Recension: Obscuritas

Nedanstående recension publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 25 november.

——

Lagercrantz gör nystart – tar ett steg tillbaka

David Lagercrantz
Obscuritas
Norstedts

När planerna presenterades på den serie böcker som David Lagercrantz nu inleder om den Sherlock Holmes-liknande professor Hans Rekke från överklassen och hans sidekick Micaela Vargas – en polis från förorten – skedde det med visst buller och bång. Lagercrantz skulle i augusti 2019 kliva av som författare till Millennium-serien efter att med boken Hon som måste dö ha fullbordat den trilogi han kontrakterats för. I stället för att kunna lägga fokus på lanseringen av sin sista Lisbeth Salander-bok, drogs han dock in i spekulationerna om den lukrativa franchisens fortsatta framtid.

Storsatsande förlaget Strawberry Publishing ville få rättigheterna till nya Millennium-böcker, och förlagets dåvarande ägare (och tillika hotellmagnaten) Petter Stordalen försökte locka Lagercrantz att stanna kvar. Turerna blev infekterade, och fick effekten att Lagercrantz samma vecka som Hon som måste dö lanserades gick ut och berättade om sin helt nya deckarsatsning, antagligen för att slippa vara del av de fortsatta turerna kring författaren Stieg Larssons eftermäle. Kort därefter meddelades att Lagercrantz och hans agent lämnade agenturen som arbetat med Millennium-rättigheterna, och i stället startade eget för att fullt ut kunna fokusera på att sälja in de då ännu helt oskrivna böckerna om Rekke och Vargas.

Och så gjordes, med besked. Som så ofta numera har det inför utgivningen av Obscuritas i diverse artiklar nämnts hur många länder den sålts till, att det budas om rättigheter från film- och tv-håll och att Lagercrantz redan skrivit kontrakt på fem böcker – en succé långt innan publiken fått läsa en rad. Att kalla Rekke/Vargas-lanseringen för hajpad är ingen överdrift, i en intervju som Lagercrantz gav för Dagens Nyheter om boken redan i våras gjordes till och med ett nummer av att DN som första tidning fick visa upp bokens omslag.

Kommer detta att betala sig? Är Obscuritas bra, eller åtminstone ett bra avstamp för den kommande bokserien?

Tja, den är åtminstone inte vad jag förväntade mig.

De senaste tio åren när svenska deckare och ”nordic crime” gått på export över världen så har morden kommit att bli allt mer makabra och bestialiska med beskrivningar som ibland gränsar till det våldspornografiska, med mördare som antagit formen av serietidningslika Bondskurkar som ägnar sig åt katt och råtta-lekar med den jagande polisen – Lars Keplers Joona Linna-böcker är paradexemplet.

David Lagercrantz vänder dock denna formel helt ryggen när han ger sig in i leken. I stället levererar han en ganska långsam, stundtals omständlig historia som i stället för att utspela sig i brinnande nutid förlagts till åren 2003-2004 och hämtar näring till berättelsen i 1990-talets talibanstyre i Afghanistan, kriget mot terrorismen och de vid denna tid mycket uppmärksammade fallen med tortyr i fängelser som USA lät upprätta i Mellanöstern. De två mordfall som Rekkes och Vargas utredning kretsar kring – ett nära fotbollsanläggningen Grimsta IP i Stockholm och ett i en källare i Kabul – är snarast triviala i sitt utförande, om än bottnade i djup tragik och grym verklighet, och dåden saknar helt de spektakulära anslag som blivit närapå legio i genren.

Något direkt dramatiskt eller nervpirrande bjuds läsaren heller inte på, bortsett från en episod framåt slutet när duon ska resa utomlands för att knyta ihop trådarna. I övrigt samtalas det mest, och i långa partier får vi genom dialog rollfigurernas historier återberättade för oss – ett grepp som jag för övrigt även tyckte att Lagercrantz nyttjade i allt för stor utsträckning i sin Millennium-trilogi.

Stor affär görs också av att Hans Rekke ska vara en Sherlock Holmes-figur och Micaela Vargas hans Watson, eller snarare hans Sancho Panza enligt Rekke själv, som väl då egentligen mer borde likna Don Quijote. Mästerdetektivens beryktade slutledningsförmåga sträcker sig dock mest till att då och då leverera iakttagelser om människor han möter, snarare än att presentera en briljant lösning på fallet som ingen annan tänkt på. Vartåt det lutar känns relativt tidigt klart, och någon twist som vänder upp och ner på allt kommer heller aldrig.

Så återigen, är Obscuritas bra? Nja, det bränner aldrig riktigt till för mig, jag har svårt att engagera mig i turerna, även om den jakt på musiker som talibanerna ägnade sig åt på 90-talet var en okänd del av historien för mig som jag fann intressant att lära mig mer om. Det är dock först i epilogen, när ett helt nytt mysterium presenteras för den dynamiska duon, som min puls ökar – jag älskar en bra cliffhanger.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *