16 nya steg för mänskligheten

Redan innan vi kom dit hade Johanna bestämt det – i Key West skulle Ejda lära sig gå. Oavsett framtid kommer hon i alla fall alltid att ha det, att hon lärde sig gå i Key West, löd resonemanget.

Fint nog gick allt enligt plan. Redan en vecka tidigare hade hon lyckats vingla fram två eller i bästa fall tre steg ett par gånger innan hon abrupt satt sig ner och pinnat vidare på alla fyra, men redan på förmiddagen andra dagen i Key West tog hon sju-åtta steg – dessutom vid mer än ett tillfälle – vilket vi tyckte var att gå.

Värre var dock att få detta skildrat på film. Det blev som ett stående skämt under Key West-veckan, så fort jag slog igång inspelningen och beordrade gång satte hon sig utan undantag ned efter två, maximalt tre steg. Jag har ett tjugotal sådana inspelningar i min iPhone, hade jag haft gott om tid skulle jag ha kunnat göra ett dratta i ändan-klipp med pålagda burkskratt.

Så ni får tro mig när jag säger det – Ejda gick i Key West. Däremot har jag inga andra bevis än mitt, och mina medresenärers, goda ord.

Men när vi kom åter till Fort Lauderdale däremot, då passade det tydligen. I går besökte vi det smått fantastiska Young at Art Museum, där Tage efter fyra fullmatade timmar grät stora Lille Skutt-tårar när vi skulle gå hem eftersom han tyckt dagen varit så rolig. Och Ejda, även hon var så exalterad att hon glömde bort att vägra gå framför rullande kamera. Så utan vidare dröjsmål, här följer filmbeviset:

Att det sedan visade sig bli 16 steg, exakt samma antal som i Tages nu tre år gamla kolla jag kan gå-film, tar jag som ett tecken.

South Beach

Efter ett par dagar i Fort Lauderdale har vi nu tagit oss vidare till Miami Beach, mer specifikt South Beach, där vi ska bo i dagarna fyra innan vi tar en Greyhoundbuss ner till Key West, där vi ska spendera en vecka i ett litet hus jag (förhoppningsvis) lyckades boka i går efter sju sorger och åtta snurriga turer i en bokningsrutin som 1980-talet ringde och ville ha tillbaka.

Jag har faktiskt varit i Fort Lauderdale en gång tidigare, en sista minuten-charter med min dåvarande flickvän min första sommar i Uppsala. Jag kände igen några platser, tror att vi bland annat gick förbi råtthålet till hotell vi bodde på, nu var det dock övergivet eller genomgick en mycket genomgående renovering. Fort Lauderdales turism kändes överlag en smula på dekis.

Miami Beach däremot sprudlar av folkliv. I går gassade solen, men i morse vräkte regnet ner när jag och Johan tog en joggingtur längs strandpromenaden (ute före halv sju!), men det verkar ha lättat nu.

Bäst hittills enligt barnen: Kokosnötterna rakt över gatan från vårt hotell.

20140129-082626.jpg

The sunshine state

Efter i princip två nätter utan vettig sömn reste vi i går eftermiddag på semester.

Tio komma fem timmar flygplan till Fort Lauderdale med Norwegians ofta feldrabbade Dreamliner, denna tripp dock endast tjugo minuter sen till målet. Därefter nästan två timmars köande för att ta sig igenom rigida och synnerligen ineffektiva amerikanska säkerhets- och tullkontroller, innan vår väntande van för fyra vuxna och fyra barn (vi reser med Johannas systers familj) kunde ta oss till vårt mål. Strax före elva på kvällen lokal tid, fem på morgonen i Sverige, var vi framme.

Fortfarande hade jag då inte sovit – är totalt värdelös när det kommer till flygplanssovning – och hade i princip burit eller haft Ejda i famnen nonstop i sexton timmar. Jag var så att säga lite mosig. Sänggående kändes som en bra grej.

Entré jetlag. Efter tre timmars extremt dålig sömn av den unga damen i fråga där hon vaknat och högljutt krävt uppstigning i parti och minut, sitter hon och jag nu på golvet i vardagsrummet sedan en dryg timme och … tja, är. Klockan är fyra på morgonen lokal tid, hon har sysselsatt sig med att tömma en av väskorna på dess innehåll (mycket effektiv och tålmodig när det gäller sådant, min dotter), och jag skriver detta samtidigt som jag försöker förmå henne att hålla så låg profil som möjligt för att undvika att hennes storebror ska vakna i rummet bredvid också. För blir det gryningsmayhem kan jag lova.

Nej, jag menar egentligen inte att klaga. Ejda är den charmigaste lilla tiomånadersperson jag vet och jag älskar henne så att det gör ont bara jag ser på henne. Det utlovas dessutom sol och cirka 25 grader i dag.

20140127-041344.jpg

Men jag skulle vilja sova ikapp en smula inom kort, okej?