Svagt av branschen att sälja Svensk Bokhandel

Stora nyheter gällande bevakningen av den svenska bokbranschen i dag, när nyheten kom att branschtidningen Svensk Bokhandel säljs till bolaget Radero som drivs av medieentreprenörerna Thomas Peterssohn och Christer Björkin. Tidningen har ägts av Förläggareföreningen och Bokhandlareföreningen sedan 1952, men nu är de inte intresserade av att driva tidningen längre. Intressant nog så var det konkurrenten Boktugg som hann först med att flagga för att en försäljning skett, de lade ut en text på morgonen om att styrelsen bytts ut och att en försäljning verkade ha ägt rum och att de jagade bekräftelse. En timme senare kom så bekräftelsen via Svensk Bokhandels egen webb, när de publicerade en text där försäljningen meddelades officiellt.

Jag måste säga att jag tycker att det är smått bedrövligt att inte Förläggareföreningen och Bokhandlareföreningen ids hålla kvar vid sin branschbevakande tidning. Det kan så klart visa sig att de nya ägarna kan skapa bättre förutsättningar för SvB, men det är ändå ett underbetyg för de svenska branschaktörerna att de släpper tidskriften. Visst, den har kostat ägarna en del pengar på senare år, bland annat för att säsongskatalogerna à la Höstens böcker som SvB producerar blivit tunnare när förlagen minskat sina annonsköp och i stället satsat på att presentera nya böcker på sina egna sajter, men att strax före 70-årsjubileet som ägare sparka ut den bara för att de har det tufft i det nya digitala landskapet – nej, det känns inte snyggt. Nu om någonsin i det omvälvande digitala skifte som pågår behöver branschen granskas.

Nåväl, det har ryktats om detta i några år och nu är försäljningen alltså ett faktum. Det är bara att hålla tummarna för att chefredaktör Carina Jönsson och hennes redaktion får fortsätta göra en bra och relevant tidning. På vissa sätt blir så klart redaktionens arbete enklare eftersom de inte på samma sätt behöver granska sina ägare eftersom de i övriga delar inte är bokbranschaktörer, men frågan är hur sentimentala Peterssohn och Björkin är gällande tidningens fortlevnad om den fortsätter gå med förlust.

Ljudboken viktig som sällskap enligt ny rapport

I dag gav Svenska Förläggareföreningen ut rapporten Ljudboken: Hur den digitala logiken påverkar marknaden, konsumtionen och framtiden, skriven av forskarna Hedda Hanner, Alice O’Connor och Erik Wikberg. Jag har spenderat morgonen med att läsa igenom luntan, som bjuder på en del slutsatser värda att uppmärksamma.

En intressant siffra som lyfts fram är att 46 procent av den svenska bokförsäljningen under första halvåret 2019 var digital – sett till volym, vill säga (intäktsmässigt stod digitalböckerna bara för 20 procent). Då kurvan för volymen för de digitala böckerna är kraftigt stigande, är det inte orimligt att tro att andra halvåret 2019 kommer innebära att den digitala läsningen/lyssningen faktiskt går om den fysiska. Vi befinner oss alltså i detta nu mitt i ett historiskt skifte.

En sak de själva trycker på, och som får sägas vara en smula överraskande, är slutsatsen att många väljer ljudboksformatet för att de vill ha sällskap – inläsarens röst minskar känslan av ensamhet och inger trygghet i lyssnaren. Det som ofta brukar lyftas fram som ett argument för ljudboken – att man kan göra andra saker samtidigt som man lyssnar – hittade forskarna betydligt mindre stöd för.

”Den starka kopplingen mellan sällskapsbehov och en positiv attityd gentemot ljudböcker är ett av studiens mest intressanta resultat. Det innebär bland annat att man inte bör förringa uppläsarens roll och betydelse för ljudbokslyssnaren”, skriver rapportförfattaren och Handelshögskole-alumnen Alice O’Connor i en kommentar.

En annan faktor som rapportförfattarna lyfter fram som en styrka för de digitala abonnemangstjänsterna för ljudböcker är deras ”testbarhet”, det vill säga att risken för att ångra ett köp är minimal, användarna kan enkelt byta till en annan bok utan extra kostnad om de inte gillar det de börjat lyssna på, vilket är betydligt svårare när man köper en bok i bokhandeln.

I rapporten anges detta som en ”sällan uppmärksammad” faktor, vilket jag inte håller med om. I de föreläsningar jag hållit om ljudbokens framväxt – nästa inplanerade är vid en konferens om biblioteksutveckling i de norrländska länen som Region Västernorrland anordnar i Sundsvall 4 oktober – är just lyssnarnas bristande lojalitet gentemot en påbörjad ljudbok det första jag lyfter fram.

Något jag däremot uppskattar att de lyfter i rapporten är frågan om ifall ljudböcker kannibaliserar på tryckt litteratur. Författarna skriver att de inte finner någon ”alarmerande risk för att digitala ljudböcker ska ha negativ inverkan på försäljningen av tryckta böcker”, och det tror jag det ligger en hel del i. Det går inte att argumentera rakt av för att en lyssnad bok är ett förlorat köp av en fysisk bok – jag personligen har under mitt dryga decennium som ljudbokslyssnare lyssnat på en hel drös böcker som jag annars inte skulle ha tagit till mig alls (det vill säga inte skulle ha köpt eller för den delen lånat på biblioteket). Men med det sagt har jag så klart ändå ”sluppit” köpa vissa böcker, eftersom jag lyssnat på dem i stället. Eller läst dem för den delen, det finns ju trots allt en bra inbakad e-boksläsare i ljudbokstjänsterna också, och Storytel har sin läsplatta Storytel Reader.

Jag blev intervjuad av en finlandssvensk journalist i går, som skulle skriva om den gryende finska ljudboksboomen inför Helsingfors bokmässa senare i höst. En av sakerna jag pratade med henne om, var just vad ljudböcker egentligen ersätter. För det tycker jag vi borde prata mer om än vad vi gör i dag. För mig är det nästan inte alls ”vanlig” bokläsning som fått stryka på foten, utan snarare radio- och musiklyssning. Jag lyssnar nästan aldrig på musik längre förutom när jag jobbar (vilket alltså innebär att jag poppar på i detta nu), utan har ersatt denna typ av lyssning med ljudböcker. Författarna för inget resonemang i rapporten om vad ljudboken ersätter, men de når i alla fall slutsatsen att böckers allt svagare ställning i människors liv snarare tar stryk av annan mediekonsumtion än av just ljudbokslyssning. De skriver: ”Företrädare för digitala abonnemangstjänster som uttalar sig om att den verkliga konkurrensen inte står mellan de olika abonnemangstjänsterna utan att det handlar om bokens och ljudbokens ställning gentemot andra medieformer, har stort stöd för sin tolkning.”

Hur som helst, intressant läsning överlag, med en fin historisk inledande genomgång också. Rapporten finns att ladda ner härifrån.

Nu ska jag skriva ljudbok.

August är en man två gånger av tre

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 25 oktober.

——

Är August en man? Med tre decennier på nacken – Augustpriset instiftades 1989 och delas i år ut för 30:e gången – känns det som en fråga som borde höra dåtiden till. Numera borde väl mottagaren av Augustpriset lika gärna kunna vara en kvinna?

Svaret på den andra frågan blir ja – men då måste vi fokusera på de senaste åren. Ser vi Augustpriset som en helhet, vilket jag tycker bör göras ett sådant här jubileumsår, blir bilden tyvärr betydligt mer ojämställd.

Borrar man ner sig i statistiken finner man relativt snabbt att det finns betydande skillnader i hur nomineringarna och vinsterna fördelar sig mellan könen i de tre kategorier som stora Augustpriset delas ut i (jag lämnar alltså Lilla Augustpriset därhän nu). Och koncentrerar man sig på den skönlitterära kategorin – den utan tvekan tyngsta medialt och publikt sett – går det tyvärr att säga att August ännu är en man.

Av de nu totalt 180 nomineringar som gjorts i den skönlitterära klassen sedan startåret 1989, står män som författare till 101 av verken, det vill säga 56 procent. Det är ingen jätteövervikt, men studeras vinsterna blir bilden tydligare – 19 av hittills 29 mottagare (årets vinnare presenteras först 26 november) är män, det vill säga 66 procent. Så även om männen inte har någon graverande övervikt på nomineringsstadiet, står det alltså till sist ändå en man längst fram på scenen två gånger av tre när statyetten delas ut.

Tittar man på enskilda år är bilden också entydig. Fyra gånger i prisets historia har det varit kvinnlig dominans bland de nominerade inom skönlitteraturen, fördelningen då har varit fyra kvinnor och två män. Manlig dominans i listan har det varit tretton år, elva av dessa i favören fyra/två och två i favören fem/ett.

Kvinnor har heller aldrig stått som mottagare mer än två år i rad, samtidigt som män vunnit tre år i rad tre gånger, och fem i rad en gång (åren 1998-2002).

Fokuserar man på de senaste åren finns anledning till glädje – från 2010 och framåt har vinsterna hittills gått fyra gånger i varje riktning. Att det i årets skönlitterära nomineringslista återfinns fyra män och två kvinnor är alltså inte symptomatiskt för nuläget, faktum är att 2018 är det första året sedan just 2010 som det är manlig övervikt, oftast på sistone har utfallet varit tre-tre.

Men även om framtiden för oss som gillar att litteraturen är jämställd verkar ljus, tycker jag ändå att de här siffrorna är värda att lyfta – inte minst för att arrangören Svenska Förläggareföreningen gärna undviker det. Går man in på Augustprisets sajt och klickar på sidan för prisets historia, möts man direkt av två tårtdiagram som visar hur oerhört jämnt könsfördelat priset är som helhet – 50/50 bland nomineringarna, och 52/48 i männens favör bland vinnarna.

Bara faktumet att dessa diagram är det första besökaren möter, visar att frågan är en het potatis. Men bakom den välputsade fasaden finns en historisk verklighet där två klasser – skönlitteraturen samt fackböckerna – har manlig dominans, men där den tredje – barn och ungdomskategorin – har så stark kvinnlig dominans att den höjer totalen till någorlunda jämvikt. Att den kategorin är skev är inte heller oproblematiskt men det bottnar i ett delvis annat problem – färre manliga författare skriver helt enkelt för barn och unga jämfört med kvinnor, ett bekymmer värt att belysa i en kommande krönika.

Så är dock inte situationen inom skön- och facklitteraturen. Även om August i detta nu verkar vara hyfsat könsneutral, bör vi hålla detta i minnet, så vi slipper upprepa de gamla misstagen.

Grattis Författarförbundet – jag lovar att aldrig söka medlemskap hos er.

I september skrev jag om de förhandlingar som pågick mellan parterna om hur man ska lösa ersättningsbiten gällande e-bokslån framöver. Ett idiotiskt förslag som ibland förs fram är att man ska låtsas att e-böcker lyder under samma fysiska lagar som pappersböcker, och att bibliotek får köpa in ett antal licenser av varje titel, med resultatet att en datorfil därmed kan komma att  klassas som slut på lagret tills den tidigare låntagaren “återlämnat” sin fil. Jag lovade att emigrera om den modellen infördes i Sverige.

Nu har Författarförbundet gått ut i en debattartikel i Svenska Dagbladet och förordar just en sådan lösning. Tidigare har även Förläggareföreningen krävt det.

Författarförbundet kallar en sådan här lösning för “tidsenlig” i artikeln. Det är helt sant – även på andra ställen i världen finns starka krafter som verkar för att internet ska regleras hårdare.

Jag undrar en sak – om ni nu driver linjen att e-böcker bör behandlas som fysiska böcker, ska ni inte börja kräva att samma fysiska lagar gäller även när de här e-böckerna säljs? Jag menar, om en bokhandel köper in fem exemplar av en inbunden bok och de säljer slut, så måste ju kunderna vänta tills nya exemplar kommit in innan de kan få sin bok.

Borde ni nu inte, i logikens namn, kräva att detsamma ska gälla även om kunden vill köpa en e-bok? Att Adlibris och Bokus köper in ett antal exemplar av varje e-bokstitel i förväg, och sedan får säga till kunderna att vänta tre arbetsdagar – den tid det skulle ta för nya böcker att anlända med fysisk frakt till en vanlig butik – innan de kan få köpa den?

Eller vill ni bara att fysiska lagar ska gälla i de fall där ni tror att det går att tjäna mer pengar på det?

——

Fick en fråga i kommentarerna varför Författarförbundet skulle vilja något annat än att se till sina medlemmars ekonomiska intressen, och ja, det är väl en berättigad fråga.

Ja, fackförbund har till uppgift att värna sina medlemmars inkomster. Men är det verkligen ett fackförbunds enda uppgift? Särskilt ett sådant speciellt förbund som det som representerar författarkåren? Jag tycker inte det. Jag tycker inte att de bör verka för ett förslag som begränsar bibliotekens frihet, och minskar deras redan allt mer marginaliserade roll i samhället. Har du råd att köpa boken så ges du obegränsad tillgång, vill du nyttja biblioteket måste du ställa dig i kö. Så länge det bara fanns pappersböcker var det svårt att komma undan den situationen, men nu har vi en verklighet där en annan lösning faktiskt är praktiskt genomförbar – vi har chansen att sprida det skrivna ordet på ett sätt som aldrig tidigare har varit möjligt. Men nej, då ska vi låtsas som att inget har förändrats och hitta på att filer existerar i exemplarform och kväsa den här unika möjligheten till att faktiskt förändra något på allvar.

Jag tycker att det är sorgligt att en organisation som representerar den svenska författarkåren går ut och aktivt pläderar för en sådan här inskränkning. Som författare skäms jag faktiskt.

——

Anders Mildner tänker för den delen ett steg längre, och skriver väldigt bra i samma fråga.

Tillbaka till medeltiden

I september skrev jag ett inlägg om e-bokens framtid och de förhandlingar som pågår mellan parterna om hur man ska lösa ersättningsbiten framöver. Ett rent ut sagt genomidiotiskt förslag som ibland förts fram är att man ska låtsas att e-böcker lyder under samma fysiska lagar som pappersböcker, och att bibliotek får köpa in ett antal licenser av varje titel, med resultatet att en datorfil därmed kan komma att  klassas som slut på lagret tills den tidigare låntagaren “återlämnat” sin fil. Jag lovade att emigrera om den modellen infördes i Sverige.

Nu läser jag i dagens Sydsvenskan att det är exakt den linje som Svenska Förläggareföreningen förespråkar. Ja men vad oväntat.