Ljudbokskuppen som slog slint

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 29 oktober.

———

När Albert Bonniers förlag för en dryg vecka sedan gav ut Lars Keplers Spegelmannen, den åttonde boken i den närmast osannolikt framgångsrika deckarserien om Joona Linna vid polisens nationella operativa avdelning, bjöd man i ljudboksversionen på en ovanlig twist. I stället för att som i normalfallet låta en skådespelare läsa in ljudboken, gjordes i stället två inläsningar – en av Jonas Malmsjö som även är den som har läst in de tidigare böckerna i serien, och en av Gunilla Leining, ny i Kepler-sammanhang men överlag en av Ljudbokssveriges mest populära inläsare.

Varför man valde att göra två varianter kan diskuteras. Det producerande förlaget Bonnier Audio skrev själva i ett pressmeddelande att syftet var ”att skapa en spegeleffekt och understryka känslan av att vad som helst kan hända” vilket i mina öron inte säger särskilt mycket, jag är nog mer cyniskt lagd och tror att det främst bör ses som ett pr-trick för att få ökad uppmärksamhet kring utgivningen.

Problemet var dock att uppmärksamheten uteblev. Dubbeltilltaget bemöttes med total medial tystnad, vilket gjorde att många Keplerfans kliade sig förvirrat i huvudet när det på utgivningsdagen för Spegelmannen dök upp två likadana men ändå olika böcker i de svenska ljudbokstjänsterna, där enbart den Bonnierägda tjänsten Bookbeat valde att lyfta fram samt förklara de dubbla inläsningarna. I de olika svenska gruppforum som finns på Facebook för ljudböcker blev inläggen därför många – vad var egentligen grejen, hade något blivit fel? Var den ena versionen möjligen en lättläst, förkortad variant av den riktiga ljudboken?

För till saken hör att tolkningarna blev väldigt olika i längd. Jonas Malmsjös inläsning av Spegelmannen är 17 timmar och 35 minuter lång, samtidigt som Gunilla Leinings version bara är 13 timmar och 31 minuter. Fyra timmars skillnad för en bok på lite drygt 500 sidor i tryckt form – det kunde väl inte stämma?

Jo, det kunde det, för det är exakt samma text som de två inläsarna har tagit sig an, och det tycker jag egentligen är det enda intressanta med Bonniers ”kupp”, för det visar hur olika två ljudboksinläsares tolkningar av ett litterärt verk kan bli.

Jonas Malmsjö använder ofta sin mörka, något släpiga och lätt hypnotiska röst till att ge de böcker han läser in en känsla av ödesdrama, och aldrig gör han det så utstuderat som i Keplerduons böcker (Lars Kepler är ju en pseudonym för författarparet Alexander Ahndoril och Alexandra Coehlo Ahndoril). Jag gillar Jonas Malmsjö som inläsare generellt men kan tycka att det just i hans Keplertolkningar går överstyr. Innehållet i parets böcker är så explicit när det kommer till osannolika och grymma sätt att ta livet av människor på, och de många beskrivningarna av döda kroppar, främst kvinnliga sådana, är gärna överdrivet ingående och intima. Kombinationen av hur böckerna är skrivna och hur Malmsjö läser dem ger mig ibland kalla kårar, och då inte på ett sätt som är menat som beröm.

Gunilla Leining tar sig däremot an Keplers text helt annorlunda. Hon är till skillnad från Malmsjö inte skådespelare i grunden och saknar stundtals hans säkerhet i gestaltningen, men hon har en närmast perfekt radioröst och en bra förmåga att förmedla lugn trots att hon läser i ett mer drivet tempo. När jag lyssnar på hennes tolkning av Spegelmannen framträder därför texten i ett delvis annat ljus, och författarnas i mitt tycke överdrivna strävan att hela tiden ligga på gränsen till det makabra blir inte lika påtaglig. På något sätt kan väl Leinings tolkning sägas vara tråkigare eftersom den inte är lika spektakulär, men det är i sådant fall en tråkighet som jag föredrar.

Är det här greppet med att erbjuda ljudbokslyssnare alternativa inläsningar något vi kommer att få se oftare? Jag är tveksam. I fallet Lars Kepler går satsningen att räkna hem ekonomiskt eftersom det rör sig om landets mest säljande deckarförfattare, men i normalfallet är det helt enkelt för dyrt.

Intressant experiment, hur som helst – även om jag fortfarande tror att det i grund och botten var ett pr-trick som slog en smula fel.