Post Format

Lite om Babels inslag om ljudböcker

SVT:s litteraturprogram Babel uppmärksammade ljudboken med ett reportage i senaste avsnittet. Kul, var den spontana reaktionen, och inslaget som sådant var det heller inget fel på, det pratades med ett par skådespelare som jobbar som inläsare och Storytel och förlaget Bonnier Bookery fick komma till tals.

Men ju mer jag tänkte på det, desto mer började det skava någonstans. Ljudboken presenterades som en tendens, ett specialämne som med det här reportaget skulle punktmarkeras, och när det var slut fick programmets panel säga några pliktskyldiga ord om vad de ansåg om ljudbokens framfart, varpå kommentarerna som följde blev ungefär jag är inte rätt person att fråga egentligen, men … samt jag gillade att läsa in min egen roman eftersom förlaget betalade extra för det.

Sedan var det slut, ordningen återställdes, och man kunde återgå till att tala om riktig litteratur.

Det här hade *kanske* kunnat passera våren 2017. Men nu skriver vi 2019 i kalendern, då fyra av tio böcker som svensken “läser” är en ljudbok, en siffra som även poängteras i reportaget. 40 procent av den totala mängden insupen litteratur kommer till oss via örat!

(I inslaget använder de ordet “konsumerar” men jag vet att många ryggar tillbaka av att sammankoppla litteratur med konsumtion, så jag håller mig från att göra det själv, trots att det i sammanhanget är praktiskt eftersom det kan inkludera såväl läsning som lyssning i ett och samma ord).

Fyra av tio böcker – en enorm förändring äger rum i det svenska litteraturlandskapet. Är det verkligen något som bör sorteras undan som en “tendens” i en sju minuter lång trendspaning?

Jag tvivlar inte på att Babel hade ett gott syfte, och programledaren Jessica Gedin lovade i avannonseringen att de skulle återkomma i ämnet, men jag kan inte låta bli att se det här som ytterligare ett tecken på det jag försökte lyfta i min debattext i Dagens Nyheter i fjol – litteraturvärlden måste börja ta ljudboken på allvar, det håller inte att fortsätta göra punktmarkeringar när det finns spektakulära (eller förfärliga, beroende på vem man frågar) siffror att hänga upp rapporteringen på.

Att ljudboken fortfarande är något man kan rycka på axlarna åt utan att någon förväntas bry sig blev även tydligt i senaste utgåvan av branschtidningen Svensk Bokhandel. I anslutning till redaktionsrutan ställs i varje nummer en fråga till redaktionsmedlemmarna, och den här gången var det Vem är din favoritinläsare av ljudböcker? Fem av sju svar var av arten lyssnar inte, begränsad erfarenhet av ljudböcker och pass på den frågan, tack.

Nej, jag vill inte tvinga vare sig Svensk Bokhandels redaktion eller någon annan att börja älska ljudböcker. Vad jag vill komma åt är att det fortfarande är så lätt att avfärda ljudboken utan att det får några konsekvenser i de grupperingar som räknas. Ponera att fem av sju i stället varit ointresserade av lyrik, och frågan som ställts hade varit Vem är din favoritpoet? Hade de vågat stå för det på samma offentliga sätt?

Nu ägnar jag mig åt ren spekulation, men min gissning är nej.

——

Här är länken till det aktuella programmet av Babel. Vid klick hamnar man ganska exakt där inslaget börjar, 28.30 in i programmet.

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.