Luke Perry

Så Luke Perry dog. Jag satt i bilen och körde hemåt från Gällivare när beskedet kom, och strax därefter hörde TT av sig och frågade om jag i min roll som någon slags tv-expert hade något att säga om Perry och Beverly Hills betydelse för ungdoms-tv anno början av 1990-talet. Jag bromsade ner lite och babblade på över högtalare, Johanna fick hålla telefonen. Det resulterade i två rätt ofokuserade pratminus i TT:s text, jag skyller på att E10-sträckan Gällivare-Svappavaara är en av alla dessa svenska vägsnuttar som kallas dödens väg, det gäller att fokusera på var mittlinjen och snövallen finns när man möter timmerbilarna.

Även Johan Hilton uttalade sig i texten som blev resultatet, och jag måste tyvärr säga att jag inte håller med honom – alla såg absolut inte Beverly Hills ironiskt, jag gjorde det då inte. Visst kunde man himla med ögonen åt moralismen från tid till annan, men ironi? Jag vill nog ändå hävda att jag såg på Bevvan med rätt stort allvar.

Hur som helst, otroligt sorgligt med Luke Perrys alltför tidiga död.

När det kom till rollfigurerna var jag själv mer team Brandon. Varför? För att jag – tvingas jag erkänna – var betydligt mer lik helylle-tvillingen Walsh än badboy-Dylan.

Klart för sänkt moms på digitala böcker. Typ.

Trägen verkar vinna!

Första gången jag skrev här i bloggen om bokbranschens ambition att få ner den digitala bokmomsen från 25 procent till samma nivå som den för fysiska böcker på 6 procent var – om jag har sökt rätt i mitt arkiv – den 20 februari år 2009. Många inlägg i ämnet har därefter flutit under broarna.

Nu verkar det, nio år och tio månader senare, som att det faktiskt är på gång. Boktugg skriver, med grund i TT:s rapportering, att finansdepartementet i dag föreslagit att förändringen ska träda i kraft den 1 juli 2019.

Ett problem som jag har skrivit om flera gånger, bland annat här i ett inlägg från 2015 då jag även var med i P1:s Kulturnytt och dryftade frågan, är det här med gränsdragningen – vad är egentligen en digital bok, och vad är det inte? Så här väljer nu finansdepartementet att definiera vad som ska omfattas av den sexprocentiga momsen:

Skattesatsen ska sänkas på produkter som tillhandhålls på elektronisk väg och som motsvarar böcker, tidningar och tidskrifter samt andra liknande produkter som i dag beskattas med 6 procent. Produkter som helt eller huvudsakligen är ägnade åt reklam eller helt eller huvudsakligen består av rörlig bild eller hörbar musik ska inte omfattas.

Nu återstår bara för riksdagen att godkänna det hela, så är det klart. Bara att hoppas att det blir av den här gången då.

Hur skummar man sig igenom en ljudbok?

Jag fick en fråga från TT gällande ljudboksboomen och Storytel Original och skillnaden mellan att skriva för papper kontra ljud förra veckan. Jag svarade med att mejla in en smärre essä som svar. Nedan följer ett utdrag:

Det som brukar sägas kring Storytel Original-böckerna är att språket ska vara lite enklare, rakare, fyllt av cliffhangers och inte så mycket språkliga krusiduller. Eller ja, det är väl så det har pitchats till viss del i alla fall. Jag har inte funderat särskilt mycket aktivt över detta när jag har skrivit, utan har till största del försökt skriva på i den stil jag är van vid och bekväm med, även om jag får medge att jag försökt begränsa mig i användandet av bisatser, något jag annars har en ovana att nyttja väl frikostigt. Bortsett från bisatserna tror jag dock att jag redan tidigare skrivit på ett sätt som fungerar bra i ljudboksformat, min debutroman Dannyboy & kärleken hade exempelvis cliffhangers i princip varje kapitelslut, så den delen var inte särskilt ny för mig.

Däremot har jag mer aktivt försökt undvika upprepningar, eftersom min erfarenhet är att de tar sig igenom tydligare vid lyssning än vid läsning. Självklart försöker jag att inte upprepa mig när jag skriver “vanligt” heller, men en van bokläsare läser inte en text ord för ord, snarare far blicken över meningarna mer som att du “ser” dem, och då reagerar du inte lika starkt på enskilda ord.

Vid ljudbokslyssning är det svårare att göra så, du måste följa berättelsen hela vägen på ett annat sätt eftersom mediet är beskaffat så. Hur skummar du dig exempelvis igenom ett tråkigt parti i en ljudbok? Visst, du kan öka tempot på uppspelningen tillfälligt men det blir inte riktigt samma sak och är definitivt inte lika enkelt som att låta blicken svepa snabbare över sidan. Dessutom är inte ditt öra tränat att uppfatta när du måste skärpa koncentrationen igen på samma sätt som att du ser när tråkpartiet är över i skriven text, för där har vi en livslång träning som textläsare att falla tillbaka på. Lång utläggning, men det gör att upprepningar enligt min mening lättare hörs än syns. Och det skär sig så illa i öronen när det sker!

Eller för den delen – jag har inte helt struntat i det där med att det ska vara stort, explosivt och rakt. Min förläggare sa vid ett tillfälle att om jag får en idé men tvekar av anledningen att idén känns för galen, då är den perfekt för det här formatet. Och jag fick faktiskt just en sådan tanke under arbetet med säsong två av Virus, en tanke som jag avfärdade med ett “nej, så KAN jag inte göra”. Och då tänkte jag på det där hon sa, och följde min ursprungliga tanke. Och nu tycker jag nog att det blev en av de bästa mest dramatiska händelserna i Virus 2 överhuvudtaget. Så det funkar ju!

——

Min stackars ex-kollega Erika som skulle skriva artikeln och var den som ställde frågan hade nog mest tänkt använda mig för bakgrundsinfo – jag tolkade det som att intervjuerna redan var gjorda när hon hörde av sig – men kanske var det längden på mitt svar som gjorde att jag trots allt fick med ett kort citat i den färdiga artikeln, som publicerats i ett stort antal tidningar runt om i landet de senaste dagarna. Hur som helst, det här är ett ämne jag tycker är väldigt intressant, och jag var även inne på det i en intervju jag gjorde med Dyslexiförbundets tidning Läs & Skriv nyligen, den är med i deras senaste nummer.

Dagen i tv-media

Skrev på TVdags i förmiddags om Bonniers misslyckande med att ta fram en gemensam “Viaplaydödare” ur sina streamingtjänster, och svarade på lite frågor från TT på eftermiddagen om Amazons drag att paketera om sin Prime Video-tjänst till att bli en direkt motståndare till Netflix, något jag själv tyckte kändes lite för mycket som en intern amerikansk affär för att uppmärksammas i våra spalter.

Men hey – när moderhuset ringer och vill ha en kommentar, då svarar man.

Hej mitt (kortlivade) vinterland

Det började snöa här i morse. Jag instagrammade ut en bild, vilket fick min gamla TT-kollega Marko att vädra vinterluft. Kunde jag månne bege mig ut och filma lite?

Sagt och gjort. Vi drog på barnen vinterkläder, rotade fram pulkan ur förrådet och beordrade Tage att dra runt med Ejda på gården, något hon uppskattade betydligt mer än han.

Resultatet kan nu på eftermiddagen beskådas som ett nyhetsklipp lite här och där på svenska nyhetssajter. Nedan från GP:s sajt, det enda jag hittat som går att bädda in.

Snöns beständighet? Nja, gräsmattorna har nästan redan hunnit bli gröna igen.