Om Norrland i Littfest-tv om en timme!

Har ju helt kommit av mig i min ökade bloggtakt igen den här veckan! Men ett snabbt inlägg i dag i alla fall, för att meddela att jag om en dryg timme, klockan 11, medverkar i dagens ”uppsnack” av Littfest-tv, som den digitala varianten av den fina litteraturfestivalen Littfest i Umeå i år förvandlats till. Jag är på plats i Umeå och kommer att snacka om Norrlands betydelse för Littfest tillsammans med författaren Maria Broberg och Västerbottens-Kurirens kulturredaktör Sara Meidell. Tune in!

Ett festivalpass är löjligt billigt – 100 kronor för tillgång till hela programmet, som bjuder på en mängd fina samtal i dag och i morgon.

Norrlands litteraturpris till Pernilla Berglund och Linda Jones

I helgen reste jag söderut för att presentera årets mottagare av Norrlands litteraturpris vid en ceremoni på Bokcafé Pilgatan i Umeå. Vanligen sker tillkännagivandet vid Norrländska litteratursällskapets sommarmöte, men i år tvingades vi ställa in det på grund av coronaviruset.

Här följer videon från ceremonin samt pressmeddelandet:

Mottagarna av Norrlands litteraturpris 2020 utsedda

Pernilla Berglund, bosatt i Umeå, tilldelas Norrlands litteraturpris 2020 i kategorin vuxenlitteratur för sin diktsamling Rätten (Teg Publishing). Motiveringen lyder:

Med avstamp i en titel fylld av mångtydighet tar Pernilla Berglund i ”Rätten” med oss på en ordkarg och obeveklig resa mot förlåtelsens smärtpunkt. En älv flyter genom diktraderna och det västerbottniska landskap som skildras, vid stranden våndas ett barn över arvet hon fått och i sin tur nu som förälder kan ha fört vidare. Vilket brott som har begåtts, vems rätten är att berätta och om det finns en otvetydig sanning förblir oklart. Tydligt är däremot att här har ett betydande diktverk skapats; Berglunds poesi är stark, noggrann och lämnar bestående spår i hjärtat.

Linda Jones, bosatt i Luleå, tilldelas Norrlands litteraturpris 2020 i kategorin barn- och ungdomslitteratur för sin roman Bete sig (Vox by Opal). Motiveringen lyder:

Med en finurligt kärv prosa där fina språkdetaljer gång efter annan överraskar läsaren, skriver Linda Jones i ”Bete sig” fram ett vuxenblivande i skuggan av en skilsmässa. I ett växelskildrat, medryckande skeende följer vi romanens Stina dels i ett då där hon hanterar föräldrarnas besked, och dels i ett nu när hon prövande slår sig fri genom att ensam bosätta sig i en stuga vid fjällets rand. Frigörelseprocessen gestaltas trovärdigt i all sin sårighet och tjurighet, när Stina oförberedd möter känslorna familjesplittringen framkallar och prövningarna det norrbottniska skogslivet kräver.

Övriga nominerade var:

Vuxenlitteratur
Marginalia ; Xterminalia av Johan Jönson, Albert Bonniers förlag
Där rinner en älv genom Saivomuotka by av Pia Mariana Raattamaa Visén, Albert Bonniers förlag
Materialvägensägen av David Vikgren, Teg Publishing
Testamente av Nina Wähä, Norstedts

Barn- och ungdomslitteratur
Vittran av Annalena Hedman, Natur & Kultur
Kyla av Therese Henriksson, Opal
Blod i gruset av Mats Jonsson, Alfabeta
Beröringen av Gustav Tegby, Rabén & Sjögren

Norrlands litteraturpris är ett litterärt pris som delas ut till föregående års bästa bok med tydlig norrländsk koppling i klasserna vuxen- samt barn- och ungdomslitteratur. Priset instiftades 1973 och kallades fram till 2008 för Rörlingstipendiet. Prissumman är 10 000 kronor. Juryn utgörs av styrelsen för Norrländska litteratursällskapet/Författarcentrum Norr.

Den norrländska litteraturens mittpunkt

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 21 mars.

——

Vi reser med tåget mot norr på väg hem från Littfest, min vän och kollega David Väyrynen och jag. Försöker summera årets upplaga, och samtidigt finna något i våra upplevelser som vi på varsin kammare kan sätta på pränt i efterhand, han för en krönika till Norrländska Socialdemokraten, jag för denna spalt.

Han har deltagit i panelen i ett seminarium om kulturpolitik och dess eventuella politisering och funderar i de banorna. Det är ett aktuellt ämne i Norrbotten efter fjolårets val, det nya regionstyret har skickat upp testballongar och känt sig för – hur kraftigt kan man skära i kulturanslagen utan att det blir (alltför mycket) bråk?

Själv lyckades jag inte ens komma in på seminariet i fråga, ”fullsatt”-skylten satt redan på dörren när jag anlände fjorton minuter före start så intresset för frågan finns onekligen, och jag är säker på att det blir en fin krönika.

Men för mig personligen handlar Littfest främst om att försöka fånga det norrländska. Uppvuxen som jag är i Norrlands sydligaste kommun Sandviken var min blick oftast riktad söderut under uppväxten, det var i Uppsala tolv mil längre ner som man skulle studera och därefter hägrade huvudstaden ytterligare sju mil nedåt. Vad skulle jag med Norrland till?

Livet skulle dock via kringelikrokar med tiden ta mig till dess nordligaste kommun Kiruna, där jag nu lever i byn Vittangi sedan sex år och rotar mina barn. Redan innan dess, under de många åren i Stockholm, började jag dock blicka norrut igen, som för så många andra växte intresset för hembygden och ursprunget i takt med att jag blev äldre.

Väl på plats i nordligaste norr steg intresset ytterligare, jag ville förstå regionen jag kommit till men också kanske lära mig något om var jag kommer ifrån och hur det präglat mig. Trots att de ligger diematralt åtskilda i landsdelen Norrland, delar Kiruna och Sandviken rätt mycket. Båda är orter från 1800-talets slut födda ur malmen och stålet och även om ordet som definierar städerna skiljer sig åt – ”gruvan” i Kiruna och ”bruket” i Sandviken – så betyder de i mångt och mycket samma sak.

Samtidigt finns så klart stora skillnader och dessa vill jag få korn på, helst genom litteraturen. Ovan nämnda David har gett mig oerhörd kunskap om människors kynne här uppe kring Malmfälten genom sitt fina poesiverk Marken, jag har bättrat min historiska bas och försökt förstå Tornedalen genom att läsa Gunnar Kieri och även hittat den mytomspunna ”modernisten från Vittangi” Elsa Forsgren genom en text i ett äldre nummer av Provins, författad av Littfest-koordinatorn Erik Jonsson.

Och en av de saker som Littfest gör så bra är just att värn om det norrländska. Trots att festivalen vuxit till en nationell angelägenhet, så slarvas aldrig placeringen i Norrlands mitt bort. Tittar man på årets program och medräknar smygstarten på torsdagen där temat var ”Röster från norr – Sápmi och Tornedalen” landar man i att ett femtontal programpunkter bär norrländsk prägel, och även när jag studerar enbart fredagens och lördagens huvudprogram hittar jag åtta seminarier som fördjupar bilden av den region vi lever i.

När jag och David sitter i kupén på söndagseftermiddagen och rullar upp genom Västerbotten och Norrbotten med Gällivare och Vittangi som mål tänker jag på hur bekanta från litteraturvärlden i Stockholm alltid hajar till när jag säger att jag rest ”ner” till Littfest. I deras begreppsvärld är en resa till Umeå som att besöka litteraturvärldens tak, man slår i skallen och kan väl inte möjligen ta sig längre norrut?

Även om just sådana besökare antagligen inte springer benen av sig för att få plats på samtalen som dissekerar Norrland, älskar jag att denna prägel vidhålls av arrangörerna.

Må det så förbli.

Äntligen Babel!

Nog för att jag klagade på SVT:s litteraturprogram Babel så sent som för ett par veckor sedan, men visst är det så att jag likt majoriteten av svenska författare väldigt gärna skulle vara med i programmet, det är ett kvitto på att man i någon form lyckats och nått en position på parnassen.

Och i söndagens avsnitt hände det! Må så vara i två sekunder i en klippbild som anonym random person på Littfest, men någonstans måste man ju börja, eller hur?

Det hela kan beskådas precis i början, cirka 1.40 in i programmet. Blinka inte vid fel tillfälle!

Tog mig friheten att ta en skärmdump. Nog ser det ut som att jag säger något mycket intressant till Provins redaktör Carl Åkerlund, där vi står bakom vårt bokbord?

Littfest dag två

Tredje Umeådagen blev som jag förutspådde i fredags också den mest intensiva – och längsta! – vi var ett gäng som höll ut ända till lite efter klockan tre, med en avslutning som nästan liknade en klassisk svitfest á la bokmässan. Kul i natt, mindre kul när jag trots detta vaknade redan klockan åtta, helt oförmögen att somna om, även fast jag inte behövde checka ut från mitt hotell förrän vid elva.

Före festligheterna var det några timmars pass vid bokbordet och Sara Stridsberg-seminariet, men kulturpolitiksamtalet som jag hade tänkt gå på blev fullt så snabbt att jag och flera andra ur Norrlittstyrelsen inte fick plats, vilket får medges var lite försmädligt med tanke på att vi stod som arrangörer. Kul att ämnet engagerade, dock!

Hade tänkt försöka skriva så mycket skallen förmådde under hemresan, men David visade sig åka med samma tåg, så det blev att vi babblade i uppåt timmarna fem i stället. Lika bra det kanske, min hjärna var inte riktigt i författarslag i dag. Får ta igen det i morgon.

Nu åter i familjens trygga famn. Ejda hälsade mig välkommen hem i dörren genom att överlämna en slips av papp med tillhörande snöre så jag kunde hänga den runt halsen, samtidigt som hennes kvällströtta storebror hade kämpat och slitit hela kvällen för att hålla sig vaken till min hemkomst. Hade det inte varit för långtradaren från Schencker som jag låg bakom de tio milen hem från Gällivare och som i snöröken var i princip omöjlig att köra om där den kämpade sig fram i sjuttio kilometer i timmen, hade han också lyckats. Nu somnade han i stället tre minuter innan jag rullade upp på gården.

Littfest dag ett

Trots att torsdagskvällen var lugn och jag hade ställt klockan i går morse först på 08.00, vaknade jag så klart alldeles för tidigt enligt lagen om småbarnsliv. Låg ett tag och försökte somna om, men sträckte mig därefter efter telefonen för att kolla tiden: 05.36.

Ridå.

Har varit såsig hela dagen, men såg ett par fina seminarier – roligast var ”Vem sköt John F Kennedy?” – ett samtal om Kent Wernes bok Allt är en konspiration, modererat av Gabriella Håkansson, och stod vid bokbordet ett par timmar, det senaste Provins-numret sålde ärligt talat som smör.

Hade ambitionen att även försöka få ur mig några rejäla skrivtimmar under dagen, men såsigheten gjorde att det lilla jag till sist fick ner i dokumentet ärligt talat kändes värdelöst.

Avvek tidigt från kvällsprogrammet på Bildmuseet, passerade Max och köpte nuggets, minimorötter och Sprite Zero på väg tillbaka till hotellet och tänkte nu avsluta dagen med ett avsnitt av något så ickelitterärt som The Passage.

I morgon hoppas jag komma upp tidigt, äta frukost och skriva lite, gå till festivalen och se seminariet med Sara Stridsberg, sitta vid bokbordet en timme, skriva ett par timmar, gå på seminariet ”Konsten att göra onytta – om kulturpolitikens politisering” (som jag tror blir betydligt mer spännande än den något omständliga titeln antyder och som vi inom Norrlitt står som arrangörer för) och därefter förhoppningsvis hålla ut betydligt längre än i dag när festivalen på kvällen avslutas med festligheter på Norrlandsoperan.

Littfest dag noll

Första Umeådagen avklarad. Fint och ganska stillsamt årsmöte för Norrlitt/FC NorrBokcafé Pilgatan, följt av släppfest för Provins i samma lokal. Därefter promenerade jag och Victor Estby från Bokdagar i Dalsland ner till Väven där Po Tidholms och Sofia Mirjamsdotters Norrlandspodden firade 50 avsnitt på Gotthards krog. Hängde där med dem i någon timme innan resten av Norrlittgänget anslöt, och jag promenerade hem till hotellet tillsammans med David Väyrynen.

Resan ner gick för övrigt bra, men var en snöröksfest av rang under bussfärden längs E4:an, främst mellan Piteå och Skellefteå. Ett under att chauffören såg något överhuvudtaget.

I morgon börjar Littfest på allvar. Skoj ska det bli!

Två dagar till Littfest!

Två dagar kvar tills jag tar bilen till Gällivare, tåget till Luleå och bussen ner till Littfest i Umeå! Ser väldigt mycket fram emot det, det är ett fint litterärt andningshåll mitt i den långdragna vårprocessen här uppe i norr.

Vi har alltid vårt årsmöte med Norrländska Litteratursällskapet/Författarcentrum Norr på torsdagskvällen på Café Pilgatan, vilket följs av releasefest för årets första nummer av vår tidskrift Provins. Sedan på fredagen och lördagen har Provins bokbord och Norrlitt står som arrangör för ett par av seminariepunkterna. I fjol var jag den som roddade med dessa, men i år ska jag bara stå vid bokbordet ett antal timmar under de två festivaldagarna och gå på ett gäng samtal.

Festivalen öppnar ”på riktigt” först på fredagen, men smygstartar redan efter lunch på torsdag med ett öppet program på temat Röster från norr – Sápmi och Tornedalen: Vilka språk och röster kan och får höras? Hade gärna kunnat vara där redan då, men jag hinner helt enkelt inte ta mig ner tidigare. Visserligen skulle jag kunna köra bil hela vägen ner och vara framme vid tolvtiden på torsdag om jag startar redan vid halv sex, men då missar jag möjligheten att jobba på tåget och bussen såväl på vägen ner som upp, och det har jag inte tid med. Nu rullar jag in i staden strax före klockan tre på eftermiddagen i stället efter en restid på cirka nio timmar totalt för de knappt sextio milen, det är inte direkt expressturer vi har att förlita oss på här uppe. Bygg Norrbotniabanan nu!

Något jag också missar är Norrlandspoddens 50-avsnittsjubileum, som äger rum på Gotthards krog samtidigt som vi håller låda på Café Pilgatan. Ytterst trist, då jag är ett stort fan av Po Tidholms och Sofia Mirjamsdotters podd.

Okej, så då har jag alltså skrivit ett inlägg som till stora delar handlar om vad jag missar nere i Umeå, trots att jag befinner mig där. Vad missar jag inte då? Förhoppningsvis resten!

På tal om att missa, så är det helt klart med viss sorg jag tvingats inse att Littfest varje år arrangeras samma helg som Vittangis stora skidtävling Kopparrajden (som arrangeras för 51:a året i följd). I år ska Tage – som för övrigt just i dag fyller nio år, hurra älskade unge! – för första gången gå upp och köra i den riktiga ungdomsklassen uppe från sportstugan ner till byn, och jag hade väldigt gärna kunnat stå där för att heja fram honom.

Söderfärd mot Littfest

Då bär det av igen, 60 mil söderut för Littfest i Umeå, jag backade ut från gården vid kvart i sex i morse, Tage hade redan stigit upp och låg i soffan med en iPad. Solen gnistrade ute när jag körde bilen ner till Gällivare i de -28 som mätaren visade på, och jag hade precis lagom låst Volvon och gått bort till perrongen när tåget rullade in vid fem över sju. Nu rullar jag söderut, vi stannade just i Nattavaara och plockade upp några frusna själar, nere i Luleå blir det byte till buss för vidare färd längs E4:an via Piteå, Byske och Skellefteå. Ankomst till Umeå efter halv tre, och efter incheckning på hotellet och dylikt väntar årsmöte med Norrländska Litteratursällskapet och efterföljande releasefest för nya numret av ProvinsBokcafé Pilgatan i morgon kväll, innan själva Littfest drar igång på fredag. Förutom att gå på seminarier och dylikt har Norrlitt ett bokbord som jag är med och delansvarar för.

Saknaden i bröstet efter de små då? Jodå, den finns där som ett otryggt litet buller. Men Ejda ritade en väldigt fin teckning av vår familj i går på dagis, som jag tog ett foto av. Det känns fint.

Flygskatt, avstånd och Norrbottniabanan

Det här med att resa i norr om man inte vill ta bil eller flyg utan föredrar kollektiva färdmedel längs marken. Bråttom bör man inte ha.

Jag inledde morgonen strax efter klockan sex i morse, då jag backade ut från gården i Vittangi för bilfärd tio mil ner till Gällivare, för påstigning på tåget ner mot Luleå klockan halv åtta. Strax före klockan tio var jag där, och promenerade bort till busstationen några hundra meter därifrån. Klockan 10.40 avgick expressbussen med destination Umeå, med mellanliggande stopp i Piteå, Byske, Skellefteå och Sikeå. Alldeles nyss, klockan 14.45, bromsade vi in på Umeå busstation och resan nådde sitt mål. Då hade jag varit i rörelse närapå nio timmar.

Det här är något jag tycker ofta glöms bort i debatten om hur man bör resa och hur man inte bör resa i Sverige. Just Umeå dit jag nu anlänt för att medverka på Littfest kan därtill fungera som en bra symbol, eftersom jag flera gånger sett just den staden nämnas som ett empiriskt bevis på att man alls inte behöver använda inrikesflyg för att ta sig till ”Norrland”, för de har själva åkt tåg till Umeå flera gånger, och det har ju gått fint.

På något sätt har den här staden – med sina stora ambitioner att fortsätta sin snabba befolkningstillväxt och nå samma befolkningsnivå som Linköping och kanske på sikt Uppsala – blivit platsen som definierar Norrland rent geografiskt. Når man dit, så är man framme.

Nu kan man visserligen fråga sig om det verkligen går att ta sig från Stockholm (platsen varifrån alla diskussioner utgår ifrån) till Umeå på rimlig tid – det tar knappt 6,5 timme med X3000-tågen – men det hör egentligen inte hit. För det är ju vad som händer efter Umeå som är intressant.

Om jag ska resa till Kiruna landvägen från Stockholm (jag väljer det som exempel och inte Vittangi, rätt få vet var i Kiruna kommun vår by ligger), så innebär stoppet i Umeå att jag kommit ganska exakt halvvägs, hälften av de totalt 125 milen återstår. Umeå må inte ligga exakt mitt i landet, men kolla gärna på en Sverigekarta, kommen till Umeå har du ännu inte nått två tredjedelar av rikets längd sett från den sydliga spetsen i Skåne. Det finns mycket Sverige kvar.

Och det är norr om Umeå som problemen med att resa kollektivt börjar. Missförstå mig inte, jag hade rätt så trevligt på expresslinje 100 som trafikerar sträckan Umeå-Haparanda, men vi kommer aldrig att få folk att sluta åka bil eller att flyga mellan exempelvis Luleå-Umeå genom att först flyga från Luleå ner till Arlanda och sedan ta ett nytt flyg upp till Umeå igen förrän det byggs en vettig tågförbindelse mellan städerna längs den övre halvan av Norrlandskusten.

Tänk om regeringen i går när de aviserade att de tänker gå vidare med planerna på att införa en svensk flygskatt, hade sagt att pengarna ska användas till förverkligandet av Norrbottniabanan – och då inte bara till en förstudie av ett par inledande kilometer norr om Umeå som väl löftet ungefär ser ut i dag, utan en riktig igångsättning av bygget. Jösses vilken goodwill de hade fått, och jösses vad mycket svårare det hade blivit för dem som ogillar den här skatten att säga att den slår för hårt mot nordligaste Sverige.

Men nej, pengarna ska gå till att sänka arbetsgivaravgifter i mindre företag som vill ta språnget från en till två anställda.

Jag har verkligen inget emot småföretagare, men alltså, fanns det inte tusen snyggare sätt att göra det här på?

Nåväl. Den långa restiden gav mig ju i alla fall 12 324 nya Virus 3-tecken.

Mellanlandning

Åkte ner till Stockholm en kort sväng, gick på Storytels julmingel i går kväll och är således mycket matt i lacken i dag. Hann trots denna omständighet få in inte mindre än tre möten i dag, bara för att därefter genast löpa mot flygbussen. Kanske inte min smartaste idé i livet att i rusningstid en fredagseftermiddag tänka att det är bra marginal att välja en buss som enligt tidtabell ska ankomma 40 minuter före flygets avgång.

Om vi säger så här: När min buss efter megaköer på E4:an stannade utanför terminal 4 klockan 17.33 var det 12 minuter kvar till avgång och det stod ”final call” sedan länge i Swedavias app. Men skam den som ger sig, klockan 17.41 satt jag i mitt säte i flygplanskabinen, med rejält söndersprungna lungor.

Nu mellanlandning ett par timmar i en mycket öde avgångshall i Umeå, det blev billigare att resa så. Med facit i hand hade jag gärna bytt de hundralapparna mot möjligheten att ta en tupplur.