Ljudbokskuppen som slog slint

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 29 oktober.

———

När Albert Bonniers förlag för en dryg vecka sedan gav ut Lars Keplers Spegelmannen, den åttonde boken i den närmast osannolikt framgångsrika deckarserien om Joona Linna vid polisens nationella operativa avdelning, bjöd man i ljudboksversionen på en ovanlig twist. I stället för att som i normalfallet låta en skådespelare läsa in ljudboken, gjordes i stället två inläsningar – en av Jonas Malmsjö som även är den som har läst in de tidigare böckerna i serien, och en av Gunilla Leining, ny i Kepler-sammanhang men överlag en av Ljudbokssveriges mest populära inläsare.

Varför man valde att göra två varianter kan diskuteras. Det producerande förlaget Bonnier Audio skrev själva i ett pressmeddelande att syftet var ”att skapa en spegeleffekt och understryka känslan av att vad som helst kan hända” vilket i mina öron inte säger särskilt mycket, jag är nog mer cyniskt lagd och tror att det främst bör ses som ett pr-trick för att få ökad uppmärksamhet kring utgivningen.

Problemet var dock att uppmärksamheten uteblev. Dubbeltilltaget bemöttes med total medial tystnad, vilket gjorde att många Keplerfans kliade sig förvirrat i huvudet när det på utgivningsdagen för Spegelmannen dök upp två likadana men ändå olika böcker i de svenska ljudbokstjänsterna, där enbart den Bonnierägda tjänsten Bookbeat valde att lyfta fram samt förklara de dubbla inläsningarna. I de olika svenska gruppforum som finns på Facebook för ljudböcker blev inläggen därför många – vad var egentligen grejen, hade något blivit fel? Var den ena versionen möjligen en lättläst, förkortad variant av den riktiga ljudboken?

För till saken hör att tolkningarna blev väldigt olika i längd. Jonas Malmsjös inläsning av Spegelmannen är 17 timmar och 35 minuter lång, samtidigt som Gunilla Leinings version bara är 13 timmar och 31 minuter. Fyra timmars skillnad för en bok på lite drygt 500 sidor i tryckt form – det kunde väl inte stämma?

Jo, det kunde det, för det är exakt samma text som de två inläsarna har tagit sig an, och det tycker jag egentligen är det enda intressanta med Bonniers “kupp”, för det visar hur olika två ljudboksinläsares tolkningar av ett litterärt verk kan bli.

Jonas Malmsjö använder ofta sin mörka, något släpiga och lätt hypnotiska röst till att ge de böcker han läser in en känsla av ödesdrama, och aldrig gör han det så utstuderat som i Keplerduons böcker (Lars Kepler är ju en pseudonym för författarparet Alexander Ahndoril och Alexandra Coehlo Ahndoril). Jag gillar Jonas Malmsjö som inläsare generellt men kan tycka att det just i hans Keplertolkningar går överstyr. Innehållet i parets böcker är så explicit när det kommer till osannolika och grymma sätt att ta livet av människor på, och de många beskrivningarna av döda kroppar, främst kvinnliga sådana, är gärna överdrivet ingående och intima. Kombinationen av hur böckerna är skrivna och hur Malmsjö läser dem ger mig ibland kalla kårar, och då inte på ett sätt som är menat som beröm.

Gunilla Leining tar sig däremot an Keplers text helt annorlunda. Hon är till skillnad från Malmsjö inte skådespelare i grunden och saknar stundtals hans säkerhet i gestaltningen, men hon har en närmast perfekt radioröst och en bra förmåga att förmedla lugn trots att hon läser i ett mer drivet tempo. När jag lyssnar på hennes tolkning av Spegelmannen framträder därför texten i ett delvis annat ljus, och författarnas i mitt tycke överdrivna strävan att hela tiden ligga på gränsen till det makabra blir inte lika påtaglig. På något sätt kan väl Leinings tolkning sägas vara tråkigare eftersom den inte är lika spektakulär, men det är i sådant fall en tråkighet som jag föredrar.

Är det här greppet med att erbjuda ljudbokslyssnare alternativa inläsningar något vi kommer att få se oftare? Jag är tveksam. I fallet Lars Kepler går satsningen att räkna hem ekonomiskt eftersom det rör sig om landets mest säljande deckarförfattare, men i normalfallet är det helt enkelt för dyrt.

Intressant experiment, hur som helst – även om jag fortfarande tror att det i grund och botten var ett pr-trick som slog en smula fel.

Malmsjö vs Leining – fyra timmars skillnad i Lars Keplers nya

Fascinerande det här med att Bonnier Audio har gjort två inläsningar av Lars Keplers Spegelmannen, som kommer ut i dag. Det får väl delvis ses som ett pr-trick, men det visar ändå tydligt att inläsare tar sig an böcker på väldigt olika sätt. Jonas Malmsjö har ju varit inläsare på Kepler-serien sedan start och jag gillar verkligen honom som inläsare överlag, men har alltid tyckt att han just i Kepler-böckerna har en tendens att gå lite överstyr, det är nästan som att han blivit tillsagd att suga extra länge och tydligt på karamellerna för någon sorts dramatisk effekt.

Och i med de två varianterna av Spegelmannen som nu finns blottläggs skillnaderna. Gunilla Leining som har gjort den andra inläsningen landar på 13 timmar och 31 minuter i sin tolkning, samtidigt som Jonas Malmsjös inläsning är 17 timmar och 35 minuter. Över fyra timmar längre med andra ord (eller trots samma ord borde jag kanske skriva – innehållet är ju identiskt). 30 procent längre speltid om jag hållit tungan rätt i mun när jag räknat.

Spännande att se, tycker jag!

Storytels årslistor: Tungt för Bonniers, backlisten allt viktigare

I dag publicerade Storytel sin lista över 2019 års mest lyssnade böcker genom ett pressmeddelande. Så här såg det ut, svart på vitt:

2019 års tio mest lyssnade vuxenböcker hos Storytel:

1. Hon som måste dö av David Lagercrantz, inläsare Stefan Sauk (Norstedts)
2. Skamvrån av Sofie Sarenbrant, inläsare Katarina Ewerlöf (Bookmark Förlag)
3. Ingen lämnas kvar av Dag Öhrlund, inläsare Stefan Sauk (Lind & Co)
4. Broder Jakob av Emelie Schepp, inläsare Gunilla Leining (Harper Collins Nordic)
5. Mitt hjärta är ditt av Anna Jansson, inläsare Marie Richardson (Norstedts)
6. Morden på Mörkö av Samuel Karlsson, inläsare Gunilla Leining (Lind & Co)
7. Silvervägen av Stina Jackson, inläsare Marie Richardson (Bonnier Audio)
8. Lazarus av Lars Kepler, inläsare Jonas Malmsjö (Bonnier Audio)
9. En bur av guld av Camilla Läckberg, inläsare Mirja Turestedt (Bonnier Audio)
10. Allt jag fått lära mig av Tara Westover, inläsare Katharina Cohen (Natur & Kultur)

Några reflektioner:

• På den här listan syns tydligt att Bonniers drabbades rätt hårt när de bojkottade Storytel gällande sina nya titlar mellan april-augusti. Visserligen är Bonnier Audio bäst i klassen med tre titlar på topp tio, men av dessa är det bara Camilla Läckbergs En bur av guld på nionde plats som är utgiven under 2019, såväl Silvervägen som Lazarus kom redan 2018 och berördes aldrig av bojkotten.

• Att Camilla Läckberg bara når niondeplatsen måste vara en rejäl missräkning, det här är ju första delen i en ny bokserie, och att Storytelpubliken inte lyssnat på den i större utsträckning sedan den dök upp i månadsskiftet augusti-september när Bonniers öppnade kranen igen är dåliga nyheter inför fortsättningen. Visst, hon har bara haft tre månader på sig att klättra på listan, men det har ettan på listan Hon som måste dö också, den gavs ut i slutet av augusti.

• Marie Richardson lyfts sällan fram bland de mest populära inläsarna, men här har hon faktiskt en titel mer på listan än Katarina Ewerlöf, som brukar nämnas som ettan bland kvinnliga inläsare. Faktum är att Ewerlöf även får se sig slagen av Gunilla Leining, som också har två placeringar. Av männen är det bara Stefan Sauk som har två titlar på listan, men de är å andra sidan etta och trea. Utan Bonniers bojkott hade Ewerlöf antagligen haft åtminstone en titel till bland de tio, Mari Jungstedts senaste Gotlandsdeckare Jag ser dig gavs ut i början av juni och tappade hela sommarperioden hos Storytel, men hade troligen nått listan annars.

• Att Tara Westovers Allt jag fått lära mig nådde topp tio på årslistan tycker jag är oerhört roligt, och det visar att det faktiskt går att nå framgångar på ljudområdet med annat än det bredaste och mest lättuggade. Visst, för att vara en biografi är den väldigt publiktilltalande och bred, men det är trots allt något annat än det övriga på listan. Jag hoppas vi får se fler liknande framgångar framöver.

• Storytel publicerade även en lista över de tio mest lyssnade författarna totalt under året. Dessa är i fallande ordning: JK Rowling, Laila Brenden, Dag Öhrlund, Margit Sandemo, Anders Jacobsson och Sören Olsson, Jan Guillou, Sofie Sarenbrant, Anna Jansson, Nora Roberts samt Lee Child. JK Rowling och Jacobsson/Olsson återfinns på årets barntopplista med Harry Potter– och Sune-böcker, men fem av de tio mest lyssnade författarna på Storytel 2019 återfinns inte alls med någon enskild titel på topp tio-listorna, utan hamnar bland de mest lyssnade författarna enbart genom en stor och populär äldre utgivning. Att “backlisten” i allmänhet och långa bokserier i synnerhet blir allt viktigare i ljudbokstjänsterna har rapporterats flera gånger, men här ser vi det svart på vitt. Att sitta på rättigheter till gedigna kataloger är en nyckel till framgång i den digitala bokvärlden.

Fotnot: Att sådana här listor ofta publiceras när det återstår rätt mycket av året de sägs spegla är ju lite problematiskt. Vad händer med decemberlyssningarna, räknas de in i 2020, eller går de bara upp i rök? Trist för dem som är stora i juletid i sådant fall.

En liten uppdatering gällande Aednan som ljudbok

Upptäckte just en sak som berör mina två inlägg i januari om lanseringen av ljudboksversionen av Linnéa Axelssons Aednan:

Jag skrev mitt första inlägg den 16 januari, samma dag som ljudboken gavs ut, och uttryckte glädje över satsningen. Nio dagar senare, den 25 januari, skrev jag mitt uppföljande inlägg, där jag i stället uttryckte besvikelse över att Bonnier Audio verkade vilja smyga ut ljudversionen av den Augustprisvinnande boken och inte ens listade den i översikten för vårsäsongens titlar.

Tre dagar senare, den 28 januari, publicerade de dock en artikel om utgivningen på sin sajt.

Det är så klart fullt möjligt att det var tanken hela tiden, men det verkar onekligen lite underligt att vänta med att puffa för vad jag tycker är en viktig utgivning till två veckor efter själva lanseringen.

Nåväl. Fint att det skedde till slut i alla fall.

Varför smyga med en Augustvinnare?

Nej, min förhoppning infriades inte, det blev inte något slå på stora trumman alls från förlagshåll när det gällde ljudboksutgivningen av Linnea Axelssons Aednan. Vad jag kunnat se har det från Bonnierförlagens eller Bonnier Audios håll överhuvudtaget inte puffats för utgivningen, och jag har heller inte kunnat hitta några andra pressutskick eller mer eller mindre officiella Instagram- eller Facebookinlägg i ärendet.

Jag måste säga att jag tycker att det är konstigt. Visst, det är en smal titel som inte kommer att toppa några försäljningslistor. Men boken ifråga tilldelades 2018 års skönlitterära Augustpris för två månader sedan, bör man då inte som stolt förlag skicka ut åtminstone en liten blänkare som säger att nu har ljudboksversionen kommit, inläst av den Augustprisade författaren själv? Bonnierförlagen lägger ju ut pressgrejer på sin mediasajt i parti och minut – eller åtminstone närapå dagligen. Jag fattar inte.

När det gäller de kommersiella ljudboksaktörerna så har Storytel i skrivande stund med den i sin “Veckans utvalda”-kategori som toppar appen när man öppnar den, vilket säkerligen ger en del exponering, och Bookbeat har den med i sin “Alla pratar om”-kategori där de samlar titlar som just nu får mycket uppmärksamhet av olika skäl, men den har en lägre prioriterad placering i deras app, så frågan är hur mycket skjuts det ger.

Jag blir lite nedslagen av sådant här. Vill man ha en bred, kvalitativ ljudboksutgixvning, kan man väl åtminstone som utgivare själv tala om att den existerar? Och ja, jag vet att det är gammaldags att tänka i banorna att ett pressmeddelande är nyckeln till exponering i dagens fragmenterade nätvärld med sjuhundratolv parallella flöden, men ändå – Augustvinnare som sagt, en unik Augustvinnare, det första poetiska verk som mottagit detta pris sedan Tranströmers Sorgegondolen år 1996!

Nej, inte ens i Bonnier Audios översiktstext över vårsäsongens ljudböcker – som inkluderar flera andra januarititlar – nämns den med ett ord.

Som parallell kan nämnas att jag såg att Ellerströms förlag i går gav ut en annan av fjolårets mest kritikerrosade svenska romaner av det lite smalare slaget som ljudbok – Nora eller Brinn Oslo brinn av Johanna Frid, även den inläst av författaren själv. Om förlaget skickat ut något pressmeddelande i frågan vet jag inte, men jag såg däremot att de tutade i luren rejält för utgivningen såväl på Instagram som på Facebook.

Visst, som litet förlag har de så klart ett större behov av att vara pigga i sociala kanaler än vad en koloss som Bonniers har, men ändå, det är ju författare av Linnea Axelssons kaliber som ger Bonniers den kulturella tyngd de besitter, då kan de ju inte bara fokusera sitt medieflöde på att Fredrik Backmans kommande roman ges ut som ljudbok i april (som att det skulle gå att missa när det väl blir dags), vilket alltså är vad Bonnier Audio puffat för på sin sajt hela den vecka som gått sedan Aednan gavs ut.

Trist!

Årets nomineringar till ljudbokspriset klara

Nu är det klart vilka totalt tjugo titlar som nominerats till Storytel Awards, det som tidigare hette Stora Ljudbokspriset. Listan ser ut som följer:

Årets roman:
Blå Längtan av Elisabet Nemert. Inläsare: Anna Maria Käll. Förlag: Bonnier Audio
Ett oväntat besök av Åsa Hellberg. Inläsare: Gunilla Leining. Förlag: Bonnier Audio
Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell. Inläsare: Jonas Gardell. Förlag: Norstedts
1793 av Niklas Natt och Dag. Inläsare: Martin Wallström. Förlag: Bonnier Audio
En andra chans av Jojo Moyes. Inläsare: Gunilla Leining. Förlag: Printz Publishing

Årets spänning:
Kejsaren av Dan Buthler, Dag Öhrlund Inläsare: Stefan Sauk Förlag: Lind & Co
Nådastöten av Christina Larsson Inläsare: Katarina Ewerlöf Förlag: Word Audio Publishing
Höstregn av Lars Wilderäng Inläsare: Niklas Engdahl Förlag: Massolit förlag
Spårlöst av Lotta Luxenburg Inläsare: Maria Lyckow Förlag: Lind & Co
Lazarus av Lars Kepler Inläsare: Jonas Malmsjö Förlag: Bonnier Audio

Årets ungdom:
Inuti huvudet är jag kul av Lisa Bjärbo Inläsare: Lisa Bjärbo Förlag: Rabén & Sjögren
Finns det björkar i Sarajevo? av Christina Lindström Inläsare: Martin Wallström Förlag: B Wahlströms Bokförlag
#walkwithme av Katarina Wilk Inläsare: Lisa Jonsson Förlag: Saga Egmont
Dagen du förstörde allt av Linnea Dahlgren Inläsare: Asta Kamma August Förlag: Saga Egmont
Himlen börjar här av Jandy Nelson Inläsare: Malin Molin Förlag: Word Audio Publishing

Årets barn:
Ödesryttarna – Jorvik kallar av Helena Dahlgren Inläsare: Matilda Källström Förlag: Bonnier Audio
Kaj lär sig simma av Katarina Ekstedt Inläsare: Markus Granseth Förlag: Storyside
Handbok för superhjältar Del 1: Handboken av Elias Våhlund Inläsare: Frida Hallgren Förlag: Rabén & Sjögren
Phantom – en sista chans av Belinda Rapley Inläsare: Callin Öhrvall Delmar Förlag: Lind & Co
Fislandet av Cecilia Forss Inläsare: Cecilia Forss Förlag: Rabén & Sjögren

De enda som har chans att plocka hem ett pris för andra året i rad är Lars Wilderäng och hans inläsare Niklas Engdahl, Höstregn som Wilderäng nominerats för i år är fortsättning på fjolårets vinnare Höstsol, som också var inläst av Engdahl.

Bland inläsarna har Gunilla Leining, som de senaste åren seglat upp som en av de allra mest populära ljudboksinläsarna, dubbla chanser att plocka hem en statyett, hon har läst in två av titlarna i romanklassen. Även Martin Wallström som har läst in såväl 1793 i romanklassen samt Finns det björkar i Sarajevo? i ungdomsklassen har två vinstchanser. Dubbla chanser är dock långtifrån någon garanti för att vinna, fjol hade “min” inläsare Philomène Grandin (som läser in Smittad) två nomineringar, men fick tyvärr gå hem från galan utan pris.

Två författare har nominerats för sina egna inläsningar – Jonas Gardell i romanklassen och Lisa Bjärbo i ungdomsklassen. Utgår ifrån att dessa vid vinst alltså får gå hem med två statyetter vardera. Eller?

Bland förlagen dominerar Bonnier Audio bland vuxentitlarna med fyra av tio titlar i roman- och spänningsklassen. Storytelkoncernen har tre genom nomineringar för Norstedts, Massolit och Printz och hårt ljudbokssatsande Lind & Co har två (samt en i barnklassen). På barn- och ungdomssidan dominerar Storytelförlagen kraftigt, de har fem av tio nomineringar genom Rabén & Sjögren, B Wahlströms och Storyside. Här är Saga Egmont tvåa med två nomineringar. Kanske börjar bli dags även för Storytel att likt Bonniers samla sin flora under ett och samma ljudboksförlagsnamn?

Dessa tjugo nominerade har röstats fram av ljudbokslyssnare (över 20 000 röster inkom, vilket tydligen är rekord), och nu tar fyra expertjuryer vid (jag satt själv i en av jurygrupperna 2015, det var skoj!). Prisgalan arrangeras 4 april i Stockholm, och jag ska absolut gå dit.

Bonniers hörde bön – Aednan nu även som ljudbok

Efter att Linnea Axelssons Aednan tilldelats Augustpriset i slutet av november skrev jag blogginlägget Kom igen nu Albert Bonniers, gör ljudbok av Aednan, eftersom den – ja, helt enkelt inte fanns som ljudbok vid tiden för utmärkelsen, ett blogginlägg som jag senare utvecklade i en litteraturkrönika hos Västerbottens-Kuriren, som jag återpublicerar i slutet av det här inlägget.

Och nu, upptäckte jag just av en händelse, har det blivit verklighet! Aednan finns med premiär i dag som ljudbok hos såväl Storytel som Bookbeat som Nextory, inläst av författaren själv.

Mottagarna av Augustpriset 2018, med Linnea Axelsson i förgrunden.

Jag har inte mer än hunnit lägga den i min bokhylla så jag kan inte ge något omdöme, men jag applåderar att Bonniers faktiskt gjorde det. Och nej – jag inbillar mig inte att mitt ringa blogginlägg och min krönika låg bakom den här tillblivelsen, men det är fint att vi tänkt i samma banor, för självklart ska sådan här litteratur även kunna lyssnas på.

Nu hoppas jag bara att Bonnier Audio samt ljudbokstjänsterna försöker slå lite på trumman för Linnea Axelsson också. För det är en sak jag lyfter i krönikan nedan – fler parter än en har ett ansvar för att bredda ljudboken och öka dess status.

UPPDATERING 25 januari: Tyvärr kom min förhoppning på skam, det bidde knappt ens en tumme lanseringsmässigt. Se mitt uppföljande inlägg.

——

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 6 december.

Kom igen – ge oss Aednan som ljudklapp!

När författarna Linnea Axelsson, Magnus Västerbro och Emma Adbåge tog emot sina Auguststatyetter härom veckan, var det bara fackboksvinnaren Magnus Västerbros Svälten – hungeråren som formade Sverige som fanns utgiven som ljudbok. Av totalt arton nominerade Augusttitlar fanns bara tre i ljudboksform.

Mönstret känns igen från tidigare i år – i fjol var det fyra av arton. Liksom i fallet med Linnea Axelssons Aednan i år fanns inte heller fjolårets skönlitterära vinnare att lyssna på när priset delades ut, Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar gavs ut som ljudbok först i mars i år.

Att förlag ratar smalare titlar i ljudboksform har främst med kostnader att göra – studiotid, skådespelare och inspelningsproducenter är dyra, man utgår ifrån att publiken saknas och att en förlustaffär väntar, och låter därför bli.

Sett till det som flockas på ljudbokstopplistan är det lätt att ge dem rätt – man tvingas leta långt under topp 100 för att ens komma i närheten av något som liknar Linnea Axelssons Aednan.

Att det existerar en skillnad mellan vilka böcker som lockar breda massor till lyssning jämfört med läsning går inte att förneka – det är betydligt mer krim och feelgood på ljudbokstoppen jämfört med topplistan för inbundna böcker – men ibland misstänker jag att det här förhållandet blir en självuppfyllande profetia. Förlagen “vet” vad som fungerar som ljudbok, och producerar därför mer av samma vara, vilket gör det svårt för publiken att få syn på den smalare litteratur som trots allt ges ut.

Men är det här ens något värt att bråka om? Kan inte ljudboksälskarna fortsätta lyssna på sitt lättuggade skval som passar att diska till och de riktiga litteraturälskarna få njuta av sina inbundna verk i läderfåtöljen? Måste verkligen dessa världar mötas?

Ja, jag tycker det, åtminstone mer än vad som sker i dag. Jag tror verkligen att det finns en ljudbokspublik även för den lite smalare prosan, även om den typen av litteratur så klart aldrig kommer att bli lika populär som säg Lars Keplers kriminalroman Lazarus, som toppat varenda ljudbokslista från den sekund den gavs ut i slutet av oktober fram till nu.

Vad behöver då göras? Jag tror det handlar om tre saker:

1. Ljudbokstjänsterna måste bli bättre på att lyfta fram smalare material. Varför till exempel inte inrätta en särskild topplista enkom för den traditionella romanen, där spännings- och feelgoodtitlar exkluderas? En enkel insats som skulle göra en hel del för att synliggöra en del av ljudbokslitteraturen som i dag hamnar i skugga.

2. Ljudboksförlagen måste i högre grad börja låta karusellerna bekosta gungorna. I ärlighetens namn var nog det 800-sidiga prosalyriska storverket Aednan även i tryckt form ett ekonomiskt förlustprojekt för Albert Bonniers förlag innan årets Augustpris lyfte den till rampljuset och större försäljningsframgångar. Men i den “vanliga” bokvärlden finns en större acceptans för att bred utgivning ska vara med och bekosta smal sådan – att Albert Bonniers-kollegan Kepler (karusellen) är med och betalar för att verk som Aednan (gungan) ska kunna ges ut ses inte som något konstigt. Ljudboksvärlden är mer strikt kommersiell, kanske är det dags för lite ändring?

3. Men för att så ska kunna ske, måste nog även en tredje sak till: Litterärt ljudboksstöd. I dag kan bokförlag söka statligt stöd för utgivning av smal kvalitetslitteratur, men stödet är utformat för tryckt litteratur tänkt att säljas i enskilda exemplar. Den digitala, abonnemangsdominerade ljudboksbranschen passar dessa stödformer illa.

Är det värt att hoppas på en förändring? Det tror jag. Och jag tror också att en ljudboksversion av Aednan skulle kunna bli fantastisk att lyssna på med rätt inläsare.

Så kom igen nu Bonnier Audio – våga ge oss ljudklapp.