Augustvinnare för såväl öra som öga

Vilka fina Augustvinnare vi fick i år! Och som certifierad ljudbokskramare tycker jag så klart att det är extra härligt att såväl Samlade verk av Lydia Sandgren som Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba även finns som excellenta (och redan vällyssnade) ljudböcker. Själv växlade jag flitigt mellan öra och öga när jag tog mig an dem (den förra neutralt men välfunnet inläst av Ludvig Josephson och den senare i finstämd författarinläsning). Barn- och ungdomsvinnaren Humlan Hanssons hemligheter av Kristina Sigunsdotter och Ester Eriksson finns inte som ljudbok men väl som e-bok att ta sig an i digital form (men gör sig nog i ärlighetens namn bäst som tryckt bok för de många illustrationernas skull).

Värt att notera är kanske även att det blev varsin vinst för de tre största förlagen i Sverige – Albert Bonniers förlag (Sandgren), Norstedts förlag (Labba) och Natur & Kultur (Sigunsdotter/Eriksson). Grattis allihopa!

——

Se även gärna mitt tidigare inlägg om att det i år fanns rekordmånga Augustnominerade i ljudboksformat.

En uppföljande rant om ljudboken, parnassen och förlagen

Mitt inlägg från i fredags där jag skrev om den där DN-artikeln om ljudboken och Bonniers har delats friskt på Facebook under helgen och i går, och jag har kommenterat och utvecklat mina tankar i några trådar. Jag tänkte att det är lika bra att sammanfoga även de följande tankarna till ett inlägg.

Gällande det här med det uttalade, självklara ointresset i somliga kretsar när det gäller ljudboksformatet som helhet, tycker jag inledningsvis att jag gott kan citera slutklämmen på Jonas Thentes uppföljande krönika i DN från i går (som gick ut på nätet i dag tisdag):

Om anpassningen till ljudboksformat: tja, det har alltid hört till förläggarens uppgift att tjafsa med sina författare om form och innehåll. Vad man befarar är väl att prioriteringarna i än högre grad kan komma att läggas på lättsmälta stories att diska och skrubba badkaret till.

Men om så skulle vara så finns det mängder av andra förlag som gärna axlar manteln av ”viktig och välkänd del av den svenska kulturhistorien” – eller klipper sönder den och bär en liten bit var. Till båtnad för oss som anser att ljudböcker är en lika likgiltig företeelse som doftmusik eller smakskulptur.

Fetningen i slutet är min egen. Det är den här typen av slängar jag menar. Så som jag läser Thente här är alla ljudböcker ointressanta oavsett innehåll eller författare, formatet som sådant är en anomali för honom. Följaktligen antar jag att alla uppläsningar av litteratur lämnar honom likgiltig, det är endast när han själv får läsa den med sina ögon som den har ett värde.

En ung Daniel lyssnar på ljudböcker i mitten av 00-talet.

När det gäller utbudet av ljudböcker tror jag absolut att det skulle kunna breddas om en bredare flora av litteraturintresserade fick upp ögonen för formatet i stället för att avfärda det. Det finns ingen naturlag som säger att lyssning på ljudböcker måste vara strölyssning och att det därför passar lättare genrer bäst, jag tror att det främst handlar om att ljudboken har marknadsförts så eftersom aktörerna riktat in sig på att plocka marknadsandelar från den publik som tidigare ryckt åt sig en pocket på stationen innan de hoppar på tåget (vilket de också lyckats med, pocketen tappar i dag mark).

Jag tror absolut att det skulle kunna vara en minst lika fin litteraturupplevelse att i lugn och ro sitta och lyssna på Reine Brynolfssons inläsning av Kazuo Ishiguros Återstoden av dagen i den där läderfåtöljen som litteraturälskare brukar drömma om, som att sitta där med en fysisk inbunden bok och läsa den. Men det har på något sätt aldrig ens presenterats som ett alternativ att man kan göra så. Och jag tror helt ärligt att det genuina ointresse för ljudboksformatet som finns i vissa kretsar gör det svårare för förlagen att motivera för sig själva varför de ska satsa på att göra ljudböcker av vissa titlar, och det är klart att det då finns en liten risk att man börjar “sejfa” i utgivningen.

Men jag tror samtidigt att risken för det här är överdriven, för snarare tycker jag mig ha hört från flera håll att förlag som storsatsat på ljudböcker nu börjat dra ner på utgivningen igen snarare än att de ratar “icke ljudboksmässiga” författare – annat än att de ratas i ljudboksform. Detta kan nog vara en nog så svår grej för förlagen att hantera dock, många författare vill i dag bli utgivna i ljudboksform även om de själva inte befattar sig med dem – de har helt enkelt snappat upp att ljud ska vara det nya svarta, och vill gärna finnas med på den arenan.

Sedan finns det så klart gränsfall gällande det här med “ljudbokifieringen” av viss litteratur. Det finns en passus i DN:s artikel där det nämns något om att 600-sidiga thrillers nu riskerar att bli kortare. I det kritiska citat där detta nämns anges krass ekonomi som orsak – studiotiden vid inläsningen blir för lång om böckerna är för tjocka – men jag tror snarare i sådant fall att det handlar om att den optimala längden för spänningsböcker i ljudform kanske snarare är runt 12 timmar (vilket motsvarar en roman på cirka 450 sidor) och inte 17-18 timmar (som Lars Kepler-tegelstenar på 650 sidor landar på). Och tja, är det så himla jättedumt alla gånger om deckare och thrillers blir lite tunnare? Jag tycker att trenden de senaste 20 åren varit att dessa sorters böcker bara blir tjockare, jag tycker gott att de kan stryka lite här och där. Och precis som Thente skriver i citatet ovan – det har alltid hört till förläggarens uppgift att tjafsa med sina författare om form och innehåll.

Att verkligheten skulle vara så svartvit som den målas fram av de som lämnat Albert Bonniers förlag i DN:s artikel vägrar jag att tro. Jag förstår till exempel inte varför poesin skulle stå i skottgluggen helt plötsligt, dess väl och ve känns väldigt avlägsen diskussionen om vad som funkar eller inte funkar som en ljudbok. Jag kanske är naiv, men jag tror verkligen inte att Bonniers medvetet vill skjuta sitt anseende i foten så till den grad som det hävdas från vissa håll i artikeln.

Ett särskilt problem för Albert Bonniers förlag är väl dock kanske (och nu får jag erkänna att jag till viss del gissar) att deras ekonomi bygger ganska mycket på att deras storsäljare som Leif GW Persson, Camilla Läckberg och Lars Kepler fortsätter att sälja mycket – de är karusellerna som ska finansiera gungorna – och de är ju onekligen den typen av litteratur som tar stryk i pappersupplaga i den nya litteraturvärlden. Därför är den uppkomna situationen för Bonniers (och säkert också Norstedts) mer bekymmersam än för exempelvis Natur & Kultur, som har byggt en annan form av skönlitterär lista de senaste åren och lämnat ljudboksmarknaden mer eller mindre därhän efter att de tappat breda deckarförfattare som Mons Kallentoft och Marianne Cedervall till andra förlag och inte försökt ersätta dem med andra, vad jag vet.

Men med allt detta sagt – det känns lite som att det är hela havet stormar nu, och att några aktörer kanske i onödan väljer att ställa sig upp i båten och tappar balansen i stället för att sitta ner och se vartåt det bär.

Östergren lämnar Bonniers efter nästan 40 år

Även Klas Östergren tar nu sitt pick och pack och kliver över från Albert Bonniers Förlag till Natur & Kultur. Den nye akademiledamoten Östergren säger till DN att det inte finns någon dramatik bakom flytten, utan hänvisar till att hans förläggare Stephen Farran-Lee nyligen gjort samma flytt och att han helt enkelt bara följer med.

Och det stämmer säkert till stora delar, men samtidigt går det inte att blunda för att Klas Östergren varit på Albert Bonniers Förlag sedan debuten med “Attila” 1975, och Farran-Lee blev förläggare på Bonniers så sent som 2008 då han gick över från Norstedts. Alltså hade Östergren över 30 år av gott Bonnierssamarbete innan Farran-Lee ens kom in i bilden. Men när denne nu lämnat skutan vill Östergren alltså heller inte stanna kvar längre.

Klas Östergren kan nog inte kallas kassako när det kommer till försäljning, men han säljer bra och han har länge varit ett prestigenamn inom den svenska litteraturen och hans ställning har ytterligare stärkts efter beskedet att han blir ledamot av Svenska Akademien i slutet av året. Att en sådan författare lämnar Sveriges största förlag efter nästan 40 år där sänder tveklöst en signal om att något inte står helt rätt till.

Ny fjäder i hatten för Natur & Kultur

En av landets mest välmeriterade förläggare, Stephen Farran-Lee, lämnar Bonniers och går till Natur  & Kultur med start första april. Ett andra tungt förläggaravbräck för Bonniers på kort tid – Jonas Axelsson lämnade ju skutan för ett år sedan och startade Partners in Stories – och ännu en fjäder i hatten för Natur & Kulturs nye förlagschef Richard Herold (som även har ett finger med i Partners in Stories).

Jag tycker att det är roligt att se att människor som tydligt signalerar att de brinner för litteraturen och vill vara med och utveckla branschen (och debattera den samt sticka ut hakan publikt) lockar till sig bra människor. Richard Herold tillhör dem med mest tankar och vilja att göra något med den svenska bokbranschen, och efter att han kommit till ett förlag med större muskler är det tydligt att allt fler författare och förlagsmänniskor vill vara med, samtidigt som de största bjässarna verkar ha gått vilse i vinstmaximeringens och effektiviseringens tidevarv och därmed framstår som stelbenta och mindre attraktiva.

Jag intervjuade för övrigt Farran-Lee förra veckan till en artikel jag jobbar på åt TT som ska publiceras nästa vecka. Vad ska jag nu kalla honom i skarven mellan arbeten – avgående förläggare på Albert Bonniers förlag? – tål att funderas på.

Hela havet stormar på KF

På tal om Svensk Bokhandel – i ett blogginlägg går Lars Schmidt igenom vad som är i görningen på Norstedts/Bokus/Akademibokhandeln och allt vad de olika delarna av KF Media heter nu när bolaget åter ska styckas upp i fristående enheter. Han siar att Schibsted genom sin nya ännu olanserade e-boksajt kan komma att köpa upp Bokus, och att Natur & Kultur kanske kan tänka sig att anförskaffa sig Norstedts.

Sannerligen omvälvande förändringar om de skulle bli verklighet. Gå in och läs vetja. Till skillnad från tidningsartiklarna är inte Svensk Bokhandels blogginlägg inlåsta, så låt bokbranschnörden i dig frodas.