Adlibris skjuter trovärdigheten i sank med sin Läckberg-kampanj

Måste verkligen stämma in bland dem som i dag i en del trådar på Facebook uttrycker irritation och besvikelse på att Adlibris låtit bokförlaget Forum köpa hela startsidan på deras nätbokhandel för att göra reklam för Camilla Läckbergs nya deckare Vingar av silver. Boktugg har en bra artikel om tilltaget.

Det är alltså inte som det ibland brukar se ut på nyhetssajter att ett företag köpt en helsidesannons som ligger ovanför dem vanliga startsidan och måste klickas förbi, utan startsidan har helt enkelt gjorts om så att den bara består av – om jag räknat rätt – 25 olika puffar med köplänk för Läckbergs bok.

Det går helt enkelt inte att hitta någon annan titel på startsidan, skulle du gud förbjude vilja köpa en annan bok, måste du söka dig fram till den manuellt via sökrutan eller klicka på rullgardinsmenyn till vänster och sedan välja Böcker, som tar dig till en sida där nätbokhandelns hela sortiment på drygt 14 miljoner titlar listas. Vilken bok som ligger allra överst bland de 14 miljonerna? Gissa.

Är det här verkligen bra reklam som ökar försäljningen? Jag är ingen marknadsföringsmänniska, så jag tänker inte spekulera i det. Men för mig känns det tyvärr bara unket, och gör att jag tycker att Adlibris tappar i trovärdighet, särskilt när de även puffar för titeln under vinjetter som Redaktionens tips, där man i vanliga fall åtminstone hoppas kunna inbilla sig att det inte bara är titlar som förlag betalat marknadsföringspengar för som får synas, utan böcker som redaktionen faktiskt tycker om.

Nej Adlibris, Forum och Bonniers (som äger såväl Adlibris som Forum) – det här kändes inget vidare.

Tillägg: I en intervju som Boktugg har med Adlibris pr-ansvarige, säger denne att de gjort samma massiva lansering en gång tidigare, i samband med David Lagercrantz första Millennium-bok 2015. Det sätter ärendet i ett lite annat ljus, får jag erkänna, Millennium-böckerna har getts ut på Storytelägda förlaget Norstedts och man kan då alltså knappast anklaga Adlibris för att bara tillåta sådana här ”kupper” för storsäljare inom den egna koncernen.

Hur som helst. Oavsett förlag som gör det – sluta tack, det är inte ”en rolig grej” som den pr-ansvarige säger, det är bara tröttsamt och driver på bästsäljerismen ytterligare.

Tillägg 2: Svensk Bokhandel har letat fram sin gamla artikel från 2015 om Millennium-kampanjen Adlibris körde då. Den gången fejkhackade Lisbeth Salanders nätalias Wasp sajten och sänkte priset på e-boksutgåvan till 9 kronor (vilket kunderna då kunde köpa den för på riktigt), något som inte känns fullt lika tondövt som den nu aktuella varianten.

Våroffer x 2 att vänta på topplistorna

När jag såg att Lind & Co för två veckor sedan gav ut en deckare av författaren Maria Richardsson med titeln Våroffer tänkte jag att oj då, här är det upplagt för viss förvirring i ljudbokstjänsterna om denna blir poppis. För i slutet av mars ska ju Anders De La Mottes sista deckare i hans mycket populära årstidskvartett komma ut på Bonnierförlaget Forum, med titeln … ja, ni gissade det – Våroffer.

När det nu återstår mindre än en vecka tills De La Mottes bok kommer, ser detta ut att bli verklighet. Maria Richardssons Våroffer är i skrivande stund fyra på Storytels topplista. Hos konkurrenten Bookbeat är den visserligen bara 21:a, men deras topplista uppdateras bara en gång i veckan och jag har inte koll på vilken dag den byts ut, så den kan vara i stigande även där (Storytels topplista uppdateras varje dag).

Oavsett vad, så gissar jag att man på Forum inte är helt nöjda med situationen, titeln på De La Mottes kommande har legat ute på deras sajt sedan åtminstone i oktober (då jag själv hittade den då jag skrev en recension av de tidigare böckerna i serien), och jag tror att den har legat listad som kommande i ljudbokstjänsternas kataloger sedan i början av året. Det bör dock föras till protokollet att även titeln på Maria Richardssons bok kan ha varit spikad och legat ute ett tag, det har jag ingen koll på. (Uppdatering 27/3: Se författaren Maria Richardssons kommentar under inlägget för mer info i frågan!)

Hur som helst, Forum har uppenbarligen känt sig nödgade att försöka rädda upp situationen och i sista stund ändrat den officiella titeln för de digitala formaten till det något knöliga Våroffer, Årstidskvartetten (varför inte det betydligt elegantare tankstrecket?). På det viset blir de ju åtminstone inte helt identiska i titellistorna.

Det är för övrigt inte helt ovanligt att samma boktitel förekommer på helt olika böcker – särskilt inte på relativt generiska enordstitlar – men att två böcker med samma namn inom samma genre ges ut inom loppet av tre veckor och där båda har topplistepotential, torde vara en unik händelse. Ska bli spännande att se om de hamnar precis bredvid varandra.

Fotnot: Jag kan ha drömt det här, men jag har för mig att det i Svensk Bokhandel lite längre tillbaka fanns en spalt där förlag kunde avisera kommande boktitlar, antagligen i syfte så att ingen skulle råka ge en annan bok samma titel. Hittar dock inte detta nu.

Tillägg: Mattias Boström på Piratförlaget gav mig snabbt svar på Facebook gällande den där Svensk Bokhandel-spalten: Det stämmer att SvB hade en spalt med titelskydd förr om åren. Vet ej exakt när de slutade med det, men det känns som minst fem år sen. Jag tror dock inte att spalten hade någon juridisk funktion, utan fanns mest till för undvikande av krock. Det var lite skojigt att läsa den där spalten ibland, för vissa av titlarna var så unika och smala att risken för krock var obefintlig.

——

Uppdatering 27/3: Bokförlaget Forum har nu fixat till titeln på Anders De La Mottes bok, så att den kallas Våroffer: Årstidskvartetten i de digitala kanalerna.

Frågan om följebrevet ständigt aktuell

Även i dessa tider av ständigt förenklade processer för egenutgivning verkar det inte råda någon nedgång i intresset för att få sitt romanmanus utgivet av ett etablerat förlag. Varje gång jag kollar i min besöksstatistik och undersöker vilka inlägg som folk nosat sig fram till via googlingar, så är inlägget där jag publicerade följebrevet jag sände till Forum gällande Dannyboy & kärleken ständigt populärt.

Att jag publicerade följebrevet kom sig av att Mattias Boström på Piratförlaget skrev i sin blogg om hur han och hans förlag såg på följebrev och vad de bör och inte bör innehålla. Våra respektive inlägg i ämnet blir fyra år gamla om ett par veckor, men jag skulle tro att innehållet i det vi skrev fortfarande gäller.

Som tillägg kan nämnas att Wahlström & Widstrands förlagschef Åsa Selling i en intervju som Svensk Bokhandel gjorde nyligen sa bland annat så här gällande följebrev: På vår hemsida står det att man ska skicka sitt manus med några raders introduktion, det är ganska bra sammanfattat. Ett råd är att inte skriva för långa personliga brev om att man har barn eller katt. Men det kan vara bra att ta med saker som är relevanta för ens skrivande: utbildningar man har gått, om man har blivit publicerad tidigare eller har annan erfarenhet av skrivande. Hon sa vidare att hon inte tycker att det är så lyckat när folk skickar med bild på sig själv – särskilt inte lättklädda sådana.

Tio år sedan … i går

Damn it, jag missade det med en dag.

I går, den 2 februari 2004, var det tio år sedan jag fick samtalet från Forum – de ville ge ut min roman. ”Dannyboy & kärleken” skulle bli en riktig bok, jag skulle bli författare.

Så här skrev jag om händelsen i ett blogginlägg 2008:

Den där väntan, tiden av ovisshet, tankarna är jag värdelös eller något att ha, vill de ha mig eller inte och i sånt fall varför inte jag måste ju faktiskt vara värdelös. Väl?

Dagarna går, tvivlet består.

Jag minns dagen då jag blev antagen. Det var måndag den 2 februari 2004, klockan var strax före tio och jag hade ännu inte klivit upp, jobbade andra tider då. Telefonsamtalet varade i över tio minuter, Peter bodde hos mig temporärt, men trots att han hörde åtminstone delar av konversationen förstod han aldrig vad samtalet handlade om. Först efteråt, när han tyckte att jag verkade lite bedövad och frågade hur det var fatt och jag berättade att de ringt och meddelat att de ville ge ut min roman och att jag skulle gå och skriva kontrakt dagen därpå började han endast iklädd kalsonger dansa runt på mitt vardagsrumsgolv.

Det är konstigt men när människor frågar hur det kändes, hur det där ögonblicket då tvivlet skingrades verkligen var, brukar jag ljuga. Jag brukar ljuga och säga att det var en underbar och fantastisk känsla olik någon annat jag upplevt i hela mitt liv.

När jag egentligen satt i min soffa i vardagsrummet och kände mig fullständigt tom. Skakade lite.

De gånger jag valt att vara ärlig har jag sagt att det närmaste jag kan komma i liknelse är känslan när ett långt förhållande med en människa jag älskat och anförtrott mitt liv åt har tagit slut. När vetskapen drabbat mig att det verkligen är över. Den totala overkligheten, insikten att inget någonsin kommer att vara riktigt detsamma igen. Hur luften töms ur bröstet. Hur skakningar uppstår.

Ja, det låter konstigt vilket människor också brukar påpeka och därför ljuger jag. Men det är sant. Samma fysiska tillstånd.

Glädjen då? Jodå, den kom efter ett tag. Jag minns mina steg i förlagets trapphus efter att kontraktet undertecknats och jag tilldelats en redaktör. Overkliga steg, fjäderlätta. Men främst vill jag minnas stoltheten som framträdde när känslan av att vandra med vadd kring skallen blåst bort. Stolthet över att det jag drömt om så länge faktiskt blivit verklighet. Att tvivlet varit obefogat, att jag inte var ett endaste dugg värdelös utan faktiskt något så när förträfflig.

Tio år. Tanken svindlar.