John F Kennedy?” – ett samtal om Kent Wernes bok Allt är en konspiration, modererat av Gabriella Håkansson, och stod vid bokbordet ett par timmar, det senaste Provins-numret sålde ärligt talat som smör.

Hade ambitionen att även försöka få ur mig några rejäla skrivtimmar under dagen, men såsigheten gjorde att det lilla jag till sist fick ner i dokumentet ärligt talat kändes värdelöst.

Avvek tidigt från kvällsprogrammet på Bildmuseet, passerade Max och köpte nuggets, minimorötter och Sprite Zero på väg tillbaka till hotellet och tänkte nu avsluta dagen med ett avsnitt av något så ickelitterärt som The Passage.

I morgon hoppas jag komma upp tidigt, äta frukost och skriva lite, gå till festivalen och se seminariet med Sara Stridsberg, sitta vid bokbordet en timme, skriva ett par timmar, gå på seminariet ”Konsten att göra onytta – om kulturpolitikens politisering” (som jag tror blir betydligt mer spännande än den något omständliga titeln antyder och som vi inom Norrlitt står som arrangörer för) och därefter förhoppningsvis hålla ut betydligt längre än i dag när festivalen på kvällen avslutas med festligheter på Norrlandsoperan.

Littfest dag noll

Första Umeådagen avklarad. Fint och ganska stillsamt årsmöte för Norrlitt/FC NorrBokcafé Pilgatan, följt av släppfest för Provins i samma lokal. Därefter promenerade jag och Victor Estby från Bokdagar i Dalsland ner till Väven där Po Tidholms och Sofia Mirjamsdotters Norrlandspodden firade 50 avsnitt på Gotthards krog. Hängde där med dem i någon timme innan resten av Norrlittgänget anslöt, och jag promenerade hem till hotellet tillsammans med David Väyrynen.

Resan ner gick för övrigt bra, men var en snöröksfest av rang under bussfärden längs E4:an, främst mellan Piteå och Skellefteå. Ett under att chauffören såg något överhuvudtaget.

I morgon börjar Littfest på allvar. Skoj ska det bli!