Östergren lämnar Bonniers efter nästan 40 år

Även Klas Östergren tar nu sitt pick och pack och kliver över från Albert Bonniers Förlag till Natur & Kultur. Den nye akademiledamoten Östergren säger till DN att det inte finns någon dramatik bakom flytten, utan hänvisar till att hans förläggare Stephen Farran-Lee nyligen gjort samma flytt och att han helt enkelt bara följer med.

Och det stämmer säkert till stora delar, men samtidigt går det inte att blunda för att Klas Östergren varit på Albert Bonniers Förlag sedan debuten med “Attila” 1975, och Farran-Lee blev förläggare på Bonniers så sent som 2008 då han gick över från Norstedts. Alltså hade Östergren över 30 år av gott Bonnierssamarbete innan Farran-Lee ens kom in i bilden. Men när denne nu lämnat skutan vill Östergren alltså heller inte stanna kvar längre.

Klas Östergren kan nog inte kallas kassako när det kommer till försäljning, men han säljer bra och han har länge varit ett prestigenamn inom den svenska litteraturen och hans ställning har ytterligare stärkts efter beskedet att han blir ledamot av Svenska Akademien i slutet av året. Att en sådan författare lämnar Sveriges största förlag efter nästan 40 år där sänder tveklöst en signal om att något inte står helt rätt till.

Ny fjäder i hatten för Natur & Kultur

En av landets mest välmeriterade förläggare, Stephen Farran-Lee, lämnar Bonniers och går till Natur  & Kultur med start första april. Ett andra tungt förläggaravbräck för Bonniers på kort tid – Jonas Axelsson lämnade ju skutan för ett år sedan och startade Partners in Stories – och ännu en fjäder i hatten för Natur & Kulturs nye förlagschef Richard Herold (som även har ett finger med i Partners in Stories).

Jag tycker att det är roligt att se att människor som tydligt signalerar att de brinner för litteraturen och vill vara med och utveckla branschen (och debattera den samt sticka ut hakan publikt) lockar till sig bra människor. Richard Herold tillhör dem med mest tankar och vilja att göra något med den svenska bokbranschen, och efter att han kommit till ett förlag med större muskler är det tydligt att allt fler författare och förlagsmänniskor vill vara med, samtidigt som de största bjässarna verkar ha gått vilse i vinstmaximeringens och effektiviseringens tidevarv och därmed framstår som stelbenta och mindre attraktiva.

Jag intervjuade för övrigt Farran-Lee förra veckan till en artikel jag jobbar på åt TT som ska publiceras nästa vecka. Vad ska jag nu kalla honom i skarven mellan arbeten – avgående förläggare på Albert Bonniers förlag? – tål att funderas på.