Två dagar till Littfest!

Två dagar kvar tills jag tar bilen till Gällivare, tåget till Luleå och bussen ner till Littfest i Umeå! Ser väldigt mycket fram emot det, det är ett fint litterärt andningshåll mitt i den långdragna vårprocessen här uppe i norr.

Vi har alltid vårt årsmöte med Norrländska Litteratursällskapet/Författarcentrum Norr på torsdagskvällen på Café Pilgatan, vilket följs av releasefest för årets första nummer av vår tidskrift Provins. Sedan på fredagen och lördagen har Provins bokbord och Norrlitt står som arrangör för ett par av seminariepunkterna. I fjol var jag den som roddade med dessa, men i år ska jag bara stå vid bokbordet ett antal timmar under de två festivaldagarna och gå på ett gäng samtal.

Festivalen öppnar ”på riktigt” först på fredagen, men smygstartar redan efter lunch på torsdag med ett öppet program på temat Röster från norr – Sápmi och Tornedalen: Vilka språk och röster kan och får höras? Hade gärna kunnat vara där redan då, men jag hinner helt enkelt inte ta mig ner tidigare. Visserligen skulle jag kunna köra bil hela vägen ner och vara framme vid tolvtiden på torsdag om jag startar redan vid halv sex, men då missar jag möjligheten att jobba på tåget och bussen såväl på vägen ner som upp, och det har jag inte tid med. Nu rullar jag in i staden strax före klockan tre på eftermiddagen i stället efter en restid på cirka nio timmar totalt för de knappt sextio milen, det är inte direkt expressturer vi har att förlita oss på här uppe. Bygg Norrbotniabanan nu!

Något jag också missar är Norrlandspoddens 50-avsnittsjubileum, som äger rum på Gotthards krog samtidigt som vi håller låda på Café Pilgatan. Ytterst trist, då jag är ett stort fan av Po Tidholms och Sofia Mirjamsdotters podd.

Okej, så då har jag alltså skrivit ett inlägg som till stora delar handlar om vad jag missar nere i Umeå, trots att jag befinner mig där. Vad missar jag inte då? Förhoppningsvis resten!

På tal om att missa, så är det helt klart med viss sorg jag tvingats inse att Littfest varje år arrangeras samma helg som Vittangis stora skidtävling Kopparrajden (som arrangeras för 51:a året i följd). I år ska Tage – som för övrigt just i dag fyller nio år, hurra älskade unge! – för första gången gå upp och köra i den riktiga ungdomsklassen uppe från sportstugan ner till byn, och jag hade väldigt gärna kunnat stå där för att heja fram honom.

Littfest dag 2

Inte helt hundra i dag heller, även om gårdagskvällen blev mer stillsam ön torsdagen. Fyra timmar vid Norrlitts bokbord och två seminarier (ett om litteraturprisens värde som vi var med och samarrangerade, och ett där Anna Jörgensdotter samtalade om sin roman Solidärer med Provins nya redaktör Carl Åkerlund) är ungefär vad jag hunnit med.

Nu stundar litteraturquiz och kvällens program. Tyvärr är dock ingen av de litterära potentater jag quizzade med i fjol här i år, så jag fokuserar nog på minglandet (det vill säga vinet, antar jag).

Littfest dag 1

Littfest! Efter att ha druckit ett par öl för många i går kväll har jag trots viss huvudvärk hunnit gå på ett par fina seminarier i dag, så när köpt ett par nya kängor (eftersom de jag äger är anskrämligt fula och några andra pjucks kom jag inte ihåg att ta med), ätit lunch med Peter (som också deltog i ett av seminarierna jag såg) samt stått i ett par timmar i Norrlitts monter.

Nu väntar en snabb dusch, en releasefest för en finlandssvensk serieroman, möjligen någon typ av middag och därefter promenerar vi bort till Bildmuseet för kvällens arrangemang.

Söderfärd mot Littfest

Då bär det av igen, 60 mil söderut för Littfest i Umeå, jag backade ut från gården vid kvart i sex i morse, Tage hade redan stigit upp och låg i soffan med en iPad. Solen gnistrade ute när jag körde bilen ner till Gällivare i de -28 som mätaren visade på, och jag hade precis lagom låst Volvon och gått bort till perrongen när tåget rullade in vid fem över sju. Nu rullar jag söderut, vi stannade just i Nattavaara och plockade upp några frusna själar, nere i Luleå blir det byte till buss för vidare färd längs E4:an via Piteå, Byske och Skellefteå. Ankomst till Umeå efter halv tre, och efter incheckning på hotellet och dylikt väntar årsmöte med Norrländska Litteratursällskapet och efterföljande releasefest för nya numret av ProvinsBokcafé Pilgatan i morgon kväll, innan själva Littfest drar igång på fredag. Förutom att gå på seminarier och dylikt har Norrlitt ett bokbord som jag är med och delansvarar för.

Saknaden i bröstet efter de små då? Jodå, den finns där som ett otryggt litet buller. Men Ejda ritade en väldigt fin teckning av vår familj i går på dagis, som jag tog ett foto av. Det känns fint.

Tröttheten

Åter i norr. Trött som … ja, någon passande liknelse, jag är för trött för att komma på den. Lång dags resa, som föregicks av kort natts sömn.

Det blev en riktigt bra festival, det enda som grämer mig är att jag var för trött mellan föredragen jag ville se för att få ur mig de textlängder jag hade hoppats på. Jag skrev varje dag, men alls inte enligt plan, satt för ofta och bara stirrade ut i intet med worddokumentet framför mig. För lite sömn och för mycket förkylning, kanske.

I styrelsen för Norrländska Litteratursällskapet

Jag valdes in som ledamot i styrelsen för Norrländska Litteratursällskapet i torsdags då årsmöte hölls på Bokcafé Pilgatan. Efteråt var det samtal mellan några av sällskapets tidigare ledare – bland annat min Sandvikenkollega Bernt-Olov Andersson – och därefter släppfest för tidningen Provins nya nummer (numret som släpptes i samband med Littfest i fjol medverkade jag i och höll uppläsning från vid samma tillfälle då).

I går var det en bra artikel i Norrbottens-Kuriren om Norrländska Litteratursällskapet, som i år även fyller 60 år. Ska bli kul att dra mitt strå till Norrlandsstacken.

Torgny Lindgren och att ta sig tid

Jag minns den gång jag skulle intervjua Torgny Lindgren. Det bör ha varit 2005 när han gett ut Dorés Bibel, det skulle ske över telefon till hemmet i Tjärstad i Östergötland, jag hade gjort upp om tid med presskontakten på Norstedts och fått telefonnumret, jag vill minnas att jag skulle ringa klockan ett.

Det var hustrun Stina som svarade tror jag, jag presenterade mig och bad att få prata med Torgny, som snart kom till telefonen. Det var ett enormt liv omkring honom med barn som tjoade, de hade stått i hallen, han och hustrun och barnbarnen, på väg ut, skulle åka någonstans, det hade blivit någon miss i kommunikationen, han var helt ovetande om att jag skulle ringa. Jag föreslog att vi skulle göra upp om en ny tid, så att de skulle få ge sig av. Nej, svarade Torgny stillsamt, vi kan prata ett tag, det går bra.

Så vi gjorde intervjun, han med barnbarn som drog i benen och ytterrocken redan på. Jag vill minnas att jag blev lite stressad, försökte beta av frågorna snabbt, men han hade ett sådant lugn i sina svar, var eftertänksam och engagerad, trots omständigheterna. Jag minns att jag nämnde vid något tillfälle att jag verkligen njöt av den underfundiga, men samtidigt väldigt allvarligt bottnade humor som ofta präglade det han skrev, och han lät genuint glad när han sa att han uppskattade att jag tyckte det.

Samtalet varade väl inte i mer än en kvart, men det har stannat i mitt minne.

Jag pratade med Gunnar Ardelius vid hotellfrukosten i dag om honom, de var ju förlagskollegor på Norstedts, och han sa att hans bild av Torgny Lindgren var att han var den typ av författare som alltid värnade om de nya på väg upp, att han förmådde se sig själv i de nervösa debutanterna, något jag såg att Therese Bohman också skrev om på Instagram i går, just ett sådant möte när hon för första gången höll sin debutroman i handen och stötte på Torgny Lindgren i förlagskorridoren, och han tog sig tid att titta på romanen, berömde omslaget, berättade en liten anekdot och önskade lycka till.

I går när jag bevistade Norrländska Litteratursällskapets årsmöte på Bokcafé Pilgatan brann ett ljus på den stol som bar Torgny Lindgrens namn. Det var fint.

Flygskatt, avstånd och Norrbottniabanan

Det här med att resa i norr om man inte vill ta bil eller flyg utan föredrar kollektiva färdmedel längs marken. Bråttom bör man inte ha.

Jag inledde morgonen strax efter klockan sex i morse, då jag backade ut från gården i Vittangi för bilfärd tio mil ner till Gällivare, för påstigning på tåget ner mot Luleå klockan halv åtta. Strax före klockan tio var jag där, och promenerade bort till busstationen några hundra meter därifrån. Klockan 10.40 avgick expressbussen med destination Umeå, med mellanliggande stopp i Piteå, Byske, Skellefteå och Sikeå. Alldeles nyss, klockan 14.45, bromsade vi in på Umeå busstation och resan nådde sitt mål. Då hade jag varit i rörelse närapå nio timmar.

Det här är något jag tycker ofta glöms bort i debatten om hur man bör resa och hur man inte bör resa i Sverige. Just Umeå dit jag nu anlänt för att medverka på Littfest kan därtill fungera som en bra symbol, eftersom jag flera gånger sett just den staden nämnas som ett empiriskt bevis på att man alls inte behöver använda inrikesflyg för att ta sig till ”Norrland”, för de har själva åkt tåg till Umeå flera gånger, och det har ju gått fint.

På något sätt har den här staden – med sina stora ambitioner att fortsätta sin snabba befolkningstillväxt och nå samma befolkningsnivå som Linköping och kanske på sikt Uppsala – blivit platsen som definierar Norrland rent geografiskt. Når man dit, så är man framme.

Nu kan man visserligen fråga sig om det verkligen går att ta sig från Stockholm (platsen varifrån alla diskussioner utgår ifrån) till Umeå på rimlig tid – det tar knappt 6,5 timme med X3000-tågen – men det hör egentligen inte hit. För det är ju vad som händer efter Umeå som är intressant.

Om jag ska resa till Kiruna landvägen från Stockholm (jag väljer det som exempel och inte Vittangi, rätt få vet var i Kiruna kommun vår by ligger), så innebär stoppet i Umeå att jag kommit ganska exakt halvvägs, hälften av de totalt 125 milen återstår. Umeå må inte ligga exakt mitt i landet, men kolla gärna på en Sverigekarta, kommen till Umeå har du ännu inte nått två tredjedelar av rikets längd sett från den sydliga spetsen i Skåne. Det finns mycket Sverige kvar.

Och det är norr om Umeå som problemen med att resa kollektivt börjar. Missförstå mig inte, jag hade rätt så trevligt på expresslinje 100 som trafikerar sträckan Umeå-Haparanda, men vi kommer aldrig att få folk att sluta åka bil eller att flyga mellan exempelvis Luleå-Umeå genom att först flyga från Luleå ner till Arlanda och sedan ta ett nytt flyg upp till Umeå igen förrän det byggs en vettig tågförbindelse mellan städerna längs den övre halvan av Norrlandskusten.

Tänk om regeringen i går när de aviserade att de tänker gå vidare med planerna på att införa en svensk flygskatt, hade sagt att pengarna ska användas till förverkligandet av Norrbottniabanan – och då inte bara till en förstudie av ett par inledande kilometer norr om Umeå som väl löftet ungefär ser ut i dag, utan en riktig igångsättning av bygget. Jösses vilken goodwill de hade fått, och jösses vad mycket svårare det hade blivit för dem som ogillar den här skatten att säga att den slår för hårt mot nordligaste Sverige.

Men nej, pengarna ska gå till att sänka arbetsgivaravgifter i mindre företag som vill ta språnget från en till två anställda.

Jag har verkligen inget emot småföretagare, men alltså, fanns det inte tusen snyggare sätt att göra det här på?

Nåväl. Den långa restiden gav mig ju i alla fall 12 324 nya Virus 3-tecken.

Southbound

Åker ner mot Littfest i Umeå i arla gryningen. Eller ja, gryning och gryning, jag har tänkt påbörja resan strax efter klockan sex, då är jag i regel ändå redan vaken och det är numera även dagsljus vid den tiden, så låt oss kalla det tidig morgon.

Det ska hur som helst bli kul, även om jag i sedvanlig ordning ligger i sängen nu med rejäl separationsångest från kidsen redan innan separationen inletts.

I fjol tog jag bilen ner, men i år ämnar jag använda kollektiva färdmedel, för att jag ska få skrivtid under resan.

Mer om det i morgon.

32 timmar Umeå

Två dagar Littfest avklarade. Eller ja, lite knappt en komma fem får man väl säga.

Hann som planerat fram lagom till Majgull Axelssons och Hans Caldaras samtal om rasismen mot romer, gick därefter och satt mig och skrev i ett par timmar, till hotellet och duschade, tillbaka till Folkets Hus för kvällspasset, såg Tove Folkesson prata om sina böcker och sin sång, hängde i baren, tillbaka på hotellet vid halv ett. Upp i dag, såg Elin Olofssons föredrag om sina böcker, tillbaka till hotellet, checkade ut, flyttade bilen, gick till festivalhotellet, checkade in, grämde mig för att jag missade Tages skidlopp hemma i Vittangi, köade på Ticketmaster och köpte biljetter till Kents spelning i Kiruna i oktober, installerade mig på nya hotellrummet, gick och såg samtalet mellan Therese Eriksson och Sara Stridsberg, tog en promenad längs älven, satte mig och skrev i några timmar, åter till hotellet för dusch, därefter till Bokcafé Pilgatan där tidskriften Provins hade sin tillställning. Det var ett femtiotal personer där, jag fick en fin introduktion av tidningens redaktör Helena Fagertun, läste min text och den verkade bli uppskattad, lyssnade därefter på Hanna Wikman, som var den andra att läsa text från tidningens nya nummer. Pratade lite efteråt med Annika Norlin som suttit i publiken – Kommer du verkligen ihåg mig? frågade hon – vilket jag tyckte var rätt rörande med tanke på att hon … ja, är Annika Norlin. Smet därefter vidare till Bildmuseet, där Po Tidholm och Catharina Thörn samtalade om urbanisering och gentrifiering. Bestämde mig för att skippa slutfesten på Gamla Fängelset, ska jag köra bil hem igen i sju timmar i morgon vill jag vara fräsch i skallen. Gick således tillbaka till hotellet, skriver detta.

En fläskkarré i Västerbotten

Jag ska medverka på Littfest i Umeå i morgon kväll, ska läsa den text jag medverkar med i nya numret av Provins, där jag försöker problematisera hur det är att som författare ha en fot i allra nordligaste Norrland, och den andra i allra sydligaste. Att prata om det i Norrlands mitt är väl inte mer än rätt, antar jag.

Åkte dock ner redan i dag, rullade ut från gården vid halv sju i morse, snirklade mig ner genom dåligt plogade vägar i Tornedalen innan jag nådde E10:an och senare E4:an och kunde dra på söderut. Jag har nu intagit en ytterst medioker lunchtallrik på en vägkrog fem mil norr om Umeå. Planen är att hinna komma ner, checka in på mitt hotell och sprinta över till festivalen lagom för att höra Majgull Axelsson klockan tre, jag läste ut hennes Jag heter inte Miriam i går kväll.