Babel om barnen

Angående blogginlägget jag skrev om förra söndagens Babel så blev ju även det efterföljande samtalet som programmets panelister förde om barn- och ungdomslitteratur rejält utskällt, kanske än mer så än segmentet om ljudböcker. Flera krönikor har i veckan författats i ämnet – Patrik Lundberg var först redan i tisdags i Expressen, och Lotta Olsson skrev i Dagens Nyheter i går.

Jag håller absolut med om att barn och ungdomslitteratur får alldeles för lite utrymme – samt behandlas summerande och inte särskilt insatt när utrymmet väl ges – men det får ändå sägas vara ett friskhetstecken när två tunga krönikörer snabbt ryter till.

I frågan om ljudböckerna har det varit tystare. Kanske borde jag ha gjort något mer utförligt i ämnet själv.

Varför ignoreras ljudboken i den löpande rapporteringen om litteratur?

Jag kunde inte riktigt hålla mig. När jag var på väg hem från Skellefteå för ett par veckor och satt på bussen mot Bastuträsk för byte till tåg mot Boden och senare Kiruna, drog jag iväg ett mejl till DN och frågade om de kunde tänka sig vara sugna på en till debattext om det här med ljudboken. Min tes var att utbudet för ljudböcker inte är så illa som det framställs, och att orsaken till varför den här bilden finns dels står att finna hos ljudboksaktörerna själva, men kanske allra främst i den ignorans för formatet som sådant som jag ofta tycker mig ha mött i mer litterära kretsar.

Och en sådan text ville de absolut ha, vilket jag tycker hedrar dem, kritiken handlar ju delvis om deras egen redaktion. Texten sändes in redan på morgonen förra måndagen, men under veckan nådde ju Nobelspektaklet sitt crescendo och sedan kom Aviciis tragiska bortgång, två händelser som möblerade om tidningsspalterna rejält, så jag tror att texten legat några dagar längre än det ursprungligen var tänkt. Därför står det också förra veckan på ett ställe där det med facit i hand borde ha stått häromveckan.

Man tycker ju att jag som garvad gammal nyhetsbjyråjournalist borde veta bättre än att skriva saker som i går eller i morgon eller liknande i en text som man inte har en aning om när den kommer att publiceras eller läsas, men uppenbarligen inte.

Hur som helst, texten kom i dagens tidning och hade fått rubriken Varför ignorerar kritikerna ljudboken?, vilket i ärlighetens namn kanske inte riktigt är det jag menar då det för tankarna till att jag skulle vilja att de ska recensera ljudböcker, och det är inte vad jag efterlyser i texten. Men okej, rubriken jag har satt på det här inlägget – som mer speglar det jag verkligen efterfrågar – är rätt så omständlig och föga braskande.

Nåväl. In och läs!

En liten rant om DN:s artikel om turbulensen på Bonniers (och föraktet mot ljudboken)

Många i litteratursvängen som förfasar sig i dag över en del uttalanden som görs i en DN-artikel om situationen på Albert Bonniers Förlag, särskilt ett par citat som ryckta ur sina sammanhang blir rätt braskande.

Bakgrunden är att det råder viss turbulens på Sveriges mest prestigefyllda förlag, namnkunniga förläggare har sagt upp sig eller sagts upp och andra mångåriga profilerade personer har också valt att lämna förlaget, och grunden till allt sägs vara att Bonniers väldigt ängsligt nu satsar stenhårt på de digitala kanalerna (främst ljudboken) och struntar i pappersboken eller åtminstone vill göra sina pappersberättelser mer ljudmässiga (lite så som Storytel Original jobbar, med andra ord).

Skärmdump från DN.se.

Läser man hela texten tycker jag att Bonniers litterära chef Daniel Sandström och Bonnierförlagens vd Håkan Rudels försvarar och motiverar sina ställningstaganden rätt så väl och därtill tar udden av en del av kritiken, men vad hjälper väl det när det ska spetsas till. Artikelns rubrik innehåller exempelvis det påstådda Håkan Rudels-citatet “Nobelpristagare underpresterar digitalt”, vilket ska läsas som att han helt enkelt inte tycker att det är lönt att göra ljudböcker av dem. Det verkliga citatet som återges rätt långt ner i artikeln lyder dock:

– Ta en Nobelpristagare, den underpresterar i digitala tjänster. Litteratur där du inte kan strölyssna funkar ganska dåligt eftersom du normalt sett gör någonting annat samtidigt. Men med det sagt kommer vi så klart att ha en lika bred utgivning i morgon som vi har i dag.

Jag såg på Twitter att bland annat DN:s biträdande kulturchef Åsa Beckman i går skrev “Herregud, vad är det egentligen Bonnierförlagens vd Håkan Rudels säger”, en tweet som gillades, retweetades och fick uppgivna svar lite här och där, och då kan jag tyvärr inte bli annat än lite trött.

För det han säger är ju sant! Det är ett faktum i dag att förlag som ger ut ljudböcker kan se att den tyngre litteraturen om språket ursäktas går skitdåligt i de streamade ljudbokstjänsterna, samtidigt som det om språket ursäktas är skitdyrt att spela in dessa ljudböcker jämfört med att exempelvis ge ut en e-boksversion av en pappersbok. En välproducerad ljudbok med en välrenommerad inläsare kostar i runda slängar 50 000 kronor att spela in, och långtifrån alltid täcks den kostnaden av det antal lyssningar titlarna lockar. Vore vi tillhörande den engelskspråkiga världen skulle läget säkert vara bättre, men med ett befolkningsunderlag på tio miljoner funkar det helt enkelt inte i dagens läge.

Vad är orsaken till det då? Ja, till största delen handlar det troligen om det som Rudels säger, ljudboken lyssnas i dag oftare på samtidigt som vi gör annat, vilket gynnar vissa lättare genrer (själv ska jag exempelvis lyssna klart på Jessica Jones-stjärnan Krysten Ritters debutspänningsroman Rökridå när jag sticker ut och skidar i dag på lunchen – jag gillar den jättemycket).

Men en annan orsak som det inte pratas om tror jag är att den publik som i dag läser tyngre litteratur – och icke att förglömma även de som skriver om den tyngre litteraturen – till stora delar är fullständigt ointresserade av ljudböcker. Jag vet inte hur många gånger jag de senaste åren i litterära mingelsammanhang har fått frågan om vad jag skriver på nu, och när jag svarat att jag skriver en ljudboksserie för Storytel har mötts av blickar som direkt blivit blanka och zonat iväg, endera för att personen tycker att det som produceras för detta format är helt ointressant för dem, eller för att hen helt enkelt inte ens vet vad Storytel är, trots att branschmedier inte gjort annat än att skriva om ljudbokens växande position som jätten Glufs-Glufs de senaste åren.

Nu menar jag inte att situationen för kvalificerad litteratur på den här marknaden kan rätas upp enkom genom att dela ut gratisabonnemang till en ljudbokstjänst till medarbetarna på landets större kulturredaktioner (med krav på att de faktiskt använder dem), för så enkelt är det inte. Men samtidigt tror jag inte att det är oviktigt att många av dem som står på parnassen verkligen ser ner på ljudboken (och även e-boken, ska medges) och aldrig skulle nedlåta sig till att lyssna på något som även finns tillgängligt på en tryckt boksida. Dessutom sker avfärdandet i regel med en inbyggd självklarhet, man behöver inte ens ursäkta sig – alla vet ju att det är undermåligt.

Om de i stället försökte ta sig an ljudböcker, och började efterfråga de här titlarna som ljudbokspubliken av i dag verkar rata – ja, då kanske det skulle börja ordna sig?

Dessutom: Att det enbart skulle finnas lättsmält dravel hos Storytel, Bookbeat, Nextory och nystartade Bokus Play är en myt, det finns redan i dag många riktigt bra, mycket kvalitativa inläsningar av tyngre litteratur på svenska. Men är det så konstigt om förlagen som kvalitetssatsar efter ett tag blir missmodiga när ingen bryr sig? Om vi exempelvis tar fallet med Nobelpristagare eftersom citatet som valsar runt i de sociala flödena handlar om det – har exempelvis DN någon gång nämnt i de otaliga texter de skrivit om fjolårets litteraturprismottagare Kazuo Ishiguro att det finns fina inläsningar av Återstoden av dagen, Never let me go och Begravd jätte på svenska av skådespelarna Reine Brynolfsson, Anna Maria Käll och Magnus Roosman? Inte vad jag har kunnat hitta. Kanske är det därför inte så konstigt att Bonnierförlagens vd säger att Nobelpristagare underpresterar digitalt, när ingen ens uppmärksammar att de faktiskt satsat på att göra tre fina ljudböcker av deras senaste Nobelvinnare (Ishiguro ges ut på Bonnierägda Wahlström & Widstrand)? Däremot skrevs det i alla medier med självklarhet vilka av hans böcker som fanns översatta till svenska, vilka som fanns i tryck och vilka som skulle tryckas upp igen.

(Det skrevs en notis av TT om att böckerna skulle läsas in, men i övrigt intet, vad jag kunnat se).

Med allt detta sagt – texten tar upp en hel del intressanta saker, och det är mycket möjligt att Bonniers till viss del går för långt i sin marknadsanpassning, eller åtminstone presenterat vad de vill göra på ett bristfälligt sätt för sina författare och medarbetare, vilket som så ofta i samtiden lämnar öppet mål för dem som inget hellre vill än att övertolka och missförstå.

Hm, det blev en lite längre rant än jag tänkt mig. Och överbevisa mig gärna. Men ärligt talat, jag har rätt mycket empirisk erfarenhet jag kan dra upp ur hatten.

——

UPPDATERING 27 MARS: Jag har skrivit ett uppföljande inlägg, där jag utvecklar vissa av tankarna härifrån.

Skriver och har mig. Dock inte här.

Låg aktivitet här just nu, men det har i alla fall en bra orsak: Tiden räcker inte till, skriver så att fingrarna blöder på Virus andra säsong. Typ.

Jag har dock gjort en del andra saker också, som att recensera Toca Bocas nya satsning Toca TV. Klicka er över till TVdags och läs. Och med avstamp i Toca TV-lanseringen har DN i dag gjort ett reportage om den allt viktigare kampen mellan streamingtjänsterna om barnfamiljernas gunst, i vilken jag är en av de intervjuade.

I kväll ska vi åka in till Kiruna och gå på Kent, och därefter stanna i stan även över morgondagen för att gå på galapremiär i Kiruna stadshus av SVT-storsatsningen Midnattssol, med efterföljande mingelfest.

Några ord om DN:s artiklar om Amazon

Alltså. Vet DN något som ingen annan vet gällande ryktena (som väl snart firar hundraårsjubileum, känns det som) om Amazons eventuella framtida Sverigelansering? Om inte så tycker jag att deras artikelserie densenaste veckan känts en aning alarmistisk (he, autocorrect ville ändra till altruistisk). Finns det något konkret som faktiskt tyder på att de är på väg hit, bortom avtalet med Bokrondellen som slöts i våras? Svensk Bokhandel gjorde en artikel efter att avtalet slutits där det inte kändes så, har något förändrats sedan dess? Jag har i grunden så himla svårt att se varför de skulle vilja ge sig in på en marknad som dels är extremt perifer storleksmässigt, och dels en marknad där prispressen redan är så stor. Jag får inte ihop det.

Nåväl. Eller så sitter jag där i morgon bitti med lång näsa när DN lagom till bokmässans första dag fått göra en förhandsintervju med Jeff Bezos där han meddelar att de nu slår upp Sverigeportarna.

(Skulle så mot all förmodan ske tror jag dock inte att det innebär någon domedag, se mitt inlägg Nej, Amazon innebär inte döden för svensk bokmarknad från i våras).

——

Bokmässan i morgon som sagt. Vi anländer någon gång vid lunchtid med vårt entourage av barn, mormödrar och mostrar. Känner mig förväntansfull, även om jag medvetet har valt att i princip inte alls kolla i programmet eftersom jag anar att jag inte kommer att hinna bevista så mycket ändå, trots de goda förutsättningarna i form av barnvakter. De har ju trots allt inte enbart följt med för att vakta våra telningar.

Faktafredag

Googlar brott på armbågsbenet. Resarch för romanen, har inte gjort någon vurpa. Orkar inte ens tänka på hur komplicerat det måste ha varit att ta reda på fakta till romaner före nätets intåg. Eller journalistiska texter för den delen. Uppslagsverken som behövdes. Eller fantasin.

På tal om fakta: Jag betalade något på 2300 kronor för en helårsprenumeration på Dagens Nyheter senast det begav sig att förnya, ett erbjudande av något slag, minns telefonförsäljaren som mycket enerverande. Den årskostnaden hoppade upp till 4800 kronor när jag ändrade vår adress till Vittangi i december. Synd att de inte berättade det när jag ringde och adressändrade utan att jag tvingades upptäcka det själv i efterhand. Det kostar att vara papperskramare.

Första gången sedan influensan slog till med ett välriktat knytnävsslag på min födelsedag för sjutton dagar sedan som jag skottade gården i dag. Fint av hen där uppe att hålla vädret i schack under sjukdomsperioden.

Åter till ritbordet

Det här med e-böcker är svårt. Karenstidsförsöken går tydligen inget vidare, kan DN meddela i dag (länk som bara fungerar ett dygn, hej ljuva betalväggsframtid). Jag får erkänna att jag inte var helt övertygad motståndare till karenstidsförslaget, om det hade fungerat så anser jag att det hade varit att föredra före det urlöjliga låt oss låtsas att e-böcker är fysiska böcker-förslaget.

Men det verkar alltså inte vara så. Vad händer härnäst?

Jakten mot nollpunkten (2)

Dagens Nyheter har följt upp Svensk Bokhandels artikel från i morse, och där hävdar Norstedtschefen Peter Wilcke att det var Akademibokhandeln som på eget bevåg valde ut Eija Hetekivi Olssons “Ingenbarnsland” till vinnarbok, en uppgift som går stick i stäv mot SvB:s artikel. Oavsett vilket känns det väldigt ogenomtänkt att lansera ett pris på ett sådant här sätt av Akademibokhandeln, när de två bolagen båda ägs av KF Media. Självklart ska inte Norstedtsförfattare vara omöjliga som vinnare, men för att tas på allvar måste ju en fristående jury ta fram vinnaren och inte en bokhandelschef – och prismotiveringen ska inte snickras ihop av Akademibokhandelns pr-ansvariga.

Och på tal om Svensk Bokhandel så har Kajsa Kallio på Bjäre Bokhandel efter dagens artiklar skrivit ett väldigt argt och sorgesamt debattinlägg om den svenska bokbranschens bristande sjukdomsinsikt. Måsteläsning för den intresserade.

Mer om e-böcker i DN

Jag hade faktiskt missat att DN publicerat den andra delen i serien om boken och framtiden, jag förekom ju själv i del ett. Men så uppmärksammades jag på det nu i dag, genom ett inlägg av Tobias Nielsen på Volante. Ämnet är Harry Potter och JK Rowlings egensatsningPottermore. Kolla in vetja, om någon av er nu skulle råka vara lika efter som den här utlandssvensken och heller inte sett det ännu.

För övrigt håller jag med Tobias i det han säger i artikeln och i en kommentar hos mig, det är väldigt svårt att få något större snurr på försäljning på en egen sajt, läsarna vill ha en butik där allt finns, och det här tjoandet om inlåsning och eventuella kopieringsskydd som ofta får hård kritik bland mer nätaktiva, nja, det bryr sig nog inte så många om bara deras filer kan köpas och användas busenkelt på de prylar de har. Alltså som Apple gjort med sitt slutna ekosystem med iTunes store som nav. Och som Amazon gjort med sitt slutna ekosystem och sin Kindle Store som nav.

UPPDATERING: Jag ser att de i dag publicerat den tredje delen i serien också, som handlar om hur det kollektiva skrivandet möter en vår till följd av nätets möjligheter.

Själv skulle jag ha väldigt svårt att skriva kollektivt på det här sättet. Visserligen jobbar jag nu på en bok tillsammans med Johanna, men texterna vi skriver till den är separata. Närmare än så tar jag mig nog aldrig kollektivet.

I DN om egenutgivning och e-böcker

Dagens Nyheter kör en “i väntan på den första egenutgivarsuccén”-artikel i dag, jag intervjuas om arbetet med “Vi har redan sagt hej då” i en sidotext, där jag bland annat pratar om det jag skrev i den här krönikan för UNT tidigare i våras om skillnaderna i förutsättningarna för e-böcker mellan USA/Sverige och Amazon/Adlibris.

Avstampet för artikeln är de i stort sett uteblivna framgångarna för John Ajvide Lindqvists e- och ljudboksexperiment “Tjärven” (som jag skrivit om här och recenserat för UNT här) och artikeln är intressant och Jens Liljestrand har pratat med bra människor men jag saknar en aspekt:

Kulturredaktionernas.

Såväl Ajvide Lindqvist som jag själv pratar i intervjun om svårigheten att nå in (och därmed även ut) på kulturredaktionerna, men hur det kommer sig följs aldrig riktigt upp. I mitt fall må det väl vara hänt, jag hade blott en debut som sålt totalt 8000 exemplar i ryggen när jag gav mig på det här, men Ajvide Lindqvist är ju för fasiken Mr Låt Den Rätte Komma In, författare till en internationell succé både som bok och film, en man som på egen hand lyft in skräckromanen i det litterära samtalet i Sverige och skapat förutsättningarna för en rumsren genre. Varför lyckades inte ens han få redaktionerna att skriva om sitt projekt? Varför har DN endast uppmärksammat den (nu två gånger) som ett exempel på utebliven framgång för egenutgivning, och inte för att den är en ypperlig studie i koncentrerad zombieskräck?

Den självkritiska eller åtminstone reflekterande rösten hade jag gärna sett i texten också.

Satan i gatan

Nej, det blev inget maraton i New York i november, varken jag eller Morgan lottades fram, Sockerförlaget blir alltså utan representant, illa.

Nåväl. Det här maratoneriet har hur som helst fött en lust hos mig att springa. Visserligen är det väldigt enkelt att tänka så när jag sitter i soffan i Vittangi med rätt grav bihåleinflammation och precis har ätit bullar till kaffet och inte har sprungit sedan den 11 april, men ändå. Jag ska banne mig springa några andra lopp under året i stället.

Banne mig.

Annars då? Jag har inte gjort nästan något av det jag hade tänkt fixa med under Vittangivistelsen vilket stör mig en smula men samtidigt gör mig tillfreds på något stört vis. Och när jag väl gör något framför datorn vill jag väldigt gärna lyssna på Veronica Maggios nya som jag tycker är nästan lika bra som Hanna Fahl anser i DN men det stör mig att jag inte kan lyssna på svenskspråkig musik när jag skriver eller jobbar, jag kan inte koncentrera mig så jag byter till något på engelska i stället, språket lägger sig i bakhuvudet i stället för i pannloben.

I morgon flyger vi till Stockholm igen. Jag bävar för mina bihålor men i övrigt ska det bli skönt. Jag tycker verkligen om att vara i Vittangi, men jag vill ha min egen vardag igen nu.

Banne mig.

Om datum för recensioner, igen.

Angående det här att Dagens Nyheter publicerade Jonas Thentes recension – minst sagt översvallande! – av Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens “Cirkeln” i går, 14 dagar före förlaget Rabén & Sjögrens utsatta första recensionsdatum.

Först så tänkte jag att det var ju på något sätt typiskt DN, lite vi är faktiskt Dagens Nyheter vi gör som vi vill, men sedan började jag tänka på det ett par varv till, och kom fram till att de gör ju faktiskt helt rätt.

De traditionella medierna av är satta under press. Deras existensberättigande ifrågasätts ständigt, de anses vara tröga, leverera gårdagens nyheter, i dag! och är helt enkelt inte särskilt sexiga i det sociala medielandskapet. Varför ska då de, som enda instans, vänta flera veckor på att skriva om böcker som redan finns ute i handeln, som det redan pratas friskt om i sociala medier, som det redan buzzas om på bloggar, på Twitter, på Facebook, ja i stort sett överallt?

För att första recensionsdatumet är heligt och att bryta mot det är kulturhäderi? Ja, det tycker tveklöst en del. Och visst, jag tycker också att det är fint med unisona recensioner en viss dag. Men i det här fallet tycker jag också att det är förlagen som är boven i dramat. Det är de som separerar första försäljningsdatum från första recensionsdatum med upp till tre veckor ibland, och jag inbillar mig att det här är ett rätt så nytt fenomen. Varför gör de det?

Om någon som fattar det här bättre än jag kan komma med en bra förklaring vore jag tacksam.

——

Ja, hela det här inlägget ska alltså ses som en fortsättning på det här som jag skrev i förra veckan.