Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 15 november 2025.
——
Nu stormar det i ljudboksvärlden igen. Tjugoårsfirande Storytel hade fest för runt 600 personer förra veckan. En som bjudits in var författaren Jonas Gardell. Så här i efterhand gissar jag att Storytel ångrar det.
För att Gardell inte uppskattade kalaset stod tydligt klart några dagar senare. I en text på Expressens kultursida läste han lusen av den jubilerande streamingtjänsten (som även äger bokförlaget Norstedts där Gardell ger ut sina böcker) – och frågade sig om festen ute i Stockholmsförorten Bredäng var bokbranschens ändstation.
Vad som var fel? Allt, vad det verkar! Enligt Gardell var festlokalen sunkig, maten överkokt och slamsig, vinet billigt och talen substanslösa (samt hölls på engelska). Den enda han verkar ha haft något som helst vettigt utbyte med under kvällen var förlagskollegan David Lagercrantz, som han sedan lämnade festen med – först av alla, saknad av ingen (hans ord, inte mina).
Vämjelsen tycks ha handlat om att Gardell trodde att han skulle komma till en fest där det skulle talas om ”yttrandefrihet, litteraturens värde, demokrati, mänskliga rättigheter eller sånt som jag naivt föreställt mig var något man brydde sig om eftersom man äger flera bokförlag”, men hamnade på ett partaj där kostymnissar från Storytels ledning förr och nu i stället drog anekdoter om riskkapital och börsintroducering.
Kvickt ramlade kommentarer till den surmagade texten in. I Sydsvenskan skrev författaren Caroline Grimwalker ett rappt svar med rubriken ”Buhu, Jonas Gardell kände sig inte viktig på den kommersiella bokfesten” och i Göteborgs-Posten skrev kritikern Per Klingberg en text som visserligen antog en resonerande ton till nedsablingen, men som landade i att Gardell begått ett misstag – hade det inte varit bättre att stanna på partyt och sedan försökt göra (gissningsvis dräpande) litteratur av den i stället?
Jag var likt Caroline Grimwalker på festen och stannade faktiskt längre än både henne och Gardell, jag tror att takbelysningen hann tändas innan jag gick – jäklar vad jag dansade.
Jag kan dock hålla med Gardell om att talen från scenen ibland för oss utomstående kändes väl företagsinterna, men jag hade inte heller väntat mig annat eftersom jag visste att festen i första hand inte var till för oss inbjudna författare utan för företagets anställda (därav engelskan, många hade rest dit från andra länder). Och är det någon gång en företagsledning ska få fira sina milstolpar, så är det väl på firmafesten? Anekdoter om riskkapital och börsintroduktion är kanske inte så kul, men vad fasiken, Storytel var länge en startup – det var sådant de pysslade med.
En fest blir vad man gör den till. Själv tog jag något glas extra av det (tydligen för billiga) gratisvinet och hade kul med mina bordsgrannar när talen om företagets tillväxt blev långrandiga. Jag vet inte hur det var vid Gardells bord, men jag satt med ett supertrevligt gäng – en Norstedtsförläggare till vänster, tre pratglada författare mittemot och en ledamot i Storytels styrelse till höger – som trots att hon var ”corporate” gick utmärkt att prata med!
Jag tycker det är synd att Gardell i sin text fokuserar på lättköpta poänger om maten, vinet och lokalen (det var inget fel på någondera) och fultolkar en detalj i ett tal för att skapa bilden av branschens fria fall.
För det är klart att det finns poänger i hans verkliga kritik.
Storytel har på sina två decenniers levnad omdanat den svenska bokbranschen på ett sätt som är unikt i världen. Ingen annanstans har en nykomling så fullständigt vänt upp och ner på marknaden och förändrat hur en stor del av befolkningen tar till sig böcker.
Har vi en bättre eller sämre bokmarknad till följd av det? Storytel har gjort litteratur mer lättillgänglig än någonsin, vi kan lyssna på böcker dygnets alla vakna timmar (och sovande, för den delen), men har något gått förlorat längs vägen? Kväver deras iver att ge oss underhållning det som är mer krävande? Det är relevanta frågor.
Men efter Gardells text frågar sig alla bara om kycklingen gick att äta eller inte. Det var väl knappast tanken.